Som­ma­rens skogs­brän­der sat­te psy­kis­ka spår.

Hur på­ver­kas man av att den plats som de­fi­ni­e­rat en som per­son går UPP I RÖK?

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT STE­FAN WESTRIN

SOM­MA­REN 2018 VAR spe­ci‍ ell. För många av oss kom‍ mer den nog att stå ut som en ma­gisk som­mar med glas­sigt vä­der, var­ma bad, sol­kysst sorg­lös­het och tro­pis­ka nät­ter. För and­ra blev den en tra­ge­di.

De män­ni­skor för vil­ka sko­gar­na i Häl­sing­land var hem­ma tyck­te ock­så att som‍ mar­vär­men var fan­tas­tisk – till en bör­jan. Men ovan­lig. Man kun­de ploc­ka hjort­ron i låg­skor. Det ha­de man in­te kun­nat gö­ra ti­di­ga­re. Hjort­ron väx­er på myr­mark, så nor­malt sett mås­te man ha gum­mi‍ stöv­lar om man vill ploc­ka hjort­ron. Var för sig är in­te så­da­na ovan­lig­he­ter nå­gon fa­ra, men ju läng­re som­ma­ren gick, och ju tor­ra­re det blev i sko­gen, desto mer väx­te oron i ma­gen på dem som för­stod hur man tol­kar den. De pra­ta­de med varand­ra om knas­ter­torr mos­sa, och de upp­lev­de hur en ödes­mät­tad grund­ton väx­te fram i het­tan. De för­stod att nå­gon­stans, förr el­ler se­na­re, skul­le det bör­ja brin­na.

När det här skrivs är en stor del av sko­gar­na som brann i som­ras fort­fa­ran­de av­spär­ra­de för all­män­he­ten. Det brann i trä­dens röt­ter, och i tor­ven un­der den jord som sta­bi­li­se­rar trä­den. Det gör att även om kol­svar­ta stam­mar står kvar så finns det inga star­ka rot­sy­stem som hål­ler fast dem, så det räc­ker med att det blå­ser li­te för att de ska bör­ja fal­la.

Sto­ra vär­den har för­svun‍ nit med lå­gor­na. Eko­no­mis­ka, na­tur­ligt­vis, men ock­så mer svårkvan­ti­fi­e­ra­de, ex­i­sten­ti­el‍ la. Hur på­ver­kar det egent­li­gen en män­ni­ska när de plat­ser som for­mat hen­ne plöts­ligt för­svin­ner? Det finns det fak‍ tiskt ett li­tet gäng som hål­ler på att fors­ka om.

ETT AN­NAT ÅR,

en an­nan plats, en an­nan skogs­brand. Vi flyt‍ tar oss till 2014, då ett enormt skogs­om­rå­de i Väst­man­land stod i lå­gor. I ett som­mar­hus i Ystad satt Ingrid Sar­löv-her­lin och lyss­na­de på ra­di­on. Hon är till var­dags pro­fes­sor i land‍ skaps­pla­ne­ring på Sve­ri­ges lant­bruks­u­ni­ver­si­tet i Al­narp. Och hon tänk­te på hur oer­hört dra­ma­tiskt det här mås­te upp­le­vas av män­ni­skor­na som bor där när så myc­ket skog för­svann.

In­te ba­ra un­der ti­den som det brann. Och in­te ba­ra un­der ti­den strax ef­teråt. Hon tänk­te in­te ba­ra på för­lus­ten av ka­pi­tal i form av skog, går­dar el­ler djur som tving­ats stan­na kvar i bran­den, och in­te ba­ra på för­säk­rings­frå­gor och så­dant där som kom­mer se­na­re. Hon tänk­te ock­så på allt ef­ter allt det. På lång sikt. På att res­ten av li­vet be­hö­va le­va ut­an det som dit­tills ha­de va­rit en kon­stant, och som man dit­tills in­te ha­de haft nå­gon an­led­ning att tro skul­le bli nå­got an­nat. Här skul­le man fak­tiskt kun­na un­der­sö­ka vad land­skap

be­ty­der för oss män­ni­skor. När hon kom till­ba­ka till SLU och bör­ja­de pra­ta med kol­le­ger vi‍ sa­de det sig att fle­ra ha­de tänkt på sam­ma sak. De drog ihop en tvär­ve­ten­skap­lig fors­kar­grupp med land­skaps­pla­ne­ra­re, sam­hälls­ve­ta­re och psy­ko­lo­ger i pro­jek­tet Land­ska­pet som gick

upp i rök.

