Väntetid

Vad gör väntan med en människa? Möt unga ASYLSÖKANDE och psykologerna som försöker hjälpa dem att härda ut.

PERNILLA REMPE SJÖSTEDT var van vid att sätta gränser. Som psykolog träffade hon ofta människor i svåra livssituationer och hade lärt sig att inte uppslukas. Men den här gången var det annorlunda. Killen som satt framför henne hade kommit från Afghanistan till Sverige som ensamkommande. Han var stressad och skör. Plötsligt meddelade Migrationsverket att de bedömde att han var över 18 år gammal. Som minderårig hade han haft rättigheter som nu försvann. Han fick inte längre gå kvar i skolan och inte bo kvar på boendet. Så vad skulle hon göra?

– Han hade ingen annan vuxen i sitt liv. Det var bara jag. Förutom att bedriva terapi var jag också den som fixade buss kort och boende. Jag kämpade jättemycket för att han skulle få gå i skolan. Man tänker att man ska hålla gränser, men det är extremt tufft när de är så utelämnade, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

Samtidigt tvingades han vänta. Vänta, vänta, vänta.

När skulle han egentligen få besked på sin asylansökan?

Han är långt ifrån ensam om att vänta. Över 35 000 barn och ungdomar sökte asyl som ensamkommande i Sverige år 2015. Majoriteten, 23 000, var afghaner. Många av dem hade aldrig varit i Afghanistan, utan levt som flyktingar i närliggande länder. När den syriska krisen intensifierades växte högarna hos Migrationsverket ytterligare. Redan 2013 bedömdes situationen som så allvarlig att alla syrier som kom fick permanenta uppehållstillstånd. Samtidigt hamnade afghanerna sist i kön.

Så småningom satte Sverige upp gränskontroller och mottagandet blev mer restriktivt. Enligt Migrationsverket är de flesta asylärenden från 2015 avslutade, men några tusen väntar fortfarande på besked.

Pernilla Rempe Sjöstedt, som arbetar som psykolog på Rädda barnen, säger att såväl väntan som ovisshet kan vara förödande. Speciellt för den som upplevt trauma.

– Ett barn kanske får psykologbehandling en timme i veckan, men alla andra timmar då? Bemötandet från lärare, boendepersonal, förskolelärare och fritidspersonal är så otroligt viktigt. Vi märkte att många yrkesgrupper famlade och inte riktigt visste hur de skulle möta de här personerna, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

I dag håller hon utbildningar i traumamedveten omsorg för vuxna som kommer i kontakt med de här ungdomarna.

– Barn och unga som utsatts för trauman har svårare att reglera sina känslor. Många blir jättearga när de är arga och helt apatiska när de är ledsna. En tioårig kille berättade för mig att han ofta hade utbrott i skolan och att hans lärare hanterade det väldigt olika. Den ena pekade med fingret och skrek åt honom att sluta. Då triggades han. Den andra läraren la en hand på hans axel. Då blev han lugn. Det finns så mycket man kan göra för att hjälpa de här barnen, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

TÄNK DIG DITT

allra värsta minne. Föreställ dig nu att behöva återuppleva just det där minnet som om det hände igen. Du känner paniken i hela kroppen. Igen och igen. Varje dag, flera gånger om dagen. Den som målar upp scenen är Frida Johansson Metso, psykolog och specialiserad på att hjälpa traumatiserade och torterade asylsökande och flyktingar.

– Posttraumatisk stress är ett oerhört plågsamt sjukdomstillstånd, säger hon.

Postmigrationsfaktorer som långa väntetider, boendesituation och ensamhet påverkar läkandet negativt. De afghanska ungdomarna tvingas nu också hantera tillfälliga uppehållstillstånd och förhindrad familjeåterförening. Detta efter de nya regler som började gälla sommaren 2016.

– Med rätt behandling kan de läka och slippa leva med traumaminnen. Vi vet att den psykiska ohälsan är hög i gruppen med afghanska ungdomar. Landet har varit krigsdrabbat i många år. Om flyktingmottagandet vore bättre i Sverige skulle fler självläka och slippa utveckla depression, suicidalitet eller posttraumatiskt stressyndrom, säger Frida Johansson Metso.

Enligt en rapport från Karolinska institutet är suicidrisken hos ensamkommande asylsökande mellan 10 och 21 år nio gånger högre än hos jämnåriga.

Samtidigt blir många ifrågasatta, när de egentligen är särskilt utsatta, enligt Frida Johansson Metso.

– I debatten är det ofta kvinnor och barn som brukar anses mest skyddsvärda, men när det kommer soldater till en stad är det unga och starka män som är måltavlorna. IS har numera bas i Afghanistan och är i konflikt med talibanerna – och båda tvångsrekryterar. De unga männen måste fly. Det är grunden för deras skyddsskäl, säger Frida Johansson Metso.

För några månader sedan uppgraderade FN statusen för Afghanistan till ett land i aktivt krig. Enligt FN är också antalet civila dödsoffer rekordhögt. Under förra året uppges över 10 000 civila ha dödats eller skadats i Afghanistan. Global peace index 2017 klassar landet som världens näst farligaste, efter Syrien.

