Du frå­gar – ex­per­ter­na sva­rar.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - Sofia Vi­ot­ti, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

Min pojk­vän är 21 år och har väl­digt då­lig själv­käns­la, som ytt­rar sig i form av då­ligt själv­för­tro­en­de och själv­kri‍ tik. Han på­står även att han kän­ner ång­est in­för det mesta. Dess­utom är han snabb med att kri­ti­se­ra and­ra när de gör fel. Vis­sa pe­ri­o­der mår han väl­digt då­ligt, även om han in­te vi­sar det så tyd­ligt ut­åt.

I hös­tas måd­de han så då­ligt att han klun­ka­de en halv flas­ka sprit på tom mage, kros­sa­de en spe­gel och ris­pa­de sön­der hand­le­den. Han blev häm­tad av am­bu­lans men fick kom­ma hem sam­ma natt, ef­tersom lä­ka­ren in­te be­döm­de att han hade någ­ra själv­mordstan­kar. Han fick kom­ma till en psy­ko­log vid två till­fäl­len, men han tyck­te in­te att hon tog ho­nom på all­var. Men han kän­de en enorm lätt‍ nad ef­ter hän­del­sen, då han fått sin om­giv­ning att för­stå hur då­ligt han mår. Ef­ter den hän­del­sen har jag in­te märkt av någ­ra som helst tec­ken på att han mått då­ligt, för­u­tom att han har en all­mänt då­lig själv­käns­la. Men han har till störs­ta del va­rit glad och tag­gad på li­vet. Han har även näs­tan skäm­tat bort det som hän­de i hös­tas.

De se­nas­te da­gar­na har han va­rit gans­ka låg, men jag har trott att det be­rott på mig, då jag kan va­ra gans­ka ned­stämd en viss pe­ri­od i må­na­den. Men i mor­se när jag vak­na­de var han väl­digt låg och jag för­sök­te få ur ho­nom vad som vad fel. Till slut fick jag käns­lan av att han hade ska­dat sig själv igen och jag frå­ga­de rakt ut. Han bör­ja­de grå­ta och vi­sa­de upp si­na hand­le­der. Den­na gång hade han ris­pat bå­da hand­le­der­na. Jag blev för­tviv­lad och bör‍ ja­de grå­ta jag ock­så. Han vill in­te be­rät­ta för si­na för­äld‍ rar och han vill in­te gå till en psy­ko­log igen. Jag frå­ga­de vad vi skul­le gö­ra. Då sa han att han ba­ra vill va­ra med mig och pra­ta med mig. Men jag kän­ner att det blir en för stor bör­da för mig.

I hös­tas när det hän­de hade jag va­rit ifrån ho­nom sto­ra de­lar av som­ma­ren på grund av jobb, och sen när jag väl var till­ba­ka hade jag fullt upp med in­spar­ken på hög­sko­lan. Där­för trod­de jag att den hän­del­sen be­rod­de på att jag var ifrån ho­nom så myc­ket och att han in­te hade nå­gon att pra­ta med. Men nu har jag ju va­rit med ho­nom he­la ti­den, och jag blir så led­sen över att jag in­te kun­de för­hind­ra det. Men han är så svår att lä­sa av. Han är en po­pu­lär, char­mig kil‍ le som al­la tyc­ker om. Han är om­gi­ven av sin fa­milj, duk­tig i sko­lan och äls­kad av mig. Men än­då äls­kar han in­te sig själv. Jag vet verk­li­gen in­te vad jag ska gö­ra. Jag har fått hö­ra att psy­kisk ohäl­sa och ång­est har va­rit gans­ka van­ligt i hans fa‍ milj, men jag hade ald­rig kun‍ nat ana att min pojk­vän led så kraf­tigt. Han ver­kar dock må bätt­re ef­ter att han sku­rit sig, och ver­kar in­te tyc­ka att det är nå­got pro­blem. Men jag är liv­rädd att det ska hän­da igen. Finns det ta­blet­ter han kan ta un­der de pe­ri­o­der han mår då­ligt el­ler vad ska han gö­ra? Hur ska jag gå till väga för att det in­te ska hän­da igen?

