Den kom­pli­ce­ra­de apan

RO­BERT SA­POL­SKY för­kla­rar bi­o­lo­gin bakom vårt be­te­en­de.

Modern Psykologi - - DILEMMAT - TEXT AGNETA LAGERCRANTZ

” Var ju­ry­med­lem­mar­na hung­ri­ga döm­des näs­tan ing­en vill­kor­ligt”

ÅHem­ma i Brook

RET VAR 1969. lyn, New York, bör­ja­de Ro­bert Sa­pol­sky för­be­re­da sig för en fram­tid på den af­ri­kans­ka sa­van­nen. Han lär­de sig swa­hi­li på egen hand och skic­ka­de brev till si­na ido­ler, pri­mat­fors­kar­na. ”Hej, jag he­ter Ro­bert Sa­pol­sky och skul­le vil­ja gö­ra fält­stu­di­er på apor i Kenya.”

Han av­slu­ta­de med en li­ten upp­lys­ning. By the way, jag är 12 år.

Se­dan dess har Ro­bert Sa­pol­sky gjort dub­bel kar­riär som bi­o­log och pri­ma­to­log, bli­vit mång­fal­digt pri­sad som pro­fes­sor på Stan­ford och sla­git ige­nom som po­pu­lär­ve­ten­skap­lig för­fat­ta­re med boken

Var­för zebror in­te får mag­sår (Natur & Kul­tur 2003).

Nu kom­mer Ro­bert Sa­pol­skys sjät­te bok ut på svens­ka.

Var­för vi be­ter oss som vi gör är en kart­lägg­ning av bi­o­lo­gin bakom det bäs­ta och säms­ta i oss män­ni­skor. På drygt 600 si­dor för­sö­ker han gö­ra allt mel­lan värsting­be­te­en­den och hjäl­te­in­sat­ser bi­o­lo­giskt be­grip­ligt och kom­mer fram till att … it’s com­pli­ca­ted. För var­ken mord el­ler med­käns­la kan för­kla­ras med en­de­ra upp­väx­ten el­ler ett visst hor­mon, el­ler en all­de­les sär­skild gen, el­ler ett ex­akt om­rå­de i hjär­nan, el­ler evo­lu­tio­nen, el­ler var­för in­te hur fron­tal­lobs­bar­ken for­ma­des un­der ton­å­ren?

Glöm det, för att an­vän­da Ro­bert Sa­pol­skys eg­na ord.

I stäl­let häng­er vå­ra hand­ling­ar ihop med allt det här på en gång. Vad vi än gör – skju­ter ihjäl folk el­ler är vän­ligt för­stå­en­de – så har be­slu­tet på­ver­kats av bi­o­lo­gis­ka pro­ces­ser längs en oänd­lig tids­lin­je, från se­kun­der­na in­nan till mil­jo­ner år bak­åt. Och att för­kla­ra det­ta är … kom­pli­ce­rat. Så låt oss lå­na för­fat­ta­rens grepp i boken och ut­gå från ett be­te­en­de i nu­et och bac­ka, ge­nom forsk­nings­om­rå­de ef­ter forsk­nings­om­rå­de, än­da till ur­ti­den.

”Nu­et” får bli ett visst ögon­blick i min intervju. Jag har just er­känt att jag kom­mer att stäl­la frå­gor som ”Det hand­lar väl om upp­väx­ten?”, ”Kan in­te det hän­vi­sas till vå­ra ge­ner?” Det är pre­cis det ka­te­go­ris­ka stup­rörstän­kan­de som han vill gö­ra upp med. Ska han nu bli ir­ri­te­rad? Nej, Ro­bert Sa­pol­sky sva­rar med ett vän­ligt kluc­kan­de:

– He­he, du har verk­li­gen ing­en lätt upp­gift att be­skri­va nå­got så mul­ti-fak­to­ri­elltt­vär­ve­ten­skap­ligt …

in­nan:

