19:e april 1993:

Vid lunch­tid hör Cli­ve Doy­le nå­gon ro­pa att bygg­na­den brin­ner. Rök bol­mar ut från and­ra vå­ning­en och ut­veck­ling­en sker ex­tremt snabbt – mitt fram­för al­la ny­hetska­me­ror i di­rekt­sänd­ning.

Modern Psykologi - - MEDITERA -

Re­port­rar be­skri­ver hur rök och lå­gor syns på fle­ra kilo­me­ters av­stånd. På bil­der­na som kab­las ut syns hur en del av hu­set ex­plo­de­rar i ett eld­klot som ry­ter över äng­ar­na. För Cli­ve som be­fin­ner sig där in­ne blir allt svart. Het­tan sti­ger om hu­vu­det och ett oer­hört tryck pres­sar ho­nom till mar­ken. När bygg­na­den är nä­ra kol­laps ser han ett hål i väg­gen och släng­er sig ut, av ren över­lev­nads­in­stinkt. Han står kvar i chock. Hå­let han just kom ut ur är över­tänt. Först nu mär­ker han att hu­den på hän­der­na har rul­lats av och att jac­kan har smält. Se­dan tän­ker han på sin dot­ter, Sha­ri.

76 per­so­ner dog i bran­den i det lil­la sam­häl­let Elk ut­an­för Waco, Tex­as. Sha­ri Doy­le, 18 år, var en av dem. Sekt­le­da­ren Da­vid Ko­resh fanns ock­så bland döds­off­ren och många av Cli­ves vän­ner li­kaså. Han blev en av ba­ra nio över­le­van­de. Brandin­fer­not var kul­men på ett 51 dagar långt död­lä­ge, med sek­ten på en si­da och FBI på and­ra. FBI vil­le gri­pa Ko­resh på grund av ryk­ten om sex­u­el­la över­grepp i grup­pen och att de skul­le ha en il­le­gal va­pen­ar­se­nal. Men Da­vid Ko­resh sa att Gud ha­de be­ord­rat ho­nom att stan­na. Och hans föl­ja­re vil­le för­bli hos ho­nom. Han var ju de­ras Mes­si­as.

I TRE ÅR har vi följt Cli­ve Doy­le, 75, och ta­lat med and­ra som var med­lem­mar i Branch Da­vi­di­ans då grup­pen led­des av Da­vid Ko­resh, för att gö­ra en do­ku­men­tär­film. Decennier har gått se­dan Cli­ves liv vän­des upp och ned av bran­den. Än­då tror han fort­fa­ran­de att Ko­resh var Mes­si­as och vän­tar på att han ska kom­ma till­ba­ka för att ta med ho­nom till him­len.

– Jag ha­de egent­li­gen hop­pats att han skul­le va­ra till­ba­ka vid det här la­get, sä­ger Cli­ve.

För värl­den ut­an­för kan det va­ra svårt att för­stå hur Ko­resh tilläts dik­te­ra grup­pens reg­ler, splitt­ra äk­ten­skap och se­pa­re­ra män och kvin­nor – men än­då ta kvin­nor­na för sig själv, som ”and­li­ga fru­ar”. Ko­resh blev pap­pa till 17 barn och någ­ra mam­mor var så unga som tolv år. Cli­ves älds­ta dot­ter ha­de en re­la­tion med Ko­resh, men de fick ald­rig barn ihop. Det fick in­te hel­ler hans yngs­ta dot­ter, Sha­ri, som dog i lå­gor­na. Det ryk­ta­des att hon var en av dem som var ihop med Ko­resh – re­dan när hon var 14 år. – Om jag viss­te att Da­vid våld­tog min dot­ter, ba­ra för sa­kens skull, så ha­de det in­te känts bra. Men jag ser till den stör­re bil­den som Gud för­sök­te för­med­la ge­nom Da­vid. Sha­ri var in­te där för att jag ha­de slä­pat dit hen­ne, för som ton­å­ring gjor­de hon eg­na val. Och hon trod­de på Da­vid. Vad för typ av re­la­tion de ha­de vet jag in­te, men om de ha­de en re­la­tion så tror jag att det var hen­nes val, sä­ger han.

