PORTRÄTT Psy­ko­lo­gen Jenny Jägerfeld le­ver in­te la­gom.

Psy­ko­lo­gen och för­fat­ta­ren JENNY JÄGERFELD tes­tar gär­na eg­na, och kanske and­ras, grän­ser.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT KA­RIN SKA­GER­BERG FOTO JO­EL NILSSON

PENNY LÖWE SIT­TER mitt emot sin nya psy­ko­log. Ef­ter att han pre­sen­te­rat sig, sä­ger han:

– Jag mås­te frå­ga dig. För­låt, men det vo­re oe­tiskt av mig om jag ba­ra fort­sat­te, om jag in­te ... Jag kän­ner igen dig. Var det dig jag träf­fa­de i Lon­don? För kanske ... två år sen?

Penny stir­rar på ho­nom. Stum in­för vänd­ning­en sam­ta­let har ta­git.

– Du … var där med din vän … en lång, blond tjej … du … du följ­de med mig … öh hem … är det du?

Plöts­ligt ser hon det. Hå­ret. Glas­ö­go­nen. Mun­nen.

OH MY FUCKING GOD. Det var ju han. Man­nen som hon gått hem med i or­gasm‍ täv­lings­syf­te. Hur jäv­la osan­no­lik fick värl­den egent­li­gen va­ra?

SCE­NEN ÄR HÄMTAD ur psy­ko­lo-gen Jenny Jä­ger­felds nya ro­man. Den är in­te själv­upp­levd.

– Nä, som tur är in­te. Jag fick idén när jag tin­der­dej­ta­de som nyskild för någ­ra år se­dan. Det är ju li­te märk­ligt att gö­ra det som psy­ko­log, om jag skul­le se nå­gon kli­ent där, el­ler kanske än­nu mer för dem, om de skul­le se mig. Men det ab­so­lu­ta mar­dröms­sce­na­ri­ot som jag le­ker med i den här sce­nen – ba­ra för att det är så un­der­bart obe­hag­ligt – skul­le ju va­ra att man kom­mer till en psy­ko­log, el­ler får en kli­ent som man har rå­kat lig­ga med för hund­ra år se­dan, sä­ger Jenny Jägerfeld.

Hur det går för Penny Löwe, som gjort suc­cé med sin de­but­ro­man men nu har skriv­kramp, och ex­akt vad den ovan nämn­da or­gasm­täv­ling­en be­stod i, står allt­så att lä­sa i Blixt­ra, spra­ka, blän­da!, som är Jenny Jä­ger­felds förs­ta ro­man för vux­na, ef­ter fy­ra fram­gångs­ri­ka ung­doms­böc­ker. Hon är ak­tu­ell med en barn­bok ock­så, Co­me­dy queen, men den åter­kom­mer vi till.

När vi träf­fas är hon i slut­fa­sen av ar­be­tet med den nya ro­ma­nen, där vi kas­tas mel­lan Penny Löwes oli­ka fa­ser: från att le­va lar­ge och fes­ta upp sitt för­skott från för­la­get, till ett kvä­van­de par­för­hål­lan­de. Men alltjämt ut­an att få ur sig ett ord på näs­ta bok.

– När hon för­sö­ker att le­va rim­ligt så blir det så trå­kigt att hon hål­ler på att tril­la om­kull av tristess, ef­tersom hon är en kick­sö­ka­re. Men när hon föl­jer si­na im­pul­ser ihop med vän­nen Lo­la, som är li­ka­dan, och än­nu ” När hon för­sö­ker att le­va rim­ligt blir det så trå­kigt att hon hål­ler på att tril­la om­kull” vär­re, så går det ock­så åt hel­ve­te. Hon för­sö­ker hit­ta ett sätt att le­va. Hur le­ver man la­gom, liksom?

