Vi har in­te sam­ma pap­pa

Modern Psykologi - - F+S -

Jag och mi­na syst­rar fick ny­li­gen ve­ta att vår älds­ta sys­ter in­te har sam­ma bi­o­lo­gis­ka pap­pa. Vi har all­tid trott och har fått hö­ra att så har va­rit fal­let, men nu har det upp‍da­gats att älds­ta sys­tern egent­li­gen har en an­nan bi­o­lo­gisk pap­pa. Vår pap­pa har dock va­rit där från bör­jan när hon låg i ma­gen och

han är hen­nes pap­pa i al­la and­ra be­mär­kel­ser och ad­op­te­ra­de hen­ne när hon var ba­ra någ­ra må­na­der gam­mal.

För­u­tom vå­ra för­äld­rar så har i prin­cip all vår släkt ock­så ve­tat om det­ta. Min sys­ter är helt för­störd av att ha bli­vit lju­gen för un­der he­la sitt liv och kän­ner sig svi­ken och lu­rad. Hon vet in­te vad hon ska gö­ra och in­te vi and­ra tre syst‍ rar hel­ler. Hur kan vi på bäs­ta sätt stöt­ta hen­ne?

Jag för­står din sys­ters star­ka re­ak­tion. Dels är vårt bi­o­lo­gis­ka arv vik­ti­ga­re än vad vi ibland tän­ker på. Det är in­te ba­ra ut­se­en­de och kropps­li­ga ka­rak­tä­risti­ka vi är­ver av vå­ra bi­o­lo­gis­ka för­äld­rar, ut­an sto­ra de­lar av vå­ra per­son­lig­hets­drag är ock­så ge­ne­tiskt be­ting­a­de. Och då är själv­klart en vik­tig pus­sel­bit i att lä­ra kän­na sig själv och for­ma sin iden­ti­tet att kän­na till hur vi har bli­vit till och vems ge­ner vi är bä­ra­re av. Det­ta vet vi nu, men man har in­te all­tid re­so­ne­rat så.

Du skri­ver in­te hur gam­la ni syst­rar är, men för någ­ra år­tion­den se­dan var det in­te ovan­ligt att ad­op­tiv­för­äld­rar in­te alls upp­märk­sam­ma­des på hur vik­tig den bi­o­lo­gis­ka här­koms­ten är, och att man in­te upp­munt­ra­de dem att pra­ta om så­dant med si­na barn. Man ha­de då ock­så en an­nan syn på för­hål­lan­det mel­lan arv och mil­jö, och det fö­re­kom ex­tre­ma stånd­punk­ter där man an­såg att det gick att for­ma ett barn helt och hål­let ge­nom upp­fost­ran, det vill sä­ga med mil­jö­fak­to­rer, näs­tan helt obe­ro­en­de av hur de ge­ne­tis­ka för­ut­sätt­ning­ar­na såg ut.

Går man än­nu läng­re till­ba­ka i ti­den så an­såg man of­ta att barn måd­de bra av att ve­ta så li­te som möj­ligt av ”vux­en‍ an­ge­lä­gen­he­ter”. Det finns ju ta­le­sätt kvar som till ex­em­pel sä­ger att ”det man in­te vet li­der man in­te av”. Kanske kan det­ta fak­tiskt i vis­sa fall va­ra sant, men pro­ble­met är ju att så­dant man in­te vet ten­de­rar att förr el­ler se­na­re kom­ma fram, i syn­ner­het om i prin­cip al­la and­ra vet det.

Att plöts­ligt få ve­ta att man är den en­da, el­ler näs­tan den en­da, som in­te vet en helt av­gö­ran­de sak om sig själv är för­stås fruk­tans­värt om­ska­kan­de och upp­rö­ran­de. He­la ens bild av värl­den, en själv och li­vet ställs på än­da. Det bru­kar ock­så ta lång tid in­nan al­la tan­kar har fal­lit på plats och man går of­ta ige­nom oli­ka, starkt känslo­mäs­si­ga pe­ri­o­der av sorg, ils­ka och ned­stämd­het. Kanske hän­der det ock­så en mas­sa på det rent prak­tis­ka pla­net, såsom att det dy­ker upp helt nya och okän­da sys­kon el­ler and­ra släk­ting­ar el­ler att man får re­da på nå­got all­var­ligt om sig själv, som att man kan bä­ra på an­lag för nå­gon sjuk­dom el­ler lik­nan­de.

Att va­ra den en­da som in­te vet en av­gö­ran­de sak om sig själv är för­stås upp­rö­ran­de

Jag tol­kar det du skri­ver som att era för­äld­rar fort­fa­ran­de är i li­vet. Jag tol­kar det ock­så som att åt­minsto­ne du upp­le­ver att de bå­da har va­rit bra för­äld­rar för er och att det följakt­li­gen in­te finns så myc­ket att va­ra arg el­ler bit­ter över för din sys­ter, för­u­tom just det­ta svek. Om det är så, så tror jag att det är jät­te­vik­tigt att ni al­li­hop i fa­mil­jen pra­tar med varand­ra om det här.

Det kom­mer in­te att räc­ka med ett sam­tal, ut­an ni mås­te ta upp det fle­ra gång­er. Det vik­ti­ga är att era för­äld­rar verk­li­gen för­står vil­ket svek det in­ne­bär att ha bli­vit lju­gen för un­der lång tid om en så vik­tig sak. Och det vik­ti­ga för din sys­ter att för­stå är hur de re­so­ne­ra­de när de fat­ta­de be­slu­tet att hål­la tyst. I det­ta in­går för­stås att hon be­hö­ver få för­stå­el­se för vil­ka sam­hällsnor­mer som råd­de då hon föd­des, och vil­ka råd som då gavs av psy­ko­lo­ger och and­ra ex­per­ter.

Då sve­ket och de star­ka käns­lor­na finns främst mel­lan din sys­ter och era för­äld­rar så tror jag att ni and­ra syst­rar kan fyl­la en vik­tig roll ge­nom att se till att ska­pa till­fäl­len för sam­tal. Kän­ner ni att det skul­le va­ra bra med pro­fes­sio­nellt sam­tals­stöd, så kan man få hjälp via fa­mil­je­råd­giv­ning­en i kom­mu­nen.

En jät­te­vik­tig sak är för­stås ock­så att ni in­te lå­ter er för­sät­tas i en si­tu­a­tion där ni tving­as ”väl­ja si­da”. I stun­der av käns­lo­tur­bu­lens så är det bäs­ta stöd man kan ge att just hål­la fast vid att det all­tid finns fle­ra syn­vinklar. Det hind­rar in­te att ni sam­ti­digt be­kräf­tar er sys­ter i hen­nes upp­le­vel­se av att ha ut­satts för ett fruk­tans­värt svek. Jen­ny Klef­bom, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

ROLLBYTE Plöts­ligt blev hel­sys­tern halv‍sys­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.