SÖK UT­VECK­LING I STÄL­LET FÖR PER­FEK­TION

Så kan den sto­is­ka fi­lo­so­fin hjäl­pa dig på job­bet.

Modern Psykologi - - ANNONS - TEXT CARIN ERIKS­SON LIND­VALL ILLUSTRATIO N ELLIOTT GOL­DEN/THE ISPOT

Det är synd om män­ni­skor­na, sä­ger Ind­ras dot­ter, i Ett dröm‍ spel av Au­gust Strind­berg, och det är lätt att hål­la med. Kanske är det sär­skilt synd om oss för att vi glöm­mer el­ler för­träng­er att vi in­te kan le­va per­fek­ta, sa­go­li­ka liv. Ibland är för­vänt­ning­ar­na så höga att det är omöj­ligt att in­te bli be­svi­ken. Pri­vat­liv så­väl som ar­be­tet kan va­ra en käl­la till be­svi­kel­se. Job­bet ska ge oss möj­lig­he­ter till själv­för­verk­li‍ gan­de, and­ra ska för­stå hur jag tän­ker och så vill jag ha li­te mer av allt det jag be­hö­ver. Då vo­re det per­fekt.

Jag har länge fors­kat om och ut­bil­dat che­fer i det som vi an­vän­der stör­re de­len av vår vak­na tid till – ar­be­tet. Jag har dess­utom va­rit chef länge. Det har hänt att jag öns­kat mig mer av bå­de ar­be­tet, mi­na eg­na che­fer och mi­na kol­le­ger. Ge‍ nom min forsk­ning och hand‍ led­ning har jag in­sett att jag in­te är en­sam om det­ta. Vi har al­la för­hopp­ning­ar som in­te slår in och vi drab­bas al­la av sa­ker vi öns­kar in­te skul­le ha drab­bat oss. Många an­ställ­da le­ver ock­så med en upp­fatt‍ ning om att de för­vän­tas va­ra stän­digt på gång, snab­ba i

be­slut och stän­digt dri­van­de. Många tviv­lar ock­så på sin egen för­må­ga att kla­ra av det.

Med ti­den har jag bli­vit allt mer över­ty­gad om att det bäs­ta sät­tet att han­te­ra för­vänt‍ ning­ar, ut­veck­la sig själv och få ett sunt för­hål­lan­de till ar­be­tet är ge­nom re­flek­te­ran­de sam­tal. Vi be‍hö­ver ut­veck­la en ex­i­sten­ti­ell kom­pe­tens. Sam‍ ta­let ger möj­lig­het till ökad för­stå­el­se för det eg­na ar­be­tet och ar­bets­li­vets ut­ma­ning­ar. Här kan fi­lo­so­fin, som ock­så är grun­den för den ex­i­sten­ti­el­la te­ra­pin, va­ra till hjälp. Även de som in­te är in­tres­se­ra­de av att lä­sa ur­sprungs­tex­ter­na av de sto­ra fi­lo­so­fer­na kan fin­na nyt­tan i de­ras tan­kar för den per­son­li­ga ut­veck­ling­en.

FI­LO­SO­FEN OCH PSY­KI­A­TERN

Da­vid Bren­del har skri­vit i

Har­vard Bu­si­ness Re­vi­ew om hur fi­lo­so­fin kan ge väg­led­ning i den eg­na ut­veck­ling­en. Först av allt be­to­nar han att det är up­pen­bart att många mås­te vå­ga väx­la ner, ta en pa­us och re­flek­te­ra över vad som är vik­tigt. För det­ta syf­te fö­re­slår Bren­del Sa­ne-me­to­den, som byg­ger på vik­ti­ga frå­gor från fram­stå­en­de fi­lo­so­fer: So­k­ra‍ tes, Aristo­te­les, Nietz­sche och ex­i­sten­ti­a­lis­ter­na. Des­sa frå‍ gor bör vi kun­na stäl­la till oss själ­va med jäm­na mel­lan­rum:

Vil­ken är den mest

SOKRATES: ut­ma­nan­de frå­ga nå­gon skul­le kun­na stäl­la mig om min nu‍ va­ran­de stra­te­gi?