Ja, hur gör man? Jenny Jägerfeld själv sä­ger sig ha ”låg to­le­rans för tristess” och ver­kar all­tid ha hund­ra bol­lar i luf­ten. Hon är psy­ko­log och för­fat­ta­re. När hon in­te tar emot kli­en­ter, sva­rar hon på psy­ko­lo­gi‍frå­gor i fle­ra me­di­er, har pod­den

Su­pe­räl­tar­na ihop med för­fat­ta­ren Jo­han­na Thy­dell, skri­ver krö­ni­kor (bland an­nat i den­na tid­ning) och le­der scen­sam­tal. Och så skri­ver hon ro­ma­ner. Hon har dess­utom två dött­rar, som varan­nan vec­ka bor hos hen­ne i lä­gen­he­ten i Lil­je­hol­men i Stock­holm, i vars kök vi sit­ter nu.

– Boken är in­te själv­bi­o­gra­fisk, men visst, det får hell­re hän­da för myc­ket än för li­te. Och jag har levt gans­ka myc­ket skörlev­nad in­nan jag fick barn, sä­ger Jenny Jägerfeld.

VI PRA­TAR MER om den de­struk‍ti­va Penny, som knar­kar myc­ket, dric­ker myc­ket, har myc­ket sex och liksom le­ver li­vet på grän­sen, om hen­nes nar­cis­sis­tis­ka pap­pa och den gräns­lö­sa vän­ska­pen till Lo­la, som bör­jar iscen­sät­ta de­ras liv med dra­ma­tik för att Penny ska ha nå­got att skri­va om.

På ett sätt hand­lar boken om iscen­sätt­ning över lag, me­nar Jenny Jägerfeld, att iscen­sät­ta kvinn­lig­het till ex­em­pel. Hos Lo­la finns en ut­ma­nan­de ”gur­lesk”–kvinn­lig­het som på sam­ma gång är soc­ker­söt och ag­gres­siv, hos Pen­nys mam­ma och hen­nes sam­bo en an­nan, mer låg­mäld kvinn­lig­het och hos pap­pans kvin­na en tred­je, den som in­te vill åld­ras.

Hur för­hål­ler du dig till din egen kvinn­lig­het?

– Jag har nog tänkt en del på att åld­ras och skämts för att jag

tyc­ker det är job­bigt att få ryn­kor och så, ef­tersom jag tyc­ker att ål­dersno­ja är tön­tigt. Att man bor­de stå över det. Men sam­häl­let ser ju ut som det gör. Så nu för­sö­ker jag mer om­fam­na ål­dersång­es­ten. Pre­cis som Penny i boken har jag lekt med ut­tryck ge­nom åren och haft en gans­ka am­bi­va­lent re­la­tion till min kvinn­lig­het, in­te så pro­ble­ma­tisk tror jag, men jag har tes­tat oli­ka. För någ­ra år se­dan ha­de jag kort hår och all­tid käng­or. Nu lät jag hå­ret växa ut och har läpp­stift, kanske för att se vad som hän­de.

Vad hän­de då?

– Plöts­ligt fick jag mer upp­skatt­ning från he­te­ro­sex­u­el­la män. Det är li­te bi­sarrt, men jag kän­ner att jag blir tol­kad på ett an­nat sätt. Det är så in­tres­sant hur vi för­hål­ler oss till och spe­lar på kvinn­lig­het och kon­stru­e­rar kön. Jag har he­la li­vet känt att man som kvin­na kan va­ra duk­tig och snygg, men att va­ra smart, att vil­ja va­ra in­tel­lek­tu­ell som tjej, det är in­te helt lätt.

Hon be­rät­tar om sin egen re­ak­tion när hen­nes ena dot­ter sa att hon in­te var fe­mi­nist.

– Jag blev så him­la pro­vo­ce­rad! Allt jag har gjort och tänkt, all in­dokt­ri­ne­ring! Så vi ha­de en gans­ka vild dis­kus­sion om fe­mi­nism. Men att hon vå­ga­de sä­ga det till mig, att hon kän­de att hon kun­de – det är nog det vik­ti­ga här.

ATT SOM PSY­KO­LOG sva­ra på barns och ung­as frå­gor i bå­de

SVD Ju­ni­or och i TV4, samt hen­nes ti­di­ga­re jobb in­om barn- och ung­doms­psy­ki­a­trin har nog gjort hen­ne li­te självre­flek­te­ran­de som för­äl­der, hop­pas Jenny Jägerfeld.

