Psy­ko­lo­gens råd för att bli kli­mats­mart.

Det krävs mer än kun­skap för att änd­ra sitt kli­mat‍be­te­en­de. Psy­ko­lo­gen Fri­da Hy­lan­der för­kla­rar hur du by­ter de men­ta­la hind­ren mot för­de­lar.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT FRI­DA HY­LAN­DER

HAR DU TÄNKT att du bor­de gö­ra mer för kli­ma­tet – äta mind­re kött, flyt­ta dina peng­ar till håll­ba­ra fon­der, gå med i en mil­jö­or­ga­ni­sa­tion – men se­dan fort­satt att le­va på pre­cis som van­ligt? För­vis­so med en gna‍ gan­de oro blan­dat med då­ligt sam­ve­te, men i prak­ti­ken ut­an nå­gon för‍änd­ring. Du är in­te en­sam.

I en tid då alar­me­ran­de forsk­nings­rap­por­ter om kli‍ ma­tet släpps på lö­pan­de band, då Ark­tis isar smäl­ter och mänsk­lig­he­ten fort­sät­ter att pum­pa ut mer växt­hus­ga­ser än nå­gon­sin, ekar en frå­ga hög­re än al­la and­ra: Om vi vet hur il­la det är och att vårt kol­lek‍ ti­va age­ran­de får ka­ta­stro­fa­la följ­der för pla­ne­ten, var­för gör vi in­te mer för att änd­ra på vårt be­te­en­de?

Det är en frå­ga som in­te har ett en­kelt svar, men där psy‍ ko­lo­gin spe­lar en vik­tig roll för att för­stå vad som på­ver­kar hur vi som in­di­vi­der, grup­per och sam­häl­le age­rar – och vad som kan hjäl­pa oss att för­änd­ra de va­nor och sy­stem som dri­ver på kli­mat­för­änd­ring­ar­na.

IN­OM BETEENDEEKONOMIN, DET

tvär­ve­ten­skap­li­ga fält där eko­no­mi och psy­ko­lo­gi möts, kal­las det­ta glapp mel­lan att ha en in­ten­tion och att fak­tiskt age­ra för in­ten­tion be­ha­vi­or

gap. Det tycks helt en­kelt in­te va­ra till­räck­ligt för oss att ha in­for­ma­tion om en frå­ga och vil­ja änd­ra oss för att fak­tiskt age­ra. Det är and­ra sa­ker som i hög­re grad styr vårt be­te­en­de.

Att det­ta glapp finns har in­te all­tid va­rit en själv­klar­het. I de förs­ta te­o­re­tis­ka mo­del‍ ler som sök­te svar på frå­gan om vad som får folk att age­ra mil­jö­vän­ligt trod­de man att re­la­tio­nen mel­lan in­for­ma­tion, at­ti­tyd och be­te­en­de var lin­jär. Man trod­de att män­ni­skor, så länge de fick in­for­ma­tion om mil­jöpro­ble­men, skul­le änd­ra si­na at­ti­ty­der, vil­ket i sin tur skul­le le­da till ett mer mil­jö‍ vän­ligt be­te­en­de.

NY­A­RE FORSK­NING HAR

tvärt om vi­sat att in­for­ma­tion kanske in­te be­hövs alls för att age­ra mil­jö­med­ve­tet.

