” Jag le­ver ett snabbt liv näs­tan helt ut­an grän­ser, så det här var spän­nan­de”

Un­derskat­tar vi na­tu­ren som en verk­lig lös­ning på psy­ko­lo­gis­ka pro­blem? Följ med skogs och tes­ta den ja­pans­ka tren­den

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT ANNA LILJEMALM FOTO LINN BERGBRANT

DET LILLA TORGET UT­AN­FÖR Bagar­mos­sens tun­nel­ba­ne‍ sta­tion i Stock­holm är ett sam­mel­su­ri­um av sten­plat­tor, be­tong och as­falt. För­bi­pas­se­ran­de tit­tar ny­fi­ket på den väx­an­de sam­ling­en män­ni­skor i fri­lufts­klä­der. So­len vär­mer. He­la ti­den an­slu­ter fler och till slut är vi 24 per­so­ner.

Psy­ko­lo­gen Pet­ra El­lo­ra Cau är da­gens gui­de och hon ska ta med oss på en li­te spe­ci­ell skogs­vand­ring i Nac­ka­re­ser­va­tet. Det kal­las för skogs­bad. Någ­ra bad­klä­der är det dock in­te frå­ga om. Det är vårt inre som ska ba­da.

Vi pas­se­rar par­ke­rings­au­to­ma­ter, piz­ze­ri­or och pap­pers­kor­gar. Sak­ta blir ter­räng­en grö­na­re och suc­ces­sivt byts as­falt mot mos­sa och hög­hus mot im­po­ne­ran­de höga gra­nar. Den ena få­geln för­sö­ker iv­rigt över­rös­ta den and­ra.

– Of­ta när vi går ut i sko­gen så gör vi någon­ting. Vi kanske pro­me­ne­rar el­ler ploc­kar svamp. I dag hand­lar det om att ba­ra va­ra. Om ni vill får ni gär­na stänga av mo­bil­te­le­fo­ner­na, säger Pet­ra El­lo­ra Cau.

Det fipp­las i fic­kor och väs­kor. De fles­ta tycks gö­ra som fö­re­sla­get och grup­pen är snart re­do att in­ta na­tur­re­ser­va­tet. Sak­ta kli­ver knall­ro­sa jac­kor och grågrö­na ryggsäc­kar in un­der gra­nar­na och för­svin­ner.

Ja­pan i slu­tet av

ALLT BÖR­JA­DE I 1970-ta­let. Myn­dig­he­ter­na no­te­ra­de att en stor mängd till sy­nes fris­ka ja­pa­ner plöts­ligt föll ihop och dog. Di­a­gno- sen var of­ta hjärt­svikt el­ler hjärt‍at­tack, men vid när­ma­re gransk­ning ha­de de av­lid­na ock­så en an­nan ge­men­sam näm­na­re. De ha­de till­bring­at näs­tan all va­ken tid på si­na ar­bets­plat­ser.

I sam­ma ve­va myn­ta­des be­grep­pet ka­ros­hi, död till följd av över­ar­be­te. Sär­skilt unga och ny­an­ställ­da för­vän­ta­des job­ba från åt­ta på mor­go­nen till mid­natt. 140 tim­mar över­tid per må­nad var in­te ovan­ligt. Sin part­ner träf­fa­de man ba­ra på hel­ger­na. Of­ta tog man heller in­te be­talt för över­ti­den av lo­ja­li­tet mot ar­bets­gi­va­ren. Nå­got be­höv­de gö­ras, men vad?

