5 steg till för­lå­tel­se.

5 steg till att för­lå­ta sig själv och and­ra.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT BAR­BRO HOLM IVARS­SON ILLUSTRATION GRAHAM SAMUELS

58

Det hän­der oss al­la nå­gon gång att vi blir väl­digt kränk­ta och så­ra­de på grund av nå­got en an­nan per­son har gjort. Då är det na­tur­ligt att kän­na ils­ka, hat och agg. Det är dock vik­tigt att kun­na ta sig ur så­da­na käns­lo­till­stånd.

Kort­sik­tigt kan vre­de ge den ener­gi som be­hövs för att skyd­da sig själv. Men om de ne­ga­ti­va käns­lor­na stan­nar kvar orim­ligt lång tid ef­ter att du har ta­git dig bort från ho­tet kan de ska­pa ett stress­till­stånd som mins­kar din kraft, sin­nes­frid och gläd­je, och hind­rar dig från att le­va helt och fullt.

I dag lyf­ter man in­om den po­si­ti­va psy­ko­lo­gin fram för­lå­tel­se som någon­ting vik­tigt för att män­ni­skor ska må bra. En­ligt bland and­ra psy­ko­lo­gen Lo­ren Tous­sa­int, som fors­kat om för­lå­tel­se, upp­le­ver män­ni­skor som är för­lå­tan­de stör­re väl­be­fin­nan­de och livstill­freds­stäl­lel­se. Det gäl­ler bå­de för­må­gan att för­lå­ta sig själv och and­ra.

FÖR­LÅ­TEL­SE ÄR VÄLGÖRANDE för så­väl den psy­kis­ka som den fy­sis­ka häl­san och re­la­tio­ner­na. Få sa­ker är så be­ty­del­se­ful­la för ett gott liv som att vi har en god re­la­tion till and­ra män­ni­skor, att vi kän­ner oss upp­skat­ta­de och kan li­ta på att vi får stöd och hjälp när vi be­hö­ver. Då spe­lar för­lå­tel­se en vik­tig roll.

I en ge­nom­gång av stu­di­er om för­lå­tel­se av and­ra, som gjor­des 2016 av fors­ka­re vid Uni­ver­si­ty of War­wick, fick to­talt fle­ra hund­ra del­ta­ga­re som ha­de upp­levt nå­gon form av ska­da, trau­ma el­ler våld del­ta i en för­lå­tel­se­in­ter­ven­tion som jäm­för­des med en kon­troll­grupp ut­an be­hand­ling.

Re­sul­ta­ten vi­sa­de go­da ef­fek­ter i form av mins­kad stress, ils­ka och fi­ent­lig­het samt de­pres­sion. I en an­nan me­taa­na­lys från 2015, om själv­för­lå­tel­se, pe­kar fors­kar­na på ett starkt sam­band mel­lan en fy­siskt god häl­sa och att kun­na för­lå­ta sig själv, samt ett än­nu star­ka­re sam­band mel­lan själv­för­lå­tel­se och psy­kiskt väl­må­en­de. För­lå­tel­se av så­väl and­ra som en själv kan allt­så få po­si­ti­va ef­fek­ter som är så star­ka att de be­vi­sas i mo­der­na me­taa­na­ly­ser.

De mo­del­ler för för­lå­tel­se som an­vänds är pro­cess­ba­se­ra­de och om­fat­tar struk-

tu­re­ra­de steg med fo­kus på kog­ni­ti­va, käns­lo- och be­te­en­de­mäs­si­ga stra­te­gi­er och be­slut. I en för­lå­tel­se­pro­cess får man hjälp att se med di­stans på tan­kar, käns­lor och pro­blem och det ger nya syn­vinklar.

En ny för­stå­el­se bå­de för en själv och för den fe­lan­de väx­er fram när man kan se kla­ra­re på det som har hänt. Man kan ta ställ­ning till vad man an­ser är rim­ligt, rik­tigt och sant och fat­ta nya be­slut om hur man vill le­va sitt liv. Räds­lan ger vi­ka och man kän­ner sig lugn och kraft­full. I re­gel in­ser man vad man be­hö­ver gö­ra och kan släp­pa det man in­te har makt över, och det känns be­fri­an­de.

För­lå­tel­se­pro­ces­sen bru­kar le­da fram till slut­sat­sen: ”Jag kan in­te dö­ma mig själv för vad jag in­te för­måd­de … och det kan jag in­te gö­ra med den per­son som har felat heller.”

Be­hö­ver du för­lå­ta?

