Högt spel om med­ve­tan­det

På en rö­kig tysk bar för 20 år se­dan be­stäm­de sig en hjärn­fors­ka­re och en fi­lo­sof för att slå vad om en lå­da vin: Går det att ringa in nå­got i hjär­nan som mot­sva­rar med­ve­tan­det? Ett kas­sett­band upp­hit­tat i Stock­holm kom­mer att av­gö­ra hur histo­ri­en slu­tar.

Modern Psykologi - - PERSONLIGHETEN) DEN MOGNA - TEXT PER SNAPRUD ILLUSTRATIO N PATRIK SVENSSON/AGENT MOLLY & CO.

EN SOMMARNATT I JU­NI 1998 var hjärn­fors­ka­ren Christof Koch ute på en bar­run­da till­sam­mans med fi­lo­so­fen Da­vid Chal­mers i den nord­tys­ka sta­den Bre­men. Bå­da var i Bre­men som ta­la­re un­der en kon­fe­rens om med­ve­tan­det. Fram­åt små­tim­mar­na fö­reslog Christof Koch ett vad. Han sat­sa­de en lå­da ädelt vin på ett ge­nom­brott i forsk­ning­en om med­ve­tan­det in­om 25 år, allt­så se­nast 2023.

I dag är Christof Koch och Da­vid Chal­mers två av värl­dens mest ton­gi­van­de per­so­ner när det gäl­ler forsk­ning om med­ve­tan­det. Christof Koch är chef för The Al­len in­sti­tu­te for brain sci­ence i Se­att­le, USA. In­sti­tu­tets hu­vud­fi­nan­siär är Micro­soft­mil­jar­dären Paul Al­len, som hit­tills har sat­sat un­ge­fär sju mil­jar­der kro­nor på verk­sam­he­ten.

Da­vid Chal­mers är filosofi‍ pro­fes­sor vid New York uni­ver­si­ty och känd för att ha myn­tat be­grep­pet the hard

pro­blem: den sto­ra gå­tan om hur det kom­mer sig att med­ve­tan­det över hu­vud ta­get ex­i­ste­rar. Var­för är vi in­te zom­bi­er? Fy­si­ker­nas be­skriv­ning av ma­te­ri­en – in­be­gri­pet vå­ra hjär­nor – hand­lar en­bart om ob­jek­tivt mät­ba­ra egen­ska­per. Än­då kan vi kän­na dof­ten av en ros. Det mju­ka or­ga­net in­ne i skal­len rym­mer en hel värld av sub­jek­ti­va upp­le­vel­ser som ba­ra är till­gäng­li­ga från in­si­dan. Hur går det ihop?

hand­lar om ett

VADET I BRE­MEN för­sök att be­sva­ra den frå­gan. Det kan tyc­kas lar­vigt att äg­na sig åt vads­lag­ning om så all­var­li­ga sa­ker som ve­ten­skap­li­ga re­sul­tat. Del­vis är det ett ut­tryck för en aka­de­misk macho­kul­tur. Ve­ten­ska­pens histo­ria är full av ex­em­pel på fors­ka­re som sat­sar peng­ar, pre­stige och bu­tel­jer med dyr­ba­ra dryc­ker på ut­fal­let av oli­ka ex­pe­ri­ment. Så gott som samt­li­ga är män. Bland stor­spe­lar­na finns den brit­tis­ke kos­mo­lo­gen Step­hen Hawking, som un­der sin livs­tid var in­blan­dad i fle­ra vads­lag­ning­ar om svar­ta hål.

Å and­ra si­dan har ve­ten­skap och vads­lag­ning en hel del ge­men­samt. In­om all na­tur­ve­ten­skap är det vik­tigt att for­mu­le­ra tyd­li­ga hy­po­te­ser som går att tes­ta med ett ex­pe­ri­ment. På mot­sva­ran­de sätt mås­te den som fö­re­slår ett vad nog­grant ange för­ut­sätt­ning­ar­na för att vinna.

När jag ny­li­gen träf­fa­de Da­vid Chal­mers på en kon­fe­rens om med­ve­tan­det i Bud­a­pest pas­sa­de jag på att frå­ga ho­nom hur det går med vadet. Han såg li­te be­kym­rad ut:

– Jag träf­fa­de Christof för tre må­na­der se­dan i New York. Vi del­tog i en de­batt och vi pra­ta­de fak­tiskt om det där. Ty­värr kan ing­en av oss kom­ma ihåg ex­akt hur vi for­mu­le­ra­de vadet. Det är ju väl­digt länge se­dan.