På 1980-ta­let lät myn­dig‍ he­ter­na in­rät­ta en rad te­ra­pi‍‍sko­gar där män­ni­skor skul­le vis­tas och ta in skogs‍ at­mo­sfä­ren. Ja­pa­ner­na kal­la­de det för shin­rin-yo­ku. Det be­ty­der or­da­grant skogs­bad och blev så små­ning­om en hörn­sten i lan­dets folk­häl­so­ar­be­te. Fort­fa­ran­de be­kos­tar sta­ten spe­ci­el­la skogs­bad­plat­ser som fun­ge­rar som te­ra­peu­tis­ka cent­rum. Det går att be­ge sig ut en­sam el­ler med hjälp av en gui­de. Tan­ken är att sko­gen ska stå för ett lugn och en krav­lös­het som är svå­ra att hit­ta i and­ra mil­jö­er och sam­man­hang.

De se­nas­te åren har myn­dig‍ he­ter­na ock­så sat­sat myc­ket peng­ar på forsk­ning. Än i dag rap­por­te­ras fall av ka­ros­hi och hund­ra­tals ja­pa­ner upp­skat­tas ar­be­ta ihjäl sig var­je år, men myn­dig­he­ter­na är över‍ty­ga‍ de om att shin­rin-yo­ku gör stor nyt­ta. Disci­pli­nen kal­las skogs­me­di­cin. Fors­ka­re gör allt för att ta re­da på vad som hän­der när män­ni­skor slapp­nar av i sko­gen. Dels ge­nom att mä­ta blod­tryck, puls och hjärt­fre­kvens, dels ge­nom att stu­de­ra hur im­mun­för­sva­ret på­ver­kas samt att mä­ta hal­ter­na av stress­hor­mo­ner i sa­liv och urin.

– Det som är mest känt är att im­mun­för­sva­ret får en

boost när vi vis­tas ute i sko­gen. And­ra sa­ker man ser är läg­re blod­tryck, stress­re­duk­tion, mins­kad ång­est, bätt­re kog­ni­tiv för­må­ga och mer kre­a­ti­vi­tet. Vi be­hö­ver na­tu­ren. Och vi be­hö­ver den på ett li­te an­nat sätt än när vi ba­ra tar snab­ba pro­me­na­der och pra­tar, grubb­lar el­ler lyss­nar på mu­sik un­der ti­den, säger Pet­ra El­lo­ra Cau.

I stäl­let hand­lar det om att verk­li­gen sak­ta ner, för­sö­ka ploc­ka ut hör­lu­rar­na, ak­tivt lyss­na på na­tu­ren och se sig om. Det är pre­cis det som skogs­ba­dar­na ska få pro­va på. De upp­ma­nas al­la att hit­ta varsitt träd att lu­ta sig mot. De gui­das till att an­vän­da al­la si­na sin­nen, ett i ta­get. Sy­nen är lät­tast. Vid en när­ma­re in­spek­tion på­min­ner gra­nens bark om ele­fant­hud el­ler torr le­ra. Det dof­tar grönt. När det blir dags att an­vän­da hör­seln då­nar iro­niskt nog ett flyg­plan ovan­för vå­ra hu­vu­den. In­struk­tio­ner­na från Pet­ra El­lo­ra Cau dränks till­fäl­ligt i ovä­sen­det. Men för var­je ny upp­gift sänks tem­pot. Som­li­ga blun­dar. Li­te se­na­re står vi un­der en gi­gan­tisk gran och del­ta­gar­na de­lar med sig av sa­ker de lagt mär­ke till i sko­gen.

El­lo­ra Cau en

SJÄLV HAR PET­RA bak­grund in­om barn- och ung­doms­psy­ki­a­trin, där hon ar­be­ta­de i tio års tid. Hon fick på all­var upp ögo­nen för sko­gen för tre år se­dan i sam­band med att hon gick in i väg­gen.

– Jag tog min till­flykt till den skog där jag bru­ka­de va­ra som barn. Jag ha­de lång er­fa­ren­het av me­di­ta­tion och bör­ja­de gå lång­samt el­ler ba­ra sit­ta stil­la. Då märk­te jag att jag måd­de bätt­re och tänk­te bätt­re. Det var nå­got med den för­dju­pa­de na­tur­kon­tak­ten. Jag ha­de ing­en rik­tig ork att träf­fa män­ni­skor, men sko­gen gick all­tid bra, säger hon.

