Snygg

Att vi dras till vack­ra män­ni­skor tycks ha en evo­lu­tio­när för­kla­ring. Men skön‍ he­ten kan be­dra.

Modern Psykologi - - PERSONLIGHETEN - TEXT EVA BARKEMAN ILLUSTRATIO N JENS MAGNUSSON

” Hjär­nan har lät­ta­re att be­ar­be­ta in­for­ma­tion som stäm­mer över­ens med ste­re­o­ty­per”

KÄRLEK VID FÖRS­TA ÖGON­kas­tet? Ut­se­en­det är onek­li­gen det förs­ta vi ser hos en an­nan män­ni­ska. Snygg, sol­bränd, själv­sä­ker … En vac­ker per­son ut­strå­lar häl­sa och fram­gång och upp­levs där­med som at­trak­tiv. Det tycks fin­nas en evo­lu­tio­när bak­grund till vil­ka män­ni­skor vi tän­der på. All­ra vik­ti­gast ver­kar sym­me­tri va­ra, men det åter­kom­mer vi till.

– I grun­den är det sam­ma pa­ra­met­rar som lig­ger bakom det som an­ses vac­kert i oli­ka kul­tu­rer, även om hur vi smyc­kar oss kan va­ri­e­ra, sä­ger To­run Lind­holm, pro­fes­sor i so­ci­alpsy­ko­lo­gi vid Stock­holms uni­ver­si­tet.

att folk är gans­ka

IN­TE NOG MED över­ens om vil­ka män­ni­skor som är fy­siskt at­trak­ti­va el­ler in­te. Snyg­ging­ar­na be­hand­las dess­utom bätt­re av om­giv­ning­en.

– Vi upp­le­ver att vack­ra män­ni­skor även har and­ra po­si­ti­va egen­ska­per – trev­li­ga, in­tel­li­gen­ta och duk­ti­ga, sä­ger To­run Lind­holm.

Det kal­las ha­lo-ef­fekt, och stäm­mer över­ens med an­nan forsk­ning om ut­se­en­dets be­ty­del­se. En­ligt en forsk­nings‍ över­sikt gjord av den ame­ri­kans­ka psy­ko­lo­gi­pro­fes­sorn Ju­dith Lang­lo­is vid Uni­ver­si­ty of Tex­as, får vack­ra män­ni­skor en rad oli­ka för­de­lar. De är mer po­pu­lä­ra, träf­far fler part­ner, får bätt­re be­tyg, bätt­re jobb och har hög­re lö­ner … Lis­tan kan gö­ras lång.

Det­ta möns­ter be­kräf­tar Mag­nus Sö­derlund, pro­fes­sor på Han­dels­hög­sko­lan i Stock­holm, i sin forsk­ning om kon­su­ment­be­te­en­den. 2006 gjor­de han ett ex­pe­ri­ment som vi­sa­de att kun­der som möt­te snygg per­so­nal på flyg­plan och hos bok­hand­la­re var mer nöj­da än de som bli­vit om­hän­der­tag­na av mind­re vack­ra an­ställ­da, trots att al­la and­ra om­stän­dig­he­ter var li­ka. Dess­utom trod­de man att de vack­ra flyg­vär­din­nor­na och ex­pe­di­ter­na var trev­li­ga­re och ha­de ro­li­ga­re liv med fler vän­ner.

– Det ska­pas po­si­ti­va käns­lor när man mö­ter en vac­ker per­son. Det vack­ra ut­se­en­det ger ex­tra pluspo­äng i den all­män­na be­döm­ning­en och spil­ler över på hur bra ser­vice man tyc­ker att de ger, sä­ger han.

Psy­ko­lo­gi­fors­ka­ren Je­anC­hristop­he Roh­ner vid Lunds uni­ver­si­tet har un­der­sökt vå­ra för­do­mar kopp­la­de till at­trak­ti­vi­tet och me­nar att po­si­tiv sär­be­hand­ling av vack­ra män­ni­skor kan be­ro på att vårt min­ne spe­lar oss ett spratt.