Snöp­ligt. Men det slog mig att det trots allt kan bli möj­ligt att ut­se en rätt­mä­tig vin­na­re. Jag var näm­li­gen ock­så i Bre­men för tju­go år se­dan, ditrest för att be­va­ka kon­fe­ren­sen som jour­na­list. Jag var in­te med un­der själ­va pubrun­dan, men föl­jan­de dag in­ter­vju­a­de jag Da­vid Chal­mers och då nämn­de han vadet.

Så jag bör­ja­de le­ta ef­ter an­teck­ning­ar från den gam­la in­ter­vjun. Ef­ter att ha gett upp fle­ra gång­er ro­ta­de jag i en för­va­rings­lå­da ovan­på en bok­hyl­la. Där! Högst upp i en tra­ve kas­sett­band låg in­spel­ning­en från Bre­men. Till slut fick jag dess­utom tag i en fun­ge­ran­de kas­sett­band­spe­la­re och tryck­te på play.

På ban­det be­rät­tar Da­vid Chal­mers att han läm­na­de kon­fe­rens­ban­ket­ten nå­gon gång ef­ter mid­natt och se­dan fort­sat­te till en bar: ”Christof och någ­ra till var med. Det var en kul kväll. Vid sex­ti­den bör­ja­de det ljus­na och då gick vi hem.”

Trots att han fort­fa­ran­de in­te ha­de so­vit någon­ting när vi sågs, lå­ter han på­fal­lan­de pigg. I bak­grun­den hörs

skram­mel från tall­ri­kar och be­stick, sorl av rös­ter och emel­lanåt brus från vind­by­ar mot mik­ro­fo­nen.

Den av­lägs­na juni­da­gen kom­mer till­ba­ka. Vi satt på en ute­ser­ve­ring i Bre­men vid lunch­tid un­der en di­sig him­mel. Da­vid Chal­mers var klädd i svart skinn­jac­ka och ha­de bur­rigt hår långt ner på ax­lar­na. Han såg ut som en hård­roc­ka­re på tur­né, men var i själ­va ver­ket en ma­te­ma­ti­ker som om­sko­lat sig till fi­lo­sof för att stu­de­ra med­ve­tan­det.

All­de­les i slu­tet av in­spel­ning­en kom­mer vadet på tal. Det gäl­ler ett forsk­nings­pro­gram som Christof Koch ha­de lan­se­rat till­sam­mans med sin be­tyd­ligt äld­re vän och men­tor Fran­cis Crick, en av No­bel­pris­ta­gar­na bakom den ban­bry­tan­de upp­täck­ten av hur dna-spi­ra­len ser ut.

var tröt­ta på

KOCH OCH CRICK fi­lo­so­fer­nas änd­lö­sa hår‍ kly­ve­ri­er om med­ve­tan­dets na­tur och vil­le se mer kon­kret forsk­ning om hjär­nan. Vä­gen till fram­gång var en­ligt dem att gö­ra la­bo­ra­to­ri­e­ex­pe­ri­ment för att hit­ta nå­gon en­kel pro­cess i hjär­nan kopp­lad till en spe­ci­fik sub­jek­tiv upp­le­vel­se.

Att hjär­nan som hel­het är kopp­lad till med­ve­tan­det såg de som en själv­klar­het. De­ras mål var att ringa in en mi­ni­mal men av­gö­ran­de kom­po­nent: någ­ra väl de­fi­ni­e­ra­de egen­ska­per hos ett få­tal nerv­cel­ler som all­tid går hand i hand med nå­gon med­ve­ten upp­le­vel­se, till ex­em­pel upp­le­vel­sen av att se fär­gen röd. De kal­la­de den­na kom­po­nen­ten för ett ”neu­ralt kor­re­lat” till med­ve­tan­det. Koch och Crick hop­pa­des att jak­ten på the neu­ral cor­re­la­tes of consciousness (NCC) skul­le le­da till ett ge­nom­brott, och i bäs­ta fall ge en för­kla­ring till hur och var­för med­vet­na upp­le­vel­ser upp­står.

