Följ med till Venezuela, där bris­ten på psy­ko­far­ma­ka blir mer och mer akut.

I Venezuela har den psy­kis­ka ohälsan ökat med hund­ra pro­cent un­der den eko­no­mis­ka kri­sen. Sam­ti­digt har bris­ten på psy­ko­far­ma­ka sti­git till 90 pro­cent. Allt fler pa­ti­en­ter be­ta­lar med si­na liv.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT LINNEA FEHRM FOTO FA­BI­O­LA FER­RE­RO OCH MANAURE QUINTERO

Han be­fann sig i en lä­gen­het på vå­ning 16 när han plöts­ligt ur­säk­ta­de sig och gick ut på bal­kong­en. Lyf­te si­na ben över bal­kon­gräc­ket. Såg ut över sta­den Va­len­cia som glitt­ra­de av hund­ra­tu­sen­tals föns­ter fram­för bergs­top­par­nas blå sil­hu­et­ter. Så släpp­te han ta­get.

Den 52-åri­ga bild­lä­ra­ren Lu­is är en av allt fler ve­ne­zu­e­la­ner som ta­git sitt liv. Den eko­no­mis­ka kris som ut­ar­mat lan­det se­dan 2013 har ökat de psy­kis­ka sjuk­do­mar­na med det dubb­la, en­ligt lan­dets psy­ki­a­tri­ker­för­bund. Sam­ti­digt har kri­sen re­sul­te­rat i en 90-pro­cen­tig brist på psy­ko­far­ma­ka. Pri­ser­na på lä­ke­me­del har sti­git med hund­ra­tals pro­cent de se­nas­te åren och tving­ar mer­par­ten av pa­ti­en­ter­na in­om psy­ki­a­trin att av­stå från be­hand­ling.

När Lu­is vän se­dan 35 år, Ma­ri­a­nel­la Gu­e­va­ra, fick te­le­fon­sam­ta­let om hans död min­des hon hur Lu­is be­skri­vit plöts­li­ga pa­ni­kat­tac­ker. Hur han tre må­na­der ti­di­ga­re sagt sig va­ra be­satt av en mörk tan­ke om att ta sitt liv.

– Un­der sitt sista år tap­pa­de han 15 ki­lo. Han be­höv­de an­ti­de­pres­si­va och an­tipsy­ko­tis­ka ta­blet­ter men ha­de in­te råd. En ask me­di­ci­ner kos­ta­de som hans må­nads­lön.

En må­nad ef­ter Lu­is själv­mord snur­rar Ma­ri­a­nel­la Gu­e­va­ras tan­kar kring vad hon in­te gjor­de för att hjäl­pa ho­nom. Det är feb­ru­a­ri 2018 och luf­ten är tung av fukt från det ka­ri­bis­ka ha­vet någ­ra mil bort. Bil­horn och buss­mo­to­rer skrä­nar i bak­grun­den. Här, vid Ma­ri­a­nel­la Gu­e­va­ras hem­kvar­ter i cen­tra­la Ca­racas, de­mon­stre­ra­de hund­ra­tu­sen­tals män­ni­skor un­der vå­ren 2017 mot re­gi­men och bris­ten på för­nö­den­he­ter. Ma­ri­a­nel­la Gu­e­va­ra bru­ka­de göm­ma sig i ma­kens mörk­rum när tår­gas träng­de in ge­nom föns­ter­spring­or­na. Ibland skic­ka­de hon med­de­lan­den till Lu­is.

– Lu­is bod­de i en stads­del med myc­ket sam­man­drabb­ning­ar. Han ab­sor­be­ra­de sin­nes­stäm­ning­ar­na om­kring sig som den konst­närs­själ han var. Och han har all­tid haft lå­ga pe­ri­o­der. Men oro­lig­he­ter­na på ga­tan ak­ti­ve­ra­de nå­got hos ho­nom som slu­ta­de i en svår de­pres­sion.