SEKUNDER TILL MI­NU­TER Neu­ro­ve­ten­skap. Kloc­kan är åt­ta på mor­go­nen för Ro­bert Sa­pol­sky hem­ma i San Fran­ci­sco. När han skrat­tar varmt för­stå­en­de åt mig har hjär­nan just skic­kat sig­na­ler till an­sikts­musk­ler­na bakom det lur­vi­ga skäg­get. Sam­ti­digt styrs des­sa sig­na­ler av vad som hänt se­kun­der­na in­nan. Tänk om han ha­de hört ett skott från red­wood- kul­lar­na ut­an­för hu­set? Då ha­de rep­til­hjär­nan re­a­ge­rat au­to­ma­tiskt, sla­git på ak­ti­vi­te­ten i amyg­da­la och höjt stress­ni­vån i krop­pen. Det ökar ris­ken för att han ska tol­ka min frå­ga fi­ent­ligt.

Men om fa­mil­jens hund just ha­de tas­sat upp bred­vid ho­nom, tit­tat med sin långa blick och ve­lat bli klap­pad? Då ha­de krop­pens lugn och ro-sy­stem ak­ti­ve­rats, vil­ket ökar san­no­lik­he­ten för att han ska re­a­ge­ra vän­ligt för­stå­en­de i stäl­let.

in­nan: Hor

TIMMAR TILL DAGAR mo­ner. Be­mö­tan­det kom­mer ock­så att på­ver­kas av om Ro­bert Sa­pol­sky har ätit fru­kost el­ler ej – och han gil­lar att ge stöd åt det­ta fak­tum ge­nom att hän­vi­sa till en stu­die om ju­ry­med­lem­mar i is­ra­e­lis­ka rätts­sa­lar: Var de hung­ri­ga och tröt­ta döm­des näs­tan ing­en av de åta­la­de vill­kor­ligt. I bör­jan av da­gen och di­rekt ef­ter lunch var siff­ran 65 pro­cent.

– Fron­tal­lobs­bar­ken fun­ge­rar in­te så bra om man är hung­rig, trött el­ler har ont, för­kla­rar han. Och det är den de­len av hjär­nan som gör att vi kan hej­da käns­lo­styr­da im­pul­ser el­ler sät­ta oss in i en an­nan män­niskas si­tu­a­tion. It’s the

hard work, så­da­na pro­ces­ser

som hjär­nan upp­le­ver som krä­van­de.

Stress ökar ock­så testos­te­ron­ni­vån hos bå­de kvin­nor och män. Hor­mo­net hö­jer ris­ken för att till ex­em­pel be­dö­ma en okänd män­niskas ne­utra­la an­sikts­ut­tryck som hot­fullt.

in­nan:

VECKOR TILL MÅ­NA­DER Hjär­nans plas­ti­ci­tet. Hjär­nan sva­rar he­la ti­den på vad vi är med om ge­nom att gö­ra nya kopp­ling­ar mel­lan nerv­cel­ler­na, det som kal­las hjär­nans plas­ti­ci­tet. Ro­bert Sa­pol­sky har må­na­der­na fö­re vårt sam­tal som van­ligt haft myc­ket un­der­vis­ning vid Stan­for­du­ni­ver­si­te­tet, en tim­mes pen­del­tågs­re­sa bort. Dess­utom har han gett en mängd in­ter­vju­er om sin nya bok. Om den här ti­den skul­le ha stres­sat ho­nom ha­de hans amyg­da­la bli­vit mer lätt­re­tad och pre­fron­ta­la bar­ken lång­sam­ma­re. Ut­an stress sva­rar hjär­nan med nya kopp­ling­ar och lär sig nya sa­ker.

in­nan (be

ÅR TILL DECENNIER ro­en­de på hur gam­mal du är): Pu­ber­te­ten och epi­ge­ne­tik. Pu­ber­te­ten är näs­ta vik­ti­ga om­rå­de, en tid som mest av al­la for­mar pre­fron­ta­la bar­ken. I 25-års­ål­dern har den vux­it klart och den ver­sio­nen kom­mer se­dan att på­ver­ka vå­ra be­slut och hur vi be­ter oss.