De­ras idéer fick stort ge­nom­slag. Neu­ra­la kor­re­lat var själ­va äm­net för kon­fe­ren­sen i Bre­men. Un­der pubrun­dan var det Christof Koch som fö­reslog vadet. I slu­tet av den in­spe­la­de in­ter­vjun be­rät­tar Da­vid Chal­mers hur Christof Koch for­mu­le­ra­de sitt på­stå­en­de om ett NCC: ”Han sa att det kom­mer att be­stå av ett li­tet an­tal nerv­cel­ler med ett få­tal inre egen­ska­per. Fär­re än tio egen­ska­per. Och upp­täck­ten kom­mer in­om 25 år.”

Da­vid Chal­mers tilläg­ger se­dan att han kän­ner sig sä­ker på att ing­en så en­kel lös­ning kom­mer att dy­ka upp, och att han där­för kom­mer att vinna.

Så ser allt­så för­ut­sätt­ning­ar­na ut, en­ligt den mest till­för­lit­li­ga do­ku­men­ta­tio­nen av vad som verk­li­gen sa­des un­der den där nat­ten i Bre­men. Fär­re än tio inre egen­ska­per hos de in­blan­da­de nerv­cel­ler­na skul­le räc­ka för att mot­sva­ra en med­ve­ten upp­le­vel­se. Det bor­de va­ra ett mät­bart mål. Inre egen­ska­per skul­le till ex­em­pel kun­na va­ra cel­lens elekt­ris­ka sväng­nings­möns­ter, el­ler ge­ner som styr till­verk­ning­en av oli­ka sig­naläm­nen.

” Högst upp i en tra­ve kas­sett­band hit­tar jag in­spel­ning­en från Bre­men 1998”

” Det är osan­no­likt att det finns en ’ma­gisk’ egen­skap in­u­ti någ­ra spe­ci­el­la cel­ler”

Jag mej­lar ljud­klip­pet till Da­vid Chal­mers – som ome­del­bart skic­kar det vi­da­re till Christof Koch. Se­dan föl­jer en lång mejl­väx­ling med ko­pi­or till mig om odd­sen in­för 2023. Hjärn­fors­ka­ren Christof Koch pre­sen­te­rar nya da­ta och te­o­ri­er – som fi­lo­so­fen Da­vid Chal­mers be­mö­ter med ar­gu­ment om in­ne­bör­den av oli­ka be­grepp.

De kom­mer snabbt in på nå­got som kal­las in­teg­ra­ted

in­for­ma­tion the­o­ry (IIT), en ma­te­ma­tiskt in­veck­lad te­o­ri om med­ve­tan­det som fått stor upp­märk­sam­het på se­na­re år.

Upp­hovs­man­nen, den ita­li­ensk-ame­ri­kans­ke hjärn­fors­ka­ren Gi­u­lio To­no­ni, kopp­lar med­ve­tan­de till en viss typ av in­for­ma­tion. Han

Φ anger ett vär­de, (ut­ta­las ”fi”), för al­la sy­stem som kan han­te­ra in­for­ma­tion. Vär­det blir högt om sy­ste­met be­står av många sinse­mel­lan oli­ka de­lar sam­ord­na­de till en hel­het. Det gäl­ler sto­ra de­lar av hjärn­bar­ken. Den har myc­ket in­te­gre­rad in­for­ma­tion, vil­ket en­ligt te­o­rin mot­sva­rar myc­ket med­ve­tan­de. En om­fat­tan­de ska­da i hjärn­bar­ken le­der till ko­ma el­ler and­ra på­tag­li­ga för­änd­ring­ar i med­ve­tan­det.

I lill­hjär­nan är lä­get an­nor‍ lun­da. Den in­ne­hål­ler fler nerv­cel­ler än res­ten av hjär­nan sam­man­lagt. Trots det kan man för­lo­ra he­la sin lill­hjär­na ut­an att med­ve­tan­det rub­bas. Man kan få svårt att sam­ord­na si­na rö­rel­ser, men upp­le­ver fort­fa­ran­de fär­ger, dof­ter, käns­lor och an­nat som in­går i det sub­jek­ti­va li­vet. Lill­hjär­nan är ovik­tig för med­ve­tan­det. En­ligt Gi­u­lio To­no­ni be­ror det på att den be­står av likar­ta­de en­he­ter med få kopp­ling­ar

Φ. mel­lan sig, vil­ket ger ett lågt

Han an­ser att det i prin­cip är möj­ligt att byg­ga en ap­pa­rat som mä­ter mäng­den med­ve­tan­de hos vil­ket le­van­de vä­sen el­ler fö­re­mål som helst. En så­dan mä­ta­re skul­le ge oli­ka vär­den för oli­ka de­lar av hjär­nan.