Vil­ka dyg­der är

ARISTO­TE­LES: vik­ti­gast för mig och hur ska jag ut­tryc­ka dem?

Hur kan jag

NIETZ­SCHE: han­te­ra min vil­ja till makt, mi­na ege­nin­tres­sen och age­ra i en­lig­het med mi­na ut­val­da vär­den?

(till ex­em­pel

EXISTENTIALISTER Je­an-paul Sar­t­re): Hur ska jag ta fullt an­svar för mi­na val och de re­sul­tat som de ger?

I ar­bets­li­vet finns många käl­lor till fru­stra­tion. I ti­der där per­fek­tion stän­digt pro­ji‍ ce­ras i oli­ka sam­man­hang kan kon­tras­ten mot var­da­gens di‍ lem­man upp­le­vas allt­för skarp. Ar­bets­li­vet präglas av så­väl oför­ut­säg­bar­het, som gör det svårt att pla­ne­ra, som oe­nig‍ he­ter, som ibland kan le­da till tä­ran­de kon­flik­ter. Kom­plexi‍ te­ten i det mo­der­na li­vet är för många över­väl­di­gan­de, med ett ökat an­tal sjuk­skriv­na och ut­matt­nings­de­pres­sio­ner som följd. Som fors­ka­re med fo­kus på or­ga­ni­sa­tion och le­dar­skap är det lätt att kon­sta­te­ra. Det finns inga per­fek­ta or­ga­ni­sa‍ ti­o­ner och det finns inga per‍ fek­ta ar­be­ten. Och kanske blir det ald­rig per­fekt? Kanske be‍ hö­ver vi lä­ra oss att han­te­ra det fak­tum att vi in­te kan kon­trol‍ le­ra vå­ra liv på ett så­dant sätt så att det blir per­fekt. Kanske kan fi­lo­so­fin och då sär­skilt sto­i­cis­men va­ra an­vänd­bar för att han­te­ra kom­plex­i­te­ten i vå­ra mo­der­na liv.

STO­I­CIS­MEN ÄR DEN fi­lo­so­fis­ka sko­la som ut­veck­la­des i Aten med start re­dan på 300-ta­let f.kr. För den som är in­tres‍ se­rad av att få en över­blick av sto­i­cis­men kan boken A gui­de

to the good li­fe (2009) av Wil‍ li­am B. Ir­vi­ne va­ra den bäs­ta in­tro­duk­tio­nen. Det är en bok som sät­ter fo­kus på sto­i­cis‍ men som en prak­tisk fi­lo­so­fi. Den be­ly­ser de tra­di­tio­nel­la tex­ter­na, sam­ti­digt som Ir­vi­ne är mån om att vi­sa på an­vänd‍ bar­he­ten i vår sam­ti­da var­dag. Fler böc­ker om sto­i­cis­men har ny­li­gen pub­li­ce­rats. Mas­si­mo Pig­li­uc­ci, pro­fes­sor i fi­lo­so­fi i New York, gav 2017 ut How

to be a sto­ic. Han kny­ter ihop di­a­lo­gen mel­lan an­ti­kens fi­lo‍ so­fer, sam­ti­da kun­skap och vår tids ut­ma­ning­ar. Sto­i­cis­men är of­ta (fel­ak­tigt) upp­fat­tad som en ky­lig fi­lo­so­fi när den i själ­va ver­ket upp­ma­nar oss att le­va li­vet väl. I stäl­let för att hål­la upp en pryd­lig fa­sad vill sto­i­cis­men in­spi­re­ra oss till att va­ra kon­struk­tivt en­ga­ge­ra­de, för­stå och han­te­ra käns­lor och vå­ra kon­troll­be­hov.

Många har lyft fram stoi‍ cismen som in­spi­ra­tions­käl­la. Mar­cus Au­re­li­us (121–180 e.kr.) Me­di­ta­tio­ner har ge­nom år­hund­ra­den upp­skat­tats av många le­da­re, som i lik­het med ho­nom va­rit rykt­ba­ra le­da­re – USA:S Bill Clin­ton, el­ler Preus‍ sens Fred­rik den sto­re, för att näm­na någ­ra. Men sto­i­cis­men har nå­got att för­med­la även till oss som le­ver mind­re stor­slag‍ na liv. Sto­i­cis­men lyf­ter fram dyg­der som själv­kon­troll, mod, rätt­vi­sa och vis­dom.

