Lisa Langseths nya film handlar om dödshjälp.
Filmen Euphoria utspelar sig på en dödshjälpsklinik. Svåra ämnen är inget som manusförfattaren och regissören Lisa Zontarsitore Langseth väjer för. TVÄRTOM.
TVÅ SYSTRAR OCH DERAS olikheter: Ska de hinna förso nas eller inte? Det är vad som driver Lisa Langseths tredje långfilm framåt. Vi har alla en tidsbegränsning i form av döden, men i Euphoria kommer den i väldigt komprimerad form. Bokstavligen, eftersom händelserna utspelar sig på en klinik för assisterat självmord.
– Det mest personliga vi har är upplevelsen av döden, kanske framför allt vår egen död, säger Lisa Langseth, när vi träffas på hennes produk tionsbolag på Södermalm i Stockholm.
Hon pratar snabbt och känns öppen – långt ifrån den käns lomässigt avstängda karaktär som ofta utgör huvudpersonen i hennes filmer.
– Frågan om dödshjälp ställer hela idén om det mo derna samhället på sin spets. Möjligheten att bestämma över sitt liv – och välja sin död. Det handlar om så otroligt många saker –om vad vi har rätt att göra, vad frihet är och vad ett liv får kosta i samhället.
I höstas visades Euphoria på filmfestivalen i Zürich i Schweiz, ett av få länder som erbjuder läkarassisterat själv mord, till exempel via Dignitas, en icke-vinstdrivande organi sation som hjälper folk att dö på ett säkert sätt tillsammans med sina anhöriga.
– Du kan fylla i en lapp medan du är frisk, om hur du vill dö. Och det gör folk – alla känner någon som dött på det sättet. Schweiz är ett ganska konservativt land, men också rationellt. Att hålla döende personer vid liv, patienter som aldrig kommer att bli friska, är bland den dyraste vården vi har i samhället. Att låta dem dricka en sömndryck och försvinna är billigt. Så rent ekonomiskt är det ju en fördel, säger hon ironiskt.
Det Lisa Langseth vänder sig emot är att självmords klinikerna utgår ifrån att alla människor är förmögna att välja själva, men det är inte alltid så enkelt, eftersom fler personer ofta berörs av ett sådant beslut.
– Vi sitter ihop med andra människor och omstän digheter, och har ett ansvar gentemot dem. Den yttersta viljan att dö kanske är en undermedveten påtryckning från omvärlden. Du kanske inte vill vara till besvär för anhöriga eller för vården. Men om vården vore bra och du inte kände att du låg till last kanske
” Frågan om dödshjälp ställer hela idén om det moderna samhället på sin spets”
du inte skulle vilja dö. Vad som är ett bra liv, ett värdigt liv, är en otroligt komplicerad fråga. Samhället har ju en uppgift att få folk att vilja leva, och bör inte hjälpa människor som inte är fria att själva ta ett aktivt, tillförlitligt beslut att dö.
NÄR HON DISKUTERAT
frågan i privata sammanhang har hon oftast mött ett kraftigt motstånd mot dödshjälp. Själv var Lisa Langseth också starkt emot när hon började göra re search för den nya filmen. Men efter hand försvann motstån det och hon kunde nå bortom ”för eller emot-perspektivet”. Hon ville inte göra en debatt film.
– Jag fascinerades över att de jag mötte hade gjort upp med sin dödsångest. De hade fått ett besked, kanske gått igenom en cellbehandling och visste att de aldrig skulle bli friska. När beslutet väl var taget kom lugnet, säger hon.
Ändå utgör frågan om döden och dödshjälp bara fonden för filmen – som snarare handlar om livet. Den yngre systern Ines, spelad av Alicia Vikan der, är en halvlyckad konstnär i New York med stark förmåga att stänga av sina känslor för att fungera i livet. ”En förträngd person som samtidigt har bot tendjupen inom sig.” Den äldre systern Emilie, gestaltad av Eva Green, har i stället översväm mats av sina känslor. ”Hon har tagit hand om allt och fått bära all smärta”.
– Alicia Vikander har spelat samma typ av karaktär i alla mina filmer. Hon är hård och avstängd, med allt tungt inom sig, men blir till slut totalt vid öppen och förkrossad.
Lisa Langseth betonar att hon själv inte alls är som Ines.
– Men det finns något av mig i båda systrarna.
” En berättelse är att hitta en överenskom melse med verkligheten som man kan leva med”
Balansen mellan att stänga av och vara öppen för det som har hänt är något hon arbetar mycket med själv. Visst är det ofta dåligt att stänga av och förtränga känslor, men det är också en naturlig reaktion för att överleva.
