19:e april 1993:
Vid lunchtid hör Clive Doyle någon ropa att byggnaden brinner. Rök bolmar ut från andra våningen och utvecklingen sker extremt snabbt – mitt framför alla nyhetskameror i direktsändning.
Reportrar beskriver hur rök och lågor syns på flera kilometers avstånd. På bilderna som kablas ut syns hur en del av huset exploderar i ett eldklot som ryter över ängarna. För Clive som befinner sig där inne blir allt svart. Hettan stiger om huvudet och ett oerhört tryck pressar honom till marken. När byggnaden är nära kollaps ser han ett hål i väggen och slänger sig ut, av ren överlevnadsinstinkt. Han står kvar i chock. Hålet han just kom ut ur är övertänt. Först nu märker han att huden på händerna har rullats av och att jackan har smält. Sedan tänker han på sin dotter, Shari.
76 personer dog i branden i det lilla samhället Elk utanför Waco, Texas. Shari Doyle, 18 år, var en av dem. Sektledaren David Koresh fanns också bland dödsoffren och många av Clives vänner likaså. Han blev en av bara nio överlevande. Brandinfernot var kulmen på ett 51 dagar långt dödläge, med sekten på en sida och FBI på andra. FBI ville gripa Koresh på grund av rykten om sexuella övergrepp i gruppen och att de skulle ha en illegal vapenarsenal. Men David Koresh sa att Gud hade beordrat honom att stanna. Och hans följare ville förbli hos honom. Han var ju deras Messias.
I TRE ÅR har vi följt Clive Doyle, 75, och talat med andra som var medlemmar i Branch Davidians då gruppen leddes av David Koresh, för att göra en dokumentärfilm. Decennier har gått sedan Clives liv vändes upp och ned av branden. Ändå tror han fortfarande att Koresh var Messias och väntar på att han ska komma tillbaka för att ta med honom till himlen.
– Jag hade egentligen hoppats att han skulle vara tillbaka vid det här laget, säger Clive.
För världen utanför kan det vara svårt att förstå hur Koresh tilläts diktera gruppens regler, splittra äktenskap och separera män och kvinnor – men ändå ta kvinnorna för sig själv, som ”andliga fruar”. Koresh blev pappa till 17 barn och några mammor var så unga som tolv år. Clives äldsta dotter hade en relation med Koresh, men de fick aldrig barn ihop. Det fick inte heller hans yngsta dotter, Shari, som dog i lågorna. Det ryktades att hon var en av dem som var ihop med Koresh – redan när hon var 14 år. – Om jag visste att David våldtog min dotter, bara för sakens skull, så hade det inte känts bra. Men jag ser till den större bilden som Gud försökte förmedla genom David. Shari var inte där för att jag hade släpat dit henne, för som tonåring gjorde hon egna val. Och hon trodde på David. Vad för typ av relation de hade vet jag inte, men om de hade en relation så tror jag att det var hennes val, säger han.
SÅ HUR HAMNAR man där – att man tror så mycket att man är villig att följa en ledare in i döden? Sanningen är att det inte finns någon särskild demografisk grupp eller typ av personlighet som går med i sekter. Givet rätt situation är de flesta sårbara för en typ av hjärntvätt.
Socialpsykologen Alexandra Stein gick själv med i en politisk sekt när hon var 26 år och stannade därefter i tio år.
– Ingen tänker ”nu ska jag gå med i en sekt”. Ofta stöter du på en grupp som har liknande mål som du själv och den visar inte sitt fula rätta jag förrän det är för sent, säger hon.
Till en början verkade den marxist-leninistiska gruppen som Alexandra Stein gick med i göra gott, de ville skapa ett mer jämlikt samhälle. Men snart isolerades och kontrollerades hon samt hamnade i ett arrangerat äktenskap. Sedan flykten från sekten har hon forskat för att förstå hur människor kan dras in i sekter, och hon gav förra året ut boken Terror, love and brainwash-
ing: Attachment in cults and totalitarian systems (Routledge).
Alexandra Stein menar att många människor någon gång i livet kommer i kontakt med sektliknande grupper utan att vi kanske förstår det. En sekt behöver inte ens vara religiös. Det kan vara en politisk grupp, en grupp för personlig utveckling och meditation, eller nynazister. Grunden för sekter är att de följer samma strukturer som totalitära stater, menar hon. Visst kan du vara hängiven kyrkobesökare utan att vara med i en sekt – men då är du kanske hängiven ett fotbollslag eller gift med någon som är ateist också. Och det är ändå okej. Tron är då bara en del av ditt liv och till skillnad från i en sekt tillåts du självständighet och eget tänkande.
