PORTRÄTT Nadia Murad var sexslav hos IS.

NADIA MURAD var 21 år när hon till­fång­a­togs och blev sexslav hos IS. Hon lyc­ka­des fly och be­stäm­de sig för att be­rät­ta för om­värl­den om över­grep­pen. Trots att hon åter­upp­le­ver trau­mat var­je gång hon be­rät­tar.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT ANNA-MA­RIA STAWREBERG

LI­VET I DEN LILLA BYN Kocho i nor­ra Irak var idyl­liskt. Vis­ser­li­gen var det hårt och torf­tigt, omo­dernt och fat­tigt, men ge­men­ska­pen bland de två­hund­ra ya­zi­dis­ka fa­mil­jer­na som bod­de där var stark. Det blir lätt så när man är en del av en ut­satt folk­grupp.

Pre­cis som i al­la små sam­häl­len kän­de al­la varand­ra, hjälp­tes åt om nå­gon var sjuk och bi­drog med någ­ra säc­kar korn om nå­gon ha­de det ex­tra då­ligt ställt. Visst lev­de Nadia Murad och hen­nes gran­nar ett strikt och tra­di­tio­nellt liv. Re­li­gi­o­nen tog stor plats. Man bad tre gång­er om da­gen. Sex fö­re äk­ten­ska­pet var otänk­bart och en man fick gif­ta sig med fle­ra hust­rur. Men man höll ihop och hjälp­tes åt.

– Mitt star­kas­te min­ne av Kocho var när vi sam­la­des på ta­ket un­der de he­ta och mör­ka som­mar­nät­ter­na. Då låg vi och småpra­ta­de med varand­ra i fa­mil­jen, säger Nadia Murad.

I dag är hon 25 år och det har snart gått fy­ra år se­dan hen­nes liv för­änd­ra­des dra­ma­tiskt. Men för att för­stå i vil­ken om‍fatt­ning be­hö­ver vi spo­la till­ba­ka ban­det än­nu läng­re.

Ya­zi­di­er­na till­hör en mo­no­te­is­tisk re­li­gi­on med in­slag av bå­de islam och kris­ten­dom och har all­tid va­rit en mi­no­ri­tet som för­följts och tra­kas­se­rats. I mo­dern tid har så­väl Sad­dam Hus­se­ins Baat­h­par­ti som Isla­mis­ka sta­ten, IS, för­följt ya­zi­di­er­na.

– Ya­zi­di­er­na har över­levt en lång rad an­grepp och för­sök att ut­plå­na oss som folk­grupp, säger Nadia Murad.

Men att det skul­le ske ett folk­mord i mo­dern tid, det var otänk­bart. Vis­ser­li­gen pra­ta­de hen­nes äld­re släk­ting­ar om de at­tac­ker som ut­förts mot ya­zi­di­er­na un­der årens lopp, men i Kocho sköt­te fa­mil­jer­na sig själ­va, och de ha­de bra kon­takt med män­ni­skor­na i de mus­lims­ka grann­by­ar­na. Det hän­de of­ta att mus­lims­ka lä­ka­re kom över och be­hand­la­de nå­gon ya­zi­disk pa­ti­ent, och Nadia och hen­nes brö­der åk­te re­gel­bun­det till grann­by­ar­na vid Sin­j­ar­ber­gets fot för att säl­ja mjölk och säd. För Nadia var tu­rer­na med fa­mil­jens gam­la pick­up spän­nan­de ut­flyk­ter och en pre­cis la­gom stor ut­sväv­ning från det inru­ta­de li­vet där hem­ma.

NADIA MURADS LIV

kan in­de­las i ett ”fö­re” och ett ”ef­ter”. Li­vet ”fö­re” var be­kym­mers­löst. Nadia, sys­ko­nen och hen­nes mam­ma ha­de fått det gans­ka bra ställt.