– Land­skap är spe­ci­el­la. Du ska­par dem i ditt med­ve­tan­de, sä­ger Ingrid Sar­löv-her­lin, när vi träf­fas i ett rum i Al­narps slott som till­hör SLU. Det är ett pam­pigt pa­lats i re­näs­sans­stil över­vux­et av mur­grö­na.

– Na­tur­ligt­vis är land­skap en fy­sisk mil­jö, en plats med mät­ba­ra vär­den. Men den är ock­så den sub­jek­ti­va upp­le‍ vel­sen som ska­pas av med­ve‍ tan­det. Fö­re­ställ­ning­en om land­ska­pet är bå­de in­di­vi­du­ell och kol­lek­tiv.

Hon pra­tar om att det in­te ba­ra var ett fy­siskt land­skap som för­svann i som­ras, och in­te ba­ra ett an­nat som för‍ svann i Väst­man­land fy­ra år ti­di­ga­re, ut­an ock­så tu­sen­tals men­ta­la land­skap som drab‍ ba­des av brän­der­na.

Fors­kar­na har sam­lat in ma­te­ri­al från bo­en­de i om­rå­det som brann 2014 som de hål­ler på att sam­man­stäl­la, men ma‍ te­ri­a­let kom­mer att räc­ka för dem att fors­ka på un­der många år fram­ö­ver. Psy­ko­lo­gi­fors­ka‍ ren i grup­pen, Igor Knez, un‍ der­sö­ker bland an­nat vad som for­mar män­ni­skors iden­ti­tet i för­hål­lan­de till plat­ser­na, och hur bran­den har på­ver­kat de­ras väl­be­fin­nan­de.

MÄN­NI­SKOR­NA DE PRA­TAT

med i brand­om­rå­det från 2014 måd­de be­tyd­ligt säm­re ef­ter bran­den. Den ska­pa­de dra‍ ma­tis­ka om­välv­ning­ar in­om dem själ­va. En del av dem har bytt jobb el­ler på an­nat sätt änd­rat in­rikt­ning på sitt liv ef­ter hän­del­sen. Det kan tyc­kas pa­ra­dox­alt, men en av de sa­ker som un­der­sök­ning­en hit­tills kom­mit fram till är att de män­ni­skor som ti­di­ga­re var myc­ket ute i sko­gen för att ploc­ka bär, svamp el­ler ja­ga har haft lät­ta­re att han­te­ra sor­gen än de som in­te gjor­de det li­ka myc­ket. Bär- och svamp­plock‍ ar­na kan in­te ba­ra min­nas hur fint det var där in­nan, ut­an ock­så åter­upp­le­va de po­si­ti­va käns­lor de haft av plat­ser­na

in­nan bran­den, och på så sätt ak­tivt åter­upp­le­va en del av si­na men­ta­la land­skap, trots att det fy­sis­ka land­ska­pet är bor­ta.

VI TÄN­KER PÅ

brän­der­na 2014 och 2018 som olyck­li­ga ka­ta‍ stro­fer, iso­le­ra­de i tid och rum. Men i själ­va ver­ket bor­de vi se dem som ex­em­pel på ett stör­re möns­ter. Me­dan vå­ra ny­he­ter rap­por­te­ra­de om vå­ra skogs‍ brän­der rap­por­te­ra­des det i USA om Ka­li­for­ni­ens re­kord‍ sto­ra brän­der. I Ja­pan hand­la­de det om döds­fall i de­ras re­kord‍ het­ta. Och i Ka­na­da hand‍ la­de ny­he­ter­na om all rök som blås­te in från de om­fat­tan­de skogs­brän­der­na i Si­bi­ri­en. Det he­ter glo­bal upp­värm­ning av en an­led­ning. När väd­ret blir tor­ra­re och var­ma­re kom­mer na­tu­ren ock­så att brin­na mer.

