Att bäl­ta el­ler att in­te bäl­ta

Var­je år sker tu­sen­tals bäl­teslägg­ning­ar in­om den svens­ka psy­ki­a­trin. På Is­land sker inga alls.

Modern Psykologi - - ANNONS - TEXT ANNA LILJEMALM FOTO LINN BERGBRANT

” Det var en annan tid, bäl­ten har ing­en plats i da­gens sjuk­vård”

DET RASSLAR OCH skram­lar hög­ljutt när psy­ki­a­tern Óla­fur Þór Ævars­son ha­lar upp en tung me­tall­ked­ja ur en dam‍ mig kar­tong. Ked­jan vi­sar sig va­ra fle­ra me­ter lång och hop‍ satt med rem­mar av lä­der. Det är ett gam­malt bäl­te. Det ser välan­vänt ut. Läd­ret är av­skavt och nött på fle­ra stäl­len.

Vi be­fin­ner oss i all­tings­hu‍ set i Reyk­ja­vik, den is­länds­ka mot­sva­rig­he­ten till Sve­ri­ges riks­dag. Det lilla ar­kiv­rum­met är be­lam­rat med upp­slags­verk, lå­dor och små­pry­lar från golv till tak. En vå­ning ner på­går en po­li­tisk de­batt. Vak­ter med hör­s­näc­kor sit­ter be­red­da bå­de in­nan­för och ut­an­för sam‍ man­trä­des­sa­len.

I ar­kiv­rum­met läg­ger Óla­fur Þór Ævars­son ifrån sig bäl­tet på trä­bor­det med en smäll. Han är re­dan be­stört, men den dam­mi­ga kar­tong­en in­ne­hål‍ ler mer. Snart ploc­kar han upp två slit­na lä­der­hands­kar, ett häng­lås och ett hand­skri­vet brev i snirk­lig skriv­stil.

– Det står att man an­vän­de bäl­tet på det gam­la sin­nes‍ sjuk­hu­set för att bin­da pa­ti­en‍ ter­na i si­na säng­ar. Hand‍ skar­na ha­de man för att ing­en skul­le kun­na ri­va per­so­na­len. Det ser rik­tigt skräm­man­de ut. Jag blir led­sen när jag ser det här, sä­ger Óla­fur Þór Ævars‍ son.

Han stir­rar på in­ne­hål­let un­der tyst­nad. I dag är bäl­tes‍ lägg­ning och and­ra tvångs­me‍ del för­bju­det på Is­land. Ba­ra ett en­da bäl­te spa­ra­des och ar­ki­ve­ra­des här i all­tings­hu­set av hi­sto­ris­ka skäl. Óla­fur Þór Ævars­son har ald­rig sett det för­ut, ba­ra på bild. Han ser för­skräckt ut.

– Förr fanns det inga me­di‍ ci­ner in­om psy­ki­a­trin så det går in­te att dö­ma för hårt. Man får tän­ka på att det var en annan tid, men bäl­ten har ing­en plats i da­gens sjuk­vård. Ab­so­lut in­te, sä­ger han.

ALLT BÖR­JA­DE MED

en ny över‍ lä­ka­re. På 1930-ta­let fick den psy­ki­a­tris­ka kli­ni­ken Kleppur en ny chef. Kli­ni­ken låg strax ut­an­för Reyk­ja­viks stads­gräns, på be­hö­rigt av­stånd från res­ten av befolkningen, men Hel­gi Tó­mas­son fick genast ett pro­blem på hal­sen. Av­del­ning‍ ar­na var över­ful­la. Pa­ti­en­ter­na var all­de­les för många och det fanns ing­en annan kli­nik som kun­de ta emot dem. Det var dess­utom ont om per­so­nal. Så vad skul­le han gö­ra?

Tvärte­mot vad som för­vän‍ ta­des av ho­nom blev den förs­ta in­sat­sen nå­got som ris­ke­ra­de att krä­va än­nu mer per­so­nal än ti­di­ga­re. Över­läka­ren var stark mot­stån­da­re till restrik‍ ti­va tvångs­me­del. År 1932 be‍stäm­de han sig där­för för att av­skaf­fa al­la tvångs­me­del som på nå­got sätt hind­ra­de pa­ti­en‍ ter­nas fy­sis­ka rör­lig­het. Så­väl bäl­ten som tvångs­trö­jor brän‍ des upp. I stäl­let sat­sa­de han på den mänsk­li­ga när­va­ron. Om en pa­ti­ent var våld­sam sat­tes ex­tra per­so­nal in för att lug­na pa­ti­en­ten.