SÅ HUR HAM­NAR man där – att man tror så myc­ket att man är vil­lig att föl­ja en le­da­re in i dö­den? San­ning­en är att det in­te finns nå­gon sär­skild de­mo­gra­fisk grupp el­ler typ av per­son­lig­het som går med i sek­ter. Gi­vet rätt si­tu­a­tion är de fles­ta sår­ba­ra för en typ av hjärn­tvätt.

So­ci­alpsy­ko­lo­gen Alex­an­dra Ste­in gick själv med i en po­li­tisk sekt när hon var 26 år och stan­na­de där­ef­ter i tio år.

– Ing­en tän­ker ”nu ska jag gå med i en sekt”. Of­ta stö­ter du på en grupp som har lik­nan­de mål som du själv och den vi­sar in­te sitt fu­la rät­ta jag för­rän det är för sent, sä­ger hon.

Till en bör­jan ver­ka­de den marx­ist-le­ni­nis­tis­ka grup­pen som Alex­an­dra Ste­in gick med i gö­ra gott, de vil­le ska­pa ett mer jäm­likt sam­häl­le. Men snart iso­le­ra­des och kon­trol­le­ra­des hon samt ham­na­de i ett ar­ran­ge­rat äk­ten­skap. Se­dan flyk­ten från sek­ten har hon fors­kat för att för­stå hur män­ni­skor kan dras in i sek­ter, och hon gav för­ra året ut boken Ter­ror, lo­ve and brain­wash-

ing: At­ta­ch­ment in cults and to­ta­li­ta­ri­an systems (Rout­led­ge).

Alex­an­dra Ste­in me­nar att många män­ni­skor nå­gon gång i li­vet kom­mer i kon­takt med sekt­lik­nan­de grup­per ut­an att vi kanske för­står det. En sekt be­hö­ver in­te ens va­ra re­li­giös. Det kan va­ra en po­li­tisk grupp, en grupp för per­son­lig ut­veck­ling och meditation, el­ler ny­na­zis­ter. Grun­den för sek­ter är att de föl­jer sam­ma struk­tu­rer som to­ta­li­tä­ra sta­ter, me­nar hon. Visst kan du va­ra hän­gi­ven kyr­ko­be­sö­ka­re ut­an att va­ra med i en sekt – men då är du kanske hän­gi­ven ett fot­bollslag el­ler gift med nå­gon som är ate­ist ock­så. Och det är än­då okej. Tron är då ba­ra en del av ditt liv och till skill­nad från i en sekt tillåts du själv­stän­dig­het och eget tän­kan­de.

I en sekt är le­da­ren vik­tig. En­ligt Alex­an­dra Ste­in har le­da­ren två kärn­kva­li­te­ter: auk­to­ri­tet och ka­ris­ma. Da­vid Ko­resh be­skrivs ha just des­sa kva­li­te­ter av många per­so­ner. Han kun­de pre­di­ka i timmar ut­an av­brott, han spe­la­de i ett rock­band och be­stäm­de över grupp­struk­tu­ren.

HEATHER BURSON VAR

nio år då hon lev­de med sek­ten till­sam­mans med sin fa­milj. Hon be­skri­ver Da­vid Ko­resh som strikt, men när han pra­ta­de så lyss­na­de al­la.

– Han var som en mag­net. Al­la gjor­de pre­cis som han sa att de skul­le gö­ra, be­rät­tar hon.

En an­nan ti­di­ga­re med­lem, som nu ta­git av­stånd från sek­ten, är Da­vid Bunds. Han me­nar att Da­vid Ko­resh ha­de hund­ra­pro­cen­tig kon­troll över al­la med­lem­mar.

– Om han ha­de sagt åt nå­gon att dö­da så ha­de de gjort det, så länge de trod­de att det var Guds vil­ja. Han an­vän­de räds­la för att ma­ni­pu­le­ra vux­na till att gö­ra gal­na sa­ker, som att ge bort si­na barn, si­na dött­rar, till ho­nom, sä­ger han.

