10 livs‍vis­do­mar du in­te fick i sko­lan

Vis­dom in­ne­bär att age­ra i värl­den så som den är och in­te som vi öns­kar att den skul­le va­ra. Här är tio psy­ko­lo­gis­ka lär­do­mar som hjäl­per dig att tyd­lig­gö­ra vad du vill och kom­ma när­ma­re di­na mål.

Modern Psykologi - - PERSONLIGT - TEXT JE­NA PIN­COTT/PSYCHO­LO­GY TO­DAY ILLUSTRATIO N AMAN­DA BERGLUND

ATT LE­VA KAN va­ra kne­pigt. Vi må be­fin­na oss högst upp på evo­lu­tions­ste­gen, men att va­ra män­ni­ska är ock­så att va­ra död­lig, otill­för­lit­lig och brist‍ fäl­lig. En av vå­ra bris­ter är att vi är så bra på att sät­ta krok­ben för oss själ­va: Vi mås­te le­va i värl­den som den är, men vi ser än­då på al­la er­fa­ren­he­ter ge­nom vå­ra eg­na fil­ter och per­spek­tiv – hur be­grän­sa­de el­ler ske­va des­sa än är. Är vi till­räck­ligt upp­märk­sam­ma el­ler le­ver till­räck­ligt länge (el­ler bå­de och), lär sig de fles­ta av oss att be­mäst­ra någ­ra av vå­ra med­föd­da svag­he­ter. De här fär­dig­he­ter­na öns­kar man såklart att man haft med sig från bör­jan. Där­för kom­mer här tio livs­vis‍do­mar ba­se­ra­de på psy­ko­lo­gisk kun­skap.

1 Allt som hän­der hand­lar in­te om dig.

Vi har al­la hu­vud­rol­len i vår egen film och allt an­nat i värl­den är ba­ra en ku­liss: din part­ners hu­mör­sväng­ning­ar, ditt bo­lags mark­nads­vär­de, att du fast­nar i en tra­fik­kö. Det är mänsk­ligt att se allt ge­nom den eg­na lin­sen och ut­i­från hur sa­ker på­ver­kar just dig. Den­na vink­la­de verk­lig­hets‍ upp­fatt­ning har ett namn, ego­cent­risk bi­as.

So­ci­alpsy­ko­lo­ger me­nar att vår ten­dens till ego­cen‍ trism är djupt ro­tad ef­tersom den hjäl­per oss att be­hål­la en sam­man‍häng­an­de be­rät­tel­se om oss själ­va. Ju mer vi per‍ so­na­li­se­rar upp­le­vel­ser, desto mer re­le­van­ta blir de för oss – och en­dast re­le­van­ta min­nen be­hålls över lång tid. Min­nen är allt vi har och allt vi är, de är grun­den i vår iden­ti­tet.

Trots det­ta är det vik­tigt att se ego­cent­risk bi­as för vad den är: en an­pas­sad il­lu­sion. Det kom­mer sä­kert en dag när din chef in­te upp­märk­sam­mar det du gör. El­ler när du in­te får job­bet som du var sä­ker på att du skul­le få. Du kom­mer att ta det per­son­ligt och kän­na dig för­vir­rad, för­o­läm­pad, kanske för­ban­nad. Du kom­mer att bli in­dra­gen i di­na eg­na käns­lor för att vår­da de upp­lev­da så‍ ren, och du kom­mer kanske att age­ra på dem.

Ego­cent­risk bi­as får oss att miss­tol­ka and­ra och un­der‍ mi­ne­rar em­pa­ti och to­le­rans. Den fång­ar oss i en bubb­la där vi slö­sar ener­gi på att för­sö­ka åter­häm­ta oss från för­o­lämp‍ ning­ar som in­te var rik­ta­de mot oss från förs­ta bör­jan.

För att kun­na le­va ett mind­re re­ak­tivt och mer tyd­ligt liv, mås­te vi där­för sät­ta egot på plats. Vi kan på­ver­ka oss själ­va kog­ni­tivt, så att vi in­ser att vårt per­spek­tiv in­te är det en­da, el­ler det bäs­ta. Då kan vi se si­tu­a­tio­ner tyd­li­ga­re och när­ma oss dem mer ef­fek­tivt. Vi kan till och med se po­äng­en i and­ras sätt att se på sa­ker, och lä­ra oss av det.

Det finns si­tu­a­tio­ner där des­sa ego­skif­ten sker na­tur­ligt med mi­ni­mal an­sträng­ning, ge­nom upp­le­vel­ser som kitt­lar vår för­und­ran: en Brahms­kon‍ sert, att få barn, ma­te­ma­tis­ka form­ler, fun­de­ring­ar kring uni­ver­sum. Den här sor­tens upp­le­vel­ser däm­par egot och vid­gar per­spek­ti­ven, me­nar fors­kar­na. En del stu­di­er har ock­så vi­sat att me­men­to

mo­ri, på­min­nel­ser om li­vets obe­stän­dig­het, kan flyt­ta egot från ramp­lju­set (och gö­ra oss lyck­li­ga­re).

