Sexflotten – 45 år ef­ter det spek­ta­ku­lä­ra ex­pe­ri­men­tet.

I fil­men Flot­ten åter­före­nas del­ta­gar­na från ett av 1970-ta­lets mest spek­ta­ku­lä­ra grupp­ex­pe­ri­ment.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - I Mo­dern Psy­ko­lo­gi 2/2014 por­trät­te­ra­de Ka­rin Svens­son re­gis­sö­ren Ma­ria Blom.

EL­VA FRÄMLINGAR, EN flot­te och en far­lig re­sa. Som­ma­ren 1973 sjö­sat­tes ett psy­ko­lo­giskt ex­pe­ri­ment som kvälls­tid­ning­ar­na snabbt döp­te till ”Sexflotten”, ef­tersom för­sök­s­le­da­ren vil­le ut­fors­ka mänsk­lig sex­u­a­li­tet och ag­gres­si­vi­tet – och kanske ska­pa fred på jor­den.

– Det är näs­tan som en sa­ga el­ler en myt. Här fanns män­ni­skor från he­la värl­den, och ett fan­tas­tiskt sjö­ä­ven­tyr. Det finns nå­got ro­man­tiskt i att vil­ja ge sig ut på ha­vet för att för­sö­ka för­stå hur vi män­ni­skor ska le­va till­sam­mans, sä­ger re­gis­sö­ren Mar­cus Lin­deen, som har gjort do­ku­men­tär‍ fil­men Flot­ten, som har bio‍ premiär den 21 sep­tem­ber.

Man­nen med den ro­man­tis­ka idén var den mex­i­kans­ka an­tro­po­lo­gen San­ti­a­go Ge­novés. På 1960-ta­let del­tog han i Thor Hey­er­dahls flott­ex­pe­di­tio­ner över At­lan­ten, och trod­de sig ha hit­tat det per­fek­ta sam­man­hang­et för att stu­de­ra mänsk­ligt be­te­en­de ut­an en mas­sa stö­ran­de om­världs­brus. Han vil­le sjö­sät­ta en egen ex­pe­di­tion och sät­ta ihop en bro­kig grupp män­ni­skor med oli­ka hud­färg, kön, re­li­gi­on och na­tio­na­li­tet – och stu­de­ra grupp­dy­na­mi­ken un­der en lång re­sa ute till havs.

I april 1973 an­non­se­ra­de han ef­ter fri­vil­li­ga i tio in­ter­na­tio­nel­la dags­tid­ning­ar och val­de ut fy­ra män och sex kvin­nor. Och så lät han byg­ga flot­ten Aca­li, en pri­mi­tiv far­kost på sju gång­er tolv me­ter som sak­na­de mo­tor och skul­le fär­das över Nor­dat­lan­ten med hjälp av ström­mar­na.

– Förs­ta gång­en jag såg flot­ten in­såg jag att ”det här är ju ba­ra en plåt­lå­da”. Den gick in­te att ma­nö­vre­ra, det gick in­te att vän­da den, in­te att hål­la un­dan för even­tu­ell tra­fik. Jag var väl­digt tvek­sam, sä­ger Ma­ria Björn­stam, som skul­le kom­ma att bli ex­pe­di­tio­nens kap­ten.

När jag in­ter­vju­ar hen­ne, 45 år ef­ter flott­fär­den, är hon vän­lig men li­te kort­hug­gen. Bå­de i fil­men och i sam­ta­let blir det up­pen­bart att hon in­te hy­ser någ­ra var­ma käns­lor för San­ti­a­go Ge­novés. Som när hon be­rät­tar om hur hen­nes pap­per och tid­nings­ur­klipp från ex­pe­ri­men­tet låg orör­da i en köks­sof­fa i al­la år, in­nan Mar­cus Lin­deen fick hen­ne att ploc­ka fram dem igen.

– Jag hade in­te sor­te­rat ett dugg trots att det har gått mer än 40 år. Jag har in­te or­kat och jag har in­te ve­lat, sä­ger hon.

