8 steg till en mer jämställd vardag.

8 steg till mer rätt­vi­sa i hem­met.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT SAND­RA LIND­STRÖM ILLUSTRATION GRAHAM SAMUELS

Sta­tisti­ken vi­sar att ojäm­ställd­het mel­lan kvin­nor och män i all­ra högs­ta grad ex­i­ste­rar. Den finns in­te ba­ra på ar­bets­plat­ser, i sty­rel­se­rum­met el­ler i det of­fent­li­ga, ut­an även i vå­ra hem och re­la­tio­ner. Var fem­te kvin­na som är sjuk­skri­ven har en di­a­gnos re­la­te­rad till stress och kvin­nor drar fort­fa­ran­de det tyngs­ta las­set när det gäl­ler obe­talt hus­hålls­ar­be­te och för­äld­ra­skap. Här kom­mer 8 steg till en mer jämställd vardag.

Pra­ta om det i ter­mer av jäm­ställd­het och rätt­vi­sa. Jäm­ställd­het i prak­ti­ken är svårt och hand­lar mer om grå­zo­ner än om att nå­gon är elak och tving­ar den and­re att tvät­ta, stä­da, sny­ta ung­ar el­ler va­ra för­äld­ra­le­dig. Sa­ker och ting ba­ra blir – vi vet of­ta in­te ens hur det gått till. Förs­ta ste­get hand­lar om att vi mås­te lä­ra oss att be­näm­na sa­ker vid dess rät­ta namn. Vi be­hö­ver pra­ta om be­te­en­den och vå­ra re­la­tio­ner i ter­mer av jäm­ställd­het el­ler helt en­kelt rätt­vi­sa. Forsk­ning vi­sar att re­la­tio­ner där vi med­ve­tet och ex­pli­cit pra­tar och för­hand­lar på det sät­tet är mer jäm­ställ­da än re­la­tio­ner där vi ba­ra lå­ter det ”bli som det blir.”

Gör or­dent­li­ga över­enskom‍ mel­ser. När vi tän­ker kan det lå­ta så­här: ”Han/hon bor­de själv­klart fat­ta att vi ska damm­su­ga varan­nan dag.” Men män­ni­skor är in­te tan­ke­lä­sa­re. Un­der­för­ståd­da över­ens­kom­mel­ser fun­ge­rar in­te och re­geln är att ald­rig an­ta att nå­gon fat­tar någon­ting ut­an att du sä­ger det. Så lis­ta allt fö­re­kom­man­de ar­be­te i ert hem som städ­ning, tvätt och mat­lag­ning. Om ni har barn till­kom­mer så­dant som sko­lut­flyk­ter, för­äld­ra­mö­ten, gym­papå­sar, re­na och he­la klä­der i rätt stor­lek. Kort sagt kan den här lis­tan näs­tan bli oänd­lig. Det är vik­tigt att syn­lig­gö­ra allt ar­be­te och se­dan för­de­la. Då kan ing­en part skyl­la på att ”hen in­te viss­te, in­te för­stod, in­te såg”.

Ska­pa tyd­li­ga mål och en klar roll­för­del­ning. Från ar­bets­livs­forsk­ning­en vet vi att bå­de stress och an­ta­let kon­flik­ter mins­kar om det or­ga­ni­sa­to­riskt finns tyd­li­ga mål och en roll­för­del­ning. Helt en­kelt, att al­la vet vem som ska gö­ra vad och när. Sam­ma prin­cip gäl­ler här. Om ing­en har koll på vad som be­hö­ver gö­ras och när le­der det med stor sä­ker­het till att kvin­nor i för­hål­lan­den med män lan­dar i att gö­ra mer av bå­de hus­hålls­ar­be­tet och re­la­tions­ar­be­tet.

” Lägg 60–70 pro­cent av upp­gif­ter­na på den som in­te tar pro­jekt‍ le­dar­rol­len”

Glöm in­te pro­jekt­le­dan

det. Även par som vill le­va jäm­ställt åter­kom­mer till att de in­te rik­tigt får det att fun­ge­ra. Pla­ne­ring och struk‍tur gör att det blir bätt­re, men in­te helt bra. Dilemmat är att hon of­ta blir an­sva­rig för att kom­ma ihåg, pla­ne­ra och på­min­na. Hon är den klas­sis­ka pro­jekt­le­da­ren helt en­kelt. Många glöm­mer att räk­na på hur myc­ket tid, ener­gi och kraft det här tän­kan­det tar var­je dag. Glöm in­te det, ut­an upp med det på agen­dan ock­så!

