Fot­bol­len har för­stört vårt liv

Modern Psykologi - - FRÅGOR SVAR - The­re­se An­der­bro, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/ psy­ko­lo­gi­gui­den.se

Min man och jag har levt ihop i 30 år. Vi har haft ett fan­tas­tiskt liv till­sam­mans! Fram tills för cir­ka 10 år se­dan. Då bör­ja­de en av vå­ra sö­ner spe­la fotboll och min man en­ga­ge­ra­de sig mer och mer och blev bland an­nat lag­le­da­re.

Fot­bolls­mat­cher­na har öde­lagt vår be­kant­skaps­krets. Min man job­bar 8 - 17.30. Han kom­mer hem i tio mi­nu­ter för att by­ta till fot­bolls­klä­der och är se­dan hem­ma vid 21. Då tit­tar han ba­ra på sport­ka­na­ler och se­dan som­nar han. Jag får gö­ra allt hem­ma (i en stor vil­la och stor träd­gård). På hel- ger­na är det fot­bolls­mat­cher i and­ra stä­der. Vi har ing­en tid att pra­ta över­hu­vud­ta­get men han väg­rar hal­ve­ra fot­bolls­trä­ning­ar och mat­cher. Jag or­kar in­te läng­re. Vad ska jag gö­ra?

Det lå­ter som om din mans fot­bolls­in­tres­se har fått myc­ket ne­ga­ti­va kon­se­kven­ser för dig och för er re­la­tion. Det fan­tas­tis­ka liv du be­skri­ver att ni har haft, har från din ho­ri­sont kra­schat to­talt. Det är verk­li­gen in­te kons­tigt att du är för­tviv­lad över hans in­tres­se och över att han in­te är vil­lig att mins­ka den tid han läg­ger ner på fot­bol­len. Jag anar ock­så att det­ta äm­ne of­ta le­der till kon­flikt, vil­ket jag i mitt svar ut­går ifrån och in­le­der med någ­ra all­män­na re­flek­tio­ner.

I re­la­tio­ner är det van­ligt att par­ter­na har oli­ka syn på hur myc­ket tid de ska till­bringa ifrån varand­ra och hur myc­ket de ska va­ra till­sam­mans, samt hur an­svar för hem och fa­milj ska se ut. Många går in i en re‍ la­tion med ett visst öns­ke­mål, som se­dan för­änd­ras längs med vägen i takt med att re­la‍ ti­o­nen ut­veck­las och för­änd‍ ras, till ex­em­pel när man får barn. Olik­he­ter­na kan i sin tur le­da till kon­flik­ter så som det ver­kar ha gjort för er. Jag und‍ rar där­för hur er re­la­tion såg ut in­nan din mans fot­bolls‍ in­tres­se bör­ja­de. Upp­le­ver du att ni ha­de en sam­syn då kring ge­men­sam tid/egen tid och an­svar för hem­met el­ler fanns det re­dan då olik­he­ter mel­lan er? Om ni ha­de en sam­syn då, vad tror du kan ha bi­dra­git till kon­flik­ter­na som finns nu?

Jag tän­ker att din man i och med er sons fot­bolls­trä­ning upp­täck­te ett nytt in­tres­se som nu be­ri­kar ho­nom och där­med har bli­vit en vik­tig

Att vi­sa ils­ka le­der of­tast in­te till öns­kat ut­fall när det är när­het man egent­li­gen vill ha

del av hans liv som han in­te gär­na vill ge upp. För dig har hans in­tres­se i stäl­let lett till ne­ga­ti­va kon­se­kven­ser i form av ökad ar­bets­be­last­ning och mins­kad när­het. Det går verk‍ li­gen att för­stå att du kän­ner dig miss­nöjd och upp­le­ver att si­tu­a­tio­nen är djupt orätt­vis. Din man får tid för sitt in­tres­se me­dan du får ta kost­na­den. In­te kons­tigt att du blir bå­de för­ban­nad och led­sen. Att ni bå­da kän­ner så starkt för er sak tror jag kan bi­dra till att ni har svårt att kom­mu­ni­ce­ra om det.

När nå­got är vik­tigt för oss och vi kän­ner att det är ho­tat av vår part­ners be­te­en­de, så som ni kanske bå­da gör i det här fal­let, är det van­ligt att man för­sö­ker på­ver­ka den and­re till att änd­ra sig. Ett van­ligt och högst be­grip­ligt sätt att för­sö­ka för­änd­ra nå­gon när man är be­svi­ken är att be­skri­va sitt miss­nö­je med den and­re och krä­va för­änd­ring. Att vi­sa sin ils­ka le­der dock of­tast in­te till öns­kat ut­fall när det är mer när­het man vill ha. Den and­re kän­ner sig kri­ti­se‍ rad och an­kla­gad och sva­rar med att för­sva­ra sig själv, at‍ tac­ke­ra el­ler dra sig un­dan. Din man mär­ker nog väl­digt tyd­ligt att du är arg, vil­ket tro­li­gen gör att han vi­sar ils­ka till­ba­ka och hål­ler fast vid att han in­te tän­ker ge med sig. Om det of­ta blir bråk när ni pra­tar om hans in­tres­se är det ock­så tro­ligt att han kanske drar sig för att pra­ta om si­na be­hov med dig av räds­la för att det ska bli bråk. På det vi­set kan det upp­stå en ond cir­kel som le­der till ökad di­stans mel­lan er.

Så hur ska du då pra­ta med din man så att han lyss­nar på dig och för­står hur det blir för dig när han läg­ger så myc­ket tid på fot­bol­len? Först och främst tror jag att det är vik­tigt att du väl­jer till­fäl­le med om­sorg. Gör det in­te i di­rekt an­slut­ning till att du bli­vit upp­rörd, ut­an säg till din man att du vill pra­ta med ho­nom och för­sök hit­ta en tid som pas­sar er bå­da. Det­ta ger dig tid att fun­de­ra över vad du vill sä­ga och un­der­lät­tar tro­li­gen för dig att få fram det som jag för­står finns bakom din ils­ka, näm­li­gen be­svi­kel­se över hur det bli­vit och en läng­tan ef­ter mer när­het och tid med ho­nom. Och för­stås en mer jäm­bör­dig för­del­ning av an‍ sva­ret för hem­met. Om du kan ut­tryc­ka det för ho­nom tror jag att han får lät­ta­re att lyss­na på dig än om han hör att du är arg och att han gör fel. Så för­sök att be­skri­va att du sak­nar den tid ni ha­de till­sam­mans för­ut och att du kän­ner att du får ta ett för stort an­svar som du nu in­te mäk­tar med. När du har sagt det­ta tyc­ker jag att du ska läm­na or­det till ho­nom. Frå­ga vad han tän­ker om det du sä­ger. Vad tän­ker han om er re­la­tion och fa­mil­je­li­vet?

Det kan va­ra skräm­man­de att blot­ta sig och in­te va­ra sä‍ ker på hur ens part­ner kom­mer att ta emot det man kän­ner. Det kan li­kaså va­ra skräm‍ man­de att hö­ra sin part­ner be­rät­ta om si­na verk­li­ga käns­lor. Sam­ti­digt tror jag att du har myc­ket att vin­na på att ta det­ta steg. Om det här känns för svårt att gö­ra på egen hand tyc­ker jag att du ska ta hjälp av en ut­om­stå­en­de part, en psy­ko­log, par­te­ra­peut el­ler fa­mil­je­råd­gi­va­re.

OJÄMLIKT Brev­skri­va­ren får gö­ra allt hem­ma me­dan man­nen är på fot­bolls­trä­ning.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.