Jag är all­de­les för blyg

Modern Psykologi - - FRÅGOR SVAR - Sofia Vi­ot­ti, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

Jag är en tjej på 19 år som så länge jag kan min­nas va­rit väl­digt blyg. Det har es­ka­le­rat se­dan min de­pres­sion och iso­le­ring­en som följ­de un­der 2015. Jag fick av min psy­ko­log be­rät­tat för mig att jag even­tu­ellt har au­tism (en di­a­gnos jag ald­rig rik­tigt känt mig hem­ma i, trots att det finns någ­ra lik­he­ter samt att min pap­pa tro­li­gen har Asper­gers syndrom).

Det har ba­ra bli­vit vär­re och se­dan två må­na­der be­fin­ner jag mig i en rik­tig svac­ka vad gäl­ler det so­ci­a­la. I sko­lan är det för det mesta inga pro­blem men i dis­kus­sio­ner ta­lar jag näs­tan ald­rig.ibland dis­ku­te­rar vi två och två och be­rät­tar se­dan för he­la klas­sen vad vi har dis­ku­te­rat och den­na re­do­vis­ning lå­ter jag all­tid min sam­tals­part­ner stå för. Vid ett till­fäl­le frå­ga­de lä­ra­ren mig nå­got, och jag blev så ställd att jag vi­sa­de da­torn för min klass­kam­rat som fick lä­sa upp mi­na an­teck­ning­ar. Pin­samt!

Så till min fun­de­ring. Jag har en vän i klas­sen (som för öv­rigt är min en­da vän ut­an­för fa­mil­jen) som jag kan ta­la hur bra som helst med. Det är avslappnat, pin­sam­ma tyst­na­der finns in­te och när jag är med hen­ne kan jag pra­ta ut­an att oroa mig för vad folk tän­ker om mig. Jag kan till och med ”gö­ra bort mig”, på det sät­tet som jag kan barns­la mig med min lil­la­sys­ter och är in­te alls li­ka re­ser­ve­rad och stel som när jag är i oöns­kat säll­skap. Ibland kan jag och min vän sit­ta och pra­ta, då nå­gon annan jo­i­nar vårt

För att kom­ma vi­da­re är det vik­tigt att för­stå vad di­na pro­blem be­ror på

sam­tal. Då blir jag di­rekt tyst. Vid så­da­na till­fäl­len är det lät­ta­re om jag låt­sas att jag ta­lar di­rekt till min vän, men det gör ju sä­ker­li­gen att den and­ra per­so­nen kän­ner sig ut­an­för. Mås­te jag ta­la med den­na and­ra per­son for­ce­rar jag fram skratt när det för­vän­tas av mig och sva­rar i re­gel kort och kon­cist, så att så li­te som möj­ligt krävs av mig. Det känns så pin­samt att helt änd­ra per­son­lig­het på det här sät­tet – för folk ser ju hur jag är när jag är en­sam med min vän.

Nu vill hon ha en tjej­k­väll och bju­da in någ­ra and­ra vän­ner, men jag kän­ner att jag mås­te hit­ta på en ur­säkt för att in­te gå. Jag har ne­kat till ett fler­tal fes­ter för att jag helt en­kelt in­te vå­gar. Jag är ba­ra trygg med min mam­ma, sys­ter, bror och den­na vän.

Jag oro­ar mig för framtiden. Vad ska det bli av mig om jag in­te kla­rar av att pra­ta med folk? Det är ett un­der att jag över hu­vud ta­get har lyc­kats skaf­fa EN vän. Jag kan in­te se mig själv gå på ar­betsin­ter­vju el­ler skaf­fa kör­kort – ba­ra tan­ken på att sit­ta bred­vid en främ­ling som ska över­va­ka mi­na mins­ta rö­rel­ser gör mig skraj. Jag har tit­tat på so­ci­al fo­bi, och har fun­de­rat på om det kan va­ra det. Men sam­ti­digt har jag inga pro­blem med att vi­sa vem jag verk­li­gen är så länge jag är med en av mi­na ”trygg­hets­per­so­ner”.

Jag och min vän gick runt i stan i dag och jag ha­de inga pro­blem med det alls. Dä­re­mot har jag svårt att ut­tryc­ka mi­na åsik­ter för he­la värl­den. Det kan gäl­la nå­got så fjut­tigt som min mu­sik­smak el­ler vad jag gil­lar för se­ri­er. Jag vet in­te hur jag ska gå vi­da­re med det­ta. Jag kän­ner mig iso­le­rad och det känns som jag slö­sar bort mitt liv på att oroa mig. Vad tufft du har det! Att kän­na sig osä­ker och ång­est­fylld till­sam­mans med and­ra män­ni­skor är oer­hört plåg­samt. Det är van­ligt att så­da­na pro­blem le­der till de­pres­sion och, som du även be­skri­ver, att de­pres­sio­nen gör att pro­ble­men ökar. Bra att du har en psy­ko­log.