– Hjär­nan har lät­ta­re att be­ar­be­ta in­for­ma­tion som stäm- mer över­ens med ste­re­o­ty­per. Och många män­ni­skor har en sub­jek­tiv fö­re­ställ­ning om att ett vac­kert ytt­re häng­er ihop med po­si­ti­va egen­ska­per.

fick för­söks

I HANS EX­PE­RI­MENT per­so­ner se oli­ka kom­bi­na­tio­ner av at­trak­ti­va och ic­ke­attrak­ti­va ansikten, kopp­la­de till an­ting­en en po­si­tiv el­ler ne­ga­tiv per­son­lig­hets­e­gen­skap. När de se­dan fick se sam­ma bil­der igen, i sam­ma el­ler nya kom­bi­na­tio­ner, skul­le de ange om de sett kom­bi­na­tio­ner­na ti­di­ga­re. Of­tast trod­de sig del­ta­gar­na min­nas kom­bi­na­tio­ner­na ”at­trak­tiv + po­si­tiv” och ”oattrak­tiv + ne­ga­tiv”.

– Det går snab­ba­re för hjär­nan att be­ar­be­ta ett at­trak­tivt an­sik­te med en po­si­tiv egen­skap än ett at­trak­tivt an­sik­te till­sam­mans med en ne­ga­tiv egen­skap. Vi gör det för att vi tror oss min­nas att at­trak­ti­va per­so­ner är bätt­re och trev­li­ga­re, sä­ger Je­an-christop­he Roh­ner.

Det här an­vänds för­stås in­om re­klam, där man vill ge folk en po­si­tiv käns­la av en pro­dukt el­ler ett fö­re­tag. En­ligt Mag­nus Sö­derlund på Han­dels­hög­sko­lan vill an­non­sö­rer ha vack­ra män­ni­skor i si­na kam­pan­jer ef­tersom det helt en­kelt säl­jer bätt­re.

– Ef­fek­ten är tyd­lig när man tar sam­ma an­nons och by­ter ut en re­la­tivt at­trak­tiv per­son mot en re­la­tivt oattrak­tiv per­son. Den po­si­ti­va in­ställ­ning­en till den at­trak­ti­va per­so­nen fort­sät­ter i hu­vu­det och fär­gar av sig på fö­re­ta­get och pro­duk­ten.

Men vi kan fat­ta mer in­for­me­ra­de be­slut om vi är vak­sam­ma på mark­nads­fö­ring­ens knep, me­nar han.

– En kon­su­ment som vill för­sö­ka va­ra kri­tisk bor­de mot­ar­be­ta si­na rygg­rads­re­flex­er i mö­tet med det som är vac­kert och ge sig själv möj­lig­he­ten att

tän­ka någ­ra ex­tra sekunder för att in­te sve­pas med av po­si­ti­va emo­tio­ner.

Frå­gan är vad det be­ty­der i hös­tens riks­dags­val. Hur snyg­ga är vå­ra po­li­ti­ker egent‍ li­gen? Och kla­rar vi att se bakom ytan?

Det är nå­got som na­tio­na­le­ko­no­men Niclas Berg­gren un­der­sö­ker. Han fors­kar på skön­he­tens be­ty­del­se i po­li­ti­ken, vid In­sti­tu­tet för nä­rings­livs­forsk­ning i Stock­holm.

– Vi in­spi­re­ra­des av ti­di­ga­re na­tio­na­le­ko­no­mis­ka stu­di­er om så kal­la­de skön­hetspre­mi­er på ar­bets­mark­na­den, som vi­sar en tyd­lig kopp­ling mel­lan ut­se­en­de och in­komst. Vack­ra män­ni­skor tjä­nar mer, fu­la män­ni­skor tjä­nar mind­re.

Niclas Berg­gren och hans kol­le­ger var bland de förs­ta i värl­den att stu­de­ra om det fanns ett sam­band mel­lan skön­het och fram­gång även bland po­li­ti­ker. De lät över ti­o­tu­sen per­so­ner i oli­ka län­der tit­ta på an­sikts­bil­der av ett stort an­tal fins­ka po­li­ti­ker, och be­dö­ma hur at­trak­ti­va de var.