– En del hyllar det totalt öpp na i känslan och menar att det är ”sannare”, men det blir ju en jävla röra att leva så. Det blir ju också självupptaget och lite barnsligt om alla människor skulle gå runt och ”känna” hela tiden. Balans är bäst. Att kunna går in och ut mellan lägena. Man kan inte vara allt i samma stund, men under en och sam ma dag kan man växla mellan lägena i olika situationer. Som när man är skittrött och ändå måste hämta på dagis. När jag var yngre tyckte jag att balans var ett tråkigt ord, nu tycker jag att det är spännande.
DE BÅDA SYSTRARNA
i filmen har helt olika versioner av sin tuffa barndom – olika sanningar om vad som hände – men försöker hitta en gemensam berättelse för att försonas.
Lisa Langseth tänker en stund på vad hon tycker gör försoning möjlig. Kanske handlar det om att förstå den andra, även om man inte förlå ter själva handlingen.
– Det är intressant att män niskan har behov av försoning, vi vill försonas. Det finns ett obehag i tanken på att döden ska skilja oss åt som ovänner.
Hon undrar om det går att förlåta utan att ha en gemen sam idé om vad som hänt. Det finns så stora variationer i människors vardag – var man kommer ifrån, hur man beter sig och så vidare.
– Vi är så otroligt olika! Men jag tror ändå att vi behöver ha en gemensam bild av vad som händer i livet, åtminstone med dem vi väljer att leva nära.
Det gäller både i kärleks- och vänskapsrelationer, menar Lisa Langseth. Om vi över ger idén om en gemensam berättelse blir vi alla väldigt ensamma. Varje samhälle, där människor organiserar sig i grupper, behöver en gemen sam berättelse helt enkelt.
HON TROR OCKSÅ
på att skapa berättelser om sitt eget liv.
– Människor som fungerar i livet och vardagen har auto matiskt en berättelse om sig själva, om vem de är och varför de befinner sig där de är. Målet är väl att ha med sig allt man varit med om, och alla sidor hos sig själv, och kunna bära det utan att det blir för tungt. Utan att hela tiden tänka på det som är jobbigt. En berättelse är att hitta en överenskommelse med verkligheten som man kan leva med.
Sedan behöver inte berät telsen ha med den allmänna sanningen att göra, utan kan utgöra en egen, inre sanning.
Den kan till och med vara full av lögner.
– Man skriver om sin historia så att den känns bättre. Det handlar inte bara om att skapa en positiv bild av sig själv, utan om att klara av att se även sina sämsta sidor. Framgångsrika människor är ofta otroligt bra på att skriva om sina nederlag till framgångar. Men när du är i en kris kan du inte samman fatta din situation på ett lugnt och sakligt sätt, för du har ingen berättelse för vad det är som händer.
FÖR OMKRING TIO
år sedan började Lisa Langseth må dåligt. Sov inte. Hon hade tre teaterpremiärer samtidigt och hamnade ”i oklang”.
– Det var som om jag tappade kontakten med marken. Jag hade ett extremt inre kaos – även om det kanske inte syntes utåt. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till verk ligheten över huvud taget, det gick inte att leva ett normalt liv. Det var helt för jävligt jobbigt.
Och det var ingen kreativ ångest, utan Lisa Langseth skrev allt sämre och började tacka nej till uppdrag. Med ångesten kom självföraktet – för hon hade ju ingen ”rättfär dig anledning” att må dåligt.
– Jag var fysiskt frisk. Jag använde inga droger, och levde varken i krig eller svält. Jag tyckte att det var patetiskt att må dåligt av något man inte kan sätta fingret på.
Men det gick över efter hand. Hon önskar att hon kunde säga. ”Det hände när … Sen kom jag ut på andra sidan.” Men så var det inte. Snarare var det när hon slutade leta efter en lösning på sin situation.
– Jag var besatt av att hitta en orsak, lösa tillståndet – som ett mysterium. Men för mig handlade det kanske om att acceptera det som var.
Om psykologins mål är att hitta en praktisk lösning för att klara av att leva, som person, så kan konsten ha en liknande uppgift. Genom att formulera det man själv inte kan sätta ord på, blir fiktionen något slags ställföreträdare för ens egna känslor. Det kan få en att känna att man inte är ensam. Och samtidigt skapa förståelse för andra.
Lisa Langseth jämför med biktbåsen inom katolska kyr kan, något hon kom att tänka på när hon besökte en gammal kyrka i Italien i somras.
– Att bikta sig handlar om att bli förstådd. Människan har ett behov av att berätta, bli lyssnad på och därmed få frid.
Hon återkommer till berät telsens kraft, både den egna inre och att höra andras berät telser. Fiktionen är ett sätt att möta sig själv och andra. Det fina är att man kan identifiera sig med olika situationer och roller, även om det gäller en an nan tid, eller ett annat kön.
– När jag ser Bergmans filmer så handlar de om mig allihop, även om det är en man i huvudrollen. Därför är det viktigt att konsten inte är uppfostrande: ”Du ska tycka och känna så här.” Det handlar snarare om att dela vårt inre med varandra genom en berät telse i konsten.