Ef­teråt bör­ja­de Pet­ra El­lo­ra Cau fun­de­ra. Hon viss­te att träd­gårds­te­ra­pin var stor i Sve­ri­ge se­dan många år. Vad skul­le hän­da om man in­tro­du­ce­ra­de skogsterapi? Någ­ra goog­ling­ar se­na­re hit­ta­de hon en sex må­na­der lång na­tu­roch skogs­te­ra­pi­ut­bild­ning på Ir­land. För­u­tom att gui­da den ny­fik­na all­män­he­ten har Pet­ra El­lo­ra Cau i dag ock­så in­tro­du­ce­rat skogsterapi i kli­nisk be­hand­ling och dri­ver ett pi­lot­pro­jekt för pa­ti­en­ter på en vård­cen­tral i Jär­na. De fles­ta får skogsterapi i grupp, men det finns ock­så pa­ti­en­ter som in­te fun­ge­rar li­ka bra i grupp och där­för får egen­tid.

– Det jag bru­kar se är att de ly­ser upp. Bå­de pa­ti­en­ter och and­ra del­ta­ga­re får när­ma­re till gläd­je och för­und­ran. Som­li­ga kan till en bör­jan ha stått li­te av­vak­tan­de med ar­mar­na i kors, men det bru­kar släp­pa. Kon­tak­ten med na­tu­ren är av­stres­san­de. Många ser ock­så na­tu­ren på ett nytt sätt och be­rät­tar till ex­em­pel att de ald­rig verk­li­gen har tit­tat nä­ra på bark för­ut. Skogsterapi

kan åter­ak­ti­ve­ra bar­na­sin­net, säger Pet­ra El­lo­ra Cau.

en­sam­ma

JA­PA­NER­NA ÄR IN­TE om att fors­ka om eko­te­ra­pi och sko­gens in­ver­kan på häl­san. I dag på­går forsk­ning på samt‍ li­ga kon­ti­nen­ter och oli­ka län­der har valt li­te oli­ka in­rikt‍ ning­ar. För ame­ri­ka­ner­na är vild­mark­ste­ra­pi en ve­der‍ ta­gen be­hand­lings­form. Här på hem­ma­plan har vi hi­sto­riskt främst job­bat med träd­gårds­te­ra­pi, men visst finns det forsk­ning om skogsterapi.

Ann Dol­ling är skogs‍ eko­lo­gi‍fors­ka­re vid Sve­ri­ges lant­bruks­u­ni­ver­si­tet, SLU, i Umeå. Hon och hen­nes kol­le­ger har sam­ar­be­tat med stress­fors­ka­re på Umeå uni­ver­si­tet. Tan­ken var att un­der­sö­ka hur män­ni­skor med ut­matt­nings­syndrom på­ver­ka­des av att vis­tas i skogs­mil­jö.

– Träd­gårds­te­ra­pi fun­ge­rar bra i söd­ra Sve­ri­ge, men här i Umeå är träd­gårds­sä­song­en så kort. Skog fun­ge­rar året om, säger Ann Dol­ling.

Un­der tre må­na­der be­sök­te pa­ti­en­ter­na sko­gen sam­man­lagt 24 gång­er. Två tim­mar var­je gång. Nå­gon guid­ning var det in­te frå­ga om, ut­an de skul­le ta in sko­gen på egen hand. För att gö­ra det så krav­löst som möj­ligt till­de­la­des al­la sam­ma klä­der. De fick mat i sko­gen och de fick in­te ha med sig nå­got eget att äta. Det var ock­så strikt för­bju­det att ba­ka in­för skogs­träf­far­na. Många med ut­matt­nings­syndrom är fort­fa­ran­de hög­pre­ste­ran­de fastän de bli­vit sju­ka. Det fanns en över­häng­an­de risk att nå­gon skul­le ba­ka, vil­ket i sin tur kun­de trig­ga nå­gon an­nan att vil­ja ba­ka nå­got än­nu bätt­re.