För att du ska kun­na kom­ma vi­da­re och bli hjälpt på rätt sätt så är det vik­tigt att för­stå vad di­na pro­blem be­ror på.

Du skri­ver att din psy­ko‍ log nämnt au­tism, men att du in­te kän­ner igen dig i det. Be­skriv­ning­ar av di­a­gno­ser är ge­ne­rel­la och vad gäl­ler au­tism så är kri­te­ri­er­na från bör­jan ska­pa­de ut­i­från poj­kar och män, vil­ket gör att många kvin­nor till en bör­jan in­te tyc­ker att det stäm­mer in på dem. Sam­ti­digt sä­ger du att någ­ra sa­ker ver­kar stäm­ma. Har du ta­git upp det­ta med din psy­ko­log? Att du in­te kän‍ ner igen dig i di­a­gno­sen? Gör an­nars det. Har din psy­ko­log nämnt möj­lig­he­ten att gö­ra en neu­ropsy­ki­a­trisk ut­red­ning? Dis­ku­te­ra gär­na med hen vad det skul­le in­ne­bä­ra.

Oav­sett om du skul­le ha au‍ tis­tis­ka drag el­ler in­te så är det ett fak­tum att du blir oer­hört stres­sad av so­ci­a­la si­tu­a­tio­ner där du in­te kän­ner dig trygg. Vår hjär­na fun­ge­rar så att när vi upp­le­ver stark stress och ång­est så fun­ge­rar vis­sa de­lar sämre – de de­lar som styr för­må­gor som att tän­ka, re‍ flek­te­ra, lä­sa av si­tu­a­tio­ner och re­la­te­ra till and­ra män­ni­skor. Det­ta hän­der helt au­to­ma­tiskt.

Det lu­ri­ga med det­ta är dock att var­je ny skräm­man­de er­fa­ren­het ökar på den so­ci­a­la ång­es­ten. Din hjär­na blir mer in­ställd på hot i so­ci­a­la sam‍ man­hang. Du be­skri­ver att det fun­ge­rar bra med din fa­milj och din vän och det är för­stå‍ eligt. När du kän­ner dig trygg så fun­ge­rar det bätt­re. Att få en för­stå­el­se för det här och få hjälp att hit­ta stra­te­gi­er för att gö­ra dig lug­na­re är nå­got som går att ar­be­ta med i te­ra­pi, oav­sett om det är he­la för­k­la‍ ring­en till ditt pro­blem el­ler in­te.

Att man ut­veck­lar so­ci­al ång­est kan ha oli­ka or­sa­ker. Vi män­ni­skor har oli­ka per­son‍ lig­hets­drag och tem­pe­ra­ment. Många bly­ga per­so­ner kan un­der upp­väx­ten upp­le­va en oför­stå­el­se från om­giv‍ ning­en, vil­ket kan ska­pa en skam runt hur man är. Skam är en stress­re­ak­tion som gör att hjär­nan som sagt fun­ge­rar sämre. And­ra har va­rit ut­sat­ta för mobb­ning vil­ket kan ska­pa en so­ci­al osä­ker­het. Även hur för­äld­rar har kun­nat lä­ra en so­ci­a­la fär­dig­he­ter på­ver­kar hur trygg man kän­ner sig. Här tän­ker jag att det skul­le kun­na ha en på­ver­kan att din pap­pa har en Asper­ger­di­a­gnos. Hur är det med din mam­ma? Är hon be­kväm i so­ci­a­la sam­man‍ hang?

Det är in­te hel­ler ovan­ligt att per­so­ner med au­tis­tis­ka drag även upp­le­ver so­ci­al ång­est. Som du ser så finns det li­te oli‍ ka för­kla­ring­ar och mitt tips är att du tar upp di­na fun­de­ring­ar med din psy­ko­log. Om du in­te har kvar psy­ko­lo­gen kan det i stäl­let va­ra en idé att gö­ra en neu­ropsy­ki­a­trisk ut­red­ning där du bå­de få svar på om du har au­tis­tis­ka drag och/el­ler so­ci­al ång­est. Det kom­mer att kun­na hjäl­pa dig vi­da­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.