som

TE­O­RIN OM MED­VE­TAN­DET in­te­gre­rad in­for­ma­tion är om­stridd, men har star­ka an­häng­a­re. En av dem är Christof Koch, vil­ket Da­vid Chal­mers näm­ner re­dan i sitt förs­ta mejl: ”Hej Christof, Jour­na­lis­ten Per Snaprud skic­ka­de mig just det här hi­sto­ris­ka do­ku­men­tet! Det är en in­spel­ning från en intervju med mig da­gen ef­ter att vi ingick vårt vad i Bre­men år 1998. Jag be­skri­ver de­tal­jer­na i vadet (bätt­re än jag minns dem). Du slår vad om att vi skul­le upp­täc­ka ett neu­ralt kor­re­lat till med­ve­tan­det som in­be­gri­per ett li­tet an­tal inre egen­ska­per hos ett få­tal neu­ro­ner in­om 25 år, allt­så år 2023. Säg vad du tror. Jag tän­ker att nu när du fö­re­språ­kar IIT, så ser det här gans­ka bra ut för mig.”

Christof Koch tac­kar för den uråld­ri­ga in­spel­ning­en. Se­dan bör­jar han re­do­vi­sa nya neuro­bi­o­lo­gis­ka da­ta. Mej­let in­ne­hål­ler två bi­la­gor, färs­ka rap­por­ter om fram­gång­ar i jak­ten på med­ve­tan­dets neu­ra­la kor­re­lat.

De se­nas­te rö­nen ifrå­ga­sät­ter ti­di­ga­re tan­kar om att av­gö­ran­de pro­ces­ser hör hem­ma i den främ­re de­len av hjärn­bar­ken. Med hän­vis­ning till IIT för­kla­rar Christof Koch att den bak­re de­len av hjärn­bar­ken

Φ har hög­re än den främ­re, och där­med star­ka­re kopp­ling till med­ve­tan­det. Han kal­lar om­rå­det för en ”het zon” och be­skri­ver det som den hit­tills bäs­ta idén om vad ett neu­ralt kor­re­lat till med­ve­tan­det skul­le kun­na be­stå av.

Det lå­ter som ett fram­steg, men vad be­ty­der det för vads­lag­ning­en? Han ger ing­et rakt be­sked. Slu­tet av hans mejl an­das dock en viss be­red­skap in­för att för­lo­ra:

”Som jag sa till Da­ve ny­li­gen vid en de­batt i New York, som en pi­on­jär i ar­be­tet med att dri­va frågor om NCC mås­te man tän­ka som en ent­re­pre­nör. Det finns en mil­jon me­to­do­lo­gis­ka, prag­ma­tis­ka, eko­no­mis­ka och tek­nis­ka or­sa­ker till att ett helt nytt ve­ten­skap­ligt pro­jekt kan miss­lyc­kas.”

Da­vid Chal­mers mej­lar till­ba­ka någ­ra tim­mar se­na­re. Han ver­kar in­te rik­tigt nöjd med sva­ret, ut­an pres­sar vi­da­re och ger sig in i va­dets finstil­ta de­tal­jer. Det var sagt att nå­gon skul­le hit­ta en kopp­ling mel­lan en sub­jek­tiv upp­le­vel­se och ett li­tet an­tal nerv­cel­ler med fär­re än tio inre egen­ska­per. Inre egen­ska­per. Da­vid Chal­mers tyc­ker in­te att nå­got

” De­ras mejl ger ing­en klar­het om vem som har bäst chan­ser att vinna vadet”

Φ som är kopp­lat till bor­de gil­las som en inre egen­skap: ”Hej Christof, Tack för di­na tan­kar. Jag

Φ tän­ker mig att är en nät­verk­se­gen­skap hos en grupp av nerv­cel­ler, och allt­så in­te en inre egen­skap hos spe­ci­fi­ka nerv­cel­ler. Kopp­lings­mönst­ret ser mer ut som en ytt­re egen­skap hos nerv­cel­ler – det hand­lar om hur de är sam­man­kopp­la­de, in­te om de­ras inre na­tur (men vi kanske an­vän­der or­den oli­ka). Dess­utom fö­re­stäl­ler jag mig att den van­li­ga tolk­ning­en går ut på att det

Φ nät­verk som har högst är stort (även om det är be­grän­sat till ett visst om­rå­de i hjärn- bar­ken), så allt­så in­te en li­ten grupp av nerv­cel­ler.