PSY­KO­LO­GEN YORELIS ACOSTA

ar­be­tar för Ca­racas störs­ta uni­ver­si­tet, Uni­ver­si­dad cen­tral de Venezuela, med att kart­läg­ga den eko­no­mis­ka kri­sens so­ci­a­la ef­fek­ter. Hen­nes kon­tor är be­lä­get i en stads­del som näs­tan är döds­tyst. Över trä­den svä­var svar­ta ga­mar och ett sten­kast bort skym­tar Ca­racas bår­hus. En­ligt Yorelis Acosta an­län­der minst en själv­mör­dad kropp om da­gen. Hen­nes egen sta­tistik är än­nu in­te fär­dig, men i bör­jan av 2018 rap­por­te­ra­de or­ga­ni­sa­tio­nen Ob­ser­va­to­rio Ve­ne­zo­la­no de vi­o­len­cia att an­ta­let själv­mord ökat tre­fal­digt se­dan mil­len­ni­e­skif­tet.

– Kri­sen syns i män­ni­skors an­sik­ten. Du på­ver­kas när al­la i din när­het kän­ner sig leds­na och upp­giv­na. När folk he­la ti­den pra­tar om de eko­no­mis­ka svå­rig­he­ter­na, sä­ger hon.

Ca­racas tunga luft bär in­te ba­ra på havs­fukt. Den tyngs av sor­gen från de barn vars

” Bild­lä­ra­ren Lu­is är en av al­la ve­ne­zu­e­la­ner som ta­git sitt liv”

le­kar nu­me­ra hand­lar om att le­ta mat. De fa­mil­jer som flytt ut­om­lands och de gam­la som läm­nats kvar. Despe­ra­tio­nen i sam­häl­let har fått psy­kiskt fris­ka att in­sjuk­na, och psy­kiskt sju­ka att bli sju­ka­re. Ve­ne­zu­e­las psy­ki­a­tri­ker­för­bund upp­ger att lan­dets men­tal­sjuk­hus i dag tar emot dub­belt så många pa­ti­en­ter som 2013.

Psy­ki­a­tri­kern Er­nesto Rodrí­gu­ez be­rät­tar att sjuk­hu­sen en­dast kan läg­ga in en li­ten del av des­sa. Brist­fäl­lig ut­rust­ning och tom­ma me­di­cin­för­råd har tving­at lä­kar­na att skri­va ut tu­sen­tals pa­ti­en­ter de se­nas­te fy­ra åren. Som chef för den psy­ki­a­tris­ka av­del­ning­en vid Uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set i Ca­racas mås­te han allt of­ta­re av­vi­sa pa­ti­en­ter i dör­ren.

– Många kom­mer från and­ra in­rätt­ning­ar som har kol­lap­sat el­ler stängt ner. El­ler för att de in­te fått nå­gon hjälp från pri­mär­vår­den. Varan­nan vec­ka mås­te jag ne­ka plats ef­tersom vår av­del­ning är över­be­lagd, sä­ger Er­nesto Rodrí­gu­ez.

En gång i ti­den var hans sjuk­hus ett av Sy­da­me­ri­kas mest på­kos­ta­de. Än­nu stolt­se­rar ex­te­ri­ö­ren med flagg­stäng­er på pa­rad med va­jan­de pal­mer. Sjuk­hus­bygg­na­den ut­sågs till världs­kul­tur­arv år 2000 för sin mo­der­nis­tis­ka ar­ki­tek­tur. Er­nesto Rodrí­gu­ez minns när sju­ka vall­fär­da­de hit från he­la La­ti­na­me­ri­ka.

NU VÄX­ER OGRÄS

vilt kring pal­mer­nas röt­ter. Kor­ri­do­ren vi går in i är mörk. Er­nesto Rodrí­gu­ez be­rät­tar att psy­ki­a­t­ri­av­del­ning­en sak­nar 71 glöd­lam­por. Strö­mav­brott är vardag. Han har mins­kat säng­plat­ser­na med hälf­ten, ef­tersom man in­te kun­nat spo­la i en av av­del­ning­ens två to­a­let­ter på ett halv­år.

Men det all­var­li­gas­te pro­ble­met är till­gång­en till lä­ke‍me­del, sä­ger han.

– Vi har väl­digt li­te psy­ko­far­ma­ka åt pa­ti­en­ter­na. Se­dan kri­sens bör­jan har vi le­tat me­di­ci­ner för tre må­na­der åt gång­en, för vi har tänkt att snart ord­nar det sig. Men nej. Ef­ter tre må­na­der le­tar vi på nytt. På hel­ger­na sak­nas även de nöd­vän­di­gas­te pre­pa­ra­ten.