– Vi tving­a­de de här män­ni­skor­na att ba­ra sit­ta stil­la och gö­ra ingen­ting. Många tyck­te att det var hemskt i bör­jan, men vi såg att de ef­ter var­je be­sök ha­de en bätt­re sin­nes­stäm­ning och blev mer har­mo­nis­ka, av­spän­da, gla­da, klar­tänk­ta och aler­ta. I en an­nan stu­die fann vi att pul­sen gick ner och att blod­tryc­ket sjönk i sko­gen, men in­te i stan. Ex­akt var­för vet vi in­te, men det finns te­o­ri­er. Vi tror att det hand­lar om mäng­den in­tryck och sti­mu­li. He­la ti­den fat­tar vi små be­slut och hjär­nan går på hög­varv för att få allt att fun­ge­ra. I na­tu­ren får hjär­nan la­gom myc­ket in­tryck. Vi be­hö­ver hit­ta till­ba­ka till vår ur­sprung­li­ga mil­jö emel­lanåt för att lå­ta hjär­nan vi­la, säger Ann Dol­ling.

Pa­ti­en­ter­na fick tes­ta oli­ka skogs­mil­jö­er. Al­la gav po­si­ti­va ut­slag. Fors­kar­na fann dock att sko­gen be­hö­ver va­ra över 70 år gam­mal och mer än 16 me­ter hög för att ha rik­tigt höga vär­den ur re­ha­bi­li­te­rings‍ syn­punkt.

– Ge­nom att lå­ta trä­den växa sig riktiga höga och kraf­ti­ga får ock­så skogs­ä­ga­ren ut mer peng­ar den da­gen han av­ver­kar. Of­ta står skogs­bruk och so­ci­a­la vär­den mot varand­ra, men det här vi­sar att det går att få bå­de och, säger Ann Dol­ling.

Nu hop­pas fors­kar­na på en ut­veck­ling där lä­ka­re har möj­lig­het att skri­va ut skogs­vis­tel­se på re­cept till dem som bli­vit el­ler är på väg att bli sju­ka av stress. En och an­nan har re­dan bör­jat med det. I fjol kva­la­de ordet skogs­bad ock­så in på Språkrå­dets och Språk­tid­ning­ens ny­ords­lis­ta, vil­ket kan ses som yt­ter­li­ga­re ett tec­ken i ti­den.

– Sam­ti­digt mär­ker vi att al­la in­te läng­re har en re­la­tion till sko­gen. För­ut fanns det i al­la fall en mor­mor och mor­far som all­tid var i sko­gen. Nu är väl­digt många föd­da och upp­vux­na i sta­den. Till och med att ta sig ut till Nac­ka­re­ser­va­tet är ett stort steg för många. Män­ni­skor som kom­mer från and­ra kul­tu­rer där det in­te finns nå­gon skog kan ock­så ha svårt att vis­tas i sko­gen, säger Ann Dol­ling.

Skogsterapi är fort­fa­ran­de ett nytt forsk­nings­fält. Ja­pans­ka fors­ka­re har till ex­em­pel sla­git fast att trä­den emit­te­rar vis­sa ol­jeäm­nen som vi­sat

sig es­sen­ti­el­la för bå­de dju­ren och män­ni­skan. Ann Dol­ling är dock skep­tisk till det.

– De har li­te för bra re­sul­tat och det känns till­rät­ta­lagt. Förr i ti­den an­la­de man sa­na­to­ri­er för tu­ber­ku­lospa­ti­en­ter i skogs­mil­jö­er ef­tersom luf­ten och ol­jor­na skul­le gö­ra gott. Forsk­ning­en kun­de dock in­te hit­ta nå­gon evi­dens för det, säger hon.