På det sto­ra he­la hål­ler jag med om att IIT är en cool te­o­ri och att den de­lar nå­got av den djär­va an­dan som låg bakom ditt för­slag om ett vad, men den spe­ci­fi­ka idén ver­kar an­norlun­da. Vad an­ser du? Häls­ning­ar, Da­ve” Sva­ret kom­mer föl­jan­de dag: ”Du har rätt – det är osan­no­likt att det finns nå­gon ’ma­gisk’ egen­skap in­u­ti någ­ra spe­ci­el­la nerv­cel­ler”, skri­ver Christof Koch – men fort­sät­ter se­dan med en lång ut­lägg­ning om hur grän­sen mel­lan inre och ytt­re egen­ska­per ibland kan va­ra dif­fus.

De­ras mejl ger ing­en klar­het om vem som har bäst chan­ser att vinna vadet, och – fram­för allt – vad allti­hop be­ty­der för chan­ser­na att så små­ning­om hit­ta en lös­ning på the hard

” Jak­ten är öp­pen för fors­ka­re med vitt skil­da över‍ ty­gel­ser”

pro­blem. Där­för ord­nar jag en Sky­pe-intervju med bå­da två sam­ti­digt. De dy­ker upp bred­vid varand­ra på skär­men, och jag frå­gar dem rakt på sak: Vem av er kom­mer att vinna vadet?

– Låt oss gå ige­nom det vi kom över­ens om i Bre­men, säger Christof Koch. Ett li­tet an­tal cel­ler. Så jag an­tar att det be­ror på vad vi me­nar med ett li­tet an­tal.

Han på­min­ner om att män­ni­skans hjär­na in­ne­hål­ler un­ge­fär 86 mil­jar­der nerv­cel­ler. I det sam­man­hang­et kan många mil­jo­ner ses som ett li­tet an­tal, el­ler hur? Det blir en tolk­nings­frå­ga. Da­vid Chal­mers ser ro­ad ut. Han sväng­er sak­ta fram och till­ba­ka i sin snurr­stol, me­dan Christof Koch läg­ger ut tex­ten om vad ett li­tet an­tal egent­li­gen in­ne­bär. Till sist lu­tar sig Da­vid Chal­mers fram­åt:

– Av­gö­ran­de för Christofs ur­sprung­li­ga upp­fatt­ning var att det skul­le va­ra en viss sorts nerv­cel­ler, med någ­ra spe­ci­el­la egen­ska­per. Det är det som för mig ser gans­ka osan­no­likt ut, säger han.

– Det där vet vi helt en­kelt in­te, Da­ve. Det är det vårt in­sti­tut tar re­da på, och vi har just fått 120 mil­jo­ner dol­lar för att gö­ra mer av det­ta, säger Christof Koch.

– Okej, men ”vi vet in­te” du­ger in­te, säger Da­vid Chal­mers. Du mås­te upp­täc­ka de där egen­ska­per­na fö­re 2023 för att upp­fyl­la kra­ven i vadet – och det ver­kar osan­no­likt just nu.

Christof Koch kas­tar en blick mot fjär­ran, nic­kar och ler:

– Det är osan­no­likt. Jag hål­ler med, det är osan­no- likt ef­tersom nät­ver­ken är så in­veck­la­de.

Det be­ty­der att han är in­ställd på att för­lo­ra. Men bort­om de­ras vän­skap­li­ga käb­bel om va­dets de­tal­jer är de helt över­ens om nyt­tan av att le­ta ef­ter med­ve­tan­dets neu­ra­la kor­re­lat. Jak­ten är öp­pen för fors­ka­re med vitt skil­da fi­lo­so­fis­ka över­ty­gel­ser. Än­da se­dan Christof Koch och Fran­cis Crick lan­se­ra­de be­grep­pet har det va­rit centralt in­om den neuro­bi­o­lo­gis­ka ve­ten­ska­pen om med­ve­tan­det. Pro­jek­tet ger fors­ka­re ut­rym­me för grad­vi­sa fram­steg ut­an att de i ett en­da slag mås­te lö­sa med­ve­tan­dets myste­ri­um. Må­let be­står, men dis­kus­sio­nen har bli­vit mer in­veck­lad.