Cli­ve Doy­le träf­fa­de Da­vid Ko­resh för förs­ta gång­en 1981 och tyck­te di­rekt att han ha­de ”det där”. Det var nå­got med hans sätt som im­po­ne­ra­de och fick ho­nom att kän­na att Ko­resh kom från Gud. Men Cli­ve hål­ler in­te med om att han var en sekt­le­da­re.

– Al­la var fria att läm­na grup­pen när de vil­le. Myn­dig­he­ter­na an­kla­ga­de Da­vid för att hjärn­tvät­ta och sväl­ta al­la in i lyd­nad. Så var det in­te, sä­ger han.

Att äk­ten­skap splitt­ra­des ef­ter att pa­ren va­rit gif­ta i många år, var nå­got som in­te gil­la­des av al­la i grup­pen.

– Men de gick med på det för de för­stod vad Ko­resh pre­sen­te­ra­de och att Gud lo­va­de oss ett kung­a­dö­me. Pro­fe­ter gör sa­ker som Gud sä­ger åt dem, även om det väc­ker an­stöt och går emot ett ta­bu, sä­ger Cli­ve Doy­le.

En sekt­le­da­res mål är att ha ab­so­lut kon­troll över re­la­tio­ner­na, för­kla­rar Alex­an­dra Ste­in. Det gör le­da­ren ge­nom att ex­em­pel­vis ut­nytt­ja grup­pen sex­u­ellt, eko­no­miskt el­ler po­li­tiskt. För att be­va­ra kon­trol­len mås­te le­da­ren ock­så iso­le­ra med­lem­mar­na. Det var fle­ra kilo­me­ter mel­lan Da­vi­di­a­ner­nas bygg­nads­kom­plex Mount Car­mel och and­ra bo­stads­hus. De be­höv­de in­te hel­ler ta sig där­i­från – folk job­ba­de där, de ha­de kyr­kan på plat­sen, de kun­de för­sör­ja sig och bar­nen kun­de gå i egen sko­la.

Ka­ris­man och auk­to­ri­te­ten gör att föl­ja­re kän­ner bå­de kärlek och räds­la för le­da­ren. Den kom­bi­na­tio­nen är kraft­full och le­der i en iso­le­rad mil­jö till en lo­jal föl­ja­re – som hand­lar en­ligt le­da­rens in­tres­sen sna­ra­re än si­na eg­na. För att för­kla­ra hur en per­son hand­lar i en så­dan si­tu­a­tion an­vän­der Alex­an­dra Ste­in an­knyt­nings­te­o­ri, en psy­ko­lo­gisk te­o­ri som för­kla­rar hur vå­ra ti­di­ga re­la­tio­ner på­ver­kar hur vi för­hål­ler oss till and­ra ge­nom li­vet. Hon me­nar att sekt­le­da­re of­ta har ett des­or­ga­ni­se­rat an­knyt­nings­möns­ter som de i sin tur för vi­da­re till med­lem­mar­na, för att säk­ra upp sin egen an­knyt­ning.

– Le­da­ren skär av and­ra re­la­tio­ner och po­si­tio­ne­rar sig själv som den en­da väl­vil­li­ga och säk­ra frista­den. Re­sul­ta­tet blir en rädd, stres­sad per­son som spring­er till le­da­ren el­ler grup­pen för tröst, sä­ger hon.

An­knyt­nings­be­te­en­det är en över­lev­nads‍ me­ka­nism, li­ka na­tur­lig som att män­ni­skor sö­ker mat och tak över hu­vu­det, pre­cis som barn sö­ker sig till sin för­äl­der när de är tröt­ta, räd­da el­ler hung­ri­ga. Men får bar­net en osä­ker an­knyt­ning, där den tryg­ga fam­nen ba­ra kom­mer stöt­vis – då kom­mer det ald­rig att bli rik­tigt trös­tat. Bar­net för­sö­ker då de­spe­rat att få när­het, men re­sul­ta­tet blir kläng­ig­het och se­pa­ra­tions­ång­est. När tröst och hot kom­mer från sam­ma per­son blir det en olös­lig pa­ra­dox. Den­na des­or­ga­ni­se­ra­de an­knyt­ning sker in­te ba­ra mel­lan barn och för­äl­der. Den kan ock­så ska­pas i re­la­tio­ner se­na­re i li­vet. Där blir den des­or­ga­ni­se­ra­de an­knyt­ning­en en mäk­tig och far­lig kon­troll­me­ka­nism.

