Så resonerar filosoferna
Vem håller du med i frågan om ansvar?
Ellen kan läsa den litauiska filosofen Emanuel Levinas (1906–1995) om hon vill stärka känslan av att hon har ansvar för barnen. Levinas hävdade att det bara finns en enda etik – och det är den enskildes ansvar för alla andra människor. Gör expe rimentet att se in i en hjälpsö kandes ögon och med berått mod gå därifrån utan att göra något. Du kommer att känna ett styng av smärta – det är den grundläggande etiken som ger sig till känna. Den här funda mentala uppgiften går inte att förhandla bort, menar Levinas.
Minna kan hämta argument hos filosofen Thomas Hobbes (1598–1679), som inte trodde att människor visste sitt eget bästa. Vår inneboende egoism gör att vi tänker mer på oss själva än på det gemensamma och därför behöver vi staten och regler och förordningar. Hobbes menade att det inte finns några grundläggande etiska principer (som att du har ansvar för dina barn i simhallen), utan att det är genom lagar vi lär oss vad som är rätt och fel. Det Minna kan få problem med är hans tanke att staten bör styras av en enda person som bestämmer vad som är rätt och fel. Men om hans styre inte skyddar män niskorna har de enligt Hobbes rätt att göra uppror och byta ut honom.
Simon kan få stöd från den amerikanska filosofen Robert Notzick (1938–2002) som för ordar ”nattväktarstaten”, det vill säga en stat som lägger sig i så lite som möjligt. Männ iskor, ansåg han, har rätt till sitt liv, sin frihet och egendom och de rättigheterna går i princip alltid före samhällets. Men frågan om vems rätt som ska gälla i en minimal stat är komplicerad, menar Notzick. Han experimenterade med tanken att staten kan bestå av olika intresseinriktningars om sluter sig samman och skapar ministater i staten. De som vill begränsa användningen av mobiltelefoner skulle på så sätt kunna bilda en egen grupp.
Mohammed kan läsa den amerikanska filosofen Judith Butler (1956–) som förordar spontana politiska manifesta tioner. Även om hennes teorier mest rör sig kring genus och icke-privilegierade grupper, så är hennes tankar om tysta och kollektiva uttryck intressanta. En protest kan med fördel vara spontan, och den behöver inte uttryckas med ord, menar But ler. Genom att deltagarna in dividuellt väljer att delta utan att det finns en organisatör, så skapas en kollektiv fysisk gemenskap som inte bygger på makt, utan i stället visar på människans grundläggande sårbarhet.