Mam­ma tar på mi­na barn

Modern Psykologi - - FRÅGOR SVAR - Jen­ny Klef­bom, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

Min mam­ma är en väl­digt gräns­lös per­son. Hon har svårt att re­spek­te­ra and­ras grän­ser, så­väl fy­sis­ka som emo­tio­nel­la. Hon kom­mer från en väl­digt tra­sig upp­växt med psy­kisk sjuk­dom och in­cest, men har gjort sitt all­ra bäs­ta för att gö­ra det bra för mig och mi­na sys­kon.

Nu har jag fått eg­na barn. De äls­kar sin mor­mor och hon är snäll mot dem. Men hon kan in­te slu­ta ta på dem på ett sätt som jag tyc­ker är olämp‍ ligt. Hon sme­ker dem på rum­pan, ska all­tid ta av dem klä­der och blö­jor, och tvät­tar dem på ett sätt som bå­de jag och min man tyc­ker är kon‍ stigt. Jag blir all­de­les kall när jag ser hen­ne gö­ra det. Jag har för­sökt sä­ga nej. Ibland går det men of­tast är det som att jag fry­ser. Jag mår fruk­tans‍ värt då­ligt över att in­te kun­na fre­da mi­na eg­na barn.

Jag vet in­te hur jag ska gö­ra när mor­mor vill va­ra barn‍ vakt. Bar­nen är än­nu små och för­står in­te rik­tigt vad som är fel. De grå­ter ibland när mor­mor in­si­ste­rar för myc­ket på att ”tvät­ta”. Jag tror in­te att hon vill il­la. Jag tror in­te hel­ler att hon för­står att hon gör nå­got fel. Jag tror in­te att min mam­ma har någ­ra sex­u­el­la av­sik­ter med det hon gör. Men det blir så fel än­då. Jag vet in­te hur jag ska kun­na ta upp det­ta med hen­ne och skäms oer­hört. Hop­pas att ni kan hjäl­pa mig.

Tack för din frå­ga, som jag är glad över att du har skic­kat till oss. Det är så tyd­ligt att din oro och vån­da bott­nar just i om­sorg och kär­lek, all­ra mest om och till di­na barn, men även di­na var­ma käns­lor och din för­stå­el­se för din mam­ma ly­ser ige­nom. Du be­fin­ner dig helt en­kelt i den svå­ra si­tu­a­tio­nen att en män­ni­ska som du i grun­den tyc­ker om, be­ter sig på ett sätt som är helt och hål­let oac­cep­ta­belt, ef­tersom det ska­dar and­ra män­ni­skor, i det här fal­let di­na barn.

Många i din si­tu­a­tion hade nog va­rit hår­da­re och mer för­dö­man­de, och det hade va­rit be­grip­ligt, men du har ge­nom din in­ställ­ning ett för­språng. Det är stör­re chans att du kom­mer att kun­na lö­sa den svå­ra si­tu­a­tio­nen på ett sätt så att al­la in­blan­da­de tar så li­ten ska­da som möj­ligt. Och lös­ning­en på pro­ble­met tän­ker jag hand­lar om att er­bju­da oer­hört tyd­li­ga ra­mar och grän­ser för din mam­ma.

Du tar upp att du i de si­tu­a­tio­ner som man – ut­i­från din be­skriv­ning–nog får­be­näm­nas om över­grepps si­tu­a­tio­ner, fry­ser. Jag tol­kar att du med det or­det me­nar att du blir helt hand­lings­för­la­mad, oför­mögen att va­re sig gö­ra el­ler sä­ga nå­got. Det är en ty­pisk och allt­så bå­de van­lig och nor­mal re­ak­tion då man ut­sätts för över­grepp. Och när nå­gon gör nå­got mot di­na barn så får man nog sä­ga att även du ut­sätts för ett över­grepp.

Men jag und­rar ock­så över om det du ser din mam­ma gö­ra mot di­na barn ock­så väc­ker min­nen av be­te­en­den hon har haft mot dig? Det skul­le i så fall kun­na för­stär­ka des­sa käns­lor. Nu är du en vux­en och ka­pa­bel kvin­na, men när du upp­lev­de det­ta förs­ta gång­en var du i så fall li­ten och hjälp­lös, och helt i hän­der­na på din mam­ma. Om du in­te själv har någ­ra min­nen av just den här ty­pen av över­grepp, så tän­ker jag mig att det som nu på­går än­då mås­te väc­ka en mas­sa tan­kar hos dig om hur du egent­li­gen hade det när du var li­ten.