Var­je mor­gon tar Er­nesto Rodrí­gu­ez sin bil och kör till or­ga­ni­sa­tio­nen Ac­ción so­li­da­ria, som do­ne­rar lä­ke­me­del till be­hö­van­de.

– Har ni an­tipsy­ko­tis­ka me­del? Me­di­ci­ner mot epi­lep­si? Ång­est­däm­pan­de el­ler an­ti­de­pres­si­va? bru­kar han frå­ga.

Ac­ción so­li­da­ria är ett av få ini­ti­a­tiv som dis­tri­bu­e­rar lä­ke­me­del från ut­lan­det, främst från den ve­ne­zu­e­lans­ka di­aspo­ran i Eu­ro­pa och USA. Pre­si­dent Ni­colás Ma­du­ro har av­vi­sat in­ter­na­tio­nell hu­ma­ni­tär hjälp till de of­fent­li­ga sjuk­hu­sen för att und­vi­ka en ”be­ro­en­de­ställ­ning till ut­länds­ka in­tres­sen”. Att skic­ka lä­ke­me­del till el­ler in­om Venezuela är dess­utom för­bju­det. För­fråg­ning­ar­na på or­ga­ni­sa­tio­nens me­di­ci­ner,

som le­ve­re­ras pri­vat till de­ras an­språks­lö­sa dörr, öka­de med un­ge­fär 500 var­je må­nad un­der slu­tet av 2017.

Om psy­ki­a­tri­kern Er­nesto Rodrí­gu­ez in­te hit­tar lä­ke­med­len åker han till Uni­ver­si­tets­sjuk­hu­sets apo­tek. Ibland finns nå­got av pre­pa­ra­ten där. Of­ta­re ga­par hyl­lor­na tom­ma. Som ett re­sul­tat tving­as per­so­na­len ibland spän­na fast våld­sam­ma pa­ti­en­ter vid säng­ar­na i brist på an­nan be­hand­ling.

Lä­ke­me­dels­bris­ten tyng­er lan­dets psy­ki­a­tri­ker, en­ligt Wa­dal­ber­to Rodrí­gu­ez, som är ord­fö­ran­de för Ve­ne­zu­e­las psy­ki­a­tri­ker­för­bund.

– Tänk dig den enor­ma ång­es­ten i att skri­va ut me­di­ci­ner som skul­le kun­na hjäl­pa, men in­se att de san­no­likt in­te kom­mer att få tag på pre­pa­ra­ten. Den ång­es­ten le­ver vi lä­ka­re med var­je dag, sä­ger han.

Wa­dal­ber­to Rodrí­gu­ez ta­lar med viss­het. Han ar­be­tar vid Var­gas­sjuk­hu­set i Ca­racas, där han var­je vec­ka mås­te kon- fron­te­ras med psy­ki­a­tri­kerns störs­ta miss­lyc­kan­de – att en pa­ti­ent av­slu­tar sitt liv. Själv­mord är den van­li­gas­te kon­se­kven­sen av bris­ten på psy­ko­far­ma­ka som han no­te­rat.

– Vå­ra pa­ti­en­ter vet att de har små chan­ser att till­frisk­na. De med svå­ra de­pres­sio­ner, bi­po­lär sjuk­dom och schi­zo­fre­ni vet att ut­an me­di­ci­ner kom­mer de att bry­tas ner psy­kiskt på ett sätt som in­te in­träf­fat an­nars. Och en del av dem ser själv­mord som en­da ut­väg, sä­ger Wa­dal­ber­to Rodrí­gu­ez.

DE SOM HAR råd sö­ker sig till pri­va­ta kli­ni­ker. Venezuela har ett av värl­dens mest pri­va­ti­se­ra­de sjuk­vårds­sy­stem, som för­ses med apo­teksva­ror via

som lik­nar ka­rak­tä­ren Bil­lys i den klas­sis­ka psy­ki­a­t­ri­fil­men

Gök­bo­et från 1975. – Jag har ald­rig ac­cep­te­rat att jag är bi­po­lär. Un­der fle­ra år har jag va­rit ut­an me­di­ci­ner och tänkt att jag kom­mer att bli bätt­re, suc­kar han och fort­sät­ter:

– Så jag fick el­chock­be­hand­ling för ett år se­dan …

– Och i mor­se, på­min­ner Jesús Cór­do­va.