Hon be­dri­ver te­ra­pi med kli­en­ter en dag i vec­kan med psy­ko­dy­na­misk ut­gångs­punkt. I den nya boken, strax in­nan Penny blir varse att hon le­gat med sin psy­ko­log, hä­ver hon ur sig en sva­da om hur an­de­fat­tigt kog­ni­tiv be­te­en­de­te­ra­pi är.

Jenny Jägerfeld själv är in­te rik­tigt li­ka ka­te­go­risk.

– Kog­ni­tiv be­te­en­de­te­ra­pi är en jät­te­bra te­ra­pi­form men för mig är den psy­ko­dy­na­mis­ka lä­ran och även de mo­der­na psy­ko­dy­na­mis­ka tan­ke­gång­ar­na mind­re re­duk­tio­nis­tis­ka. Jag har all­tid tyckt att det är ett mer ho­lis­tiskt sätt att se på män­ni­skan. Men det hän­der ab­so­lut att folk kon­tak­tar mig med pro­blem där jag vet att kbt är mer ef­fek­tivt och får hän­vi­sa till nå­gon an­nan.

Möj­li­gen är det ing­en slump att psy­ko­dy­na­mi­kern Jenny Jä­ger­felds böc­ker i prin­cip all­tid hand­lar om re­la­tio­nen mel­lan för­äld­rar och barn. El­ler, gans­ka of­ta, av­sak­na­den av den­sam­ma.

– Ja, men den re­la­tio­nen är cen­tral. Det mär­ker man in­te minst i te­ra­pi­er. För­äld­rar­na kom­mer of­ta upp, oav­sett vil­ka pro­blem män­ni­skor kom­mer med. Hur man för­hål­ler sig till dem, vad man har fått från dem, el­ler hur man för­li­kar sig med dem. Allt från psy­kisk ohäl­sa till al­ko­ho­lism, tvek­sam­ma upp­fost­rings­me­to­der el­ler en nar­cis­sis­tisk för­äl­der – det på­ver­kar oss myc­ket.

Men frå­gan om hur för­hål­lan­det till hen­nes eg­na för­äld­rar är, ver­kar hon in­te helt in­tres­se­rad av att dis­ku­te­ra.

– Jag äls­kar dem, men vi har gi­vet­vis haft vå­ra is­sues. Fast jag vill in­te pra­ta så myc­ket

om min fa­milj, de har in­te valt att få det lju­set rik­tat mot sig.

Ef­ter att Jenny Jägerfeld fick Au­gust­pri­set för sin and­ra bok

Här lig­ger jag och blö­der 2010, gick hon ige­nom en skils­mäs­sa och skrev en ro­man på te­mat. Den var i prin­cip helt klar, men hon ång­ra­de sig i sista se­kund. Den blev för pri­vat.

– Det var en fik­tiv ro­man, men det hand­la­de om en skils‍mäs­sa och jag in­såg att jag in­te vil­le pra­ta om, el­ler bli intervju‍ad om äm­net än­då. Kanske be­höv­de jag skri­va ut det för min egen skull, men jag vil­le in­te ge ut den. Fak­tum är att jag har skri­vit en bok till som in­te getts ut.

Var den ock­så för pri­vat?

– Nä, den var nog mest då­lig. El­ler ja, den var pri­vat, för den hand­la­de om den reu­ma­tis­ka sjuk­do­men jag har, som är och har va­rit en väl­digt job­big del av mitt liv. Men boken om det blev är­ligt ta­lat rätt trå­kig. Rent dra­ma­tur­giskt är det en väl­digt trist sjuk­dom. I

Ci­ty­a­ku­ten på tv kom ju ald­rig nå­gon in med reu­ma­tism, ut­an en hjärn­tu­mör, skott­ska­da i brös­tet el­ler lik­nan­de. Med reu­ma­tism blir man ba­ra pyt­te­li­te säm­re he­la ti­den. Det är vid­rigt men in­te så in­tres­sant.

