Jag är alldeles för blyg

Jag är en tjej på 19 år som så länge jag kan minnas varit väldigt blyg. Det har eskalerat sedan min depression och isoleringen som följde under 2015. Jag fick av min psykolog berättat för mig att jag eventuellt har autism (en diagnos jag aldrig riktigt känt mig hemma i, trots att det finns några likheter samt att min pappa troligen har Aspergers syndrom).

Det har bara blivit värre och sedan två månader befinner jag mig i en riktig svacka vad gäller det sociala. I skolan är det för det mesta inga problem men i diskussioner talar jag nästan aldrig.ibland diskuterar vi två och två och berättar sedan för hela klassen vad vi har diskuterat och denna redovisning låter jag alltid min samtalspartner stå för. Vid ett tillfälle frågade läraren mig något, och jag blev så ställd att jag visade datorn för min klasskamrat som fick läsa upp mina anteckningar. Pinsamt!

Så till min fundering. Jag har en vän i klassen (som för övrigt är min enda vän utanför familjen) som jag kan tala hur bra som helst med. Det är avslappnat, pinsamma tystnader finns inte och när jag är med henne kan jag prata utan att oroa mig för vad folk tänker om mig. Jag kan till och med ”göra bort mig”, på det sättet som jag kan barnsla mig med min lillasyster och är inte alls lika reserverad och stel som när jag är i oönskat sällskap. Ibland kan jag och min vän sitta och prata, då någon annan joinar vårt

För att komma vidare är det viktigt att förstå vad dina problem beror på

samtal. Då blir jag direkt tyst. Vid sådana tillfällen är det lättare om jag låtsas att jag talar direkt till min vän, men det gör ju säkerligen att den andra personen känner sig utanför. Måste jag tala med denna andra person forcerar jag fram skratt när det förväntas av mig och svarar i regel kort och koncist, så att så lite som möjligt krävs av mig. Det känns så pinsamt att helt ändra personlighet på det här sättet – för folk ser ju hur jag är när jag är ensam med min vän.

Nu vill hon ha en tjejkväll och bjuda in några andra vänner, men jag känner att jag måste hitta på en ursäkt för att inte gå. Jag har nekat till ett flertal fester för att jag helt enkelt inte vågar. Jag är bara trygg med min mamma, syster, bror och denna vän.

Jag oroar mig för framtiden. Vad ska det bli av mig om jag inte klarar av att prata med folk? Det är ett under att jag över huvud taget har lyckats skaffa EN vän. Jag kan inte se mig själv gå på arbetsintervju eller skaffa körkort – bara tanken på att sitta bredvid en främling som ska övervaka mina minsta rörelser gör mig skraj. Jag har tittat på social fobi, och har funderat på om det kan vara det. Men samtidigt har jag inga problem med att visa vem jag verkligen är så länge jag är med en av mina ”trygghetspersoner”.

Jag och min vän gick runt i stan i dag och jag hade inga problem med det alls. Däremot har jag svårt att uttrycka mina åsikter för hela världen. Det kan gälla något så fjuttigt som min musiksmak eller vad jag gillar för serier. Jag vet inte hur jag ska gå vidare med detta. Jag känner mig isolerad och det känns som jag slösar bort mitt liv på att oroa mig. Vad tufft du har det! Att känna sig osäker och ångestfylld tillsammans med andra människor är oerhört plågsamt. Det är vanligt att sådana problem leder till depression och, som du även beskriver, att depressionen gör att problemen ökar. Bra att du har en psykolog.

För att du ska kunna komma vidare och bli hjälpt på rätt sätt så är det viktigt att förstå vad dina problem beror på.

Du skriver att din psyko log nämnt autism, men att du inte känner igen dig i det. Beskrivningar av diagnoser är generella och vad gäller autism så är kriterierna från början skapade utifrån pojkar och män, vilket gör att många kvinnor till en början inte tycker att det stämmer in på dem. Samtidigt säger du att några saker verkar stämma. Har du tagit upp detta med din psykolog? Att du inte kän ner igen dig i diagnosen? Gör annars det. Har din psykolog nämnt möjligheten att göra en neuropsykiatrisk utredning? Diskutera gärna med hen vad det skulle innebära.

Oavsett om du skulle ha au tistiska drag eller inte så är det ett faktum att du blir oerhört stressad av sociala situationer där du inte känner dig trygg. Vår hjärna fungerar så att när vi upplever stark stress och ångest så fungerar vissa delar sämre – de delar som styr förmågor som att tänka, re flektera, läsa av situationer och relatera till andra människor. Detta händer helt automatiskt.

Det luriga med detta är dock att varje ny skrämmande erfarenhet ökar på den sociala ångesten. Din hjärna blir mer inställd på hot i sociala sam manhang. Du beskriver att det fungerar bra med din familj och din vän och det är förstå eligt. När du känner dig trygg så fungerar det bättre. Att få en förståelse för det här och få hjälp att hitta strategier för att göra dig lugnare är något som går att arbeta med i terapi, oavsett om det är hela förkla ringen till ditt problem eller inte.

Att man utvecklar social ångest kan ha olika orsaker. Vi människor har olika person lighetsdrag och temperament. Många blyga personer kan under uppväxten uppleva en oförståelse från omgiv ningen, vilket kan skapa en skam runt hur man är. Skam är en stressreaktion som gör att hjärnan som sagt fungerar sämre. Andra har varit utsatta för mobbning vilket kan skapa en social osäkerhet. Även hur föräldrar har kunnat lära en sociala färdigheter påverkar hur trygg man känner sig. Här tänker jag att det skulle kunna ha en påverkan att din pappa har en Aspergerdiagnos. Hur är det med din mamma? Är hon bekväm i sociala samman hang?

Det är inte heller ovanligt att personer med autistiska drag även upplever social ångest. Som du ser så finns det lite oli ka förklaringar och mitt tips är att du tar upp dina funderingar med din psykolog. Om du inte har kvar psykologen kan det i stället vara en idé att göra en neuropsykiatrisk utredning där du både få svar på om du har autistiska drag och/eller social ångest. Det kommer att kunna hjälpa dig vidare.