Den sta­tis­tis­ka ana­ly­sen vi­sa­de tyd­ligt att ju hög­re skön­hetspo­äng po­li­ti­ker­na fick, desto fler rös­ter ha­de de ock­så fått bland väl­jar­na.

– Jäm­för vi två per­so­ner med ba­ra en skön­hetspo­äng i skill­nad, så re­sul­te­rar det i 20 pro­cent fler rös­ter för den som ser bätt­re ut. Det är en gans­ka stor och tyd­lig ef­fekt!

un­der­stry­ker

NICLAS BERG­GREN dock att skön­hetspo­äng­en in­te åter­speg­lar kom­pe­tens. För­söks­per­so­ner­na ha­de ock­så fått be­dö­ma kom­pe­tens ut­i­från ut­se­en­det, vil­ket se­dan jäm­för­des med ob­jek­ti­va mått på kom­pe­tens, som ut­bild­ning och yr­ke.

– Folk tol­kar in­te skön­he­ten som tec­ken på kom­pe­tens, men än­då kvar­står skön­hets‍ ef­fek­ten i val­si­tu­a­tio­nen. Vår tolkning är att vack­ra po­li­ti­ker vär­de­ras hög­re, an­ting­en för att and­ra män­ni­skor tyc­ker om att se på dem, el­ler för att snyg­ga po­li­ti­ker är bätt­re på so­ci­al in­ter­ak­tion. Det kan va­ra en ef­fekt av att de all­tid fått ett bätt­re be­mö­tan­de och där­med vux­it upp med gott själv­för­tro­en­de. En stör­re so­ci­al för­må­ga kan gö­ra att des­sa po­li­ti­ker kanske upp­fat­tas som mer tro­vär­di­ga och till­ta­lan­de när de fram­trä­der i tv.

Bå­de väns­ter- och hö­ger­po­li­ti­ker gyn­nas av att va­ra vack­ra. Men hö­ger­per­so­ner nå­got mer, och sär­skilt i lo­kal­val. Där är ”skön­hetspre­mi­en” mer än dub­belt så stor. För­ra vå­ren vi­sa­de Niclas Berg­gren och hans kol­le­gor att en ex­tra skön­hetspo­äng för väns­ter­po­li­ti­ker ger un­ge­fär åt­ta pro­cent fler rös­ter, men uppe­mot 21 pro­cent fler rös­ter för hö­ger­po­li­ti­ker i lo­kal­va­len.

– Vi kan kon­sta­te­ra att hö­ger­po­li­ti­ker i ge­nom­snitt ser be­tyd­ligt bätt­re ut. I al­la fall en­ligt re­spon­den­ter­nas sub­jek­ti­va be­döm­ning.

Men var­för är just hö­ger­po­li­ti­ker snyg­ga­re? Niclas Berg­gren vän­der på det. De snyg­ga är mer hö­ger­o­ri­en­te­ra­de, me­nar han.

– Vack­ra män­ni­skor är mer fram­gångs­ri­ka på ar­bets­mark­na­den. Och om man tjä­nar myc­ket peng­ar är man kanske mind­re in­tres­se­rad av om­för­del­ning – och sö­ker sig till en mer li­be­ral/kon­ser­va­tiv po­li­tik. Hö­ger­män­ni­skor tjä­nar i ge­nom­snitt mer peng­ar.

Att sam­ban­det mel­lan skön­het och hö­ger­po­li­tik för­stärks i lo­kal­val, för­kla­rar han med att väl­jar­na där of­ta är säm­re in­for­me­ra­de om per­so­ner­nas po­li­tik. Då är det lätt att ba­ra gå på ut­se­en­det när man ska rös­ta.