Fran­cis Crick var från bör­jan präglad av sitt ar­be­te med dna. Han ha­de re­du­ce­rat det bi­o­lo­gis­ka ar­vets myste­ri­um till ett få­tal egen­ska­per hos någ­ra spi­ral­for­ma­de mo­le­ky­ler. På mot­sva­ran­de sätt hop­pa­des han kun­na ko­ka ner med­ve­tan­dets myste­ri­um till ett få­tal egen­ska­per hos någ­ra nerv­cel­ler. Men da­gens dis­kus­sio­ner hand­lar of­ta­re om hur in­for­ma­tion flö­dar ge­nom sto­ra nät­verk än om spe­ci­fi­ka inre egen­ska­per hos cel­ler. Frå­gan är vad som hän­der den dag nå­gon verk­li­gen hit­tar ett på­lit­ligt neu­ralt kor­re­lat till med­ve­tan­det. Skul­le det

kun­na bli som att hit­ta med‍ ve­tan­dets he­li­ga graal?

– Well, det är skill­nad på att hit­ta en kor­re­la­tion och att hit­ta en för­kla­ring, säger Da­vid Chal­mers.

Om nå­gon bi­o­lo­gisk pro­cess i hjär­nan all­tid går hand i hand med ett spe­ci­fikt med­ve­tet in­tryck så åter­står en vik­tig frå­ga: var­för? Det är det som är

the hard pro­blem.

– Men det finns mel­lan­lig­gan­de sa­ker man kan gö­ra. Jag gil­lar grund­tan­ken i in­teg­ra­ted

in­for­ma­tion the­o­ry, säger Da­vid Chal­mers. Den säger in­te ba­ra: Här är en viss nerv­ak­ti­vi­tet, där­för med­ve­tan­de. Den säger: Här är en viss nerv­ak­ti­vi­tet och den ger upp­hov till ge­ne­rel­la ma­te­ma­tis­ka egen­ska­per – som i sin tur ger upp­hov till med­ve­tan­de.

Da­vid Chal­mers hop­pas att te­o­ri­er ba­se­ra­de på nya fak­ta om med­ve­tan­dets neu­ra­la kor­re­lat ska le­da ett steg när­ma­re sva­ret på frå­gan om hur med­ve­tan­det upp­står. Sam­ti­digt är han öp­pen för att frå­gan kanske in­te har nå­got svar, ut­an att med­ve­tan­det helt en­kelt är en grund­läg­gan­de egen­skap i uni­ver­sum på sam­ma sätt som mas­sa, ladd­ning och rum­tid.

– Jag hål­ler helt med dig, Da­ve. Det en­da jag vill til�läg­ga är att vi ge­nom att le­ta ef­ter neu­ra­la kor­re­lat ock­så kan hit­ta svar på mäng­der av prak­tis­ka och kli­nis­ka frågor, säger Christof Koch.

En så­dan prak­tisk frå­ga hand­lar om att mä­ta gra­den av med­ve­tan­de hos hjärn‍ ska­da­de pa­ti­en­ter som in­te kan kom­mu­ni­ce­ra. Christof Koch har ny­li­gen star­tat ett pro­jekt som han hop­pas le­der till en

väl fun­ge­ran­de med­ve­tan­de­mä­ta­re in­om tio år.

Där­i­från är kli­vet stort till att för­kla­ra var­för med­ve­tan­det över hu­vud ta­get ex­i­ste­rar. Jag frå­gar om han nå­gon­sin tän­ker att frå­gan är hopp­lös, att med­ve­tan­dets gå­ta för evigt lig­ger bort­om hjär­nans fatt­nings­för­må­ga. – Nej! Da­vid Chal­mers är mer ut­för­lig:

– Någ­ra sa­ker som gäl­ler med­ve­tan­det är rik­tigt svå­ra att för­stå. Någ­ra sa­ker kom­mer kanske att för­bli myste­ri­er för evigt. Men, för det förs­ta: Vi kan in­te ve­ta det ut­an att för‍ sö­ka. Och för det and­ra: Även om någ­ra sa­ker för­blir myste­ri­er så finns det mas­sor av sa­ker som vi kan för­stå. Får vi en de­fi­ni­tiv, slut­gil­tig och grund­läg­gan­de te­o­ri om med­ve­tan­det som är li­ka ac­cep­te­rad som te­o­ri­er in­om fy­si­ken? Jag hop­pas det, men jag vet in­te. Vi får ald­rig ve­ta det ut­an att för­sö­ka. Men det räc­ker in­te med fem el­ler tio år för att kom­ma dit. Det tar sna­ra­re hund­ra el­ler två hund­ra år. Så låt oss åter­kom­ma till frå­gan då.