2 Fo­ku­se­ra på and­ra ut­an att hänga upp dig på hur de ser på dig.

En na­tur­lig följd av ego­cen‍ trisk bi­as är den så kal­la­de spot­lightef­fek­ten: Om du le­ver ditt liv som stjär­nan i din egen film, kom­mer du näs­tan per au­to­ma­tik att an­ta att al­la and­ra iakt­tar dig nog­grant. Be­trak­tar du dig själv som mitt­punk­ten i ditt eget uni‍ ver­sum, kom­mer du att tro att du är mitt­punk­ten ock­så i al­la and­ras. Kon­se­kven­sen kan bli att du tän­ker mind­re på and­ra

och mer på hur du upp­fat­tas av dem och vad de tän­ker om dig. Ut­strå­lar du själv­för­tro­en­de och kom­pe­tens el­ler ver­kar du obe­kväm el­ler upp­rörd? Det spe­lar tro­li­gen ing­en roll. Forsk­ning­en vi­sar att lju­set på oss in­te är så starkt som vi tror. Folk läg­ger in­te mär­ke till oss i så stor ut­sträck­ning som vi in­bil­lar oss.

I en stu­die fick del­ta­gar­na bä­ra en pin­sam t-shirt, med en bild av ar­tis­ten Bar­ry Ma­ni‍ low, och blev till­frå­ga­de om hur många de trod­de skul­le läg­ga mär­ke till den. Re­sul­ta­tet vi­sa­de att fär­re än hälf­ten av det upp­skat­ta­de an­ta­let ha­de lagt mär­ke till trö­jan. Sam­ma sak hän­de i ett ex­pe­ri­ment om grupp­dy­na­mik, där del­ta­gar­na an­tog att små fel­säg­ning­ar och even­tu­el­la miss­tag upp­märk‍ sam­ma­des mer av and­ra än vad de fak­tiskt gjor­de.

Spot­lightef­fek­ten sträc­ker sig ock­så bort­om det som sker i den ytt­re verk­lig­he­ten. Männ‍ is­kor tror ock­så of­ta att and­ra har koll på de­ras in­re verk­lig‍ het. När test­del­ta­ga­re om­bads ut­fö­ra ett slags be­drä­ge­ri, så över­skat­ta­de de dra­ma­tiskt hur myc­ket av de­ras in­ten­tio‍ ner som ”läck­te” och syn­tes ut­åt.

När vi bryr oss li­te mind­re om vår od­la­de själv­bild öpp­nar vi upp för mer ge­nu­i­na mö­ten med and­ra. När vi sän­ker vår gard lå­ter vi sam­ti­digt and­ra gö­ra det­sam­ma och fo­ku­se­ra mind­re på sin egen själv­bild. På det­ta sätt kan mått­lig själv‍ex­po­ne­ring in­spi­re­ra till känslo­mäs­sig öm­se­si­dig­het. Strål­kas­ta­ren bred­das till ett stör­re, ge­men­samt ljus.

3 Du be­hö­ver in­te be­te dig som du kän­ner

dig. Ing­en mår bra jämt. Vi li­der ne­der­lag, blir be­svik­na och mö­ter mot­stånd. Vis­sa

” Folk läg­ger in­te mär­ke till oss i så stor ut‍ sträck­ning som vi in‍ bil­lar oss”

da­gar krä­ver mer ener­gi och an­sträng­ning än vi be­sit­ter. Vi kan gö­ra oss själ­va be­svik­na vad gäl­ler nå­got som är vik­tigt för oss och sa­ker kan hän­da som gör att det känns som om vi ska upp­slu­kas av sorg el­ler ätas upp av ång­est.

Men vi är in­te ge­nom­skin‍ li­ga. Vetska­pen om att vi of­ta miss­upp­fat­tar i vil­ken ut­sträck­ning män­ni­skor läg­ger mär­ke till oss och miss­be­dö‍ mer hur myc­ket av vå­ra käns­lor och tan­kar som syns för and­ra, ger oss möj­lig­he­ten att be­hål­la vår vär­dig­het, in­tegri­tet och självre­spekt när vi in­te är på topp. Vi be­hö­ver in­te smit­ta ner vår so­ci­a­la in­ter­ak­tion med vår känslo­mäs­si­ga dags­form.

Men hur be­ter man sig be­hag­ligt när man kän­ner sig vre­sig och ir­ri­te­rad? Hur hål‍ ler vi till­ba­ka ils­ka, ag­gres‍ si­on och för­svar när vårt jag pre­cis har fått sig en törn? På se­na­re år har själv­di­stan­se­ring vun­nit mark som en ef­fek­tiv psy­ko­lo­gisk självre­gle­ring. Et­han Kross, fö­re­stån­da­re för Emo­tion & self con­trol lab vid Uni­ver­si­ty of Michi­gan, USA, för­kla­rar det som att ”pro­ces­sa de eg­na käns­lor­na från en ut‍ om­stå­en­des per­spek­tiv”.