FRIDA JOHANSSON METSO

har jobbat med asylfrågor sedan 1999. Då som nu var handläggningstiderna långa. Däremot har politiken blivit mer restriktiv.

– Asylskäl har reducerats till att bara handla om liv eller död, inte alla andra skäl som egentligen ryms i asylrätten. Som att fly från förstenande förtryck eller tvångsäktenskap. Många skickas tillbaka till Afghanistan trots att säkerhetsläget förvärrats. Man borde ha reagerat på det och tagit hänsyn till det för länge sedan, men jag hoppas att det kommer att ske, säger hon.

Rätten till vård är inte heller självklar. Primärvården be dömer ibland att traumatiserade och suicidala patienter har för tunga besvär. De behöver remitteras till psykiatrin för mer omfattande vård, men där händer det att personer nekas med motiveringen att ohälsan är relaterad till asylprocessen.

Samtidigt förvärras måendet när världen gungar, i samband med åldersuppskrivningar eller avslag, till exempel. Den som blir åldersuppskriven, och alltså bedöms vara äldre än 18 år, mister över en dag ofta hela sitt nätverk. Den enskilde blir då tvungen att flytta, förlorar vänner och rätten att gå i skola. Som vuxen asylsökande har man dessutom bara rätt till begränsad vård, så kallad ”vård som inte kan anstå”. Enligt Frida Johansson Metso tolkar många vårdgivare det betydligt mer restriktivt än vad Socialstyrelsen instruerat om och tror att det betyder att asylsökande bara ska få akutvård.

– En del hävdar att man inte kan behandla posttraumatisk stress förrän personen har en stabil livssituation, som ett uppehållstillstånd eller ett tryggt boende till exempel. Att vänta in stabilitet kan ta flera år och man kan inte vägra vård under den tiden, säger hon.

DET KAN TYCKAS

hopplöst, men vid Uppsala universitet har Anna Sarkadi och hennes

forskarlag positiva besked. Hon är professor i socialmedicin och har studerat en metod

som kallas teaching recovery

techniques, TRT. Metoden utvecklades i Norge efter Bosnienkriget och har bland annat använts efter tsunamin i Thailand, jordbävningen i Aten och krigen i Gaza och Kongo.

År 2015, när det kom många ensamkommande till Sverige med trauma i bagaget, blev det snabbt fullt hos BUP och Röda korset. Anna Sarkadis forskargrupp översatte då programmet till svenska och testade det på sammanlagt 46 barn och unga mellan 13 och 18 år. Interventionen bestod av gruppsamtal vid fem tillfällen.

– Väldigt många mådde väldigt dåligt i början. 84 procent led av depression och 45 procent uppgav att de hade självmordstankar eller självmordsplaner. Ändå var det de som mådde sämst som hade störst effekt av programmet. Många mådde mycket bättre efteråt och var femte blev helt fri från sina symtom på posttraumatisk stress. Resultaten uppkom dessutom trots att de befann sig mitt i asylprocessen, säger Anna Sarkadi.

METODEN ÄR INSPIRERAD

av traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, kbt. Ungdomarna fick hjälp att hantera såväl mardrömmar som flashbacks. De fick i hemläxa att exponera sig för sådant som de normalt undvek på grund av obehagskänslor, som exempelvis tungt trafikerade gator. Ungdomarna fick också öva på att ta en obehaglig bild från huvudet och föreställa sig den som en bild i handflatan. De uppmanades att färglägga och sudda ut, så kallade skärmtekniker. På så sätt fick de kontroll över minnena, i stället för att minnena tog kontroll över dem.

– Jag tror att gruppformatet var viktigt. Att de fick träffa andra i samma situation. Det blev tydligt att de inte var ensamma om sina minnen och de kunde hjälpa varandra. Mycket fungerade faktiskt ganska snabbt! Avslappningsövningarna gjorde till exempel att flera kunde börja sova utan att behöva ta mediciner, säger Anna Sarkadi.

I dag finns ett 50-tal utbildade Trt-gruppledare i landet och metoden sprids via bland annat Bris och Sveriges kommuner och landsting, SKL.

– I de flesta grupper såg vi att asylprocessen och all väntan var värre än ursprungstraumat. Många var livrädda för att få ett nej och behöva åka tillbaka till landet de flydde från, säger Anna Sarkadi.

DEN ÅLDERSUPPSKRIVNA

killen som Pernilla Rempe Sjöstedt hjälpte fick avslag på sin asylansökan. Hon tog hjälp av en advokat för att överklaga. Det räckte inte. Samtidigt kände hon en växande frustration.

– Det är många som engagerar sig för de här ungdomarna som själva mår dåligt. Vi brukar prata om sekundärtraumatisering, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

Frida Johansson Metso konstaterar att civilsamhället dragit ett tungt lass för att hjälpa flyktingungdomarna. Just nu präglas samtalen av en växande hopplöshetskänsla.

– Risken är stor att man bränner ut en viktig grupp volontärer i samhället. I så fall blir det ännu svårare för framtida flyktingar att komma till Sverige. I dag är det volontärernas medmänsklighet som räddar många av ungdomarna, säger Frida Johansson Metso.

I Modern Psykologi 9/2017 skrev Anna Liljemalm om civilkurage.