Ro­bert Sa­pol­sky skri­ver: ”Ton­å­ren och de ti­di­ga vux­enå­ren är den tid då ris­ken/chan­sen är störst att en män­ni­ska dö­dar nå­gon, blir dö­dad, off­rar sig för be­hö­van­de, ut­veck­lar ett miss­bruk, rå­nar en gam­mal dam el­ler en­ga­ge­rar sig och för­änd­rar sa­ker och ting. Det är med and­ra ord en tid i li­vet då vi tar max­i­ma­la ris­ker, sö­ker det nya och li­e­rar oss med li­ka­sin­na­de. Allt på grund av den omog­na pre­fron­ta­la bar­ken.”

Vil­ka hän­del­ser och om­giv­ning­ar un­der pu­ber­te­ten for­ma­de Ro­bert Sa­pol­skys fron­tal­lobs­bark? Dels var han en ex­trem bok­mal. Hans en­da in­tres­se var stu­di­er och han sök­te of­ta de vux­nas be­röm. Dels blev han ate­ist och har se­dan dess in­te haft ”det mins­ta in­tres­se för nå­gon and­lig väg”. I den lil­la fa­mil­jen med sto­ra­sys­ter, mam­ma och pap­pa, do­mi­ne­rad av or­to­dox ju­disk tra­di­tion, gjor­de Ro­bert re­vo­lu­tion, 13–14 år gam­mal.

– Jag hit­ta­de för många mot­sä­gel­ser i Bi­beln och bör­ja­de kon­trol­le­ra be­rät­tel­ser­na. Plöts­ligt fick jag ett slags klar­het, aha! Allt är ba­ra på­hit­tat, det är där­för det in­te stäm­mer!

Hur kla­ra­de du det i en sträng ju­disk fa­milj?

– Jag fort­sat­te att va­ra en ly­dig, prak­ti­se­ran­de son hem­ma, men min tro var noll.

Ro­bert Sa­pol­sky ge­nom­för­de sitt upp­ror ge­nom en pa­ra­dox­al kupp. Den ”ly­di­ge” so­nen låt­sa­des va­ra så djupt re­li­giös att för­äld­rar­na fick an­led­ning att upp­ma­na ho­nom att dra ner på an­ta­let bö­ner och ri­tu­a­ler.

Vid det la­get ha­de han pre­cis bör­jat i hög­sta­di­et på John Dewey-sko­lan. Den var helt ny och stod för en al­ter­na­tiv pe­da­go­gik. Nu för­be­red­de Ro­bert Sa­pol­sky sitt drömyr­ke: skrev brev till pri­mat­fors­kar­na och tog en själv­stu­di­e­kurs i swa­hi­li. Se­dan kom han in på col­lege ti­digt, tog sin ex­a­men vid Har­vard när han var 21, dok­to­re­ra­de vid Roc­ke­fel­ler uni­ver­si­ty när han var 27, blev as­si­ste­ran­de pro­fes­sor på Stan­ford när han var 30 … Var du all­tid yngst? – På col­lege fanns en an­nan 15-årig kil­le som ock­så var rätt ce­re­bral. Jag an­tar att många som blir fors­ka­re har haft en lik­nan­de bak­grund.

Men Ro­bert Sa­pol­sky häng­de in­te ba­ra över böc­ker un­der de ti­di­ga vux­enå­ren – han tog ock­så var­je chans att gå i väg en­sam på vand­rings­le­der­na mel­lan New York och Flo­ri­da. Men du ha­de kom­pi­sar och så, el­ler …? Nu lik­som hej­dar sig Ro­bert Sa­pol­sky och sä­ger lugnt:

– Allt­så, jag är helt och fullt so­ci­al, jag tar på mig klä­der … Men visst – på Har­vard var jag varen­da helg en­sam i sko­gar­na på ett pri­mat­forsk­ningscen­ter åt­ta mil väs­ter om Boston. Kan man sä­ga vad ett så‍ dant drag be­ror på? – Jag an­tar att jag, av out­grund­lig an­led­ning, i sär­skilt hög grad to­le­re­rar att va­ra en­sam. Och att jag vill det.