Nadia och hen­nes brors­dot­ter Kat­hri­ne till­bring­a­de myc­ket tid med att dröm­ma om bröl­lop och till­hö­ran­de vack­ra fri­sy­rer och sminksti­lar. I en pärm ha­de Nadia sam­lat fo­ton av ex­tra tju­si­ga bru­dar, och det hän­de of­ta att hon blädd­ra­de i sin pärm och fan­ti­se­ra­de om sitt eget, fram­ti­da bröl­lop. Hon gick i gym­na­si­et, där hon käm­pa­de med eng­els­kan, och tyck­te att det var job­bigt att be­hö­va hjäl­pa till på åkern. Hon stö­na­de, men ba­ra li­te – ya­zi­dis­ka dött­rar är välupp­fost­ra­de – när hen­nes mam­ma bad hen­ne hjäl­pa till där hem­ma.

I LI­VET ”FÖ­RE”

var det Kocho och fa­mil­jen som värl­den be­stod av. En för­ut­säg­bar och trygg till­va­ro om­gi­ven av släkt och vän­ner.

Li­vet ”ef­ter” blev be­tyd­ligt mer bru­talt. I dag är stör­re de­len av Na­di­as släkt ut­plå­nad. Sex av hen­nes brö­der, hen­nes mam­ma och många av hen­nes vän­ner mör­da­des.

Men att det skul­le ske ett folk­mord var ing­en av de 200 fa­mil­jer­na i byn med­vet­na om, där i bör­jan av den he­ta som­ma­ren 2014. Nadia själv för­be­red­de sig in­för sitt sista år i gym­na­si­et och att två bön­der från byn för­svann tänk­te hon in­te sär­skilt myc­ket på.

– Men visst blev vi oro­li­ga över att bön­der­na för­svun­nit, sär­skilt när vi fick ve­ta att de hölls som fång­ar i en av vå­ra sun­nia­ra­bis­ka grann­by­ar, be­rät­tar hon.

40 000 dol­lar vil­le de sun­ni‍ara­bis­ka kid­nap­par­na ha för att fri­ge de två män­nen. En otänk­bar sum­ma i fat­ti­ga Kocho. 40 000 dol­lar, el­ler att lå­ta al­la i de två fa­mil­je­fä­der­nas fa­mil­jer kon­ver­te­ra till islam. De två bön­der­na lyc­ka­des fly. Ryk­ten om den Isla­mis­ka sta­ten blev allt mer påträng­an­de och en dag hit­ta­de Nadia sin yngs­ta bror när han såg på ett vi­de­oklipp där en Is-sol­dat hals­högg en män­ni­ska.

Kocho­bor­na bör­ja­de dis­ku­te­ra hur de skul­le för­sva­ra sig och för­sök­te få tag på va­pen. Sam­ti­digt, allt ef­tersom ti­den gick, bör­ja­de Nadia och de and­ra i byn an­pas­sa sig till räds­lan. Hon minns hur de bör­ja­de pra­ta tys­ta­re, slu­ta­de gå ut i onö­dan, smög fram på ga­tor­na.

I DA­GAR­NA KOM­MER Nadia Murad ut med boken Den sista flic­kan på svenska (Al­bert Bon­ni­ers för­lag). Det är en grym och smärt‍sam läs­ning om hur hon, till­sam­mans med tu­sen­tals and­ra ya­zi­dis­ka flic­kor och kvin­nor, tving­a­des bli sex‍ sla­var åt Isla­mis­ka sta­ten.

– Det gör ont att be­rät­ta om mi­na upp­le­vel­ser. Var­je gång jag be­rät­tar är det som om jag upp­le­ver allt en gång till, säger hon via sin tolk.

Hon är näm­li­gen en av dem som valt att be­rät­ta. Men hon gör det in­te för sin egen skull. För den som tror att det blir lät­ta­re med ti­den, att det blir li­te lät­ta­re att le­va vi­da­re ju mer man pra­tar om det som in­träf­fat, har fel, me­nar Nadia Murad. Så, hur or­kar du be­rät­ta om di­na upp­le­vel­ser?

– Jag be­rät­tar för att det är vik­tigt att in­for­me­ra om­värl­den om det som hänt. Jag vill att de som be­gått de här brot­ten ska straf­fas, säger hon.

Det blir ett all­var­ligt sam­tal med många tyst­na­der. Tyst­na­der som be­ror på att det är svårt att be­rät­ta, men ock­så på att det är vik­tigt att det hon vill sä­ga kom­mer ut rätt.