Fö­re­ställ dig till att bör­ja med att du har mer än ett jag. Om ja­get som re­so­ne­rar kring den ne­ga­ti­va er­fa­ren­he­ten – i skrift, ut­ta­lat högt el­ler tyst i ditt hu­vud – har en annan röst än den som upp­lev­de den, blir de ne­ga­ti­va käns­lor­na in­te li­ka på­tag­li­ga.

Det di­stan­si­e­ra­de ja­get kan ge det li­dan­de ja­get det men­ta­la ut­rym­met att rea‍ ge­ra mind­re käns­lo­samt på en ne­ga‍tiv er­fa­ren­het. Det gör att vi tän­ker kla­ra­re och har mer kon­troll över hur vi be­ter oss.

Et­han Kross har iden­ti­fi­e­rat fler sätt att an­vän­da den­na ”ling­vis­tis­ka ju­jitsu” för att änd­ra hu­mör (och be­te­en­de) när vi själ­va vill: Ett pepp‍ talk fun­ge­rar bra när det ges i sam­ma ton som du skul­le an­vänt för att pep­pa and­ra. An­vänd ditt eget namn el­ler ”du”, hell­re än ”jag” el­ler ”mig”, när du ta­lar till dig själv. (Okej Ja­ne, att få spar­ken är ett till­fäl­le så gott som nå­got att un­der­sö­ka di­na styr­kor och vad du vill gö­ra här­näst.)

All­män­na pro­no­mi­na som ”man” el­ler ”en” kan ock­så va­ra an­vänd­ba­ra, på­pe­kar Et­han Kross, och ibland an­vän­der vi des­sa omed­ve­tet för att nor­ma­li­se­ra och gö­ra en upp­le­vel­se me­nings­full. (Om man job­bar för en mi­so­gyn ty­rann, får man ju för­vän­ta sig pro­blem.) Ju in­ten­si­va­re en käns­la är, desto bätt­re fun­ge­rar tek­ni­ken med själv­di­stans‍ er­ing, me­nar Et­han Kross.

4 Om­for­mu­le­ra (och han­te­ra) di­na ne­der­lag.

Att ge allt på en job­bin­ter­vju och se­dan än­då in­te få job­bet är en be­svi­kel­se, in­te en kris. Att ha en miss­lyc­kad fest är trå­kigt, men in­te en an­led‍ ning till de­pres­sion. Att få en till­sä­gel­se för att man är sen till job­bet kan kän­nas som en för­o­lämp­ning, men är in­te ett skäl till att sä­ga upp sig.

De mest psy­kiskt mot‍ stånds‍‍kraf­ti­ga män­ni­skor­na ger sig själ­va men­talt spel­rum, ut­rym­me att se si­na bak­slag som möj­lig­he­ter att lä­ra och

växa. De ser på miss­lyc­kan­den som hän­del­ser, in­te som en iden­ti­tet. So­ci­alpsy­ko­lo­ger me­nar att även om män­ni­skor är oli­ka vad gäl­ler med­född för­må­ga att to­le­re­ra stress, så kan men­tal styr­ka od­las och trä­nas upp.

Al­la budd­his­ter vet – och in­om mind­ful­ness tilläm­pas den kun­ska­pen – att käns‍ lor in­te är en di­rekt speg­ling av verk­lig­he­ten. Käns­lor är dag‍slän­dor – det­sam­ma gäl­ler flop­par och fi­as­kon. Mot­stånds­kraf­ti­ga per­so­ner de­fi­ni­e­rar in­te sig själ­va ge­nom si­na miss­lyc­kan­den. De för­står att det är tem­po­rä­ra fö­re­te­el‍ ser.

Sam­ma själv­di­stan­se­ring som hjäl­per oss att för­bätt­ra hu­mör och självre­gle­ring kan ock­så an­vän­das för att stär­ka vår psy­ko­lo­gis­ka mot­stånds‍ kraft. Et­han Kross re­kom‍ men­de­rar oss att sö­ka svar på vå­ra frå­gor och tan­kar om miss­lyc­kan­de el­ler be­svi­kel­se hos vå­ra mer di­stan­se­ra­de ”and­ra per­sons-jag”. (Vad ha­de du kon­troll på Alice, och vad ha­de du kun­nat gö­ra bätt­re?) Om sam­ma sak hän­de en vän, vad skul­le ditt råd va­ra? Hur kom­mer den här in­ci­den­ten att på­ver­ka dig om en må­nad el­ler ett år?

På det sät­tet om­ar­be­tar du bak­sla­get till en stär­kan­de er­fa­ren­het – en typ av kog­ni­tiv om­vär­de­ring. Vi kan då ock­så kom­ma att kän­na igen hur vi ten­de­rar att tryc­ka ner oss själ­va med de van­li­ga kog­ni‍ ti­va syn­dar­na: ka­ta­stroftänk, över­ge­ne­ra­li­se­ring, per­so­na­li‍ se­ring, po­la­ri­se­ran­de svart­vitt-tän­kan­de och för­ut­fat­ta­de me­ning­ar. Som Ham­let sa: ”Ing­et är gott el­ler ont i och för sig självt, det är vårt tyc­ke som gör det till en­de­ra”.