Ro­bert Sa­pol­sky blev klar med sin ex­a­men i bi­o­lo­gisk an­tro­po­lo­gi 1978 – med ab­so­lut högs­ta be­tyg. Han flyt­ta­de di­rekt till ett forsk­nings-

re­ser­vat med 60 ba­bi­a­ner i Ma­sai Ma­ra i Kenya och stan­na­de i ett och ett halvt år, en­sam i ett trångt tält och ut­an rin­nan­de vat­ten.

– Jag ha­de ing­en aning om någon­ting när jag kom dit – mer än att ba­bi­a­ner­na re­dan bli­vit kom­pi­sar med män­ni­skor­na. Någ­ra gil­la­de mig och någ­ra gil­la­de mig ab­so­lut in­te.

Ro­bert Sa­pol­sky ar­be­ta­de med att ta blod­prov på ba­bi­a­ner­na i åt­ta, tio timmar per dag. Många kom att bli hans vän­ner och han gav dem gam­mal­tes­ta­ment­li­ga namn: Har Ben­ja­min be­hövt för­sva­ra sin po­si­tion i dag? Hur går det för Bat­se­ba? Har Aa­ron och Ne­bud­kad­nes­sar put­sat varand­ras päl­sar? Och ba­bi­a­ner­na lär­de kän­na Ro­bert så väl att de kun­de skil­ja på om han an­da­des in för att han snar­ka­de el­ler för att han i näs­ta ögon­blick skul­le skju­ta iväg en pil med sömn­me­del mot dem ge­nom sitt blås­rör.

Det var så han fick blod­pro­ven. I boken A pri­ma­te’s

me­moir be­skri­ver han hur nä­ra han mås­te gå för att pi­len skul­le träf­fa och han se­dan di­rekt skul­le hin­na täc­ka över den söv­da krop­pen in­nan kom­pi­sar­na kom och räd­da­de den. Var­je gång fick han hjärt­klapp­ning och var på hel­spänn.

I 33 år kom Ro­bert Sa­pol­sky till­ba­ka för fält­stu­di­er tre, fy­ra må­na­der var­je som­mar. Öv­ri­ga de­len av året gäll­de la­bo­ri­a­to­ri­eråt­tor­na på Stan­ford som ma­ni­pu­le­ra­des till oli­ka stress­re­ak­tio­ner. I bör­jan hand­la­de hans forsk­ning om neuro­bi­o­lo­gi och in­te ba­ra rent be­te­en­de.

– All stress vi kun­de stu‍ de­ra hos labb­råt­tor, men fanns nå­got av det­ta ock­så i na­tur­lig mil­jö? Fy­si­o­lo­gin hos ba­bi­a­ner­na var ett om­rå­de som in­tres­se­ra­de mig. Jag vil­le för­sö­ka för­stå vem som ” Pri­ma­ter stres­sas mest om de står lågt i hi­e­rar­kin och in­te har kon­troll” är sår­bar för stress. Det blev ban­bry­tan­de re­sul­tat.

När han var klar med sin dok­tors­av­hand­ling i neu­ro­en­do­kri­no­lo­gi om hor­mo­ners och nerv­ba­nors roll för stress och åld­ran­de var han 27 år och fick någ­ra år se­na­re ut­mär­kel­sen Mac Art­hur fel­lows­hip för si­na upp­täck­ter. En del av Ro­bert Sa­pol­skys ar­be­te, som att pri­ma­ter stres­sas mest om de står lågt i hi­e­rar­kin och in­te har kon­troll över sin si­tu­a­tion, skild­ras i do­ku­men­tä­ren

Stress: Portrait of a kil­ler från 2008. Den har setts 1,5 mil­jo­ner gång­er på Youtu­be.