Själv bör­jar jag med att be om ur­säkt för min na­i­vi­tet. För hur kan jag, upp­växt i det tryg­ga Sve­ri­ge, ens fö­re­stäl­la mig vad hon har va­rit med om?

– Det är okej, säger Nadia di­rekt. Det är in­te kons­tigt att det är svårt att fö­re­stäl­la sig. Jag för­står det. Och det är okej att stäl­la vil­ka frågor som helst.

Men att stäl­la frågor om det hon va­rit med om är in­te lätt. Än svå­ra­re är det na­tur­ligt­vis att sva­ra på dem. För Nadia till­fång­a­togs och blev en av Is­la‍mis­ka sta­tens sexsla­var. Hon är en av al­la de kvin­nor som sålts för tju­go dol­lar på slav­mark­na­der och på Fa­ce­book. Som har skänkts bort i gå­va till and­ra män, och som ut­nytt­jats, gång ef­ter an­nan.

Gans­ka ti­digt un­der som­ma­ren 2014 bör­ja­de det ryk­tas om att ya­zi­dis­ka kvin­nor kid­nap­pa­des och tving­a­des bli sexsla­var, el­ler sa­baya, som det he­ter på ara­bis­ka, en fö­re­te­el­se så ut­bredd så att det till och med tryckts upp bro­schy­rer om hur det fun­ge­rar, vad man får gö­ra och in­te gö­ra (det mesta, en sa­biyya är att be­trak­ta som lö­sö­re), och hur en Is-sol­dat ska be­te sig om hans sa­biyya är för ung för sam­lag (allt, tids nog kom­mer det att gå att ge-

”Var­je gång jag be­rät­tar om

det är det som om jag upp­le­ver allt en gång till.”

nom­fö­ra ett sam­lag ock­så med en myc­ket ung flic­ka).

– Ti­digt på mor­go­nen, fö­re sol­upp­gång­en den 3 au­gusti 2014 kom IS till vår by. Vi hör­de när last­bi­lar­na med IS­sol­da­ter när­ma­de sig, be­rät­tar Nadia Murad.

När IS till slut om­ring­a­de Kocho lyc­ka­des någ­ra by­bor fly upp på Sin­j­ar­ber­get, där fle­ra and­ra ya­zi­di­er sam­lats. Nadia och hen­nes fa­milj blev kvar i Kocho un­der den två vec­kor långa be­läg­ring­en, där bå­de mat och vat­ten bör­ja­de ta slut. Hen­nes brö­der och de and­ra män­nen i byn kal­la­des med jäm­na mel­lan­rum till mö­ten med IS. De ha­de stän­dig kon­takt med släk­ting­ar och vän­ner ut­an­för byn via mo­bil‍ te­le­fon och hop­pa­des på att bli räd­da­de. På tv-ny­he­ter­na vi­sa­des hur den ira­kis­ka ar­mén kas­ta­de ut hjälp­sänd­ning­ar över Sin­j­ar­ber­get, och det rap­por­te­ra­des om mas­sa­kern mot ya­zi­di­er­na i om­rå­det. Snart mås­te väl folk i grann­by­ar­na kom­ma och räd­da dem, de kän­de ju varand­ra! Men ing­en kom. Tvärtom bör­ja­de det ström­ma in ryk­ten om hur män­ni­skor i grann­by­ar­na i stäl­let för­hind­rat ya­zi­di­er på flykt mot Sin­j­ar­ber­get att pas­se­ra.

I MITTEN AV

au­gusti 2014 fick Kochos in­vå­na­re or­der om att sam­las i sko­lan. Nadia och hen­nes fa­milj pac­ka­de var sin väs­ka, och Na­di­as mam­ma upp­ma­na­de hen­ne att ta på sig så många la­ger klä­der som möj­ligt, om väs­kan skul­le för­svin­na. Dess­utom – att vi­sa hud el­ler gå i taj­ta klä­der kun­de va­ra ris­ka­belt, med tan­ke på Is-sol­da­ter­nas ryk­te.

Den här da­gen var by­bor­na räd­da. Men sam­ti­digt, sam­ma mor­gon, ha­de Is-sol­da­ter gått ge­nom byn och de­lat ut sval­kan­de is till in­vå­nar­na, och var­för skul­le de gö­ra det om det fanns pla­ner på att dö­da Kocho­bor­na, re­so­ne­ra­de de vux­na.