Med hjälp av mag­net‍ ka­me­ra‍‍tek­nik har fors­ka­re

” And­ra är of­ta bätt­re än vi själ­va på att för‍ut‍sä­ga vårt be­te‍ en­de”

stu­de­rat för­söks­per­so­ners hjär­nor me­dan des­sa äg­nar sig åt just om­vär­de­ring. Den re­so‍ ne­ran­de pre­fron­ta­la bar­ken ak­ti­ve­ras, me­dan den över‍ ak­ti­va emo­tio­nel­la amyg­da­la lug­nar ner sig. Det är men­tal styr­ka in ac­tion.

5 Lär dig att krä­va är­lig åter­kopp­ling.

Det finns två ty­per av männ‍ is­kor i värl­den, me­nar or­ga­ni‍ sa­tions­psy­ko­lo­gen Tasha Eu­rich, för­fat­ta­re till boken

In­sight som kom 2017: ”De som tror att de har själv­kän­ne­dom och de som fak­tiskt har det.”

För att kom­pli­ce­ra det he­la finns två ty­per av själv­kän‍ ne­dom: in­re (hur vi ser oss själ­va och vå­ra vär­de­ring­ar och pas­sio­ner) och ytt­re (hur and­ra ser oss). Ba­ra den se­na­re kan be­rät­ta för oss att vår histo­ria är trå­kig att lyss­na på el­ler att ing­en li­tar på oss om vi fjäs­kar för che­fen. Ytt­re själv­kän­ne‍ dom gör oss mer syn­ka­de med and­ra. Det gör oss till mer ef­fek­ti­va le­da­re ef­tersom vi är mer em­pa­tis­ka, vil­ket vi blir av att för­stå and­ra män­ni­skors per­spek­tiv.

Om vi viss­te hur and­ra upp­fat­ta­de oss, skul­le vi in­te vil­se­le­das av kri­tik el­ler när vår in­ter­ak­tion med and­ra blir fel till sy­nes ut­an an­led­ning. ”And­ra män­ni­skor, även de som in­te kän­ner oss väl, är of­ta bätt­re än vi själ­va på att av­gö­ra hur vårt fram­ti­da be­te­en­de kom­mer att se ut”, sä­ger Tasha Eu­rich. Det kan kom­ma som en över­rask­ning, tilläg­ger hon, men män­ni­skor som ran­kar högt på in­tro­spek­tion har in­te nöd­vän­digt­vis hög ytt­re själv­kän­ne­dom. Fak­tum är att för­hål­lan­det of­ta är det mot‍ sat­ta, ef­tersom vi när vi frå­gar oss var­för en in­ter­ak­tion blev fel, ten­de­rar att hit­ta på svar som in­te stäm­mer över­ens med verk­lig­he­ten.

Här gäl­ler det att vå­ga va­ra öd­mjuk och stäl­la spe­ci­fi­ka frå­gor till and­ra om hur de upp­le­ver dig. Li­vet hand­lar in­te ba­ra om dig, men du be­hö‍ ver än­då kor­rekt kun­skap om hur du upp­levs. Tasha Eu­rich re­kom­men­de­rar oss att väl­ja ut upp till fem ”kär­leks­ful­la kri­ti­ker” som kan av­lä­sa dig or­dent­ligt. De här per­so­ner­na bör va­ra bå­de vän­ner och kol‍ le­ger el­ler an­ställ­da. Frå­ga dem sa­ker som ”Vad gör jag som jag bör fort­sät­ta gö­ra?” ”Vad bör jag slu­ta med?” ”Vad ir­ri­te­rar du dig på hos mig?” Sva­ren kan ska­ka om din verk­lig­hets­bild, var­nar Tasha Eu­rich. Så ta en pa­us ef­teråt, in­nan du pro­ces‍ sar in­for­ma­tio­nen.

6 Håll fast vid di­na vär­de­ring­ar, oav­sett vad and­ra för­vän­tar sig.

Di­na eg­na be­hov och vär­de‍ ring­ar spe­lar roll. Om du in­te till­go­do­ser dem på ett bra sätt i allt du fö­re­tar dig, så bor‍ gar du för ett liv av ång­er el­ler för­bitt­ring. Ett me­nings­fullt liv krä­ver ge­nom­tänkt ut­fö‍ ran­de av di­na pas­sio­ner och fär­dig­he­ter. Det­ta gör allt­så att du mås­te upp­täc­ka vil­ka di­na vär­de­ring­ar är och ut­rus­ta dig för att an­vän­da dem.

