Så fun­kar jul­fa­na­ti­ker.

Så tän­ker jul­fan­tas­ten i de­cem­ber.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT KA­RIN SKA­GER­BERG

Islu­tet av no­vem­ber var­je år träf­fas Tove och hen‍ nes mam­ma för att syn‍ kro­ni­se­ra ka­lend­rar och i de­talj pla­ne­ra in vil­ka julak­ti­vi­te­ter som ska ske un­der de­cem­ber. – Jag skäms li­te för att be­rät­ta det. Men vi skri­ver in vad som hän­der var­je dag – nå­gon dag är det jul­mark­nad, en an­nan gör vi pep­par­kaks­hus el­ler jul­go­dis och 21 de­cem­ber är det gran­hand­ling, till ex­em­pel, sä­ger Tove.

Hon med­ger att hon är li­te av en jul­gal­ning. Hon äls­kar allt som hör ju­len till och att få gå in i de­cem­ber med allt fix och bak som det in­ne­bär. Hen­nes mam­ma är li­ka­dan, hen­nes mor­mor var det ock­så och Tove tror att det ärvts ner till hen­ne. Till skill­nad från många and­ra stres­sas hon in­te av allt som ska gö­ras i de­cem­ber – tvärtom.

– Att la­ga nio sor­ters jul­go­dis och hand­la no­ga ut­val­da pre­sen­ter och slå in dem vac­kert gör mig ba­ra glad. Det stres­sar mig in­te, även om jag för­står att folk som ser hur jag be­ter mig i de­cem­ber kan tyc­ka att det ver­kar li­te ma­niskt. En av de vik­ti­gas­te de­cem‍ ber‍ak­ti­vi­te­ter­na har va­rit jul­ba­ket hos far­mor och far­far på and­ra ad­vent. Och vid när­ma­re ef­ter­tan­ke är det nog just att um­gås med fa­mil­jen som är det vik­ti­ga, kon­sta­te­rar Tove.

PSY­KO­LO­GEN MAT­HI­AS ORTLIEB me­nar att det­ta, att um­gås över ge­ne­ra­tions­grän­ser­na och träf­fa sin fa­milj och släkt, är en cen­tral del av vå­ra tra­di­tio‍ ner. Or­det tra­di­tion kom­mer från la­ti­nets tra­di’tio, över‍ läm­nan­de, och syf­tar till ”det mång­di­men­sio­nel­la so­ci­a­la arv som över­läm­nas från släk­te till släk­te”, en­ligt Na­tio­na­len­cy‍ klo­pe­din, på­pe­kar han.

– Vi träf­fas allt mer säl­lan över ge­ne­ra­tions­grän­ser­na och bor of­ta läng­re ifrån vår ur­sprungs­fa­milj. Då blir ju­len och and­ra hög­ti­der ex­tra vik­ti­ga ef­tersom det kanske är en­da gång­en man träf­far mor­far el­ler gam­mel­mor­mor, sä­ger han.

Av just den an­led­ning­en är al­la tra­di­tio­ner vik­ti­ga, tyc­ker Tove, som till­bring­ar al­la hög­ti­der med sin släkt och sin man. Och spe­ci­ellt på ju­len är det my­sigt att ve­ta ex­akt vad som ska hän­da när – när gra­nen ska kläs, när pa­ke­ten ska öpp­nas och när det är Kal­le An­ka.

För­ut­säg­bar­he­ten och trygg­he­ten är en an­nan vik­tig aspekt av jul­fi­ran­de, kon­sta­te­rar Mat­hi­as Ortlieb.

– Ju­len är ett av de mest för­ut­säg­ba­ra so­ci­a­la spe­len vi äg­nar oss åt och det finns en trygg­het i det. Vi la­gar mat ihop och får ett av­brott från det van­li­ga har­van­det. Oav­sett vad som hän­der i li­vet så är ju­len i en tra­di­tio­nell fa­milj of­ta en trygg punkt. Man kan åka hem till en för­äl­der och bli om­hän­der­ta­gen. Det blir som en snut­te­filt, sä­ger han.

