Sam­ar­be­ta bätt­re med ditt barn

Bli en mer em­pa­tisk för­äl­der i 3 steg.

Modern Psykologi - - SMARTARE) - TEXT JO­NAS MATTS­SON ILLUSTRATION GRAHAM SAMUELS

Glöm tjat, be­lö‍ ning­ar, ti­me-out och be­straff­ning­ar. Med hjälp av den ame­ri­kans­ka psy‍ ko­lo­gen Ross Gree­ne kan du va­ra för­äl­der på ett sätt som i stäl­let fo­ku­se­rar på sam­ar­be­te med ditt barn. Grund­tan­ken som Ross Gree­ne ut­går ifrån är att barn upp­för sig väl om de kan. Han me­nar att det of­tast är barns fär­dig­he­ter sna­ra­re än mo­ti­va­tion som bris­ter när de in­te upp­för sig som om­giv‍ ning­en för­vän­tar sig. När Ross Gree­ne skrev boken och myn­ta­de be­grep­pet Ex­plo­si­va barn för 20 år se­dan, var han in­rik­tad på ut­ma­nan­de barn, of­ta med neu­ropsy­ki­a­tris­ka di­a­gno­ser. Men i sin se­nas­te bok, Att växa till­sam­mans: Du och ditt barn ge­nom li­vet, an­vän­der han sam­ma prin­ci‍ per för att hjäl­pa fa­mil­jer med helt ”van­li­ga” barn. Sin mo­dell kal­lar han col­la­bo­ra­ti­ve and pro­acti­ve so­lu­tions, CPS, sam‍ ar­bets­ba­se­ra­de och pro­ak­ti­va lös­ning­ar på svens­ka.

Som vux­en är det lätt att re­a­ge­ra på barns be­te­en­de, me­dan det sna­ra­re är mer frukt­bart att iden­ti­fi­e­ra de bakom­lig­gan­de or­sa­ker­na, me­nar Ross Gree­ne. För ho­nom är det oöns­ka­de be­te­en­det ba­ra det sätt som bar­net ”kom­mu‍ ni­ce­rar att för­vänt­ning­ar och fär­dig­he­ter in­te är för­en­li­ga”. ”Det­ta är fe­bern – sym­to­met.”

Bland de me­to­der som är mind­re lyc­ka­de – men in­te helt ovan­li­ga – när bar­net in­te le­ver upp till för­vänt­ning­ar­na finns:

• att lö­sa pro­ble­met åt bar­net,

• att krä­va att bar­net le­ver upp till för­vänt­ning­ar­na,

• att för­kla­ra var­för det är vik­tigt att bar­net le­ver upp till för­vänt­ning­ar­na,

• att pep­pa bar­net, • att bry­ta ner bar­net,

• att be­straf­fa och be­lö­na. Ge­men­samt för des­sa me­to‍ der är att ing­en av dem hjäl­per bar­net att ut­veck­las. Tvärtom är de en­kel­rik­ta­de och läm­nar bar­net ut­an­för – och bör ba­ra an­vän­das i un­dan­tags­fall. Må­let som vux­en är i stäl­let att hjäl­pa bar­net att upp­rätt­hål­la ba­lan­sen mel­lan för­vänt‍

” För­äld­ra‍ skap hand‍ lar ock­så om att hjäl­pa bar­net att främ­ja go­da egen­ska­per”

ning­ar och bar­nets per­son­lig‍ het och för­må­gor. För många för­äld­rar kan det här kän­nas som att man ger av­kall på sin auk­to­ri­tet, men Ross Gree­ne me­nar att hans idéer hand­lar om en ba­lans mel­lan Ty­ran‍ ni­en och Slap­pe­do­ni­en, en för­lo­vad dal som han kal­lar Samarbetien. I Samarbetien har öm­se­si­digt in­fly­tan­de er‍ satt en­si­dig kon­troll – och det är bå­de för­äl­der och barn som ska ha in­fly­tan­de.

Obs: För att kom­ma till rät­ta med åter­kom­man­de pro­ble­ma‍ tis­ka be­te­en­den hos bar­net är det säl­lan bra att re­a­ge­ra mitt i stun­dens het­ta. I stäl­let gäl­ler det att ar­be­ta pro­ak­tivt, vid en ne­u­tral si­tu­a­tion.

Ross Gree­nes mo­dell har tre steg:

Vi­sa em­pa­ti.