Är en per­son som har gjort dig il­la ett slags ”skurk” i en histo­ria som du be­rät­tar för dig själv? Tän­ker du myc­ket på din smär­ta och på vad du har fått off­ra? Mär­ker du att du ta­lar till per­so­nen som du tyc­ker har gjort dig il­la ”i di­na tan­kar” även när per­so­nen in­te är där? Be­rät­tar du om ditt li­dan­des histo­ria för and­ra män­ni­skor? Har din histo­ria va­rit sig lik un­der myc­ket lång tid? Sva­rar du ja på des­sa frågor finns det en oför­lå­tel­se som du be­hö­ver gö­ra dig av med, så att den in­te fort­sät­ter att ska­da dig.

Fri från ne­ga­ti­va käns­lor.

Det förs­ta ste­get i för­lå­tel­se in­ne­bär att du som är för­o­rät­tad gör dig fri från ne­ga­ti­va käns­lor – vre­de, agg och för­bitt­ring – i för­hål­lan­de till den fe­lan­de. Du blir be­fri­ad från bör­dan av att gå och grubb­la och äl­ta det som har hänt, och va­ra arg och led­sen.

Vad en per­son än har gjort mot dig är det ba­ra du som kan sät­ta stopp för att du ge­nom di­na eg­na tan­kar lå­ter per­so­nen le­va med dig och fort­sät­ta ska­da dig. Det är det vik­ti­gas­te ste­get. Blun­da och fö­re­ställ dig att du har per­so­nen du be­hö­ver för­lå­ta fram­för dig.

Säg: ”Jag väl­jer att in­te läng­re grubb­la, äl­ta och må då­ligt på grund av vad som har hänt.” Och fort­sätt: ”I stäl­let för det som hän­de skul­le jag ha fö­re­dra­git att du ha­de sagt/ gjort föl­jan­de … Men du gjor­de in­te det jag skul­le ha fö­re­dra­git, så jag släp­per den här hän­del­sen. Jag väl­jer att bli fri från den. Jag upp­hä­ver mi­na för­vänt­ning­ar på att du skul­le ha sagt el­ler gjort som jag ha­de öns­kat för att jag ska va­ra en kär­leks­full, glad och kraft­full män­ni­ska, och må bra. Du är helt och fullt an­sva­rig för di­na hand­ling­ar och jag be­fri­ar dig åt ditt eget öde. Jag för­lå­ter dig, för nu går jag vi­da­re.”

För­änd­ra din syn på den and­re.

Näs­ta steg i för­lå­tel­se är en för­änd­rad och mind­re ne­ga­tiv syn på den per­son som har felat. För­lå­tel­se‍pro­ces­sen väc­ker för­stå­el­se och med­käns­la med en själv, och van‍li­gen även med den fe­lan­de.

Att för­lå­ta nå­gon som har ska­dat en svårt kan dock ta lång tid och får ald­rig va­ra ett krav. Fö­re­ställ dig din ”fi­en­de” som en ny­född, för­svars­lös ba­by, som in­te har bett om att få fö­das men nu är här.

Se för din inre syn hur per­so­nen väx­er upp och går ige­nom de er­fa­ren­he­ter som gör ho­nom/hen­ne till den per­son du kom­mer att mö­ta.

För­so­ning.

Det sista ste­get i pro­ces­sen att för‍lå­ta en an­nan in­di­vid in­ne­bär att för­so­nas med per­so­nen – det hand­lar om att åter­upp­rät­ta re­la­tio­nen. Ibland är det möj­ligt och önsk‍värt att för­so­nas, men in­te all­tid.

Förlåt dig själv.

När man för­lå­ter en an­nan per­son upp­täc­ker man of­ta att man ock­så be­hö­ver för­lå­ta sig själv.

Själv­för­lå­tel­se in­ne­bär be­fri­el­se från skuld, skam och själv­ned­vär­de­ring – kort sagt för­dö­man­de av sig själv – och att i stäl­let ac­cep­te­ra och kän­na med­käns­la med sig själv.

Det är vik­tigt att på­pe­ka att själv­för­lå­tel­se in­te får va­ra en flykt från att ta an­svar, be om för­lå­tel­se el­ler ur­säkt och för­sö­ka rät­ta till det man har gjort.

Bar­bro Holm Ivars­son är le­gi­ti­me­rad psy­ko­log och har skri­vit boken Förlåt och bli fri. En väg till lugn, styr­ka och väl­be­fin­nan­de (Bar­bro Holm Ivars­son för­lag 2018).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.