Ju­len är ett av de mest för­ut­säg‍ba­ra so­ci­a­la spe­len vi äg­nar oss åt

MEN MAT­HI­AS ORTLIEB hö­jer ock­så ett var­nan­de fing­er för att den trygg­he­ten kan bli en verk­lig­hets­flykt som ska­par en falsk käns­la av me­nings­full‍

het just när man äg­nar sig åt de tra­di­tio­nel­la ri­tu­a­ler­na, men som in­te lö­ser and­ra pro­blem i li­vet som man kanske bor­de ta tag i. Då kan det bli job­bigt när det in­te går som man tänkt.

Att det in­te rik­tigt blir som man tänkt sig fick jul­to­ki­ga Tove er­fa­ra när hon för två ju­lar se­dan, ef­ter he­la de­cem­bers för­be­re­del­ser, blev mag­sjuk på själ­vas­te julaf­ton.

– Det var trå­kigt och visst har det hängt kvar i mig li­te. Men dä­re­mot så tror jag att jag han­te­ra­de bätt­re vad jag tänk­te att jag skul­le gö­ra – ge­nom att va­ra ra­tio­nell och in­te äl­ta, sä­ger Tove, som drar slut­sat­sen att just hen­nes jul­hets nog in­te är sär­skilt pro­ble­ma­tisk.

PSY­KO­LO­GEN MAT­HI­AS ORTLIEB

tyc­ker dä­re­mot att ju­len som så­dan är en ut­märkt hög­tid att pro­ble­ma­ti­se­ra.

– På ju­len är fa­mil­jen i fo­kus och i syn­ner­het kärn­fa­mil­jen. Tra­di­tio­nel­la hög­ti­der är kopp­lat till kon­ser­va­ti­va vär­de­ring­ar och ri­tu­a­ler, som kan va­ra en gans­ka svår norm att för­hål­la sig till om man in­te le­ver i en kärn­fa­milj. Det är svårt att in­te tän­ka på de män­ni­skor där ju­len i stäl­let för­knip­pas med oför­ut­säg­bar­het, våld, al­ko­hol och en­sam­het. Min er­fa­ren­het är att det in­te finns nå­gon an­nan tid­punkt på året när folk mår så då­ligt som på ju­len.

Dess­utom mås­te man lyf­ta in kon­sum­tions­a­spek­ten. Det är var­ken mo­dernt el­ler mil­jö­vän­ligt att kö­pa så myc­ket gre­jer som vi gör un­der ju­len, an­ser han. Tove in­stäm­mer, men vill ock­så lyf­ta fram om­tan­ken som finns bakom att ge varand­ra pre­sen­ter.

– Det vik­ti­ga är ju in­te pre­sen­ter­na, men det finns nå­got fint i att ha hit­tat en li­ten gå­va som verk­li­gen pas­sar den and­ra per­so­nen per­fekt. Jag tyc­ker att det är kul att min pap­pa till ex­em­pel läg­ger myc­ket tid på att hit­ta den per­fek­ta pre­sen­ten till mam­ma, och att han all­tid la­gar kött­bul­lar. Min man tyc­ker att vi är li­te knäp­pa, men han ac­cep­te­rar att han har kom­mit till en jul­ga­len fa­milj ef­tersom det finns så myc­ket kär­lek än­då, tror jag.

Att det hand­lar om om­tan­ke hål­ler Mat­hi­as Ortlieb om – ett syf­te med tra­di­tio­ner att just att de skän­ker me­nings­full­het och ge­men­skap. Hans tips är att lå­ta just det ta plats, sna­ra­re än ytt­re ju­lat­tri­but.

Ka­rin Ska­ger­berg är redaktör på Mo­dern Psy­ko­lo­gi.

JU­LE­FRID Ju­len kan va­ra en trygg­het att lu­ta sig mot, oav­sett vad som hän­der i res­ten av li­vet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.