1973 läm­na­de Aca­li

DEN 12 MAJ Ka­na­ri­eö­ar­na, med sik­tet ställt mot Yuca­tán­halvön. Del­ta­gar­na, som kom från USA, Frank­ri­ke, Sve­ri­ge, Japan, An­go­la, Is­ra­el och Mex­i­ko, skul­le bo tätt till­sam­mans ut­an möj­lig­het till pri­vat­liv – till och med to­a­lett­be­sö­ken var öpp­na för be­skå­dan. San­ti­a­go Ge­novés för­de bok över allt f rå­nal­ko­hol­kon­sum­tion till men­stru­a­tions cyk­ler och fick del­ta­gar­na att stän­digt fyl­la i fråge­for­mu­lär om vil­ka på flot­ten som de ir­ri­te­ra­de sig på, el­ler vil­le lig­ga med. Ma­ria Björn­stam ser till­ba­ka på for­mu­lä­ren med en suck.

– Min upp­gift var att ta den här flot­ten och de här män­ni­skor­na från Ka­na­ri­eö­ar­na till Co­zu­mel i Mex­i­ko – och det gjor­de jag. Att jag dess­utom var med i nå­got som han kal­la­de för ett ve­ten­skap­ligt ex­pe­ri­ment, det kun­de jag lik­som in­te und­vi­ka, sä­ger hon.

Va­let av kap­ten var myc­ket med­ve­tet från Ge­novés si­da. Han hade hört ta­las om Ma­ria Björn­stam, den förs­ta kvin­nan som tog sjö­kap­ten­sex­a­men i Sve­ri­ge, och res­te till Stockholm för att över­ta­la hen­ne att bli Aca­lis be­fäl­ha­va­re. Han vil­le ska­pa en sär­skild dy­na­mik på flot­ten, där de sex kvin­nor­na hade vik­ti­ga­re po­si­tio­ner än de fy­ra män­nen.

– San­ti­a­go vil­le va­ra mitt i sin tid på 1970-ta­let. Han vil­le gär­na va­ra ra­di­kal, bå­de när det gäl­ler sex­u­a­li­tet och fria möj­lig­he­ter. Som ett test

av den ti­dens fram­ryc­kan­de kvin­no­rö­rel­se så vil­le han se vad som skul­le hän­da om kvin­nor­na fick be­stäm­ma. Hans te­o­ri var att män­nen skul­le bli pro­vo­ce­ra­de av det, och att det skul­le ge en hel del kon­flik­ter, sä­ger Mar­cus Lin­deen.

Han upp­täck­te den bort­glöm­da histo­ri­en om Aca­li när han snubb­la­de över en tysk bok om värl­dens hund­ra gal­nas­te psy­ko­lo­gis­ka ex­pe­ri­ment. När han såg att ex­pe­di­tio­nen haft en svensk kap­ten vil­le han ve­ta mer. Han läs­te den nu­me­ra av­lid­ne San­ti­a­go Ge­novés bok om ex­pe­ri­men­tet, men ock­så ro­ma­ner och po­e­si som fors­ka­ren hade skri­vit se­na­re i li­vet, och gräv­de fram åt­ta tim­mar fil­mat ma­te­ri­al ur ett arkiv i Mex­i­ko Ci­ty.

Men fram­för allt vil­le Mar­cus Lin­deen hö­ra del­ta­gar­nas ver­sion av vad som hän­de på flot­ten. Han tog kon­takt med de åt­ta som fort­fa­ran­de var i li­vet, och bjöd in sju av dem (den an­go­lans­ke präs­ten Ber­nar­do Bon­go fick in­te fly­ga för sin hjärt­lä­ka­re) till en stu­dio i Troll­hät­tan, där han hade byggt upp en ko­pia av Aca­li.

– Det var väl­digt ro­ligt, ett kärt mö­te. Al­la kän­des som sys­kon, mer el­ler mind­re. Det är ing­en som jag tyc­ker il­la om, sä­ger Ma­ria Björn­stam.

krux­et, ur

DET­TA VAR SJÄL­VA San­ti­a­go Ge­novés per­spek­tiv. Han hade räk­nat med att kon­flik­ter skul­le upp­stå på Aca­li, att olik­he­ter och sex­u­el­la spän­ning­ar skul­le ska­pa mot­sätt­ning­ar, kanske till och med våld­sam­he­ter, som han skul­le kun­na stu­de­ra. Men det blev inga bråk. Män­nen ifrå­ga­sat­te in­te kvin­nor­nas auk­to­ri­tet, det blev inga svart­sju­ke‍gräl el­ler makt­kam­per. Det var då som fors­ka­ren bör­ja­de ma­ni­pu­le­ra del­ta­gar­na, för att pro­vo­ce­ra fram re­sul­tat.