Att ve­ta hur and­ra ser dig, el­ler vad de för­vän­tar sig av dig, in­ne­bär in­te att du

be­hö­ver för­änd­ra någon­ting, tilläg­ger Tasha Eu­rich: ”Du har kon­troll.” Ut­ma­ning­en, me­nar hon, är att det vi öns­kar oss själ­va (in­re själv­kän­ne­dom), och vad and­ra för­vän­tar sig av oss (ytt­re själv­kän­ne­dom) in­te all­tid är väl­de­fi­ni­e­rat. ”Det är en ba­lans, en drag­kamp, sä­ger Tasha Eu­rich, ”och du be­hö­ver till­räck­lig in­re själv­kän­ne­dom för att dra dig ur”. När al­la för­vän­tar sig att du ska ta över fa­mil­je‍fö­re­ta­get, kan du då va­ra helt sä­ker på att du verk‍ li­gen i stäl­let hell­re vill ar­be­ta för fredskå­ren i Ma­lay­sia? El­ler att du in­te vill ha barn – nå‍ gon­sin?

Fär­dig­he­ten här hand­lar om att för­e­na två de­lar av själv­kän­ne­do­men: den del av oss som kän­ner till vå­ra eg­na önsk­ning­ar och pas­sio­ner som för­blir re­la­tivt sta­bi­la över tid, samt den del av oss som ska­par me­ning och iden­ti­tet i en so­ci­al kon­text, som är i stän­dig för­änd­ring. Des­sa är själv­fal­let in­te helt se­pa­re­ra­de. Omed­ve­tet för­sö­ker vi le­va upp till det som and­ra för­vän­tar sig av oss – vå­ra för­äld­rar, lärare och part­ner. Ju sva­ga­re vår in­re själv­kän­ne‍dom är, desto mer bryr vi oss om hur vi upp­fat­tas av and­ra och mås­te käm­pa för att skil­ja vad vi själ­va vill från vad som för­vän­tas av oss. Vi för­sö­ker va­ra and­ra till lags.

Per­so­ner som har så­väl hög in­re som ytt­re själv­kän­ne­dom är bäst på att na­vi­ge­ra mel­lan de två kon­kur­re­ran­de för­vänt‍ ning­ar­na, me­nar Tasha Eu­rich. De vär­de­sät­ter au­ten­ti­ci­tet och in­tegri­tet, vet vad de vill och be­ly­ser det­ta med hjälp av and­ra per­spek­tiv. När de ber om åter­kopp­ling är de ”väl­digt, väl­digt kräs­na”, sä­ger hon, och till­frå­gar ba­ra dem de verk‍ li­gen li­tar på. När det gäl­ler de­ras önsk­ning­ar och am­bi‍ ti­o­ner, an­för­tror de sig ba­ra till ett få­tal ut­val­da, som vill att de ska lyc­kas.

Tasha Eu­rich po­äng­te­rar att själv­kän­ne­dom för­vär­vas ge‍ nom att ta in ge­ne­rel­la möns­ter och ten­den­ser, in­te ut­i­från en en­da per­sons åsikt. Vad vill du in­nerst in­ne gö­ra för dig själv? När vi gör den­na typ av in­tros‍ pek­tion, re­kom­men­de­rar hon att vi er­sät­ter den känslo­mäs‍ sigt lad­da­de frå­gan ’var­för’ med den mer pro­duk­ti­va ’vad?’. Ex­em­pel­vis: ”Vad kan jag in­te som jag skul­le vil­ja lä­ra mig?” ”Vad gör jag in­te som jag bor­de gö­ra?” Som fi­lo­so­fen Lao Tzu sa: ”Djupt i ditt in­re finns sva­ret.”

7 Om­prö­va di­na tan­kar.

Hur känslo­mäs­sigt bund­na vi än är till vå­ra be­slut, hur myc­ket vå­ra åsik­ter och per­spek­tiv än har tjä­nat oss så kom­mer det till en punkt när ihär­dig­het och stånd­ak­tig­het stel­nar till ri­gi­di­tet.

Vad du än hit­tar djupt i ditt in­re, så vill du in­te ha ri­gi­di­tet. Men det­ta hän­der än­då många av oss, för­kla­rar psy­ko­lo­gen Ali­son Gop­nik, vid Uni­ver‍ si­ty of Ca­li­for­nia, Ber­ke­ley, USA. Hon ge­nom­för­de ett ex­pe­ri­ment där för­sko­le­barn och vux­na in­tro­du­ce­ra­des för en lek­sak de in­te ti­di­ga­re sett. Bå­da ål­ders­grup­per­na in­stru­e­ra­des i hur man sat­te på lek­sa­ken och gjor­de mu­sik, an­ting­en ge­nom att an­vän­da ett en­da lek­saks­block el­ler en kom­bi­na­tion av block. Där­ef­ter fick al­la tes­ta att få lek­sa­ken att fun­ge­ra med hjälp av ett nytt set lek­saks­block – men en­dast för­sko­le­bar­nen lyc­ka­des bort­se från den ti­di­ga­re kun­ska­pen och ska­pa nya kom­bi­na­tio­ner för att få lek­sa­ken att fun­ge­ra. De vux­na ten­de­ra­de att en­vist hål­la fast vid de ti­di­ga­re in‍ struk­tio­ner­na, trots att des­sa in­te läng­re fun­ge­ra­de. De re­vi‍ de­ra­de in­te sitt sätt att tän­ka.