Det förs­ta ste­get är att du sam­lar in­for­ma­tion från ditt barn, för att för­stå bar­nets tan­kar kring ett olöst pro­blem. Det är lätt att som vux­en tro att man vet vad bar­nets pro­blem hand­lar om och hur det ska lö­sas. Men ut­ma­ning­en här är att in­te lä­ra ut nå­got el­ler avfärda och för­mins­ka sitt barns tan­kar. För att få så bra in­for­ma­tion som möj­ligt är hur, var och när bra frå­ge­ord. Men att frå­ga

var­för ska man dä­re­mot gö­ra med för­sik­tig­het, en­ligt Ross Gree­ne. Då får du näm­li­gen of­ta en te­o­ri som bar­net har hört från nå­gon vux­en som svar. Han ex­emp­li­fi­e­rar med en fy­ra­å­rig flic­ka som gav ho­nom föl­jan­de för­kla­ring till att hon upp­för­de sig il­la i hem­met: ”Jag gör det för att jag får ne‍ ga­tiv för­stärk­ning.” Som sagt, om du vill slip­pa hö­ra and­ra vux­nas pa­ket­lös­ning­ar så und‍ vik var­för- frå­gan. På sam­ma sätt me­nar Ross Gree­ne att det är klo­ka­re att frå­ga vad bar­net tän­ker än vad hen kän­ner, med för­kla­ring­en att de tan­kar­na ger mer an­vänd­ba­ra svar än käns­lor­na.

In­nan du ger din egen bild i steg två är det bra att sam­man‍ fat­ta det bar­net be­rät­tat för dig, så att du för­säk­rar dig om att du upp­fat­tat sa­ken rätt och in­te mis­sat nå­gon vä­sent­lig del av pro­ble­met.

De­fi­ni­e­ra pro­ble­met.

Sak­ta i bac­kar­na! I steg två är det lätt att som vux­en skyn­da och fö­re­slå lös­ning­ar på pro­ble­met. Men här hand­lar det sna­ra­re om att du ska ge din bild av si­tu­a­tio‍ nen in­för att du och ditt barn ge­men­samt kom­mer fram till en lös­ning. Obs: Att än en gång på­pe­ka att bar­net in­te le­ver upp till för­vänt­ning‍ ar­na räk­nas in­te som att ge din syn­punkt. Dä­re­mot är det frukt­bart att be­rät­ta om hur du tyc­ker att det olös­ta pro­ble­met på­ver­kar ditt barn och and­ra. Här gäl­ler det åter­i­gen att in­te avfärda el­ler för­mins­ka bar­nets bild när du ger ditt per­spek­tiv.

Bjud in.

I det tred­je och sista ste­get dis­ku­te­rar du och bar­net er fram till en lös­ning som är bå­de re­a­lis­tisk och som tar hän­syn till bå­da era per­spek­tiv. Åter­i­gen: Det är in­te du som lö­ser pro­ble­met åt bar­net, ut­an det hand­lar om sam­ar­be­te. Som in­led­ning kan du sum­me­ra di­na och bar­nets syn­punk­ter från steg 1 och 2. Där­ef­ter är det bra att lå­ta bar­net kom­ma med för­slag på lös­ning­ar först. Det vi­sar att du är in­tres­se­rad av bar­nets idéer och bar­net får öva på att själv kom­ma på lös­ning­ar. Hjälp till själv­hjälp!

HUR SKA DU då age­ra i ett mer pres­sat lä­ge? Ide­a­let är så klart att du re­dan har gjort de här tre ste­gen vid en mer av­spänd tid­punkt, så att ditt barns åter­kom­man­de pro­blem är om in­te bor­ta så i al­la fall mild­rat. Men i si­tu­a­tio­ner där de här tre ste­gen in­te är tillämp­ba­ra re‍ kom­men­de­rar Ross Gree­ne att man mo­di­fi­e­rar och an­pas­sar el­ler läg­ger för­vänt­ning­ar­na åt si­dan, åt­minsto­ne till­fäl­ligt. Det här hand­lar in­te om att ge upp som för­äl­der, ut­an det här al­ter­na­ti­vet kan mo­ti­ve­ras med prin­ci­pen att väl­ja si­na stri­der. Det kan ock­så hand­la om att med­ve­tet fo­ga dig ef­ter bar­nets för­må­gor och per­son‍ lig­hets­drag, el­ler att ge bar­net en chans att lö­sa pro­ble­met på egen hand.

Glöm in­te: Att va­ra för­äl­der hand­lar in­te ba­ra om att ha en bätt­re re­la­tion med sitt barn, det hand­lar ock­så om att hjäl­pa bar­net att främ­ja go­da egen‍ ska­per. Det du och ditt barn od­lat ge­nom det sam­ar­bets­ba‍ se­ra­de för­äld­ra­ska­pet hand­lar om någ­ra av män­ni­skans go‍ da­re si­dor: em­pa­ti och är­lig­het, för­må­ga att lö­sa oe­nig­het ut­an kon­flik­ter och att se si­tu­a­tio‍ ner från and­ras per­spek­tiv. In­te så il­la, el­ler hur? Jo­nas Matts­son är chef‍re­dak‍ tör för Mo­dern Psy­ko‍lo­gi. Ar­ti­keln ba­se­ras på Ross Gree­nes bok Att växa till­sam­mans: Du och ditt barn ge­nom li­vet (Stu­dent­lit­te­ra­tur 2017).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.