En an­nan fram­ti­da möj­lig­het är en­ligt Da­vid Chal­mers att män­ni­skan ska­par nå­got slags ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens (AI) som ut­veck­las vi­da­re och till slut blir så su­perin­tel­li­gent att den lö­ser med­ve­tan­dets gå­ta. Det lå­ter som en vild spe­ku­la­tion, men han me­nar fak­tiskt all­var.

– Ab­so­lut! Den mänsk­li­ga hjär­nan är en myc­ket be­grän­sad sak, ut­veck­lad på sa­van­nen för en be­grän­sad upp­sätt­ning syf­ten. Vi är in­te då­li­ga på ve­ten­skap och filosofi och så vi­da­re, men jag fö­re­stäl­ler mig att det skul­le va­ra möj­ligt för en va­rel­se att bli myc­ket smar­ta­re än vi. Jag hop­pas att AI kan ge upp­hov till så­da­na sy­stem. I det lä­get blir vi som apor som för­sö­ker lö­sa fi­lo­so­fis­ka pro­blem, me­dan AI blir som män­ni­skor. Så då är det ba­ra att läm­na över frå­gan till ma­ski­ner­na och se vad de kan åstad­kom­ma!

Här har Christof Koch en an­nan upp­fatt­ning:

– I slutän­den kom­mer AI sä­kert att bli myc­ket smar­ta­re än vi, så långt hål­ler jag med Da­ve. Men det är oklart om AI nå­gon­sin får ett med­ve­tan­de. Och om du in­te har nå­got med­ve­tan­de själv, kan du ald­rig för­stå vad det är. Där­för, om så­da­na va­rel­ser är mer in­tel­li­gen­ta än vi – men sak­nar med­ve­tan­de – så kan de ald­rig för­stå vad som ska för­kla­ras.

Da­vid Chal­mers vill in­te helt ute­slu­ta möj­lig­he­ten att en su­perin­tel­li­gent da­tor ut­an med­ve­tan­de trots allt skul­le kun­na ha en chans att lö­sa med­ve­tan­dets gå­ta.

– Om det vi­sar sig fin­nas nå­gon helt ra­tio­nell an­led­ning till att det finns med­ve­tan­de i uni­ver­sum, så kanske även ett med­vets­löst sy­stem kan för­stå sig på den. Men jag tror för­stås in­te att det ska­dar att ha ett med­ve­tan­de, säger han.

miss­tän­ker han

FÖR EGEN DEL att en avan­ce­rad ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens fak­tiskt kom­mer att ha nå­gon form av med­ve­tan­de. Men vem vet? Det kanske in­te känns som någon­ting alls att va­ra en så­dan su­perin­tel­li­gent ma­skin. I så fall lan­dar re­so­ne­mang­et i en djup iro­ni. Nå­gon gång i en av­läg­sen fram­tid kan till­va­rons störs­ta gå­ta bli löst – av va­rel­ser som sak­nar för­må­gan att upp­le­va själ­va gå­tan.

Re­dan den 20 ju­ni år 2023 av­görs vadet från ba­ren i Bre­men. Christof Koch an­ser att da­gen bör fi­ras med ett fors­kar­mö­te av nå­got slag, och ett of­fi­ci­ellt ko­ran­de av en vin­na­re. Det mesta ta­lar för att han kom­mer att för­lo­ra, men han un­der­stry­ker att sa­ken fak­tiskt in­te är av­gjord än­nu.

Per Snaprud är re­dak­tör på Forsk­ning & Fram­steg där den här ar­ti­keln först pub­li­ce­ra­des. Han är ak­tu­ell med boken Med­ve­tan­dets åter­komst: Om hjär­nan, krop­pen och uni­ver­sum (Na­tur & Kul­tur).

En­ligt Christof Koch har den bak­re de­len av hjärn­bar­ken star­ka­re kopp­ling till med­ve­tan det än den främ­re. Han kal­lar om­rå­det för en ”het zon”.

Per Snaprud.

Christof Koch.

På det här kas­sett­ban­det finns in­ter­vjun där Da­vid Chal­mers be­rät­ta­de om vadet han in­gått med Christof Koch.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.