– Skön­het vär­de­ras up­pen­bar­li­gen högt i bå­de eko­no­mis­ka och po­li­tis­ka be­sluts­si­tu­a­tio­ner. Det är in­tres­sant ef­tersom det får oss att fun­de­ra över hur det po­li­tis­ka spe­let egent­li­gen fun­ge­rar och vi­sar på grun­der­na för vå­ra röst­be­slut.

vi då slut­li­gen till

NÅ, SÅ KOM­MER vad det är som upp­levs så at­trak­tivt att vi lå­ter oss lu­ras att rös­ta på po­li­ti­ker vars stånd­punk­ter vi kanske in­te kän­ner till, el­ler kö­pa dy­ra pro­duk­ter vi in­te be­hö­ver, ef­tersom en vac­ker män­ni­ska an­vän­der den. Gre­jen är sym­me­tri. – Den som har ett sym­met‍ riskt an­sik­te upp­levs som vack­ra­re än den som har ett asym­met­riskt an­sik­te, sä­ger so­ci­alpsy­ko­lo­gen To­run Lind­holm.

Den bi­o­lo­gis­ka för­kla­ring­en är att sym­me­tri kan va­ra en in­di­ka­tion på go­da ge­ner, att vi är star­ka och fris­ka och där­med är fer­ti­la och kan få fris­ka barn. Re­gel­bund­na drag till­ta­lar bå­de män­ni­skor och djur och är ett tec­ken på att man evo­lu­tio­närt kla­rat av bå­de mil­jö­mäs­sig och ut­veck­lings­mäs­sig stress.

– Att av­vi­ka för myc­ket är in­te häl­so­samt, med ett för av­långt hu­vud el­ler ett för stort av­stånd mel­lan ögo­nen. Även hos djur döms asym­me­tri ut av floc­ken ef­tersom det är för­knip­pat med nå­got sjuk­ligt. Så är det med al­la så kal­la­de bi­nä­ra drag, två ögon, två öron, två näs­bor­rar …

” Vi kan kon­sta­te­ra att hö­ger­po­li­ti­ker i ge­nom­snitt ser be­tyd­ligt bätt­re ut”

Det finns till och med sta­tis­tiskt ut­räk­na­de mått på de op­ti­ma­la pro­por­tio­ner­na ut­i­från upp­levd skön­het. Det ide­a­la av­stån­det mel­lan ögo­nen och mun­nen ska till ex­em­pel va­ra drygt en tred­je­del av av­stån­det mel­lan ha­kan och hår­fäs­tet. Och en kvin­nas an­sik­te an­ses mest at­trak­tivt om av­stån­det mel­lan pu­pil­ler­na är 44 pro­cent av an­sik­tets bredd. (Tänk Sal­ma Hay­ek el­ler Scar­lett Jo­hans­son, skå­de­spe­la­re med do­ku­men­te­rat vack­ra, sym­met­ris­ka ansikten.)

To­run Lind­holm lyf­ter fram yt­ter­li­ga­re någ­ra aspek­ter som bru­kar ge höga skön­hetspo­äng när för­söks­per­so­ner fått be­dö­ma oli­ka an­sikts­bil­der. Bland an­nat så kal­lad sex­u­ell di­mor­fism, att ty­pis­ka kvinn­li­ga drag an­ses vac­kert hos kvin­nor, och typiskt man­li­ga drag an­ses vac­kert hos män. En an­nan aspekt är ung­dom. – Folk tyc­ker att det är vac­kert med slät hy, fin och frisk färg. Allt som är för­knip­pat med ung­dom har för­mod­li­gen en evo­lu­tio­när ut­gångs­punkt. Vi dras till in­di­vi­der som är fer­ti­la ef­tersom det le­der till egen fram­gång, det vill sä­ga av­kom­ma.

Det kan ock­så för­kla­ra var­för ett barns­ligt an­sik­te upp­levs som ex­tra at­trak­tivt. Det har fors­ka­re bland an­nat vi­sat i tes­ter där an­sikts­bil­der ma­ni­pu­le­rats så att ögo­nen blir stör­re i för­hål­lan­de till an­sik­tet, och av­stån­det mel­lan nä­sa och mun stör­re.