Syn­lig­gör nor­ma­ti­va be­te­en­den och härs

kar­tek­ni­ker. Det är svårt att lä­ra om vad gäl­ler ojäm­ställ­da be­te­en­den från en dag till en an­nan. Det här le­der till att män i he­te­ro­re­la­tio­ner of­ta ”glöm­mer” att de ska på­min­na, skö­ta lo­gisti­ken, frå­ga och ge feed­back kring vad som fun­ge­rar och in­te. Be­stäm re­dan i för­väg hur ni han­te­rar det när över­ens­kom­mel­ser bryts och tyd­lig­gör att härskar­tek­ni­ker in­te är ett schysst age­ran­de, var­ken i hem­met el­ler nå­gon an­nan­stans. Kom ihåg att den som lyf­ter pro­ble­men är mo­dig, in­te tja­tig. Om nå­gon i ett för­hål­lan­de upp­le­ver att det finns ett pro­blem är det ett ge­men­samt an­svar att lö­sa det.

Vå­ga ex­pe­ri

men­te­ra. Om ni har gjort lis­tor och pra­tat, för­hand­lat och ar­gu­men­te­rat men fort­fa­ran­de in­te lyc­kas få till pro­jekt­le­dan­det och hu­vud­an­sva­ret för hem, hus­håll och för­äld­ra­skap, så kan ni pro­va att in­te för­de­la 50/50. Ni ska i stäl­let för­de­la kom­pen­sa­to­riskt. Lägg av­sikt­ligt cir­ka 60–70 pro­cent av de kon­kre­ta ar­bets­upp­gif­ter­na på den part i för­hål­lan­det som in­te fix­ar pro­jekt‍ le­dar­rol­len (sta­tis­tiskt sett of­ta man­nen i ett he­te­ro‍ för­hål­lan­de).

Nu kanske nå­gon tän­ker: ”Han kom­mer in­te att gå med på det.” Då mås­te ni till­ba­ka till steg 1 och pra­ta om det igen, i ter­mer av rätt­vi­sa/jäm­ställd­het. Det är på många sätt lät­ta­re att fort­sät­ta le­va ojäm­ställt i ett sam­häl­le som byg­ger på ojäm­ställd­het, men be­te­en­den som är be‍kvä­ma på kort sikt är ock­så de som ris­ke­rar att drä­ne­ra oss to­talt på lång sikt. Jäm­ställd­het är en pro­cess. Nå­got som många brot­tas med är att kän­na skam över att ens ide­al in­te all­tid går ihop med hur en fak­tiskt le­ver. Men jäm­ställd­het är ing­et mål som går att boc­ka av och bli klar med. Led­sen om jag gjort er be­svik­na, men det finns ing­en

quick-fix som fix­ar jäm­ställd­het i all evig­het. Jäm­ställd­het är en stän­digt på­gåen­de pro­cess. Jäm­ställd­het skyd­dar in­te mot eko­no­mis­ka be­kym­mer, sjuk­dom, gräl, svek, otro­het, skils­mäs­sa, tå­rar el­ler nå­got an­nat, men att strä­va ef­ter jäm­ställd­het kan le­da till mer jäm­ställd­het. Det in­ne­bär en rätt­vis för­del­ning av an­sva­ret, en käns­la av att de­la li­vet i stäl­let för att sit­ta i varsitt hörn och fun­de­ra på hur ens part­ner kun­de kom­ma från Mars när du själv tyd­li­gen föd­des på Ve­nus.

Fi­ra ge­men­sam­ma fram­gång­ar. Viss­te ni att män­ni­skor gör mer av be­te­en­den som blir po­si­tivt för­stärk­ta? Så­dant som att bli sed­da, be­kräf­ta­de, om­tyck­ta och äls­ka­de. I nä­ra re­la­tio­ner finns den här po­si­ti­va för­stärk­ning­en in­byggd som en väl­digt na­tur­lig del. Att nå­gon ser mig, äls­kar och vill ha mig. Men vi kan ock­så be­hö­va på­min­na oss om de här bi­tar­na i var­da­gen.

Så hit­ta skäl att fi­ra. Har ni lyc­kats rod­da ihop en ga­let hek­tisk vec­ka på ett bra sätt? Öpp­na cham­pagnen el­ler mys till det med te och en schysst Net­flix-se­rie. Har din part­ner gjort nå­got som du tyc­ker var värt att upp­märk­sam­ma, säg det! Ta var­ken varand­ra el­ler varand­ras hand­ling­ar för giv­na. Det är in­te far­ligt att brå­ka, men det är ödes­di­gert att glöm­ma bort att mel­lan brå­ken fyl­la på med mass­vis av gläd­je och kär­lek. Tänk 5–1-prin­ci­pen, den är bra på många sätt. I för­äld­ra­skap, för che­fer och i re­la­tio­ner. Det be­ty­der helt en­kelt att vi ska ge fem gång­er mer po­si­tiv upp­märk­sam­het än ne­ga­tiv upp­märk­sam­het. Om ni gil­lar varand­ra och vill fort­sät­ta le­va till­sam­mans får ni ald­rig glöm­ma det. Sand­ra Lind­ström är le­gi­ti­me­rad psy­ko­log och fö­re­lä­sa­re samt grun­da­re av blog­gen Jämställd vardag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.