I takt med att vi blir äld­re och sam­lar på oss kun­skap, ten­de­rar vi att bli på­tving­at kon­for­ma. Vi lär oss en grund‍ sats och blir se­dan be­grän­sa­de av den. Ny in­for­ma­tion som mot­sä­ger ti­di­ga­re kun­skap är svå­ra­re att ta in. Om vi in­te kan hit­ta ett sätt att an­pas­sa den till vå­ra för­ut­fat­ta­de me‍ ning­ar, kan re­sul­ta­tet bli att vi av­fär­dar den (in­om psy­ko­lo­gin kal­las det­ta för kon­fir­me­rings‍ bi­as). Det är där­för vå­ra po­li‍ tis­ka åsik­ter blir så sta­tis­ka. Vi misslyckas med att an­pas­sa oss till främ­man­de mil­jö­er och ny tek­no­lo­gi. Med ål­dern ger neu­ral flex­i­bi­li­tet ef­ter för ef­fek­ti­vi­tet.

Men kog­ni­tiv flex­i­bi­li­tet kan trä­nas upp, till och med åter‍ fås, med li­te trä­ning. Till att bör­ja med finns fy­sisk ak­ti­vi‍ tet, som ökar sy­re­hal­ten i blo‍ det, vil­ket le­der till sy­nap­tisk plas­ti­ci­tet. Se­dan finns den men­ta­la trä­ning­en som Ali­son Gop­nik re­kom­men­de­rar – att öva på att ta itu med nya pro‍ blem som en ny­bör­ja­re. ”Det hand­lar in­te ba­ra om att tes­ta nya sa­ker”, på­pe­kar hon, ut­an om att be­trä­da om­rå­den som är långt ifrån ditt ex­pert­om­rå­de. (Psy­ko­lo­ger: tes­ta att knac­ka kod, pro­gram­me­ra­re: tes­ta att skri­va ro­ma­ner. Al­la and­ra: stu­de­ra el­ler job­ba utom­lands en tid, om möj­lig­he­ten finns.)

”Er­sätt det känslo­mäs‍ sigt lad­da­de ’var­för?’ med det mer pro­duk­ti­va ’vad?’”

Ny­fi­ken­het bör vin­na över skick­lig­het. ”Att in­te bry sig om re­sul­ta­tet kan iro­niskt nog gö­ra oss mer ut­fors­kan­de och i för­läng­ning­en mer ef­fek­ti­va”, no­te­rar Ali­son Gop­nik. För en or­dent­lig de­mon­stra­tion av kog­ni­tiv flex­i­bi­li­tet i prak­ti­ken re­kom­men­de­rar hon att man um­gås med fy­ra­å­ring­ar.

Men­tal flex­i­bi­li­tet är ock­så väl­digt si­tu­a­tions­bun­det. Stu­di­er vi­sar att män­ni­skor är mer be­näg­na att änd­ra åsikt när de kän­ner sig till­freds med sig själ­va. Och på sam­ma sätt är vi mer be­näg­na att klam­ra oss fast vid vå­ra åsik­ter när vi kän­ner oss hotade på nå­got sätt, spe­ci­ellt om des­sa åsik­ter lig­ger i lin­je med dem hos den grupp vi iden­ti­fi­e­rar oss med.

8 Hit­ta ett sätt att mo­ti­ve­ra dig själv.

Kom­mer du ihåg hur Mark Twains ro­man­fi­gur Tom Sawy­er fick si­na vän­ner att må­la hans fas­ters vi­ta sta­ket? Han fick upp­gif­ten att ver­ka så kul att de till slut över­ta­la­de ho­nom för att lå­ta dem gö­ra det. Det driv som små barn har och får dem att vil­ja gö­ra det de gör – in­te för att de mås­te, ut­an för att de verk­li­gen vill – kal­las för in­re mo­ti­va­tion och är den bäs­ta ty­pen av mo­ti­va­tion.

Men när vå­ra för­sök att upp‍ bå­da in­tres­se el­ler an­sträng‍ ning misslyckas, käm­par vi med att få oss till att gö­ra det vi mås­te gö­ra. Peng­ar är knap‍ past till­räck­lig mo­ti­va­tion för al­la – frå­ga nå­gon som li­der av ut­matt­nings­syndrom. Kopp‍ ling­en mel­lan kom­pen­sa­tion och mo­ti­va­tion är kom­pli‍ ce­rad, men stu­di­er vi­sar att peng­ar of­ta tar bort till­freds‍ stäl­lel­sen och kan få ti­di­ga­re triv­sam­ma ak­ti­vi­te­ter att kän‍ nas trå­ki­ga. En­ga­ge­mang kan in­te kö­pas med peng­ar.