– Han an­vän­de det vi hade skri­vit i hans pap­per mot oss, han sa att vi var la­ta och dum­ma och in­te för­stod hans ex­pe­ri­ment. Han vil­le ska­pa ag­gres­sion och då­lig stäm­ning. Han blev en to­ta­li­tär ledare. Det var in­te ve­ten­skap­ligt för fem öre. Han hade ju be­stämt sig från bör­jan vad han vil­le ha ut av det he­la, sä­ger Ma­ria Björn­stam.

Hon får med­håll av Sebastian Can­ci­no, som är fors­ka­re i so­ci­alpsy­ko­lo­gi vid Stock­holms uni­ver­si­tet.

– Al­la som för­står forsk­nings­me­to­dik vet att även om det in­te blir som man vill så kan man in­te gå in och för­sö­ka på­ver­ka. Då är det ing­et ex­pe­ri­ment läng­re.

Vad tyc­ker du om ex­pe­ri‍ men­tets ut­gångs­punkt, så som det skild­ras i Flot­ten?

– Det var myc­ket som var ve­ten­skap­ligt tvek­samt. Även om han hade sett ett ag­gres­sivt be­te­en­de så hade det va­rit svårt att ve­ta vad det be­rod­de på, ef­tersom han hade med så många oli­ka pa­ra­met­rar.

Och man skul­le ha be­hövt gö­ra om det 20, 30 gång­er för att se hur of­ta det be­te­en­det upp­stod, för att kun­na dra någ­ra ge­ne­rel­la slut­sat­ser. Det skul­le krä­vas otro­li­ga re­sur­ser för att re­da ut det här or­dent­ligt, sä­ger Sebastian Can­ci­no.

Han tror att Aca­li­ex­pe­ri­men­tet på många sätt var en pro­dukt av sin tid. På 1970-ta­let var den ex­pe­ri­men­tel­la psy­ko­lo­gin en ung ve­ten­skap, och det etis­ka re­gel­ver­ket var vagt.

– Den en­skil­da fors­ka­ren hade myc­ket att sä­ga till om. Fick man fi­nan­sie­ring kun­de man läg­ga upp det li­te som man vil­le. Det fanns mer ut‍ rym­me för över­då­di­ga idéer, som att man skul­le bli den för- ste som knäck­te nå­gon kod när det gäll­de mänsk­ligt be­te­en­de.

San­ti­a­go Ge­novés fick sin kon­flikt till slut. Den kom att stå mel­lan fors­ka­ren själv – macho­man­nen med den upp­blåsta själv­bil­den – och res­ten av be­sätt­ning­en, med kvin­nor­na i spet­sen. Han blev så ha­tad att del­ta­gar­na bör­ja­de fan­ti­se­ra om mord, och det blev omöj­ligt att fort­sät­ta med forsk­ning­en på flot­ten.

Men mer än 40 år ef­ter re­san sit­ter de kvar­va­ran­de del­ta­gar­na i do­ku­men­tär‍ fil­men och sam­ta­lar på ta­ket till Aca­li­ko­pi­an i ply­wood. De sju per­so­ner­na – samt­li­ga ex­pe­di­tio­nens kvin­nor och den ja­pans­ke man­nen Ei­su­ke Ya­ma­ki – pra­tar om allt som de in­te vå­ga­de sä­ga då.

– Det är gans­ka rö­ran­de att se de här kvin­nor­na sit­ta i min film­stu­dio och ha ett varmt

och in­ner­ligt sam­tal, och se sa­ker som San­ti­a­go miss­lyc­ka­des med att se. Han var ute ef­ter att ska­pa en ”vi och dom”-käns­la, och så blev det in­te, sä­ger Mar­cus Lin­deen.