Reu­ma­tis­men är på ett sätt kanske an­led­ning­en till att hon är för­fat­ta­re: I sin förs­ta bok, Hål i hu­vu­det från 2006, ka­na­li­se­ra­de hon sin ils­ka över att ha bli­vit sjuk och skrev om den 23-åri­ga Mi­nou, som blir över­gi­ven av sin kil­le – och myc­ket arg. Och på ett sätt är det ock­så Jenny Jä­ger­felds reu­ma­tism som har gjort att hon blev psy­ko­log, vi­sar det sig.

– Jag ha­de tänkt att jag skul­le bli jour­na­list. Men jag kom in­te in på jour­na­list­hög­sko­lan ef­tersom jag miss­lyc­ka­des på all­män­bild­nings­pro­vet, ha­ha. Men så gick det jät­te­bra

” Hur ba­lan­se­rar man själv­mord med hu­mor ut­an att det blir re­spekt­löst?”

på hög­sko­le­pro­vet och jag kom in på psy­ko­log­lin­jen. I sam­ma ve­va blev jag sjuk i min reu­ma­tism och tänk­te att psy­ko­log ju var ett bra jobb som jag kun­de ha även om jag blev as­sjuk och in­te kun­de gå. Jag tänk­te så då, för jag kun­de kanske ba­ra gå 200 me­ter och ha­de färd­tjänst i fy­ra år.

I dag mår hon gans­ka bra och är nöjd med me­di­ci­nen hon tar. Och kanske är reu­ma­tis­men in­te läng­re hen­nes mest kän­da di­a­gnos. Ef­ter att för­ra året ha gjort en ut­red­ning, är hon nog nu mer känd som ”psy­ko­lo­gen med ad­hd”, nå­got som hon bland an­nat skri­vit om i si­na krö­ni­kor i Mo­dern Psy­ko­lo­gi.

– Jag är ge­ne­rellt li­te di­a­gnos‍kri­tisk och tyc­ker att vi ver­kar va­ra mitt up­pe i en över­di­a­gnos­ti­se­ring. Men det var in­te där­för jag blev led­sen när jag fick di­a­gno­sen. För det blev jag, och det kan jag fort­fa­ran­de in­te rik­tigt för­kla­ra.

I BOKEN Jag är ju så jäv­la ea­sy go­ing från 2013 an­vän­de hon si­na eg­na er­fa­ren­he­ter och skru­va­de upp dem ett varv i hu­vud­per­so­nens 16-åri­ga kropp. Boken, om Jo­an­na som har ad­hd och vars pap­pa är de­pri­me­rad, är – likt Jenny Jä­ger­felds al­la böc­ker – ströss­lad med psy­ko­lo­gis­ka re­fe­ren­ser, till­stånd, frå­ge­ställ­ning­ar.

– Jag får all­tid fun­de­ra två gång­er över hur psy­ko­lo­giskt med­vet­na mi­na ka­rak­tä­rer är. Hur myc­ket ska de för­stå? Är Penny i nya ro­ma­nen med­ve­ten om att hen­nes pap­pa är nar­cis­sist el­ler ska hon ba­ra ide­a­li­se­ra ho­nom? Där­för var det be­fri­an­de att skri­va in psy­ko­lo­gen i Co­me­dy queen, för hon kan sä­ga och på­pe­ka allt som jag tän­ker att jag som psy­ko­log på BUP skul­le sagt till en ung per­son vars för­äl­der ta­git li­vet av sig.

Så är vi in­ne på den and­ra boken Jenny Jägerfeld är ak­tu­ell med i vår. Co­me­dy queen är en be­rät­tel­se för 9–12-åring­ar om stand up. El­ler egent­li­gen hand­lar den om hur tolvå­ri­ga Sasha han­te­rar att hen­nes mam­ma ta­git li­vet av sig. Men det äm­net var så tungt att Jenny Jägerfeld be­stäm­de sig för att den ock­så skul­le få hand­la om nå­got ro­ligt.