Det var ett mo­digt be­slut. I do­ku­men­ta­tion från den här ti­den be­rät­tas det om sön­der‍ riv­na klä­der och kros­sa­de föns­terru­tor och speg­lar. Än­då gick över­gång­en ovän­tat bra. Det kräv­des in­te ens mer per‍ so­nal, ba­ra om­struk­tu­re­ring­ar.

Nu har bäl­teslägg­ning va­rit för­bju­det i över 80 år och psy‍ ki­a­tern Óla­fur Þór Ævars­son vri­der och vän­der på det gam­la bäl­tet han hit­tat i kar­tong­en. Han för­sö­ker för­stå hur det an­vän­des. Den bre­das­te lä­der­de­len mås­te ha spänts runt mid­jan på pa­ti­en­ten och med de and­ra rem­mar­na bands bå­de ar­mar och ben.

– Jag har ar­be­tat på psy­kia‍ tris­ka akut­mot­tag­ning­ar i 20 års tid. Jag har ald­rig känt ett be­hov av att an­vän­da bäl­te, sä­ger Óla­fur Þór Ævars­son.

Förs­ta gång­en han såg en bäl­tes­säng var på Sahl­grens­ka sjuk­hu­set i Gö­te­borg. Se­dan dess har han job­bat i sam­man‍ lagt sju år in­om den svens­ka psy­ki­a­trin – men på sitt eget sätt.

– Jag gick in till che­fen och sa att jag in­te kun­de tän­ka mig att an­vän­da bäl­te. Då frå­ga­de han mig om jag trod­de att jag kun­de dri­va verk­sam­he­ten på av­del­ning­en ut­an. Jag frå­ga­de per­so­na­len och de var med på det. Det kun­de hän­da att vi var tvung­na att hål­la fast pa­ti­en­ter och ibland me­di­ci­ne­ra, men var­ken pa­ti­en­ter el­ler per­so­nal ska­da­des un­der den här ti­den.

Óla­fur Þór Ævars­son ploc­kar ner bäl­ten, hands­kar och an­nat i kar­tong­en igen. Han dri­ver själv en privat psy­ki­a­trimot‍ tagning på Is­land och för ho­nom rå­der ing­en tve­kan. Han är över­ty­gad om att det är fel att bin­da fast si­na pa­ti­en­ter. Han tror att man när­mar sig pa­ti­en­ten på ett an­nat sätt om man in­te kan bin­da ho­nom. Att det då blir lät­ta­re att lug­na, vin­na re­spekt och va­ra ar­tig.

– Nu stäng­er vi loc­ket och så öpp­nar vi ald­rig den här lå­dan igen, sä­ger han.

PÅ IS­LANDS

uni­ver­si­tets­sjuk­hus, Landspí­ta­li, job­bar Jó­han­na G. Þóris­dót­tir. Hon är verk­sam‍ hets­chef för den psy­ki­a­tris­ka in­ten­siv­vårds­av­del­ning­en. Hon kon­sta­te­rar att de in­te be­hö­ver någ­ra bäl­ten. I stäl­let job­bar de med ett re­sursteam. Dyg­net runt finns all­tid fem per­so­ner i hu­set re­do att ryc­ka ut för att lug­na våld­sam­ma pa­ti­en­ter och pa­ti­en­ter med själv­ska­de­be­te­en­de.

– Per­so­na­len är ut­rus­tad med varsitt larm. Om nå­got hän­der kom­mer al­la de här fem per­so­ner­na ru­san­de. En pa‍ ti­ent kanske väg­rar att ta si­na me­di­ci­ner och blir våld­sam, sä­ger Jó­han­na G. Þóris­dót­tir.

Ibland lar­mas tea­met fle­ra gång­er per dag. Ibland in­te en en­da. Ef­tersom psy­ki­a­tri‍ av­del­ning­ar­na lig­ger så nä­ra varand­ra är he­la tea­met of­ta på plats in­om ba­ra någ­ra se­kun‍ der. De kan ock­så till­kal­las i fö­re­byg­gan­de syf­te. Som till ex­em­pel om en pa­ti­ent har en histo­ria av våld­samt be­te­en­de och han ska få be­sked om att han in­te kan skri­vas ut än­nu, ut­an mås­te stan­na läng­re än vän­tat på sjuk­hu­set.