Mitt för­slag till lös­ning på pro­ble­met är allt­så tyd­li­ga ra­mar och grän­ser, och då mås­te kor­ten läg­gas på bor­det. Du mås­te be­skri­va för din mam­ma vad du ser och hur du upp­le­ver

När nå­gon gör nå­got mot di­na barn så får man sä­ga att även du ut­sätts för ett över­grepp

det. Det är ing­en lätt sak att gö­ra, och in­te hel­ler nå­gon lätt sak för din mam­ma att ta emot. Det är ut­an tve­kan så att du kom­mer att be­hö­va hjälp med des­sa sam­tal.

Vik­tigt är ock­så att så långt som möj­ligt ska­la av al­la ris­ker för käns­lo­ut­brott. Det är näs­tan all­tid bäst att sät­ta sig ner och ha ett pla­ne­rat och struk­tu­re­rat sam­tal, i stäl­let för att vän­ta in ”ett lämp­ligt till­fäl­le”. Sär­skilt olämp­ligt vo­re det att ta snac­ket i an­slut­ning till att din mam­ma har be­tett sig olämp­ligt, då det ökar ris­ken dra­ma­tiskt för att hon kän­ner sig an­kla­gad, miss­tänk­lig­gjord och skam­be­lagd, och in­te alls kom­mer att ta in det ni sä­ger.

Jag tror att det vo­re bra om du och din man till­sam­mans tog sam­ta­let. Om det fun­ge­rar då­ligt med ba­ra er två så finns ock­så möj­lig­he­ten att bo­ka en tid hos fa­mil­je­råd­gi­va­re el­ler kom­mu­nens fa­mil­je­te­ra­peu­ter, som kan age­ra sam­tals­le­da­re, och ock­så va­ra ett stöd för dig i att stå upp för all­va­ret i si­tu­a­tio­nen. Grun­den i ert sam­tal bör va­ra att bar­nen och de­ras be­hov går fö­re allt an­nat. De är högs­ta pri­o­ri­tet. Att kland­ra och ana­ly­se­ra din mam­mas be­te­en­den är där­e­mot in­te nå­got ni be­hö­ver äg­na så myc­ket tid. Pre­cis så som du be­skri­ver he­la si­tu­a­tio­nen i de sista ra­der­na av ditt brev tror jag skul­le kun­na va­ra en myc­ket fin och in­kän­nan­de start på ett sam­tal, även om jag för­stås in­te alls kan ga­ran­te­ra att din mam­ma kom­mer att upp­le­va det så. Men du mås­te ta ris­ken att din mam­ma in­te kom­mer att ha nå­gon för­stå­el­se. Allt i li­vet går in­te att lö­sa lätt och smi­digt, och ibland är pri­set högt för att gö­ra det man mås­te gö­ra: skyd­da si­na barn.

Hur ra­mar­na för bar­nens och mor­mors um­gänge ska se ut mås­te du och din man till­sam­mans be­stäm­ma. Men så som du be­skri­ver lä­get så lå­ter det di­rekt olämp­ligt att mor­mor alls är till­sam­mans med bar­nen ut­an att nå­gon av er två ock­så är med. Det går ock­så att gö­ra över­ens­kom­mel­ser om vil­ka syss­lor hon får gö­ra, och där tyc­ker jag att det är ni för­äld­rar som ska ha an­svar för blöj­by­ten och bad. Det är ju in­te så­dant som normalt är hu­vud­fo­kus i kon­tak­ten mel­lan barn­barn och de­ras mor- och far­för­äld­rar, ut­an det bru­kar lig­ga mer på lek, sa­go­läs­ning, mål­ti­der, park­be­sök och så­da­na ak­ti­vi­te­ter.

Om det in­te hjäl­per att med­ve­tan­de­gö­ra din mam­ma om vad hon fak­tiskt gör, och att sät­ta upp tyd­li­ga grän­ser för att få stopp på det­ta, så mås­te ty­värr grän­ser­na bli än­nu hår­da­re. Pri­o­ri­tets­ord­ning­en – att bar­nen all­tid går först – mås­te var tyd­lig för bå­de dig och din man.

UT­SAT­TA Frå­ge­stäl­la­rens mam­ma går över grän­sen med barn­bar­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.