Alex­an­dra Ste­in för­kla­rar des­o­ri­en­te­rad an­knyt­ning som att du går runt och är kon­stant upp­het­sad.

– Det är ett slags kro­nisk stress. Likt post­trau­ma­tisk stress, fast ut­an ”post”, för du är mitt i det he­la ti­den. Som ett trau­ma som ald­rig får sin upp­lös­ning, sä­ger hon.

Alex­an­dra Ste­in sä­ger att man in­te be­hö­ver va­ra kor­kad för att ham­na i en sekt. Själv ha­de hon en dok­to­rand­ut­bild­ning och var bra på att plug­ga, men i den po­li­tis­ka väns­ter­sek­ten the O, kun­de hon in­te tän­ka klart.

– Det är som om det är för svårt för hjär­nan att gå dit i tan­ken. He­la krop­pen blir obe­kväm. Dess­utom är sömn­lös­het, sex­u­ellt ut­nytt­jan­de och våld of­ta in­blan­dat, sä­ger hon.

Alex­an­dra Ste­in me­nar att en or­sak till att

Myn­dig­he­ter­na an­kla­ga­de Da­vid för att hjärn­tvät­ta och sväl­ta al­la till lyd­nad. Så var det in­te.

Cli­ve Doy­le fort­fa­ran­de tror på Da­vid Ko­res­hs bud­skap är att hans för­lust är för stor.

– Hans dot­ter dog på grund av sek­ten och har tro­ligt‍vis ut­nytt­jats sex­u­ellt av en gal­ning. Ut­an att kän­na till hans fall till ful­lo kan jag tro att det är för svårt att tän­ka på att du bli­vit ma­ni­pu­le­rad.

Hon miss­tän­ker ock­så att Cli­ve kanske ald­rig fått hjälp att be­ar­be­ta vad som hän­de el­ler för­stå­el­se för vad en sekt fak­tiskt är. Själv kom hon ut ur the O ef­ter tio år, men Cli­ve har fak­tiskt äg­nat he­la sitt vux­na liv åt tron på Ko­resh.

– Det är tufft att med­ge att 40 år av ditt liv va­rit to­talt fals­ka och att du ut­nytt­jats. Att ta sig ut ur en sekt är stig­ma­ti­se­rat. Du kän­ner dig dum, du skäms och folk ser dig som en idi­ot. Det är otro­ligt mo­digt av folk att stå för det, sä­ger Alex­an­dra Ste­in, som i dag job­bar med råd­giv­ning och stöd i Stor­bri­tan­ni­en till många som ut­nytt­jats i sek­ter.

Hon tror att det är vik­tigt att ut­bil­da om var­nings­tec­ken för den här ty­pen av grup­per. Då kom­mer det att va­ra lät­ta­re att kän­na igen rö­rel­ser och per­so­ner som ut­nytt­jar en.

– Barn bör re­dan i skol­ål­dern lä­ra sig om det här för att mot­ver­ka re­kry­te­ring. Det är ak­tu­ellt i dag, även med ex­tre­mist­grup­per som ex­em­pel­vis IS. Det är ock­så vik­tigt att re­ha­bi­li­te­ra dem som kom­mer ut ur så­da­na grup­per, an­nars fort­sät­ter de med si­na far­li­ga idéer, pre­cis som Cli­ve, sä­ger Alex­an­dra Ste­in.