I fil­men får man ock­så träf­fa hust­run Li­sa, då fort­fa­ran­de fors­ka­re i neu­ropsy­ko­lo­gi, och de­ras två barn – döp­ta ef­ter fa­vo­rit­ba­bi­a­ner­na Ben­ja­min och Rachel. Bar­nen kom in­te till med lätt­het. Fle­ra gra­vi­di­te­ter miss­lyc­ka­des på grund av en ge­ne­tisk sjuk­dom i Li­sas släkt. Un­der en och sam­ma må­nad 1994 dog pap­pa Tho­mas Sa­pol­sky, till följd av stress­re­la­te­ra­de sjuk­do­mar, Li­sa och Ro­bert tving­a­des ab­or­te­ra yt­ter­li­ga­re ett fos­ter och en fi­nan­sie­ring till lab­bet på Stan­ford drogs in. Ro­bert Sa­pol­sky fick av­ske­da an­ställ­da och kun­de in­te åka till Ma­sai Ma­ra på som­ma­ren som van­ligt.

Han ha­de ald­rig haft så många mot­gång­ar och gick in i en kli­nisk de­pres­sion.

Sam­ma år slog han ige­nom med Why zebras don’t get

ul­cers, en po­pu­lär­ve­ten­skap­lig bok om stres­sens roll för bland an­nat blod­tryck och di­a­be­tes.

och

DECENNIER IN­NAN. BARNDOM fos­tersta­di­um: Ge­ner. Det är dags att bac­ka till barn­do­mens be­ty­del­se för vå­ra be­slut och be­te­en­den i nu­et.

Ro­bert Sa­pol­sky fick bör­ja ta pi­a­no­lek­tio­ner när han var fy­ra år. Han kun­de re­dan lä­sa och för­äld­rar­na var räd­da att han skul­le bli uttrå­kad i sko­lan. Till den förs­ta långa vis­tel­sen i Kenya tog han med sig sin key­board.

– Från and­ra el­ler tred­je året i Afri­ka slu­ta­de spe­lan­det va­ra mitt ut­tryck för käns­lor och skri­van­det blev min grej i stäl­let. Ef­ter att min pap­pa ha­de gått bort skrev jag hell­re än spe­la­de.

Pi­a­no­lek­tio­ner­na och de ota­li­ga be­sö­ken på Na­tur­hi­sto­ris­ka mu­se­et i Cen­tral park präg­la­de Ro­bert Sa­pol­skys barndom. Han dröm­de om att bo i glas­mont­rar­na hos de upp­stop­pa­de bergs­go­ril­lor­na. Från det att han var nio, tio år viss­te han vad han skul­le bli. Pri­mat­fors­ka­re i fält. I Afri­ka.

Men var­för sa­van­nen, du var ju upp­vux­en i Broo­klyn, värs­ta stads­mil­jön?

– Det var ett för­fär­ligt om­rå­de, ag­gres­sivt och fi­ent­ligt. Det var ing­et för en kort, boklärd poj­ke. Jag an­tar att jag ba­ra be­stäm­de att jag hell­re vil­le bo på Na­tur­hi­sto­ris­ka.

Un­der barn­do­men sker så kal­la­de epi­ge­ne­tis­ka för­änd­ring­ar, då sam­spe­let med mil­jön gör att vis­sa ge­ner ak­ti­ve­ras per­ma­nent el­ler stängs av för gott. Ha­de Ro­bert Sa­pol­sky vis­tats mer på ga­tor­na i Broo­klyn ha­de and­ra ge­ner va­rit ak­ti­va nu i stäl­let för de som sam­spe­la­de med hans er­fa­ren­he­ter från mu­se­et. Det gäl­ler ock­så för det som hän­der i fos­tersta­di­et, för­kla­rar han.