DET EGNA BERÄTTANDET
har alltid funnits i Lisa Zontarsitore Langseths liv. Som barn hitta de hon ständigt på fantasivärl dar och låtsasfigurer tillsam mans med sin bästa kompis. Mellannamnet Zontarsitore la hon till som tonåring och det kommer just från en av dessa fantasifigurer. Som vuxen har hon behållit namnet som en hyllning till vännen, som senare hamnade snett och tog livet av sig.
Men den omvälvande inkörsporten till berättan det som konstform var Stig Larssons pjäs VD på tv hemma i Hjorthagen i Stockholm i slutet av 1980-talet. Pjäsen, med Ernst- Hugo Järegård i huvudrollen, öppnade dör ren till en ny dimension av mänsklig kommunikation. Den hänsynslösa pjäsen om att allt går att köpa för pengar gick rakt in i hennes 12-åriga själ. Helt enkelt för att hon upplevde den som alldeles sann. För att den handlade om hierarkier, makt och psykologi, och hur man kan drivas till att göra vansinniga saker.
– Jag var i extas efteråt. Förutom att pjäsen var bra, så förstod jag någonting: Det går att använda allt det hemska och svåra man bär runt på, eller ser omkring sig, och göra någon ting av det. Hur ensam man än känner sig behöver man inte drunkna i de mörka vågorna. Man kan skapa något alldeles eget, en egen version av verk ligheten, som är sannare än själva sanningen. Dessutom
”Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till verklig heten över huvud taget”
går den att dela med andra – utan att ens behöva träffa dem.
Lisa Langseth beskriver sitt unga jag som både introvert och sökande. Efter jorden runt-resor, restaurangjobb och studier i idéhistoria lan dade hon i teatern. Hon gick en skådespelarutbildning, men tyckte det var svårt att under kasta sig någon annans vision. Hon gjorde hellre innehåll och repliker själv, och började på Dramatiska institutets drama tikerutbildning 1999.
Några pjäser senare, bland annat på Dramaten och Stock holms stadsteater, slog hon igenom med långfilmen Till det
som är vackert 2010, med Alicia Vikander i huvudrollen. Lisa Langseth fick en Guldbagge för bästa manus och nominerades även för bästa regi. År 2013 kom filmen Hotell, som Guldbagge nominerades för bästa manus, och nu alltså Euphoria med biopremiär i februari.
Alla hennes filmer undersö ker frihet och ansvar på något sätt, gränserna mellan egen och andras frihet, mellan eget och andras ansvar.
– Balansen mellan frihet och ansvar är något jag tänker på hela tiden. Jag är intres serad av moralfrågor. Inte den traditionella, kristet präktiga moralen om rätt och fel, utan den inre kompassen. Vårt inre förhållningssätt till vad man får göra, och inte, som män niska. Det som sitter ihop med vad vi vill och drömmer om, och som kännetecknar oss som personer.
Hon har själv ett stort behov av både frihet och trygghet, och har funderat mycket på vad som är rätt och fel. Hon gick till och med i terapi för att få svar på sina många och allvarliga frågor kring moral.
– Jag slutade när min tera peut tyckte att jag skulle bli katolik. ”Jag kan inte hjälpa dig med hur du ska se på världen.” Hon menade att psykologin inte kunde svara på mina exis tentiella frågeställningar, men det var ett dåligt råd. Jag tror inte på uppdelning mellan olika ämnen på det sättet. Man kan vara intresserad av livet från olika håll: filosofi, psykologi, biologi, religion, konst … allt det där går hand i hand.
Hennes nyfikenhet på hur vi människor fungerar är tydlig, i livet och i dödens väntrum.
I Euphoria är kliniken för assisterat självmord en idyllisk oas där personerna är fria att välja hur deras sista sex dagar i livet ska se ut. (I verklighe ten har man bara en dag på sig att tömma giftbägaren.) Lisa Langseth var noga med att hennes version skulle vara en mycket vacker plats, omgiven av kraftfull, levande natur. Inspelningen gjordes på ett barockslott i tyska Bayern.
Tänk om det blir rusning till dödshjälpsklinikerna efter filmen?
Lisa Langseth ser nästan chockad ut.
– Det hoppas jag inte, säger hon, ovanligt tyst.
– Det var viktigt för mig att inte ta ställning. Målet med filmen är att ägna tid åt dessa frågeställningar tillsammans med en publik. Konsten behöver inte komma med svar eller lös ningar. Vill man driva en tes i en debatt kan man lika gärna skriva en artikel. Konstens uppgift är ju att vara det rum som vi inte kan fylla på något annat sätt, en längtan som handlar om reflek tion över det vi inte riktigt vet.
I Modern Psykologi 10/2017 intervjuade Eva Barkeman komikern Olof Wretling.