Man­nen ser först kon­fun­de­rad ut och ski­ner se­dan upp. – Ja, det har du rätt i! Att pa­ti­en­ten till­fäl­ligt för­lo­rar kort­tids­min­net är en van­lig ef­fekt av ECT-BE­hand­ling. Hos Jesús Cór­do­va an­vänds den of­ta som en akutåt­gärd på bi­po­lä­ra, schi­zo­fre­na och själv­mords­be­näg­na per­so­ner som gått kri­tiskt länge ut­an me­di­ci­ner. Han be­rät­tar att ef­ter­frå­gan på kli­ni­kens be­hand­ling­ar öka­de med det dubb­la un­der 2017 jäm­fört med året in­nan.

– Ef­ter­frå­gan är stör­re ef­ter‍ som me­di­cin­bris­ten gör att kli­en­ter­na in­sjuk­nar of­ta­re. En pa­ti­ent som ti­di­ga­re ha­de ett åter­fall om året, el­ler var‍an­nat år, in­sjuk­nar nu två till tre gång­er om året, för­kla­rar Jesús Cór­do­va.

MAN­NEN PÅ BÄNKEN

ar­be­tar med af­fä­rer i kryp­to­va­lu­tan bit­co­in vil­ket skyd­dar ho­nom mot Ve­ne­zu­e­las ske­nan­de in­fla­tion. Det gör ho­nom till en av få som har råd att be­ta­la för Jesús Cór­do­vas be­hand­ling. För de öv­ri­ga åter­står in­te många al­ter­na­tiv. Ma­ri­a­nel­la Gu­e­va­ras sam­ve­te lät­tar nå­got för var­je dag med in­sik­ten att hon in­te kun­de gö­ra mer för Lu­is. All tid och ork går till hen­nes se­nil­de­men­ta mam­ma som be­hö­ver sam­ma an­ti­de­pres­si­va me­di­ci­ner.

– Apo­tek­stur­nén av­tar ald­rig. En gång be­sök­te jag el­va apo­tek un­der en dag. Det har bli­vit en na­tio­nal­sport, sä­ger hon och skrat­tar mörkt.

Ibland ber Ma­ri­a­nel­la Gu­e­va­ra en vän att ta med sig me­di­ci­ner från si­na jobb­re­sor till Mex­i­ko. Hen­nes styv‍dot­ter är apo­te­ka­re i Spa­ni­en och skic­kar as­kar med re­kla­me­ra­de el­ler snart ut­gång­na pre­pa­rat. All­tid med risk för att för­pack­ning­ar­na ska kon­fis­ke­ras i tul­len el­ler le­da till åtal för lä­ke­me­dels‍smugg­ling.

– Nu har vi me­di­ci­ner för sex må­na­der. Ef­ter det vet jag in­te vad som kom­mer att hän­da. Jag ger mam­ma en del av den or­di­ne­ra­de do­sen, de­lar ta­blet­ter­na för att de ska räc­ka läng­re, sä­ger hon.

Själv är hon trött. Ma­ri­a­nel­la Gu­e­va­ra sä­ger att hon till följd av hän­del­ser­na runt om­kring li­der av en djup de­pres­sion. Hon för­sö­ker att lä­sa böc­ker och dis­tra­he­ra sig från verk­lig­he­ten. För att ha råd med psy­ko­far­ma­ka till sin mam­ma av­står hon från eg­na, men hon har bett or­ga­ni­sa­tio­nen Ac­ción so­li­da­ria om hjälp.

– De sva­ra­de att lag­ret var slut.

Linnea Fehrm är fri­lans‍ jour­na­list.

I KRISLÄGE Er­nesto Rodrí­gu­ez är chef för den psy­ki­a­tris­ka av­del­ning­en på Uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set i Ca­racas.

DRAB­BAR AL­LA GRUP­PER Även på den pri­va­ta kli­ni­ken El Ce­dral går lä­ke­me­dels­bris­ten ut

över vår­den.

VÄRLDSARV Uni­ver­si­tets- och sjuk­hus­om­rå­det i Ca­racas ut­sågs år 2000 till världsarv för sin ar­ki­tek­tur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.