Om hans mam­ma ha­de va­rit ut­satt för stark stress un­der gra­vi­di­te­ten 1956–57 ha­de ock­så Ro­berts amyg­da­la som vux­en kun­nat bli mer lätt­re­tad och of­ta­re hö­ja hans ni­vå av stress­hor­mo­ner.

Mam­man, som dog för ett par år se­dan, 99 år gam­mal, ha­de mot­sva­ran­de en svensk gym­na­si­e­ut­bild­ning. Pap­pa Tho­mas, född 1907, bör­ja­de lä­sa me­di­cin i New York. Men så kom den eko­no­mis­ka de­pres­sio­nen i slu­tet av 1920-ta­let och han kun­de in­te fi­nan­si­e­ra si­na stu­di­er. Han fick jobb som rit­bi­trä­de, kun­de så små­ning­om slut­fö­ra en ar­ki­tektex­a­men ge­nom kvälls­stu­di­er och öpp­na­de eget ar­ki­tekt­kon­tor.

in­nan:

SEKEL OCH MILLENNIER Kul­tur. Nu bac­kar Ro­bert Sa­pol­sky än­nu läng­re bak i ti­den, till för­fä­der­na. Ock­så vad des­sa har äg­nat sig åt har be­ty­del­se för nu­et.

Pap­pa Tho­mas kom som ung ju­disk flyk­ting till USA från trak­ter­na runt Moskva. Mam­mans hem­vist i Ryss­land är mind­re klar – kanske var det Ukrai­na, sä­ger Ro­bert Sa­pol­sky, kanske nå­gon by på lands­byg­den. Bäg­ge fa­mil­jer­na flyd­de rys­ka re­vo­lu­tio­nen – och för­äld­rar­na träf­fa­des i USA. Så myc­ket mer vet han in­te om dem.

Ro­bert Sa­pol­skys ju­dis­ka släkt på­ver­kar än­nu hans be­te­en­de, me­nar han, ge­nom den kul­tur som od­lats i år­hund­ra­den. Vär­de­ring­ar över­förs från ge­ne­ra­tion till ge­ne­ra­tion, och hand­lar till ex­em­pel om hur man ser på kon­flik­ter och hur man lö­ser dem. Ro­bert Sa­pol­sky bru­kar be­rät­ta om en åter­kom­man­de mar­dröm som han haft se­dan barns­ben – han mör­dar Hit­ler på det mest bes­ti­a­lis­ka sätt. I verk­li­ga li­vet är han emot döds­straff, tyc­ker att va­pen­in­ne­hav ska för­bju­das och är pa­ci­fist. Att bå­de kun­na va­ra mor­disk i drömmen och som va­ken emot våld bru­kar Ro­bert Sa­pol­skys ta som ex­em­pel på att vi al­la har en po­ten­ti­al att va­ra så­väl jäv­li­ga som äng­la­li­ka.

Ge­ner­nas

MIL­JO­NER ÅR IN­NAN: evo­lu­tion. Vi har många ge­ner ge­men­samt med rep­ti­ler. Vi har än­nu fler ge­men­samt med al­la dägg­djur. Och näs­tan al­la ge­men­samt med dem som blev pri­ma­ter. Ro­bert Sa­pol­sky be­rät­tar hur vis­sa möns­ter i ge­ner­nas evo­lu­tion slår ige­nom hos till ex­em­pel schim­pan­ser och ba­bi­a­ner. Någ­ra pri­ma­ter har ut­veck­lats till att ha ex­tremt lå­ga ni­vå­er av ag­gres­sion och and­ra i mot­satt rikt­ning. ”Fly­tan­de där­e­mel­lan finns ut­an jäm­fö­rel­se män­ni­skan”, en­ligt Ro­bert Sa­pol­sky. I all vår mot­stri­dig­het har vi po­ten­ti­al att va­ra bå­de rik­tigt on­da och rik­tigt go­da mot varand­ra. Och – möj­lig­het att på­ver­ka åt vil­ket håll vi ska gå.