Sto­i­cis­men be­to­nar att vi in­te kan kon­trol­le­ra allt men vi kan all­tid ut­veck­la vå­ra tan­kar och vårt för­håll­nings­sätt till det vi mö­ter. Vis­sa sa­ker styr vi in­te över trots att vi gär­na vill. Vi får helt en­kelt ac­cep­te­ra att vi ibland har tur och ibland har vi otur. Och det är me­nings­löst att för­sö­ka sty­ra över sa­ker vi in­te har nå­gon kon­troll över. Trots det mås­te vi gö­ra det bäs­ta av si­tu­a­tio­nen. Kan‍ ske kan jag myc­ket för­enk­lat sam­man­fat­ta sto­i­cis­men med en me­ning: Ta an­svar för di­na tan­kar och ditt age­ran­de och an­vänd in­te din kraft till det som du in­te kan gö­ra nå­got åt.

Det här gäl­ler även om du in­te får det jobb som du är mest

” Många mås­te vå­ga väx­la ner, ta en pa­us och re­flek­te­ra över vad som är vik­tigt”

me­ri­te­rad för, om ditt ar­be­te in­te upp­fat­tas så väl som du öns­kar el­ler när kön till kas­san i när­bu­ti­ken se­gar sig fram på grund av da­tor­pro­blem. Det är li­ka me­nings­löst att oroa sig över ett jobb man ald­rig fick som att det var reg­nigt för­ra som­ma­ren. Du kan ba­ra gö­ra det bäs­ta av det du har.

I Re­in­hold Nie­bu­hrs sin­nes‍ ro‍bön lyfts det fram på det­ta vis: Gud, ge mig sin­nes­ro att ac­cep­te­ra det jag in­te kan för­änd­ra, mod att för­änd­ra det jag kan och för­stånd att in­se skill­na­den.

skill­na­den

FÖR­STÅND ATT IN­SE är en vik­tig aspekt som vi be­hö­ver trä­na oss i re­gel­bun‍ det, fram­för allt för att li­vet är så för­än­der­ligt och kra­ven så höga. Hur kan vi ve­ta vad vi ska ac­cep­te­ra och vad vi mo­digt och vil­je­starkt ska dri­va?

Kanske ut­tryc­ker sto­i­kern Epik­te­tos (född ca 55 e.kr.), den for­ne sla­ven som blev fri och fick stu­de­ra och lä­ra ut den prak­tis­ka fi­lo­so­fin, det bäst:

”Vis­sa sa­ker kan vi sty­ra över me­dan vi in­te kan sty­ra över an­nat. Vi kan sty­ra över vå­ra åsik­ter, mo­ti­va­tion, lust, vår vil­ja och mot­vil­ja samt vå­ra hand­ling­ar. Men vår kropp, vår egen­dom, vårt ryk­te och vårt ar­be­te är in­te en­bart re­sul­ta‍ tet av vårt eget hand­lan­de.” (Epik­te­tos, i En­chi­ri­di­on).

År­tu­sen­den ef­ter att stoi‍ cismens tan­kar for­mu­le­ra­des känns de mo­der­na och har bä­ring för oss än i dag. Även om sto­i­cis­men in­te nämns ex­pli­cit så kan vi se kopp­ling‍ ar­na till sto­i­cism i till ex­em­pel forsk­ning om livs­kva­li­tet, ar­bets­liv, emo­tio­nell in­tel‍ li­gens el­ler le­dar­skap. Sto­i­cis‍ mens am­bi­tion är att ge tan­kar om för­håll­nings­sätt för ett helt liv – prak­tisk klok­skap. Sär‍ skilt be­ty­del­se­fullt är det att se­ri­öst ut­fors­ka och för­hål­la

sig till vad som är möj­ligt el­ler omöj­ligt för oss att på­ver­ka. I det mo­der­na ar­bets­li­vet, som upp­tar så stor del av vår vak­na tid, be­hö­ver vi – om vi vill mins­ka fru­stra­tion och ne­ga­tiv stress – fler re­flek­te­ran­de sam‍ tal kring vad som lig­ger in­om det möj­li­ga. In­te minst för att öka möj­lig­he­ten till en håll­bar ut­veck­ling för så­väl in­di­vi­der som or­ga­ni­sa­tio­ner.