Att skri­va ner hur slav­gö­rat kom­mer att slu­ta med fram‍ gång (säg, en lö­ne­för­höj­ning el­ler be­ford­ran) el­ler vi­su­a­li‍ se­ra tri­um­fen i de­talj, har vi­sat sig ak­ti­ve­ra om­rå­den i hjär­nan kopp­la­de till be­lö­ning. Vis­sa kan ge sig själ­va in­ci­ta­ment ba­ra ge­nom att fö­re­stäl­la sig att det är en täv­ling: De gör upp­gif­ten till ett spel el­ler en täv­ling, får folk i sin om­giv­ning att hål­la dem an­sva­ri­ga för att det blir gjort el­ler fö­re­stäl­ler sig att en mot­stån­da­re vin­ner över dem. Att pra­ta med sig själv i and­ra per­son, ”coachen i hu­vu‍ det”, kan va­ra bra: ”Du kla­rar det, Ted!” En del stu­di­er vi­sar att tek­ni­ken är än­nu mer ef­fek‍ tivt for­mu­le­rad som en frå­ga: ”Kla­rar du det, Ted?” Idén är att for­mu­le­ra om upp­gif­ten till en in­tres­sant ut­ma­ning som, om allt går vägen, blir till in­ne‍ bo­en­de mo­ti­va­tion.

Men för många av oss är den mest an­vänd­ba­ra egen­ska­pen att helt en­kelt kom­ma igång, och då mås­te vi kun­na för­li­ta oss på va­na.

Du går upp kloc­kan sex för att trä­na, in­te för att pas­sio‍ ne­r­at kän­ner för det, ut­an av va­na. Du dy­ker ner i ett do­ku‍ ment på job­bet, in­te för att det är fängs­lan­de, ut­an för att det är ru­tin. Ba­ra 20 mi­nu­ter, sä­ger du till dig själv, se­dan ska du gå vi­da­re och gö­ra nå­got an­nat. Of­tast kic­kar en ma­gisk kraft in då. Det hand­lar in­te om morot och pis­ka. Det hand­lar om den en­vi­sa mål­med­ve­ten‍ he­ten att ta ett steg, se­dan ett till, och ett till, tills du hit­tar din rytm.

Ibland finns njut­ning­en i pro­ces­sen. Män­ni­skor som vet hur de ska ska­pa sin egen in­spi­ra­tion – sna­ra­re än att vän­ta på att den ska kom­ma till dem – kan kopp­la även de mest be­tung­an­de upp­gif­ter till ett hög­re syf­te. De sät­ter upp mikro­mål för de minst in­spi­re­ran­de sa­ker­na på sin att gö­ra-lis­ta. (Ge ar­be­tet 20 mi‍

nu­ter för att få en käns­la av att det går fram­åt.) De lär sig att vär­de­sät­ta de små ste­gen, in­te ba­ra det slut­gil­ti­ga re­sul­ta­tet.

9 Zoo­ma in ditt syf­te i en ut‍zoo­mad värld.

Som Mark Twain sa: ”De två vik­ti­gas­te da­gar­na i ditt liv är da­gen du föd­des och da­gen du för­stod var­för.” Mål‍upp‍fyl­lel­se är be­ro­en­de av själv‍re­gle­ring, för­må­gan att mot­stå im­pul­ser. Trå­kigt nog väx­er en hel ge‍ne‍ra­tion nu upp dränkt i Fa­ce­book och and­ra so­ci­a­la me­di­er som för­säm­rar för‍må­gan till självre­gle­ring, sä­ger Lar­ry Ro­sen, som är pro­fes­sor eme­ri­tus vid Ca­li‍‍for­nia sta­te uni­ver­si­ty och med­för­fat­ta­re till boken The

dis­trac­ted mind som kom år 2016. Vux­na män­ni­skor är in­te hel­ler im­mu­na mot den pling‍an­de och pi­pan­de feed‍back som gör smar­ta te­le­fo­ner så loc­kan­de.

– Du kanske vill ha sto­ra idéer, men om din upp­märk‍ sam­het he­la ti­den rycks bort kom­mer des­sa in­te att upp‍ stå för det finns in­te tid att pro­ces­sa nå­got på en dju­pa­re ni­vå, sä­ger Lar­ry Ro­sen. Han tilläg­ger att det in­te hel­ler finns tid för kre­a­tivt dag­dröm‍ man­de ef­tersom hjär­nan of­ta är över­sti­mu­le­rad.

I si­na stu­di­er har han sett att unga vux­na kan be­hål­la fo­kus på en upp­gift i ba­ra två till fy­ra mi­nu­ter i snitt in­nan de kol­lar mejl, sms el­ler so­ci­a­la me­di­er (och äld­re vux­na är in­te myc­ket bätt­re) – och att det kan ta upp till 20 mi­nu­ter för att se­dan åter­gå till ur­sprungs‍ upp­gif­ten. Ju fler tim­mar studenter läg­ger på att kol­la oli­ka me­di­er sam­ti­digt som de plug­gar, desto läg­re be­tyg ha­de de i snitt. Till och med en en­da koll på Fa­ce­book me­dan man ha­de fo­ku­se­rad stu­di­e­tid, för­ut­spåd­de ett läg­re be­tyg.