Finns det någon­ting vi kan gö­ra för att sty­ra in oss mot det go­da be­te­en­det?

– Ing­et som vi kan för­ut­se. När vi stu­de­rar män­ni­skor som he­ro­iskt räd­dat and­ra, för dem helt okän­da, finns det näs­tan ingen­ting som på för­hand vi­sar vem det skul­le kun­na bli. Det hand­lar var­ken om ut­bild­ning el­ler re­li­giös lägg­ning.

” Det tog ett halv­år, se­dan ha­de um­gäng­et bli­vit mind­re ag­gres­sivt”

Men möj­li­gen, be­rät­tar Ro­bert Sa­pol­sky, finns ett ge­men­samt drag: Att de har vux­it upp i fa­mil­jer som trum­mat in bud­skap om att man ska gö­ra rätt. Vär­de­ring­ar där för­äld­rar­na ta­git ställ­ning för hjälp­sam­het. Det kan få dem att va­ra just den som ryc­ker ut och gör hjäl­te­dåd.

– Mo­ra­lisk re­flek­tion är in­om psy­ko­lo­gin nå­got som är krä­van­de för hjär­nan, the hard

work, men de här upp­le­ver in­te si­na in­sat­ser som svå­ra. De fles­ta be­rät­tar att de ”hand­lat ut­an att tän­ka”, au­to­ma­tiskt, ut­an att först re­so­ne­ra.

Då mås­te väl kul­tu­ren va­ra vik­tig för att ett gott hand‍ lan­de ska bli au­to­ma­tiskt?

– Oer­hört vik­tig, sä­ger Ro­bert Sa­pol­sky med ef­ter­tryck. Pro­ces­sen un­der barndom och ton­år – här blir en hel hög med be­te­en­den och åsik­ter och mo­ral‍upp­fatt­ning­ar och so­ci­a­la upp­fatt­ning­ar au­to­ma­tis­ka, och där­för snab­ba­re än din hjärna är med­ve­ten om.

vi till det som

OCH NU KOM­MER dri­ver Ro­bert Sa­pol­sky – att vi kan för­änd­ras så att det säms­ta av be­te­en­den byts mot det bäs­ta. Han ger ex­em­pel på fle­ra per­so­ner som skif­tat från att fö­ra krig och sko sig på and­ra till att bli al­tru­is­tis­ka och gö­ra gott, of­ta på kort tid. Fram­för allt fram­hål­ler han 1700-tals‍ te­o­lo­gen John Newton, som först gjor­de sig en för­mö­gen­het på sla­ve­ri­et och se­dan en­ga­ge­ra­de sig för att det skul­le av­skaf­fas. Han blev präst och skrev tex­ten till psal­men Ama

zing gra­ce. Ett slags av­bön. På sam­ma sätt har Ro­bert Sa­pol­sky sett ”si­na” ba­bi­a­ner för­änd­ras. Ef­ter över 20 år dog plöts­ligt al­fa­han­nar­na i tbc. Näs­ta gång Ro­bert Sa­pol­sky kom till re­ser­va­tet satt vux­na han­nar och ploc­ka­de varand­ras päl­sar, ett fred­ligt sätt att stär­ka grupp­till­hö­rig­he­ten som ba­ra små­poj­kar­na gör an­nars. Se­dan, i ton­å­ren, blir det hår­da­re tag och i nya floc­kar bru­kar de ut­ma­na al­fa­han­nar­nas ag­gres­si­va be­te­en­de.

– Men när and­ra ton­års­han­nar sök­te sig till min grupp blev de åt­hu­ta­de av de vux­na: ”Sån skit hål­ler vi in­te på med här.” Det tog ett halv­år, se­dan ha­de kul­tu­ren i grup­pen för­änd­rats och um­gäng­et mel­lan han­nar­na bli­vit mind­re ag­gres­sivt.