I al­le­mans­rät­tens se­ku­la‍ ri­se­ra­de Sve­ri­ge har na­tu­ren kom­mit att fyl­la ett ex­i­sten­ti‍ ellt be­hov hos många männ‍ is­kor. I land­ska­pet kan man kon­kret upp­le­va hur man blir ba­ra en li­ten, li­ten del av ett stör­re sam­man­hang.

Pro­fes­sor Glenn Al­brecht, mil­jö­veta­re och mil­jö­fi­lo­sof verk­sam i Austra­li­en, som snart kom­mer och be­sö­ker den svens­ka fors­kar­grup­pen, har in­tres­se­rat sig för re­la­tio­ner­na mel­lan män­ni­skors käns­lo‍ liv och de mil­jö­er de vis­tas i. Han me­nar att trots att den re­la­tio­nen är så grund­läg­gan­de i att for­ma vad en män­ni­ska är, så har vi en väl­digt torf­tig verk­tygs­lå­da för att för­stå den rent språk­ligt. Han har där­för för­sökt lan­se­ra någ­ra ny­ord som be­skri­ver när ens närmil­jö för­änd­ras ne­ga­tivt i spå­ren av kli­mat­för­änd­ring­ar­na.

Ett av dem är ”so­las­tal­gi” och be­ty­der, i korthet, upp­le‍ vel­sen av att kän­na hem­läng‍ tan när man re­dan är hem­ma. Det ytt­re land­ska­pet ef­ter en skogs­brand stäm­mer in­te över­ens med ens in­re bild av hur det ska va­ra där. De ytt­re geo­gra­fis­ka ko­or­di­na­ter­na är ex­akt de­sam­ma som för­ut, men i det in­re land­ska­pet är de helt för­svun­na. Det finns in­te läng­re nå­gon möj­lig­het att över hu­vud ta­get ori­en­te­ra sig.

JUST NU HAR

en del av dem som vis­ta­des i sko­gar­na som brann i som­ras svårt att tän­ka på fram­ti­den. Vi har pra­tat med någ­ra av dem som ärvt skogs‍ mark, som har förts vi­da­re från för­äld­rar till barn un­der många ge­ne­ra­tio­ner. Där ha­de ock­så de själ­va dju­pa röt­ter. Det var en kon­stant i de­ras till­va­ro, en plats som ha­de fö­re­gått dem och skul­le över­le­va dem, oav‍ sett vad som nu hän­de i li­vet. Nu hål­ler de på att be­ar­be­ta att allt ställ­des på än­da. De har re­dan for­mat sam­ar­bets­grup‍ per för att gå vi­da­re. Prak­tiskt i förs­ta hand, men det är ound‍ vik­ligt att de ock­så kom­mer in på det känslo­mäs­si­ga. Re­dan hål­ler det på att for­mas nya grup­pi­den­ti­te­ter bland de drab­ba­de.

Och re­dan nu har li­vet trots allt bör­jat kom­ma till­ba­ka till de­ras sko­gar. Till vå­ren kom­mer det att slå till med full kraft. Det gjor­de det i Väst‍ man­land i al­la fall, vå­ren ef­ter bran­den. Ingrid Sar­löv-her­lin på Al­narps slott be­rät­tar om de vack­ra blom­mor­na brand­nä­va och sved­je­nä­va, som ba­ra vi­sar sig un­der vå­ren ef­ter en brand, och om hur någ­ra av dem som fors­kar­grup­pen pra­tat med i Väst­man­land ha­de upp­levt na­tu­rens åter­hämt­ning.

– De pra­ta­de om hur vac­kert det var, och hur snabbt det gick. Någ­ra av dem kän­de lik­som wow! Det var väl­digt vik­tigt för dem att de fick upp‍ le­va det­ta.

Ste­fan Westrin är fri­lans‍ jour­na­list.

FO­TO KRISTO­FER LÖNNÅ

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.