Men all­ra star­kast för at­trak­tion är allt­så sym­metri­ef­fek­ten. Och den blir än tyd­li­ga­re när fle­ra oli­ka an­sikts­bil­der slås sam­man och bil­dar en ”ge­nom­snitts­per­son”. Den­na upp­levs då som snyg­ga­re.

– Det är en väl­digt tyd­lig ef­fekt som syns re­dan när man lagt ihop fy­ra bil­der. Ju fler ansikten som läggs ihop, desto vack­ra­re upp­levs den ge­nom­snitt­li­ga per­so­nen.

För­kla­ring­en kan va­ra att al­la små asym­met­ris­ka de­tal­jer jäm­nas ut med ett ge­nom­snitt av många ansikten.

Sam­ma möns­ter finns när man på lik­nan­de sätt mix­ar ansikten av oli­ka et­ni­ci­tet. Ett blan­dat ge­nom­snitt­ligt an­sik­te upp­levs vack­ra­re än till ex­em­pel en ge­nom­snittsvit el­ler en ge­nom­snitt­sa­si­at. Även här kan det fin­nas en bi­o­lo­gisk för­kla­ring. För­u­tom sym­me­trin, så har en per­son med en bred re­per­to­ar av ge­ner för­de­lar rent över­lev­nads­mäs­sigt.

– Vi har ju dubb­la upp­sätt­ning­ar ge­ner. Är för­äld­rar­na väl­digt oli­ka så kan de bå­da ge­ner­na för en viss egen­skap va­ra av oli­ka typ. Om in­te den ena fun­kar när vi mås­te an­pas­sa oss till nya om­stän­dig­he­ter, så kanske den and­ra gör det. Det är mind­re risk för ärft­li­ga sjuk­do­mar när ge­ner­na er­bju­der stor va­ri­a­tion.

ALLT DET HÄR

har va­rit vik­tigt evo­lu­tio­närt sett, men är kanske in­te li­ka vik­tigt läng­re.

– Sam­ban­det är svå­ra­re att be­läg­ga i dag ef­tersom vi har pe­ni­cil­lin och and­ra me­di­ci­ner som sät­ter evo­lu­tio­nen ur spel. Vi kan va­ra fris­ka och fer­ti­la även med asym­met­ris­ka drag, sä­ger To­run Lind­holm.

Dess­utom kan vi på­ver­ka vårt ut­se­en­de med oli­ka hjälp­me­del. I ett för­sök som kon­su­ment­fors­ka­ren Mag­nus Sö­derlund gjor­de kring re­klam, smin­ka­des en kvinn­lig mo­dell av en pro­fes­sio­nell smin­kös, i 16 oli­ka va­ri­an­ter.

– Det var tyd­ligt att rätt smink­ning för­höj­de mo­del­lens ut­se­en­de, så vi är in­te full­stän­digt ut­läm­na­de till vad na­tu­ren har gett. Ju mer smink vår mo­dell ha­de, desto hög­re skön­hetspo­äng fick hon. Sär­skilt tyd­ligt var det hos de man­li­ga be­dö­mar­na. Kil­lar­na kun­de man lu­ra lät­ta­re med smink, kon­sta­te­rar han.

Även om vi dras till vack­ra män­ni­skor – och gär­na själ­va vill va­ra at­trak­ti­va – så kan vi allt­så fat­ta klo­ka­re be­slut när vi för­står me­ka­nis­mer­na bakom ytans drag­nings­kraft.

Ut­se­en­det sä­ger in­te nöd­vän­digt­vis någon­ting om kva­li­te­ten.

– Visst, man får ex­tremt myc­ket gra­tis om man är vac­ker, sä­ger To­run Lind­holm.

– Men som tur är, är psy­ko­lo­gin så­dan att när vi gil­lar en per­son så tyc­ker vi att den är vac­ker! Ut­se­en­det är ba­ra en fak­tor när vi väl­jer part­ner.

I Mo­dern Psy­ko­lo­gi 4/2017 skrev Eva Barkeman om skam.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.