Trots det me­nar han att vå­ra be­te­en­den i så hög grad är bi­o­lo­giskt be­ting­a­de och styr­da av sam­man­hang­et att män­ni­skan sak­nar fri vil­ja. Han sä­ger att bil­den av oss som ra­tio­nell art är över­vär­de­rad.

– Män­ni­skor som in­te tror på den fria vil­jan bru­kar de­las upp i an­ting­en mju­ka el­ler hår­da. Jag är så hård som det ba­ra går. Fast jag för­sö­ker va­ra en trev­lig mid­dags­gäst. Sam­ti­digt har jag in­te den ble­kas­te om hur värl­den skul­le se ut om al­la trod­de att det in­te finns nå­gon fri vil­ja. Det skul­le krä­va ett ofatt­bart an­norlun­da tan­ke­sätt.

I Ro­bert Sa­pol­skys ögon är det bi­o­lo­gin det be­ror på om nå­gon in­te har im­puls­kon­troll, in­te att den per­so­nen är en ond va­rel­se. Att vi i så fall in­te skul­le kun­na dö­ma folk en­ligt nu­va­ran­de ju­ri­dik är ett re­so­ne­mang som fle­ra re­cen­sen­ter av boken up­pe­hål­lit sig kring.

Där­för ski­pas ing­en rätt‍ vi­sa i dag, en­ligt Ro­bert Sa­pol­sky. Rätt­vi­sa skul­le va­ra – som en me­ta­for – att stäl­la un­dan en bil med tra­si­ga brom­sar i ga­ra­get tills den är la­gad – in­te att för­dö­ma den.

– De som in­te kan me­di­ci­ne­ras för sin epi­lep­si får till ex­em­pel in­te kö­ra bil. Det är job­bigt för dem att bli av med kör­kor­tet – men de blir in­te brän­da på bål. Det tog någ­ra hund­ra år att för­änd­ra det tän­kan­det. Nu är det själv­klart att be­trak­ta epi­lep­si som ett bi­o­lo­giskt pro­blem, sä­ger han.

– Det kom­mer att ta tid att för­änd­ra sy­nen så att man ock­så ser and­ra be­te­en­den som främst bi­o­lo­gis­ka pro­blem. För folk ger in­te det bi­o­lo­gis­ka per­spek­ti­vet tid. Där kan jag bli pes­si­mis­tisk.

Sam­ti­digt har han bli­vit mer op­ti­mis­tisk med åren, ef­ter al­la be­rät­tel­ser om män­ni­skans för­må­ga till för­änd­ring.

– Det kan ta decennier, men ibland går det på en se­kund.

Han sä­ger att varen­da li­ten bit bi­o­lo­gi som han näm­ner i boken kan för­änd­ras un­der vis­sa om­stän­dig­he­ter. Det är så det fun­ge­rar. Eko­sy­stem för­änd­ras. Kul­tu­rer för­änd­ras. Och vik­ti­gast av allt – vå­ra hjär­nor för­änd­ras. Neu­ro­ner ska­par nya kopp­ling­ar, and­ra nerv­ba­nor kopp­las bort. Så­da­na bi­o­lo­gis­ka pro­ces­ser lig­ger bakom ex­tra­or­di­nä­ra ex­em­pel på mänsk­lig för­änd­ring, för­kla­rar Ro­bert Sa­pol­sky.

– Vi kan trans­for­me­ras från vårt värs­ta till vårt bäs­ta be­te­en­de, och det kan bi­o­lo­gin lä­ra oss mer om. För om en ag­gres­siv art som ba­bi­a­ner plöts­ligt upp­fost­rar de unga han­nar­na till att bli fred­li­ga, så stå in­te där och tro att det in­te kan hän­da med män­ni­skor.

I Mo­dern Psy­ko­lo­gi 5/2017 skrev Agneta Lagercrantz om sche­ma­te­ra­pi.

OPTIMIST Ro­bert Sa­pol­sky in­spi­re­ras av när ag­gres­si­va be­te­en­den vänds till al­tru­ism.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.