Pa­ti­en­ter­na lär­de mig mind­ful­ness

De ”obe­hand­lings­ba­ra” gick fö­re.

Modern Psykologi - - INSIKT -

Ibör­jan av 1990–ta­let pub­li­ce­ra­des en spän­nan­de och ovän­tad stu­die. Mars­ha Li­ne­han, psy­ko­lo­gi­pro­fes­sor från Se­att­le, USA , vi­sa­de att kvin­nor med bor­der­li­ne per­son­lig­hets­stör­ning (nu­me­ra of­tast kal­lad emo­tio­nellt in­sta­bil per­son­lig­hets­stör­ning) kun­de ha nyt­ta av en ny sorts psy­ko­te­ra­pi.

Hon ha­de själv va­rit pa­ti­ent. Hen­nes mål när hon ha­de till­frisk­nat och bli­vit psy­ko­log var att ska­pa en be­hand­ling som kun­de hjäl­pa per­so­ner som ha­de sam­ma typ av svå­rig­he­ter som hon ha­de brot­tats med. Hen­nes stu­die vi­sa­de att hon ha­de lyc­kats, vil­ket över­ras­ka­de många ef­tersom emo­tio­nellt in­sta­bi­la, som grupp, in­te an­sågs kla­ra att gå i te­ra­pi.

Nu skul­le hen­nes me­tod – den di­a­lek­tis­ka be­te­en­de­te­ra­pin (DBT) – im­por­te­ras till Sve­ri­ge.

Vi som skul­le ar­be­ta med det­ta upp­täck­te till vår över­rask­ning att me­to­den var mind­ful­ness-ba­se­rad. Vi ha­de ing­en aning om vad det be­tyd­de, men Mars­ha sa att vi skul­le fat­ta så små­ning­om, att det ba­ra var att sät­ta igång. Så det gjor­de vi.

En av mål­sätt­ning­ar­na in­om DBT är att mins­ka mak­to­ba­lan­sen mel­lan pa­ti­ent och te­ra­peut. Där­för be­stäm­de vi att vå­ra mo­di­ga pi­lot­pa­ti­en­ter som ha­de tac­kat ja till att va­ra med och ut­veck­la me­to­den, och de li­ka mo­di­ga bli­van­de te­ra­peu­ter­na, skul­le lä­ra oss till­sam­mans.

Utrus­ta­de med var sin ma­nu­al sat­te vi igång. När vi ha­de gått ige­nom bör­jan av mind­ful­nes­sav­snit­tet och sam­la­des igen frå­ga­de jag hur det ha­de gått. Det ha­de up­pen­bar­li­gen va­rit svårt. Te­ra­peu­ter­na skru­va­de på sig. En ha­de glömt si­na böc­ker och an­teck­ning­ar i bad­hu­set så hon ha­de in­te kun­nat öva. En an­nan ha­de haft mag­sju­ka barn, och ha­de in­te hel­ler hun­nit gö­ra nå­got.

Då var det en pa­ti­ent som höj­de rös­ten. Hon ha­de trä­nat, och kun­de be­rät­ta vad som ha­de hänt, och hur det fak­tiskt re­dan ha­de hjälpt hen­ne. En av de and­ra pa­ti­en­ter­na häng­de på – hon ha­de ock­så tes­tat, läst i ma­nu­a­len, tes­tat igen, och kom­mit på hur hon kun­de gö­ra.

Plöts­ligt var det pa­ti­en­ter­na som un­der­vi­sa­de grup­pen. Det var svårt att sä­ga vem som blev mest över­ras­kad.

Jag drog slut­sat­sen att de ha­de hit­tat nå­got de verk­li­gen ha­de nyt­ta av, och att det var det som spor­ra­de dem, trots att många lev­de i ett känslo­mäs­sigt myc­ket ut­satt lä­ge. De som skrat­ta­de åt oss när vi sa att vi skul­le be­dri­va psy­ko­te­ra­pi med emo­tio­nel­la in­sta­bi­la ha­de fel.

Jag minns fort­fa­ran­de upp­le­vel­sen av att nå­got stort och vik­tigt ha­de hänt.

Och så var det ju. Åsa Nil­son­ne är pro­fes­sor eme­ri­tus i me­di­cinsk psy­ko­lo­gi, psy­ki­a­ter, psy­ko­te­ra­peut och för­fat­ta­re.

De ha­de hit­tat nå­got de verk­lig‍ en ha­de nyt­ta av

DIALEKTISK BETEENDETERAPI När me­to­den in­tro­du‍ce­ra­des var det pa­ti­en­ter­na som tog ini­ti­a­ti­vet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.