Wallraffande i självhjälp
Vild resa genom förbättringsindustrin.
Strävan efter att ständigt bli lite bättre var förvisso det som tog våra förfäder från grottan till dagens civilisation. Men hetsjakten på förbättringspotential inom alla områden av livet kan i dag få vem som helst att känna behov av att fyrkantsandas. Därför ser jag framför mig hur forskarna Carl Cederström och André Spicer tar ett djupt andetag innan de på nyårsafton 2016 dyker rakt ner i självhjälpsindustrin.
Carl Cederström är docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet och André Spicer professor vid Cass business school i London, båda välkända skribenter i tidningar som The Times, The Guardian och The New York Times. boken Den vilda jakten på ett (bättre) jag delar de med sig av nya och betydligt mer självutlämnande sidor. Under ett helt år testar de två författarna en mängd populära metoder för att optimera livet. Som storstadsbor och snart 40-åringar med hipstertendenser står
Ibåde cross fit, proteindrinkar och maratonlopp på att göra-listan, men också tantrakurser, växtbaserat ätande och manlighetsriter. Det är ibland chockerande vad de utsätter sina kroppar för och vilka summor de lägger ner i projektet. När de wallraffar i självhjälpsindustrin väjer de varken för narkotikaklassade mediciner eller skönhetsoperationer.
Som läsare har jag inte tråkigt en sekund. Jag skrattar faktiskt så att jag gråter och läser högt för vem som än råkar sitta bredvid. Men det är inte bara roligt. Ibland är det också hjärtskärande sorgligt, som när Carl Cederström är på kursgård i Värmland för att hitta sig själv, och en femtioårig kvinna får en fullskalig panikångestattack när hon berättar om sin rädsla för att bli lämnad ensam. I ena änden av självhjälpskulturen står den lyckade självoptimeraren och i den andra en person överväldigad av kraven och den egna otillräckligheten. Däremellan pingpongar livet nutidsmänniskan fram och tillbaka.
BOKEN HAR HÄNGT med på jobbet, på tåget, i sängen och i soffan utanför yngsta dotterns danssal. Det är personligt och galet och enormt befriande. För hur gick det egentligen med det bräckliga självet efter 12 månaders optimeringshets? Pomodoro-metoden och självhjälpsguruer hjälper författarna att öka produktiviteten i januari, en prostatavibrator ger tveksam njutning i juni och varumärkesbyggande i sociala medier ger med hjälp av kroppspositiva budskap och performancekonst uppmärk-
samhet i november. Den sista månaden ägnar författarna åt att ta reda på vad som var meningen med allt – vilka metoder gjorde nytta och vad hade de egentligen klarat sig utan? Det jag kan avslöja är att det enda de säger sig vilja använda igen är pomodoro-metoden och adhd-medicinen.
En övergripande reflektion är hur fullständigt självcentre- rade de blir under projektet när självet och den egna utvecklingen hela tiden är i centrum. Relationen författarna emellan börjar också knaka av det ständiga jämförandet av vem som lyckas bäst. Något som säger en del om hur vi ser på varandra när vi filtrerar livet genom våra mobiltelefoner där rumpan alltid är fast och livet härligt.