Ja­pansk forsk­ning ty­der ock­så på att de po­si­ti­va ef­fek­ter­na av en en­da skogs­vis­tel­se kan drö­ja sig kvar i en må­nad.

– Men det tror jag in­te heller. Att va­ra i sko­gen är nå­got som mås­te un­der­hål­las. Det har sä­kert ef­fekt i nå­gon el­ler någ­ra da­gar, men jag tror att sko­gen fun­ge­rar un­ge­fär som motion. Man kan in­te trä­na en gång och sen tro att det räc­ker så. I öv­rigt är jag po­si­tiv till bå­de

shin­rin-yo­ku och skogsterapi. Jag är över­ty­gad om att vi mår bra av att va­ra i sko­gen.

TILL­BA­KA I NAC­KA­RE­SER­VA­TET

bör­jar det bli dags att run­da av för i dag och del­ta­gar­na får en sista upp­gift. De ska hit­ta varsin plats, slå sig ner och ba­ra va­ra. Gans­ka snart av­tar lju­det av sko­su­lor i ling­on­ri­set. Näs­tan al­la skogs­ba­da­re har sökt sig till so­len. En ro­sa mös­sa stic­ker upp bakom en moss­be­klädd sten. En kvin­na i grön sjal har valt att lu­ta sig mot en tall­stam. Ett och an­nat flyg­plan fly­ger fort­satt för­bi. Ett par barn klätt­rar i träd en bit bort. Någ­ra av skogs­ba­dar­na blun­dar. And­ra ut­fors­kar mos­san el­ler bar­ken och ser sig no­ga om­kring.

Ef­ter en kvart hörs sprö­da to­ner. Bar­nen fry­ser mitt i le­ken.

– Vad är det som lå­ter? frå­gar det ena bar­net.

– Det lå­ter som Asi­en, men Asi­en lig­ger in­te i Sve­ri­ge, sva­rar ett an­nat barn.

Det är in­te Asi­en. Det är ba­ra Pet­ra El­lo­ra Cau som an­vänt sin flöjt för att sig­na­le­ra att det är dags att run­da av. Skogs­ba­dar­na ström­mar till och får var sitt glas bärn­stens­fär­gat skogs­te smak­satt med ljung, ny­pon­ros­blad och röd­klö­ver in­nan det är dags att sä­ga hej­då. Peter och Kristi­na Lindstrand, som ald­rig pro­vat skogs­bad ti­di­ga­re, är bå­da po­si­tivt över­ras­ka­de av upp­le­vel­sen.

– Jag kän­de att jag såg sko­gen i de­tal­jer på ett sätt som jag in­te bru­kar. Sy­nin­tryck är jag van vid, men just att kän­na och luk­ta gav en helt an­nan di­men­sion. Jag le­ver kon­sult­li­vet och där är det he­la ti­den kom­mu­ni­ka­tion. Det är på många sätt ett snabbt liv, näs­tan helt ut­an grän­ser. Det här var spän­nan­de, säger Peter Lindstrand.

– Jag job­bar själv som psy­ko­log och na­tu­ren har ju en lä­kan­de ver­kan. Det är så an­norlun­da att kom­ma ut i sko­gen mot att sit­ta i ett li­tet te­ra­pi­rum, säger Kristi­na Lindstrand.

– Det ha­de va­rit kul att gö­ra en så­dan här grej med kon­to­ret. Ka­va­jer i sko­gen! Det skul­le fak­tiskt kun­na fun­ka, säger Peter Lindstrand.

I Mo­dern Psy­ko­lo­gi 4/2018 skrev Anna Liljemalm om re­la­tio­nen mel­lan hör­sel och smak.

PET­RA EL­LO­RA CAU Som psy­ko­log fick hon själv upp ögo­nen för sko­gen när hon gick in i

väg­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.