– Om si­tu­a­tio­nen blir för svår att han­te­ra mås­te vi till‍ kal­la po­li­sen. Vi sät­ter ald­rig vår per­so­nal i fa­ra. Det kan gäl­la pa­ti­en­ter som an­vän­der dro­ger och ste­ro­i­der, till ex­em‍ pel. Se­dan har tea­met sär­skil­da grepp som de an­vän­der. De kan vi­sa er om ni vill? sä­ger hon.

Vi hit­tar team­me­d­lem‍ mar­na i ett fi­ka­rum. Vi får in­te träf­fa någ­ra pa­ti­en­ter, men de de­mon­stre­rar gär­na ett par si‍ tu­a­tio­ner in­ne i ett av­skilt rum på in­ten­siv­vårds­av­del­ning­en. Per­si­en­ner­na är för­drag­na och det en­da som finns här in­ne är en säng med ett sträckt la­kan. Må­let är att lö­sa al­la si­tu­a­tio‍ ner ge­nom kom­mu­ni­ka­tion. Om det in­te lyc­kas an­vänds fy­sisk fast­håll­ning för att lug­na pa­ti­en­ten. En ur tea­met får i upp­drag att age­ra pa­ti­ent. Res­ten till­de­las varsitt num‍ mer och in­tar sin po­si­tion.

Det bör­jar lugnt. Num­mer ett pra­tar med låt­sas­pa­ti­en­ten, men när han plöts­ligt gör ett ut­fall in­gri­per al­la blixt­snabbt. Num­mer två och tre an­sva­rar för varsin arm. Fyran och fem‍ man tar hand om föt­ter­na.

” Hit­tills har vi lyx­en att sä­ga att ing‍ en har dött när vi hål­lit fast dem”

Med ge­men­sam­ma kraf­ter flyt­tas pa­ti­en­ten till säng­en. Et­tan sät­ter sig på huk och pra‍ tar lug­nan­de med ho­nom. De and­ra sä­ger ing­et, men hål­ler fort­fa­ran­de fast ho­nom.

– Vi för­sö­ker att un­der­lät­ta så myc­ket vi kan för pa­ti­en­ten ef­tersom det är en så för­ned‍ ran­de och ut­satt si­tu­a­tion. Om klä­der­na kom­mer på sned kan vi rät­ta till dem och om pa­ti­en­ten svet­tas myc­ket kan vi ge ho­nom en hand­duk, sä­ger Vés­te­inn Val­garðs­son.

– Vi an­vän­der oss ba­ra av spe­ci­el­la grepp som är fram­tag­na så att det ska va­ra omöj­ligt att ska­da pa­ti­en­ter­na. Of­ta lug­nar de ner sig väl­digt snabbt. In­om fem till sju mi­nu‍ ter be­hövs vi in­te läng­re, sä­ger Guð­fin­na Bet­ty Hil­mars­dót­tir. Det he­la är väl­digt fy­siskt. Al­la fem har hud­kon­takt med pa­ti­en­ten. Till och med et‍ tan hål­ler en hand på ha­kan och ser till att pa­ti­en­ten in­te bits. Sä­ker­hets­åt­gär­der­na är ing­en slump. Ge­nom åren har en­sta­ka per­so­nal ur tea­met drab­bats av skall­frak­tu­rer, knäpro­blem samt brut­na fing‍ rar och rev­ben.

– I bå­de Storbritannien och Nor­ge har pa­ti­en­ter dött när de har bli­vit fast­håll­na. Hit­tills har vi lyx­en att sä­ga att ing­en pa­ti­ent har dött när vi hål­lit fast dem här på Is­land, men vi vet in­te vad som kom­mer att hän­da i mor­gon. Där­för är vi väl­digt med­vet­na och hål‍ ler he­la ti­den koll på puls och and­ning, sä­ger Hil­mar Thor Bjar­na­son.

sker tu­sen­tals

HEM­MA I SVE­RI­GE bäl­teslägg­ning­ar in­om psy­kia‍ trin var­je år. Åt­gär­den får ba­ra an­vän­das om det finns en stor risk för att pa­ti­en­ten ska­dar sig själv el­ler nå­gon annan. Om lä­ka­ren be­dö­mer att pa­ti­en­ten be­hö­ver fort­satt bält­ning ef­ter fy­ra tim­mar mås­te det rap­por‍ te­ras till in­spek­tio­nen för vård

och om­sorg, IVO. I fjol va­ra­de 600 bäl­teslägg­ning­ar läng­re än fy­ra tim­mar.