I en sekt är ledaren viktig. Enligt Alexandra Stein har ledaren två kärnkvaliteter: auktoritet och karisma. David Koresh beskrivs ha just dessa kvaliteter av många personer. Han kunde predika i timmar utan avbrott, han spelade i ett rockband och bestämde över gruppstrukturen.
HEATHER BURSON VAR
nio år då hon levde med sekten tillsammans med sin familj. Hon beskriver David Koresh som strikt, men när han pratade så lyssnade alla.
– Han var som en magnet. Alla gjorde precis som han sa att de skulle göra, berättar hon.
En annan tidigare medlem, som nu tagit avstånd från sekten, är David Bunds. Han menar att David Koresh hade hundraprocentig kontroll över alla medlemmar.
– Om han hade sagt åt någon att döda så hade de gjort det, så länge de trodde att det var Guds vilja. Han använde rädsla för att manipulera vuxna till att göra galna saker, som att ge bort sina barn, sina döttrar, till honom, säger han.
Clive Doyle träffade David Koresh för första gången 1981 och tyckte direkt att han hade ”det där”. Det var något med hans sätt som imponerade och fick honom att känna att Koresh kom från Gud. Men Clive håller inte med om att han var en sektledare.
– Alla var fria att lämna gruppen när de ville. Myndigheterna anklagade David för att hjärntvätta och svälta alla in i lydnad. Så var det inte, säger han.
Att äktenskap splittrades efter att paren varit gifta i många år, var något som inte gillades av alla i gruppen.
– Men de gick med på det för de förstod vad Koresh presenterade och att Gud lovade oss ett kungadöme. Profeter gör saker som Gud säger åt dem, även om det väcker anstöt och går emot ett tabu, säger Clive Doyle.
En sektledares mål är att ha absolut kontroll över relationerna, förklarar Alexandra Stein. Det gör ledaren genom att exempelvis utnyttja gruppen sexuellt, ekonomiskt eller politiskt. För att bevara kontrollen måste ledaren också isolera medlemmarna. Det var flera kilometer mellan Davidianernas byggnadskomplex Mount Carmel och andra bostadshus. De behövde inte heller ta sig därifrån – folk jobbade där, de hade kyrkan på platsen, de kunde försörja sig och barnen kunde gå i egen skola.
Karisman och auktoriteten gör att följare känner både kärlek och rädsla för ledaren. Den kombinationen är kraftfull och leder i en isolerad miljö till en lojal följare – som handlar enligt ledarens intressen snarare än sina egna. För att förklara hur en person handlar i en sådan situation använder Alexandra Stein anknytningsteori, en psykologisk teori som förklarar hur våra tidiga relationer påverkar hur vi förhåller oss till andra genom livet. Hon menar att sektledare ofta har ett desorganiserat anknytningsmönster som de i sin tur för vidare till medlemmarna, för att säkra upp sin egen anknytning.
– Ledaren skär av andra relationer och positionerar sig själv som den enda välvilliga och säkra fristaden. Resultatet blir en rädd, stressad person som springer till ledaren eller gruppen för tröst, säger hon.
Anknytningsbeteendet är en överlevnads mekanism, lika naturlig som att människor söker mat och tak över huvudet, precis som barn söker sig till sin förälder när de är trötta, rädda eller hungriga. Men får barnet en osäker anknytning, där den trygga famnen bara kommer stötvis – då kommer det aldrig att bli riktigt tröstat. Barnet försöker då desperat att få närhet, men resultatet blir klängighet och separationsångest. När tröst och hot kommer från samma person blir det en olöslig paradox. Denna desorganiserade anknytning sker inte bara mellan barn och förälder. Den kan också skapas i relationer senare i livet. Där blir den desorganiserade anknytningen en mäktig och farlig kontrollmekanism.
Alexandra Stein förklarar desorienterad anknytning som att du går runt och är konstant upphetsad.
– Det är ett slags kronisk stress. Likt posttraumatisk stress, fast utan ”post”, för du är mitt i det hela tiden. Som ett trauma som aldrig får sin upplösning, säger hon.
Alexandra Stein säger att man inte behöver vara korkad för att hamna i en sekt. Själv hade hon en doktorandutbildning och var bra på att plugga, men i den politiska vänstersekten the O, kunde hon inte tänka klart.
– Det är som om det är för svårt för hjärnan att gå dit i tanken. Hela kroppen blir obekväm. Dessutom är sömnlöshet, sexuellt utnyttjande och våld ofta inblandat, säger hon.