har gått se­dan bran­den. Hu­den på

NÄ­RA 25 ÅR Cli­ves är­ra­de hän­der stra­mar fort­fa­ran­de när han kny­ter dem, som om han har lä­der­hands­kar på sig kon­stant. Han bor kvar i Waco, på över­vå­ning­en i ett stort blått trä­hus med snic­kargläd­je. En brant trap­pa med hel­täck­nings­mat­ta le­der upp till lä­gen­he­ten. Ett tjockt la­ger damm täc­ker många av hyl­lor­na där det står oli­ka pors­lins‍fi­gu­rer. I ett hörn står da­torn. Dit tas­sar han om nät­ter­na när han har svårt att so­va. För min­ne­na ja­gar ho­nom un­der de mör­ka tim­mar­na och spe­las upp i hu­vu­det som en film. Då sät­ter han sig och skri­ver av tex­ter om ör­ter – ett do­ku­ment med in­for­ma­tion om al­la ör­ter på A, ett med al­la på B och så vi­da­re.

– Det ger mig nå­got att gö­ra. Får ti­den att gå. Jag ha­de li­ka gär­na kun­nat ko­pi­e­ra te­le­fon­ka­ta­lo­gen, sä­ger han.

På spi­selkran­sen i rum­met in­till står fo­ton på fle­ra vik­ti­ga per­so­ner ur Cli­ves liv. I mit­ten står ett foto på en ljus­hå­rig tjej som tit­tar rakt in i ka­me­ran och po­se­rar med en hund. Hon är in­te ens 18 år på bil­den, och ska dö ett kort tag ef­ter att ögon­blic­ket för­e­vi­gats. Ibland und­rar Cli­ve hur det ha­de va­rit om dot­tern fått le­va. Ha­de hon gift sig, skaf­fat barn el­ler kanske bli­vit kon­sert­pi­a­nist?

– I ef­ter­hand an­kla­gar jag mig själv he­la ti­den. Var­för gick jag in­te in och räd­da­de hen­ne?

väl da­gen då han läm­na­de

DA­VID BUNDS MINNS Da­vi­di­a­ner­na, när han var 24 år.

– Jag ha­de he­la li­vet fram­för mig. Jag skaf­fa­de ett jobb och bör­ja­de le­va ett van­ligt liv. Men Cli­ve – när han förlorade sin dot­ter var han re­dan i den ål­der som jag är i nu. Jag tror att han kom­mer att vän­ta på Da­vid Ko­resh för all­tid, sä­ger han.

Hem­ma i var­dags­rum­met i Waco be­skri­ver Cli­ve att det en­da som skräm­mer ho­nom med dö­den är om allt var en bluff. Men han le­ver på hop­pet. För Da­vid dog, dot­tern dog och hans mam­ma har dött.

– Om en åter­upp­stån­del­se in­träf­far, så kom­mer vi än­då in­te va­ra till­sam­mans om jag in­te är kvar och tror. Jag kom­mer i så fall att gö­ra dem be­svik­na, sä­ger han.

Där­för är det li­ka bra att hål­la fast vid tron på den åter­för­e­ning­en.

– Om allt var fejk och jag kom till den slut­sat­sen nu, i min ål­der, så är det in­te myc­ket man kan gö­ra. Visst, du kan gå ut i värl­den och dric­ka en mas­sa öl för att ta igen för­lo­rad tid. El­ler så kan du tän­ka på att du lär­de en dig mas­sa bra sa­ker i grup­pen – som hur man äter rätt el­ler är snäll mot and­ra män­ni­skor. Jag kan li­ka gär­na fort­sät­ta. Det kan in­te ska­da.

Eme­lie Svens­sons och Ka­rin Ole­an­ders do­ku­men­tär­film Wai­ting for Da­vid har pre­miär på At­lan­ta film fes­ti­val den 13–22 april: www.wai­ting­for­da­vid.com

Om allt var fa­ke och jag kom till den slut­sat­sen nu, i min ål­der, så är det in­te

myc­ket man kan gö­ra.

Cli­ve Doyles dot­ter Sha­ri dog i bran­den.

Da­vid Ko­resh led­de sek­ten från 1981 till sin död 1993.

Cli­ve Doy­le med si­na dött­rar. Den yngs­ta är Sha­ri.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.