Me­to­den att bäl­ta pa­ti­en­ter har kri­ti­se­rats kraf­tigt ge­nom åren. I april be­rät­ta­de Upp­drag gransk­ning om Da­ni­el Hal­lin som av­led ef­ter 42 tim­mar i bäl­tes­säng på Mo­ta­la la­sa­rett. Han fick blod­för­tun­nan­de, men dog än­då av blod­prop­par i lung­or­na. Det var dess­utom det and­ra döds­fal­let på sam­ma psy­ki­a­t­ri­av­del­ning. Men om bäl­teslägg­ning är så kri­ti­se­rat, var­för an­vänds det fort­fa‍ ran­de?

Kerstin Eve­li­us är re­ger‍ ing­ens na­tio­nel­la sam­ord­na­re in­om om­rå­det psy­kisk häl­sa. Hon led­de tvångs­åt­gärds­be‍ red­ning­en som läm­na­des över till re­ge­ring­en i de­cem­ber och kon­sta­te­rar att sva­ret in­te är all­de­les en­kelt.

– Att bin­da fast en per­son i 42 tim­mar är obe­grip­ligt. När jag gick in i ut­red­ning­en tänk­te jag att vi skul­le av­skaf­fa al­la tvångs­åt­gär­der, men det finns si­tu­a­tio­ner då det skul­le in­ne­bä­ra fa­ra för liv. När en pa­ti­ent är svårt ano­rek­tisk och ba­ra sli­ter ut drop­pet kan bäl­te hjäl­pa per­so­nen att bli sond­ma­tad. När en pa­ti­ent är psy­ko­tisk el­ler ma­nisk kan bäl­tet be­hö­vas för att kun­na me­di­ci­ne­ra, sä­ger Kerstin Eve­li­us.

Hon kon­sta­te­rar sam­ti­digt att det finns en hel del som skul­le kun­na fun­ge­ra bätt­re när det gäl­ler svensk tvångs‍ vård.

– La­gen är stenhård. Man ska in­te an­vän­da tvångs­åt­gär‍ der om det finns and­ra sätt att lö­sa si­tu­a­tio­nen. Att för­länga med fy­ra tim­mar får ba­ra ske i ex­tre­ma un­dan­tags­fall, allt­så näs­tan ald­rig. Jag har pra­tat med unga och vux­na som sä­ger att bäl­te an­vänds som straff el­ler hot. En kil­le som ring­de mig ha­de job­bat som skö­ta­re i psy­ki­a­trin. Han be­rät­ta­de om ett till­fäl­le då en pa­ti­ent ha­de spot­tat på en lä­ka­re och di­rekt straf­fa­des med bäl­teslägg­ning, sä­ger hon.

KERSTIN EVE­LI­US HAR ti­di­ga­re ar­be­tat som chef in­om äld­re‍ om­sorg, psy­ki­a­tri och funk‍ ti­ons­hin­der. Den grupp som tvek­löst var mest ut­satt för hot och våld var per­so­na­len på äldre­omsor­gen. Att an­vän­da bäl­te på de­mens­sju­ka är dock ute­slu­tet i dag.

– På 1500-ta­let var det upp till an­hö­ri­ga att hål­la psy­kiskt sju­ka släk­ting­ar fast­ked­ja­de. Då var man ska­de­stånds­fri om de gjor­de nå­got dumt. His‍ to­riskt har man ock­så an­vänt oli­ka tvångs­me­del på de­men­ta, barn och funk­tions­hind­ra­de. Det är ba­ra de psy­kiskt sju­ka som fort­fa­ran­de bäl­tas. Man tar in­te li­ka all­var­ligt på de grund­läg­gan­de fri- och rät‍ tig­he­ter­na när det gäl­ler de här pa­ti­en­ter­na, sä­ger hon.

Sam­ti­digt finns det myc­ket li­te forsk­ning in­om bäl­tes‍ lägg­ning. Kerstin Eve­li­us tror att etik­pröv­ning­en är en svår nöt att knäc­ka. Att an­vän­da tvångs­åt­gär­der mot en grupp och in­te mot en annan kan bli svårt. Klart är i al­la fall att ock­så den is­länds­ka

me­to­den har bris­ter. Isländ‍ ska psy­ki­at­rer an­vän­der mer me­di­ci­ner än de svens­ka. Med bäl­teslägg­ning går det i många fall att und­vi­ka me­di­ci­ne­ring. Den is­länds­ka tvångs­vår­den do­ku­men­te­rar hel­ler in­te tvångs­åt­gär­der, vil­ket för­svå‍ rar upp­följ­nings­ar­be­tet.