Ett ak­tu­ellt ex­em­pel på ex­i­sten­ti­ell kom­pe­tens – el‍ ler prak­tisk klok­skap – är den ös­ter­ri­kis­ka fors­ka­ren Ju­dith Glück, som i boken Wei­sheit: Die 5 Prin­zi­pi­en des

ge­ling­en­den Le­bens, från 2016, un­der­sö­ker egen­ska­per som kän­ne­teck­nar män­ni­skor som upp­fat­tas som klo­ka. Den­na forsk­ning har­mo­ni­se­rar väl med sto­i­cis­men när man sam‍ man­fat­tar fem kän­ne­tec­ken hos klo­ka män­ni­skor: öp‍ pen­het, för­må­ga att han‍ te­ra käns­lor, em­pa­ti, kri­tisk re­flek­tion och över­vin­nan­de av kon­troll­il­lu­sio­ner. Det sista är sär­skilt in­tres­sant för vår tid ef­tersom vi nu­me­ra ma­tas med för­enk­ling­ar som ”det finns inga hin­der, ba­ra möj­lig­he­ter”, ”allt är möj­ligt” och ”du ska­par din fram­tid”.

Men, rik­tigt så en­kelt är det in­te för nå­gon och in­te all­tid. Många gång­er är vår en­da möj­lig­het att ac­cep­te­ra vår si‍ tu­a­tion (som säl­lan är per­fekt) och fat­ta klo­ka be­slut, så att vi kan gö­ra det som är gott för oss själ­va och and­ra. Om man vill ha väg­led­ning i hur man kan le­va sitt liv häm­tad från sto­i­cis­men fö­re­slår jag att man med jäm­na mel­lan­rum stäl­ler sig föl­jan­de frå­gor:

1. Kan jag kon­trol­le­ra det­ta el­ler äl­tar jag sa­ker som är ut­an­för min kon­troll? 2. Är jag ir­ri­te­rad på tri­vi­a­li­te­ter? 3. Är jag allt­för re­ak­tiv och kla­rar in­te att ut­ö­va mitt val att age­ra som jag vill? 4. Ser jag vär­det i det liv som jag har i dag? Har jag rim­li­ga för­vänt­ning­ar?

STO­I­CIS­MEN UPP­MA­NAR OSS att släp­pa kon­troll­il­lu­sio­ner, att än­då väl­ja att ta an­svar, att ha över­se­en­de med tri­vi­a­li­te­te­ter och att för­sö­ka se vär­det av var­da­gen. I stäl­let för att sö­ka ef­ter det per­fek­ta be­hö­ver vi va­ra prag­ma­tis­ka. Det finns många små steg att ta som hjäl­per oss fram­åt.

Det­ta är in­te en­kelt att le­va ef­ter och för att lyc­kas be­hö­ver vi stän­digt trä­na. Vi be­hö­ver trä­na i vår var­dag, i privat‍ li­vet och på ar­be­tet. Vi be­hö­ver trä­na när allt är en­kelt för att kun­na han­te­ra det när det är rik­tigt svårt. Vi kom­mer ald­rig att lyc­kas jämt men vi har all tid för att trä­na. Vi be­hö­ver trä­na för att vi be­hö­ver sät­ta sa­ker i per­spek­tiv och gö­ra klo­ka val. Vi be­hö­ver trä­na för att han­te­ra vå­ra eg­na käns­lor och tan­kar, va­nor och ovanor. Sto­i­cis­men upp­ma­nar oss att in­te sö­ka ef­ter det per­fek­ta, ut­an ef­ter ut­veck­ling. Gör vad du kan för att för­bätt­ra ar­bets­li­vet, li­vet och värl­den. Och när du har gjort det, gör dig in­te an­sva­rig för det du in­te kan kon­trol­le­ra.

” Hur kan vi ve­ta vad vi ska ac­cep‍ te­ra och vad vi mo­digt och vil­je­starkt ska dri­va?”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.