Utö­ver li­kes och de pling‍ an­de lju­den, som de­sig­nats för att ak­ti­ve­ra hjär­nans be­lö­nings­sy­stem, finns ett än­nu star­ka­re mo­tiv för kon­stant koll och upp­da­te‍ ring av so­ci­a­la me­di­er, me­nar Lar­ry Ro­sen: De mins­kar den nag­gan­de oron för att mis­sa nå­got, of­ta kal­lat FOMO, fe­ar

of missing out. Tra­di­tio­nel­la sätt att be­fria hjär­nan från att fast­na i slent­ri­an – 10 mi­nu‍ ters skogs­pro­me­nad, trä­ning, me­di­ta­tion, att ta en dusch – fun­ge­rar fort­fa­ran­de, men ak­ti­va tek­nik­pa­u­ser är ock­så nu­me­ra näs­tan nöd­vän­digt. Lar­ry Ro­sen re­kom­men­de­rar 30-mi­nu­ter­spa­u­ser, spe­ci­ellt när man be­hö­ver fo­ku­se­ra på ar­be­te el­ler sko­la. Att öva på det­ta kan gö­ra att vi ut­veck­lar vår ex­e­ku­ti­va kon­troll, me­nar Lar­ry Ro­sen. Att vän­da oss bort från den lilla skär­men kan gö­ra att vi hit­tar till­ba­ka till ett stör­re sam­man­hang.

To­le­re­ra oklar

10 het.

Man vet ald­rig ex­akt vad man mis­sar. Du kan ald­rig sä­kert ve­ta vad den and­ra si­dan i en för­hand­ling tän­ker el­ler vad din dejt el­ler part­ner verk­li­gen tyc­ker om dig. Du kom­mer ald­rig att ve­ta om de be­slut du tar i dag är de bäs­ta, el­ler vad du kan ha för­sa­kat när du tog dem – el­ler, för den de­len, vart de kom­mer att le­da.

Dess­utom krä­ver da­gens het­si­ga liv och snab­ba takt att vi tar be­slut ut­an att ha all de­fi­ni­tiv och nöd­vän­dig in­for­ma­tion. Du kan in­te hel­ler ve­ta pre­cis allt om din part­ner. Utö­ver att va­ra ett bra bräns­le för ång­est, är osä­ker­het ett livs­vill­kor.

Att to­le­re­ra oklar­het sker på be­kost­nad av tyd­lig­het. Men be­lö­ning­en är stor. Vi blir bätt­re på att by­ta väx­el, ex­pe‍ ri­men­te­ra, va­ra mer flex­ib­la, ta in ny in­for­ma­tion som vi an­nars skul­le av­vi­sa, och att lå­ta en si­tu­a­tion få ut­veck­las in­nan vi age­rar. Vi blir bätt­re på att han­te­ra ris­ker och ta be‍ slut ut­an att lu­ra oss själ­va att vi har al­la fak­ta. Vi oro­ar oss mind­re. Idén om to­tal sä­ker­het och kon­troll är en il­lu­sion.

De mest ef­fek­ti­va stra­te­gi‍ er­na för att bli till freds med osä­ker­het (spe­ci­ellt när vi mås­te ta ett be­slut) får oss att se bort­om det som hän­der här och nu. Be nå­gon som ta­git ett snabbt be­slut att för­kla­ra el­ler skri­va ner kon­se­kven­ser­na, så ska du se att per­so­nens öns­kan om fler snab­ba av­slut mins­kar.

Klar­het, in­ser vi, ut­veck­las bäst över tid. Kanske för­k­la‍ rar det­ta de forsk­nings­rörn som vi­sar att to­le­ran­sen för oklar­het ökar ef­ter att man har läst skön­lit­te­ra­tur. Be­rät­tel‍ ser drar oss ut ur ögon­blic­ket – och ur vå­ra eg­na hu­vu­den och tan­ke­möns­ter. El­ler som för­fat­ta­ren Mar­ga­ret Drabb­le sa: ”När ingen­ting är sä­kert, är allt möj­ligt.”

Je­na Pin­cott är ve­ten­skaps­jour­na­list ba­se­rad i New York och för­fat­ta­re till boken Do choco­la­te lo­vers ha­ve swee­ter ba­bi­es? Den här ar­ti­keln har ti­di­ga­re pub­li­ce­rats i Psycho

lo­gy To­day. Över­sätt­ning från eng­els­kan: Ka­rin Ska­ger­berg.

” Att in­te bry sig om re­sul­ta­tet kan gö­ra oss mer ut­fors‍ kan­de och ef­fek­ti­va”

SLÄPP TA­GET Idén om to­tal sä­ker­het och kon­troll är enil­lu­sion.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.