– Jag har för­stått att is­län‍ ning­ar­na job­bar väl­digt fy­siskt. Det fö­re­kom­mer en del våld och det vål­det blir li­te mer oför­ut­säg­bart. Fast­håll­ning kan ock­så va­ra ett över­grepp, sä­ger Kerstin Eve­li­us.

EN SOM TILL viss del hål­ler med om kritiken mot re­surstea­met är Ót­tar Guðmunds­son. Han är fors­ka­re och psy­ki­a­ter på Landspí­ta­li.

– Den is­länds­ka me­to­den är in­te hel­ler helt fel­fri. Det finns många som be­skri­ver det som en fruk­tans­värd upp­le­vel­se och det finns kvin­nor som lik­nar det vid en våld­täkt. Att det kom en mas­sa män­ni­skor som höll kvar hen­ne och så blev spru­tan med me­di­ci­nen näs­tan som en våld­täkt. Men bält­ning­en får ock­så kri­tik. Det finns ing­en fan­tas­tiskt bra me­tod om man ska tvinga en annan män­ni­ska till nå­got. Det går in­te, sä­ger Ót­tar Guð‍ munds­son.

All­ra bäst vo­re det om pa­ti­en­ter­na tog si­na me­di‍ ci­ner ut­an pro­tes­ter, tyc­ker han. Men att så kom­mer ske är osan­no­likt. De lär all­tid fin­nas pa­ti­en­ter med van­fö­re‍ ställ­ning­ar och som be­hö­ver tvångs­vård.

Men Ót­tar Guðmunds­son tyc­ker än­då att den is­länds­ka me­to­den är att fö­re­dra fram­för den svens­ka.

– Bäl­ta­de pa­ti­en­ter är ut­blot­ta­de och omyn­dig­hets‍ för­kla­ra­de. Pa­ti­en­ten blir som ett kol­li som ba­ra lig­ger där och tit­tar rakt ut i luf­ten. Var är vär­dig­he­ten i det? En trap­pa upp, på den psy‍ ki­a­tris­ka in­ten­siv­vårds­av­del‍ ning­en, de­mon­stre­rar tea­met yt­ter­li­ga­re en si­tu­a­tion. Den här gång­en hand­lar det om en pa­ti­ent som av nå­gon an­led‍ ning in­te kan lig­ga på mage, kanske för att hon är gra­vid. Än­nu en gång går låt­sas­pa‍ ti­en­ten till an­grepp. Tea­met grep­par ho­nom och mind­re än en mi­nut se­na­re lig­ger han på rygg.

Guð­fin­na Bet­ty Hil­mars‍ dót­tir be­rät­tar att al­la team‍ med­lem­mar mås­te ge­nom­gå en vec­ko­lång ut­bild­ning. Där märks det ti­digt om en per­son in­te kom­mer att plat­sa. Det går in­te att va­ra stir­rig. Man får in­te hel­ler va­ra för be­kväm med att hål­la fast pa­ti­en­ter­na.

– Om man gil­lar det här, då har man kom­mit fel. Det är in­te me­ning­en att man ska tyc­ka att det är kul. Var­je gång vi mås­te an­vän­da tvång för att få en pa­ti­ent att sam­ar­be­ta, då har vi för­lo­rat. Då har vi in­te kom‍ mu­ni­ce­rat till­räck­ligt bra. Allt tvång är ett miss­lyc­kan­de.

I Mo­dern Psy­ko­lo­gi 5/2018 skrev Anna Liljemalm om skogs­bad.

UT­AN TVÅNG Un­der si­na 20 år i akutpsy­ki­a­trin har Óla­fur Þór Ævars­son ald­rig be­hövt an­vän­da sig av bält­ning.

I DET FRIA På Is­land har bäl­teslägg­ning va­rit för­bju­det i över 80 år.

BAKLÅS Det psy­ki­a­tris­ka re­surstea­met har ut­veck­lat ett sär­skilt grepp som fun­ge­rar som ett baklås och är spe­ci­al­de­sig­nat för att in­te ska­da pa­ti­en­ten.

TVÅNGS­ME­DELEtt bäl­te finns spa­rat i all­tings‍ hu­set i Reyk­ja­vik.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.