Vi kan in­te fly från vå­ra kli­mat­val

Det kan vi lä­ra av ex i sten­tia lis­ter­na.

Modern Psykologi - - STATISTIK INSIKT -

Årets ex­tre­ma vä­der­hän­del­ser är för många ett upp­vak­nan­de. I vint­ras ha­de vi snö och ky­la på ett säl­lan skå­dat sätt. Vår­flo­den var ex­trem och knappt ha­de snön smält bort och jag ha­de satt po­ta­tis på lan­det, förr‍än maj fick 25 gra­der. Vår­flod och ful­la vat­ten­ma­ga­sin till trots blev det tor­ka i ju­ni. I ju­li kom ex­trem­vär­men och me­dan vi ha­de tro­pis­ka nät­ter här­ja­de åter­i­gen skogs‍ brän­der. När se­dan ett hund­ra­tal gre­ker dog i en in­fer‍ na­lisk eldstorm un­der en ef­ter­mid­dag tyck­tes gu­dar­nas bud­skap va­ra över­tyd­ligt. Män­ni­skan har med sin ex­istens värmt upp världs­ha­ven, på­ver­kat ström­mar och vin­dar glo­balt. Den fort­sat­ta fos­si­la an­vänd­ning­en har ska­pat en ske­nan­de ut­veck­ling. Trots att så­väl ve­ten­ska­pen som gu­dar­na är över­tyd­li­ga har vårt eko­no­mis­ka och po­li­tis­ka sy­stem in­te kla­rat av att by­ta rikt­ning.

DEN HÄR MÄNSK­LI­GA po­si­tio­nen har fått mig att tän­ka på ex­i­sten­ti­a­lis­men. En grund­läg­gan­de tan­ke hos fle­ra av ex­istens­fi­lo­so­fer­na är att så­väl li­vet som dö­den sak­nar me‍ ning och att till­va‍ rons vär­de lig­ger i hand­ling­en. Ki­er‍ ke­gaard, Sar­t­re, de Beau­vo­ir och Ca‍ mus be­to­nar var­je in­di­vids fria vil­ja och an­svar. In­sik‍ ten om vårt tunga an­svar ge­nom vå­ra val, gör att vi ofrån­kom­li­gen kän­ner ång­est. Det är upp­fris­kan­de att ex­is­ten‍ ti­a­lis­men sät­ter fo­kus på vårt an­svar som män­ni­skor och att det med det­ta an­svar ock­så föl­jer en up­pen­bar plikt att skri­da till hand­ling. För ex­i­sten­ti­a­lis­ter­na du­ger det in­te att ”tän­ka rätt”, ut­an vårt liv och dess me­ning vär­de­ras ut­i­från vå­ra hand­ling­ar.

Den ång­est vår fri­het le­der till und‍ slip­per vi of­ta ge­nom att göm­ma oss bak‍ om den sto­ra mas­sans hand­ling­ar. En så‍ dan flykt från vår fri­het och vårt an­svar är in­te mo­ra­liskt god­tag­bar. Vis­sa skul­le kanske in­fli­ka att ef­tersom ex­i­sten­tia‍ lis­ter­na me­na­de att allt är me­nings­löst då vi än­då ska dö, kan var och en väl­ja att lugnt sit­ta still i bå­ten och fa­ta­lis­tiskt in­vän­ta jor­dens ske­nan­de kli­mat.

Men ef­tersom vi vet att växt- och djur‍ li­vet är hårt träng­da på vår pla­net och att hund­ra­tals mil­jo­ner män­ni­skors hem är hotade un­der vår livs­tid på grund av sti­gan­de hav­s­ni­vå­er, är det omo­ra­liskt att in­te age­ra. Värl­den är orätt­vis och de 82 pro­cent av jor­dens be­folk­ning som ald­rig sut­tit i ett flyg­plan har ett mind­re an­svar än vi svens­kar. Vi i väst­värl­den har mak­ten, fri­he­ten och an­sva­ret i vå­ra hän­der. Det kan vi in­te fly ifrån. Jo­nas Mos­skin är or­ga­ni­sa­tions‍ psy­ko­log och skri­bent.

Vårt liv och dess me­ning vär­de­ras ut­i­från vå­ra hand­ling­ar

ÖDESFRÅGA Jo­nas vill se mer fo­kus på det eg­na an­sva­ret i kli­mat‍de­bat­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.