Alexandra Stein menar att en orsak till att
Myndigheterna anklagade David för att hjärntvätta och svälta alla till lydnad. Så var det inte.
Clive Doyle fortfarande tror på David Koreshs budskap är att hans förlust är för stor.
– Hans dotter dog på grund av sekten och har troligtvis utnyttjats sexuellt av en galning. Utan att känna till hans fall till fullo kan jag tro att det är för svårt att tänka på att du blivit manipulerad.
Hon misstänker också att Clive kanske aldrig fått hjälp att bearbeta vad som hände eller förståelse för vad en sekt faktiskt är. Själv kom hon ut ur the O efter tio år, men Clive har faktiskt ägnat hela sitt vuxna liv åt tron på Koresh.
– Det är tufft att medge att 40 år av ditt liv varit totalt falska och att du utnyttjats. Att ta sig ut ur en sekt är stigmatiserat. Du känner dig dum, du skäms och folk ser dig som en idiot. Det är otroligt modigt av folk att stå för det, säger Alexandra Stein, som i dag jobbar med rådgivning och stöd i Storbritannien till många som utnyttjats i sekter.
Hon tror att det är viktigt att utbilda om varningstecken för den här typen av grupper. Då kommer det att vara lättare att känna igen rörelser och personer som utnyttjar en.
– Barn bör redan i skolåldern lära sig om det här för att motverka rekrytering. Det är aktuellt i dag, även med extremistgrupper som exempelvis IS. Det är också viktigt att rehabilitera dem som kommer ut ur sådana grupper, annars fortsätter de med sina farliga idéer, precis som Clive, säger Alexandra Stein.
har gått sedan branden. Huden på
NÄRA 25 ÅR Clives ärrade händer stramar fortfarande när han knyter dem, som om han har läderhandskar på sig konstant. Han bor kvar i Waco, på övervåningen i ett stort blått trähus med snickarglädje. En brant trappa med heltäckningsmatta leder upp till lägenheten. Ett tjockt lager damm täcker många av hyllorna där det står olika porslinsfigurer. I ett hörn står datorn. Dit tassar han om nätterna när han har svårt att sova. För minnena jagar honom under de mörka timmarna och spelas upp i huvudet som en film. Då sätter han sig och skriver av texter om örter – ett dokument med information om alla örter på A, ett med alla på B och så vidare.
– Det ger mig något att göra. Får tiden att gå. Jag hade lika gärna kunnat kopiera telefonkatalogen, säger han.
På spiselkransen i rummet intill står foton på flera viktiga personer ur Clives liv. I mitten står ett foto på en ljushårig tjej som tittar rakt in i kameran och poserar med en hund. Hon är inte ens 18 år på bilden, och ska dö ett kort tag efter att ögonblicket förevigats. Ibland undrar Clive hur det hade varit om dottern fått leva. Hade hon gift sig, skaffat barn eller kanske blivit konsertpianist?
– I efterhand anklagar jag mig själv hela tiden. Varför gick jag inte in och räddade henne?
väl dagen då han lämnade
DAVID BUNDS MINNS Davidianerna, när han var 24 år.
– Jag hade hela livet framför mig. Jag skaffade ett jobb och började leva ett vanligt liv. Men Clive – när han förlorade sin dotter var han redan i den ålder som jag är i nu. Jag tror att han kommer att vänta på David Koresh för alltid, säger han.
Hemma i vardagsrummet i Waco beskriver Clive att det enda som skrämmer honom med döden är om allt var en bluff. Men han lever på hoppet. För David dog, dottern dog och hans mamma har dött.
– Om en återuppståndelse inträffar, så kommer vi ändå inte vara tillsammans om jag inte är kvar och tror. Jag kommer i så fall att göra dem besvikna, säger han.
Därför är det lika bra att hålla fast vid tron på den återföreningen.
– Om allt var fejk och jag kom till den slutsatsen nu, i min ålder, så är det inte mycket man kan göra. Visst, du kan gå ut i världen och dricka en massa öl för att ta igen förlorad tid. Eller så kan du tänka på att du lärde en dig massa bra saker i gruppen – som hur man äter rätt eller är snäll mot andra människor. Jag kan lika gärna fortsätta. Det kan inte skada.
Emelie Svenssons och Karin Oleanders dokumentärfilm Waiting for David har premiär på Atlanta film festival den 13–22 april: www.waitingfordavid.com
Om allt var fake och jag kom till den slutsatsen nu, i min ålder, så är det inte
mycket man kan göra.