– Äm­net är svårt. Hur ba­lan­se­rar man det med hu­mor ut­an att det blir re­spekt­löst? Men jag viss­te än­då vad jag vil­le gö­ra. Det finns fort­fa­ran­de så myc­ket skam kring själv­mord. Så är det ju med psy­kisk ohäl­sa ge­ne­rellt, men det finns di­a­gno­ser som är svå­ra­re att ta­la om än and­ra. Ad­hd är okej och ut­matt­ning möj­li­gen, men att sä­ga att man ha­de en psy­kos för­ra året är det in­te. Och själv­mord ta­las det yt­terst li­te om. Det är ett äm­ne som mås­te bli tal­bart. Någ­ra hund­ra barn om året drab­bas av att en för­äl­der tar li­vet av sig och of­ta har man haft en läng­re el­ler kor­ta­re tids psy­kis­ka pro­blem in­nan. Det brän­de till i mig.

Det är så äm­ne­na kom­mer till hen­ne, att det brän­ner till. Hit­tills har hen­nes ung­doms­böc­ker av­hand­lat ad­hd, de­pri­me­ra­de för­äld­rar, en­sam­het, trans­sex­u­a­lism och knark. Bland an­nat. De tunga äm­ne­na till trots lyc­kas hon all­tid skri­va ro­li­ga ung­doms-

ro­ma­ner, som med för­del kan lä­sas även av vux­na. Men det­ta med stand up då, det är en li­te mer på­tag­lig hu­mor­form än den hon van­li­gen äg­nar sig åt.

– Ja, det är en så ful­kul­tu­rell och ro­lig grej. Min stor­slag­na plan var att jag skul­le tes­ta stand up själv när jag skrev boken, men jag hann in­te. Jag vill fort­fa­ran­de gö­ra det, för jag tän­ker att det är li­te plåg­samt och liksom tes­tar ens grän­ser. Går det då­ligt kan det ju bli en rik­tig skam­skölj­ning i värs­ta fall, och då skul­le jag ju kun­na skri­va om det … På tal om att iscen­sät­ta gre­jer för att kun­na skri­va om det.

Jenny Jägerfeld skrat­tar till. Hon be­rät­tar att hon, för­u­tom att hon ”just nu har li­te ång­est över den nya boken och sit­ter och re­di­ge­rar som ett as”, kän­ner sig pri­vi­le­gi­e­rad att kun­na kom­bi­ne­ra si­na två yr­ken som hon gör. Men visst, det hän­der väl­digt myc­ket i hen­nes liv.

Men hur bra är du på åter­hämt­ning?

– Jag tyc­ker att det är gans­ka trå­kigt med åter­hämt­ning. Jag är ju rätt rast­lös och im­pul­siv. Men jag tror att man mås­te kom­ma på vad som är ens egen åter­häm­ta­re. Läs­ning är bra åter­hämt­ning för mig men jag kan in­te sit­ta hem­ma och me­di­te­ra. Jag gick på pi­la­tes en gång, det var det trå­ki­gas­te jag gjort i he­la mitt liv. Min ex­man och bar­nen hål­ler på med yo­ga, och de äls­kar det, men jag kan in­te tän­ka mig nå­got vär­re.

Hon an­ser att man i stäl­let

för att va­ra mind­ful, ibland fak­tiskt kan be­hö­va va­ra li­te

mind­less och dis­tra­he­ra sig i stäl­let. Hen­nes av­slapp­na­de håll­ning till hur man ska för­hål­la sig till sig själv är nog en av an­led­ning­ar­na till att hon of­ta blir till­frå­gad om att med­ver­ka i oli­ka me­di­er. Som psy­ko­log ar­be­tar hon myc­ket med sex­o­lo­gis­ka frå­ge­ställ­ning­ar

” Jag tyc­ker in­te att man ska mo­ra­li­se­ra över sex”

och får of­ta sva­ra på frå­gor om sex­u­el­la prak­ti­ker. Då är hon no­ga med att in­te mo­ra­li­se­ra, ut­an i stäl­let för­sö­ka för­stå.

– Det kan jag nog tac­ka min pap­pa för, han är väl­digt myc­ket så – tän­ka fritt. Se, där fick du en grej om ho­nom i al­la fall!