Så fort by­bor­na sam­lats på skol­går­den se­pa­re­ra­des män från kvin­nor och barn, som för­des upp på sko­lans över­vå­ning. Se­dan ljöd lju­det av skott­sal­vor från när män­nen sköts och last­bi­lar kör­de in på om­rå­det. Snabbt tving­a­des kvin­nor­na och bar­nen om­bord på fla­ken. Att kö­ra ge­nom grann­by­ar­na, där li­vet ver­ka­de på­gå som van­ligt, var en märk­lig upp­le­vel­se. Ing­en av gran­nar­na låt­sa­des se de hop­träng­da kvin­nor­na på last­bils­fla­ken, trots att de kän­de varand­ra.

Ef­ter många tim­mars re­sa sked­de en ny se­pa­ra­tion. Nadia och hen­nes mam­ma skilj­des åt och Nadia tving­a­des om­bord på en buss till­sam­mans med and­ra unga, ogif­ta kvin­nor från byn.

Vid det här la­get ha­de al­la för­stått vad som vän­ta­de dem. Sol­da­ter­na om­bord på bus­sen gjor­de näm­li­gen ing­en hem­lig­het av att de ofri­vil­li­ga pas­sa­ge­rar­na skul­le bli sexsla­var. Sja­lar­na ha­de de re­dan tving­ats ta av sig, och nu vi­sa­de män­nen tyd­ligt att de fick gö­ra ex­akt vad de vil­le med kvin­nor­na.

När de kom fram till Mo­sul var det dags för för­sälj­ning. Men först skul­le Nadia straf­fas för att hon för­sökt skyd­da sig mot ett över­grepp om­bord på bus­sen. En av sol­da­ter­na tor­te­ra­de hen­ne ge­nom att fim­pa ci­ga­ret­ter mot hen­nes kropp.

Nadia var i chock. Sex av hen­nes brö­der ha­de skju­tits och hon ha­de skiljts åt från sin mam­ma, nå­got som ald­rig ha­de hänt ti­di­ga­re. Det var

”Det är omöj­ligt för mig att

glöm­ma. Det är där­för jag har skri­vit boken.”

ba­ra bör­jan på en tre må­na­der lång skräckupp­le­vel­se.

– Jag och de and­ra flic­kor­na sa i bör­jan att vi skul­le för­sö­ka be­gå själv­mord så fort som till­fäl­le gavs. Det löf­tet änd­ra­de vi till att vi skul­le gö­ra allt vi kun­de för att fly.

Hos sin förs­ta äga­re tving­a­des Nadia bä­ra bå­de abaya och niqab. Det vill sä­ga när hon vis­ta­des ut­om­hus. In­ne hos sol­da­ten som köpt hen­ne skul­le hon klä sig för­fö­riskt och ut­ma­nan­de, smin­ka sig och gö­ra allt för att till­freds­stäl­la hans lus­tar.

In­nan Nadia och de and­ra kvin­nor­na kun­de våld­tas för­des de till en dom­stol där de för­kla­ra­des va­ra ägo­de­lar som fick an­vän­das fritt. ”Med des­sa ’äk­ten­skap’ fort­sat­te IS sitt lång­sam­ma mord på ya­zi­dis­ka flic­kor. Först tog de oss från vå­ra hem och dö­da­de vå­ra män. Se­dan skil­de de oss från vå­ra möd­rar och syst­rar. Vart vi än kom påmin­des vi om att vi ba­ra var ägo­de­lar, att vi var där för att man skul­le kun­na ta på och våld­fö­ra sig på oss”, skri­ver Nadia Murad i boken.

Un­der sin fång­en­skap sål­des hon vi­da­re fle­ra gång­er. Hon för­ned­ra­des gång på gång, och hon fick stän­digt hö­ra att hon in­te ha­de nå­got att sä­ga till om. Men, säger hon, det värs­ta

EF­TER FOLK­MOR­DET 2014 kom IS till Nadia Murads by. Män­nen sköts och kvin­nor­na togs som sexsla­var. Nadia är en av dem som till slut lyc­ka­des fly.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.