SOCIALPSYKOLOGEN SEBASTIAN

Can­ci­no är in­te för­vå­nad över bris­ten på kon­flik­ter mel­lan ex­pe­ri­men­tets del­ta­ga­re. Den här ty­pen av be­te­en­de är väl­känt inom so­ci­alpsy­ko­lo­gin. Om en grupp har ett hög­re syf­te, som att kor­sa At­lan­ten, så lå­ter de sig in­te sty­ras av si­na ag­gres­si­va och sex­u­el­la im­pul­ser.

– Det var ju inga barn han job­ba­de med, ut­an det var vux­na, fris­ka per­so­ner. Det som skil­jer oss från dju­ren är att vi kan skär­pa till oss när det gäl­ler. An­nars hade vi in­te kun­nat byg­ga upp det kom­plexa sam­häl­le som vi har i dag, sä­ger Sebastian Can­ci­no.

San­ti­a­go Ge­novés fick hård kri­tik för sitt ex­pe­ri­ment, dels för att han sat­te del­ta­gar­nas liv på spel när han tog med dem ut på ha­vet i den pri­mi­ti­va ”plåt­lå­dan”, dels för att hans me­to­der an­sågs ove­ten­skap­li­ga. Ex­pe­ri­men­tet föll snabbt i glöms­ka. Men var Acali­pro­jek­tet verk‍li­gen ett miss­lyc­kan­de? Mar­cus Lin­deen me­nar att Ge­novés oför­måga att be­vi­sa sin tes, att män­ni­skor som på ytan är väl­digt oli­ka varand­ra ska ham­na i kon­flikt och brå­ka och slåss, i stäl­let gjor­de ex­pe­ri­men­tet till en suc­cé.

– Det vi­sa­de sig ju va­ra pre­cis tvärtom. Att im­pul­sen hos människan, när man ställs in­för en far­lig si­tu­a­tion och har ett ge­men­samt mål, är att sam­ar­be­ta, oav­sett var man kom­mer ifrån. Det är kanske in­te en li­ka spek­ta­ku­lär slut­sats, men den är stor­ar­tad.

Sebastian Can­ci­no är in­ne på sam­ma lin­je:

– Man kan sä­ga att det var lyc­kat, ef­tersom det vi­sar att människan in­te är en aggressiv och översex­u­ell va­rel­se he­la ti­den. Det är klart att vi har ag­gres­sion och drivs av sex­u­a­li­tet men vi har ock­så en ut­veck­lad fron­tal­lob som gör att vi kan tän­ka lo­giskt. Vi för­står att ”om jag får ut­lopp för det här så gyn­nar det var­ken mig el­ler grup­pen i läng­den”. Så det är ing­en fram­gångs­hi­sto­ria för fors­ka­ren, men en fram­gångs­hi­sto­ria för mänsk­lig­he­ten.

Ingen­ting av det­ta är egent­li­gen nå­gon ny­het för Ma­ria Björn­stam. Ef­ter 40 år på sjön vet hon hur vik­tigt det är att hål­la sams på en li­ten yta, att kun­na sam­ar­be­ta med al­la och be­hål­la vis­sa åsik­ter för sig själv. Men dik­ta­tu­ren om­bord på Aca­li vill hon ald­rig upp­le­va igen. När jag frå­gar vad hon tog med sig från de tre må­na­der­na om­bord sva­rar hon:

– Att jag är en fri män­ni­ska och le­ver i ett fritt land, där jag får sä­ga och tyc­ka vad jag vill. Det hop­pas jag att fil­men för­med­lar till publi­ken: ”Ta va­ra på din fri­het!”

TEXT KA­RIN SVENS­SON

ÅTERTRÄFF I do­ku­men­tär­fil­men blir det ett kärt åter­se­en­de för flot­tens sex kvin­nor.

GRAF San­ti­a­go Ge­novés för­de an­teck­ning­ar över del­ta­gar­nas må­en­de och ak­ti­vi­te­ter.

DY­NA­MIK Till ex­pe­ri­ment‍ le­da­rens be­svi­kel­se kom be­sätt­ning­en påflot­ten bra över­ens.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.