Men den håll­ning­en har ock­så väckt kri­tik, från li­te oli­ka håll. Ef­ter barn­bo­ken Bror­san

är kung, om trans­sex­u­el­la Måns, fick hon brev där folk för­kla­ra­de för hen­ne att man fak­tiskt är an­ting­en det ena el­ler det and­ra kö­net. Och på ett fe­mi­nis­tiskt fo­rum på nä­tet blev det liv ef­ter att hon ut­ta­lat sig po­si­tivt om BDSM.

– Jag ha­de sagt i en intervju att män­ni­skor som äg­nar åt va­nilj­sex har myc­ket att lä­ra av Bdsm-värl­den vad gäl­ler tyd­lig­het, och det miss­tol­ka­des till un­ge­fär: ”Vad sä­ger vi om att en psy­ko­log sank­tio­ne­rar mäns våld mot kvin­nor?” De ut­gick ifrån att det all­tid är män som är do­mi­nan­ta och kvin­nor som är un­der­ord­na­de i BDSM­re­la­tio­ner och bort­såg helt från sam­kö­na­de re­la­tio­ner.

Jenny Jägerfeld me­nar att det i BDSM in­går ett tyd­ligt sam­tyc­ke, där man för­hand­lar och pra­tar om grän­ser, vil­ket in­te all­tid är fal­let när det gäl­ler ”va­nilj­sex”.

– Folk för­ut­sät­ter att där finns ett ba­sut­bud, och där finns ock­så en mo­ra­lisk idé om vad man ska gö­ra, som in­te all­tid stäm­mer över­ens med verk­lig­he­ten. En kvinn­lig sex­u­ell öns­kan kan ju till ex­em­pel

va­ra att vil­ja ha anal­sex el­ler få smisk, men i stäl­let ut­går man ifrån att al­la kvin­nors sex­u­el­la be­hov främst ut­går från öm­het och mys. Det är i så fall mer an­ti­fe­mi­nis­tiskt. I Blixt­ra, spra­ka, blän­da! har hu­vud­per­so­nen Penny över­grepps fan­ta­si­er. Hur re­so­ne­rar du kring det?

– Har man bli­vit våld­ta­gen och på ett tvångs­ar­tat sätt upp­re­par be­te­en­det är det ju de­struk­tivt. Men i öv­rigt tän­ker jag att wha­te­ver flo­ats your

bo­at. Man kan liksom in­te rå för vad man går igång på. Om sex­u­a­li­te­ten blir för trygg kan det ock­så bli ett pro­blem. Det kan bli li­te sys­kon­lik in­cestu‍ öst stäm­ning när par har va­rit ihop länge. Det är vik­tigt att man får va­ra ett se­pa­rat sub­jekt och tes­ta grän­ser i sin sexualitet–och där kan över­rask­nings­mo­ment och makt in­gå. Jag tyc­ker in­te att man ska mo­ra­li­se­ra över det.

Jenny Jägerfeld sva­rar även på frå­gor från ung­do­mar och vux­na, i bland an­nat Mo­dern Psy­ko­lo­gi, och tyc­ker att det kan va­ra en svår ba­lans­gång att ha in­di­vi­den som ställt frå­gan för ögo­nen, och sam­ti­digt tän­ka på kol­lek­ti­vet av män­ni­skor som se­na­re ska lä­sa den.

– Om nå­gon skri­ver en frå­ga där ex­em­pel­vis en part­ner gjort nå­got som in­te är mo­ra­liskt för­svar­bart, så skul­le det i en te­ra­peu­tisk si­tu­a­tion in­te sä­kert va­ra fram­gångs­rikt att för­dö­ma, ut­an en del i det he­la skul­le kun­na va­ra att kli­en­ten ock­så ska för­stå, vil­ket kan bli kne­pigt när man på nå­got sätt ska ge mer all­män­na svar i en frå­ge­spalt. Spe­ci­ellt när det hand­lar om sex ver­kar vi dels va­ra då­li­ga på att pra­ta om det, dels jäk­ligt snab­ba på att dö­ma. Det gäl­ler även psy­ko­lo­ger, och det be­hö­ver vi nog tän­ka på.

Ka­rin Ska­ger­berg är re­dak­tör på Mo­dern Psy­ko­lo­gi.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.