Det är tufft att va­ra nä­ra nå­gon som mår då­ligt, men som in­te vill sö­ka hjälp

Det är verk­li­gen en tuff si­tu­a­tion du är i – att va­ra nä­ra nå­gon som mår då­ligt, men som in­te vill sö­ka hjälp. Men jag tyc­ker att du har en sund re­ak­tion när du upp­le­ver att det blir en för stor bör­da för dig att va­ra den en­da som han ska ta stöd ifrån. Det blir en oer­hörd be­last­ning och dess­utom kan in­te du hjäl­pa ho­nom med det här. Den gra­den av ång­est och det sätt han han­te­rar det på vi­sar att han har en psy­kisk ohäl­sa som krä­ver pro­fes­sio­nell hjälp. Han be­hö­ver träf­fa en le­gi­ti­me­rad psy­ko­log el­ler psy­ko­te­ra­peut.

Du skri­ver att du tänkt att hans må­en­de or­sa­kats av att du va­rit bor­ta myc­ket. Men att skä­ra sig, dric­ka för myc­ket och bli våld­sam är in­te re­ak­tio­ner som står i pro­por­tion till det. Det ty­der på un­der­lig­gan­de pro­blem med att han­te­ra svå­ra käns­lor.

Det är olyck­ligt att din pojk­vän in­te upp­lev­de att han blev ta­gen på all­var vid för­ra kon­tak­ten med en psy­ko­log. Och man kan där­för till viss del för­stå hans ovil­ja att sö­ka hjälp igen. Men ibland kan det ta ett tag in­nan vi hit­tar en te­ra­peut som pas­sar. Ibland får man prö­va någ­ra tills man hit­tar nå­gon det känns bra med.

Det lå­ter som om det finns en del skuld­käns­lor hos dig, med tan­kar om att du är led­sen att du in­te kun­de för­hind­ra hans själv­ska­dan­de. Men där ska du ve­ta att det verk­li­gen in­te är ditt fel. Det är jät­tesvårt att lä­sa av män­ni­skor och du be­skri­ver ju dess­utom att han pend­lar i må­en­det och plöts­ligt mår bra och in­te tyc­ker att det är nå­got pro­blem. För en del män­ni­skor är det så – de är väl­digt käns­lo­styr­da. När ång­es­ten slår på blir de helt upp­slu­ka­de av den och kan in­te hit­ta nå­got hjälp­samt sätt att han­te­ra den på, för att se­dan när de mår bra va­ra upp­slu­ka­de av den käns­lan i stäl­let och glöm­ma hur det var. Då är det näs­tan omöj­ligt att lä­sa av nå­gon.

Det jag re­kom­men­de­rar dig att gö­ra är att för­kla­ra för din pojk­vän hur oro­lig du är och hur det­ta på­ver­kar dig – att hans ovil­ja att sö­ka hjälp på­ver­kar ditt må­en­de och ska­dar er re­la­tion. Och även att va­ra tyd­lig med att du in­te kan va­ra hans en­da stöd, ut­an att han be­hö­ver pro­fes­sio­nell hjälp. Det ut­ma­nan­de för dig blir att fort­sät­ta sä­ga det var­je gång han even­tu­ellt vill pra­ta av sig med dig. Ris­ken om du går in och för­sö­ker va­ra hans sam­tals­stöd är att han blir säm­re och ald­rig tving­as ta tag i si­na pro­blem. Säg till ho­nom att du gär­na hjäl­per ho­nom att ta kon­takt med lä­ka­re och psy­ko­log och att du even­tu­ellt förs­ta gång­en kan föl­ja med och va­ra ett stöd, men att du in­te kan va­ra en te­ra­peu­tisk kon­takt för ho­nom.

Det här är in­te lät­ta sa­ker och det krä­ver att du står ut med fru­stra­tion från ho­nom när du in­te ger det han ber om. Där­för är det vik­tigt att du fun­de­rar på var din gräns går och hur myc­ket du or­kar med – till ex­em­pel vad du ska gö­ra om han väg­rar sö­ka hjälp. Och se till att du själv har nå­gon att ta stöd ifrån. För det är tungt att bä­ra så­da­na här sa­ker själv.

TUNGT BAGAGEDet är myc­ket att en­sam bä­ra en an­nan per­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.