I en ett år lång stu­die un­der‍ sök­tes skill­na­den i kli­matav‍ tryck mel­lan mil­jö‍med­vet­na per­so­ner och per­so­ner skep‍ tis­ka mot kli­mat­för­änd­ring­ar‍ na, så kal­la­de kli­matskep­ti­ker. Till sin för­vå­ning upp­täck­te fors­kar­na att kli­matskep­ti‍ ker­na ha­de ett läg­re kli­mat‍ av­tryck än de mil­jö­med­vet­na. Det­ta trots att del­ta­gar­na ha­de en lik­nan­de in­komst- och ut­bild­ningsni­vå, en fak­tor som of­ta spe­lar stor roll för vå­ra kli­matav­tryck. En an­nan fors­kar­grupp un­der­sök­te för någ­ra år se­dan om man kun­de få män­ni­skor att age­ra mil‍ jö­vän­ligt ge­nom att fo­ku­se­ra på and­ra för­de­lar än de rent mil­jö­mäs­si­ga med att stäl­la om till ett håll­bart sam­häl­le, så kal­la­de tilläggs­för‍de­lar. Fors­kar­na kun­de se att det in­te var nå­gon stör­re skill­nad mel­lan kli­matskep­ti­ker och mil­jö­en­ga­ge­ra­de när det gäll­de hur vil­li­ga del­ta­gar­na var att age­ra mil­jö­vän­ligt. Det som dä­re­mot tyck­tes gö­ra skill­nad var att just pra­ta om yt­ter‍ li­ga­re vins­ter av ett håll­bart sam­häl­le, att det till ex­em­pel skul­le ska­pa fler jobb och va­ra ett snäl­la­re och mer mo­ra­liskt sam­häl­le. Ge­nom att fo­ku­se­ra på tillägg­s­vins­ter­na blev al­la del­ta­ga­re i stu­di­en mer vil­li­ga att age­ra mil­jö­vän­ligt.

Trots att hy­po­te­sen om det lin­jä­ra sam­ban­det mel­lan in‍ for­ma­tion och age­ran­de allt­så har mot­be­vi­sats fle­ra gång­er om, byg­ger än i dag myc­ket mil­jö­kom­mu­ni­ka­tion på an­ta‍ gan­det att ökad kun­skap i sig le­der till för­änd­ring.

EN STOR AN­LED­NING

till att vetska­pen om kli­mat­för­änd‍ ring­ar­na in­te di­rekt le­der till kli­mats­mart age­ran­de är att vi på in­di­vid­ni­vå fort­fa­ran­de har svårt att be­dö­ma kli­mat‍ ut­veck­ling­ens ris­ker på ett ra‍ ti­o­nellt och re­a­lis­tiskt sätt. Det gäl­ler för­vis­so in­te ba­ra i den här frå­gan – män­ni­skans risk‍ be­döm­ning­ar är över lag of­ta­re grun­da­de i in­tui­ti­va käns­lor än ra­tio­nel­la kal­ky­ler. Den nors­ke psy­ko­lo­gi- och eko­no­mi­fors‍ ka­ren Per Espen Stok­nes går i sin bok What we think about when we try not to think about glo­bal war­ming (2015) ige­nom hur rent ut sagt us­la män­ni­skor är på att gö­ra go­da risk­be­döm‍ ning­ar. Bland an­nat över­dri­ver

” In­for­ma‍ ti­on kanske in­te be­hövs alls för att age­ra mil­jö‍ med­ve­tet”

vi spek­ta­ku­lä­ra men ovan­li­ga ris­ker me­dan vi un­derskat­tar grad­vi­sa ris­ker. Om du kän­ner ef­ter i krop­pen mär­ker du an‍ tag­li­gen att tan­ken på en plöts‍ lig skogs­brand i ett när­lig­gan‍ de om­rå­de känns far­li­ga­re än att tem­pe­ra­tu­ren har ökat med 1,5 grad de se­nas­te 150 åren. En an­lagd brand känns ock­så läs­ki­ga­re än en brand or­sa­kad av tor­ka, ef­tersom vi är mind­re räd­da för na­tur­li­ga ka­ta­stro‍ fer än ka­ta­stro­fer ska­pa­de av män­ni­skan.

MÄN­NI­SKOR LI­DER DESS­UTOM

av nå­got som kal­las till­gäng­lig‍ hets­bi­as, det vill sä­ga att vi tror att sa­ker som vi of­ta hör ta­las om är van­li­ga­re och vik­ti­ga­re än sa­ker det in­te pra­tas myc­ket om. Det­ta sam­band har man fle­ra gång­er sett i un­der­sök‍ ning­ar av vil­ka frå­gor be­folk‍ ning­en an­ser va­ra vik­ti­ga: När me­di­er­na skri­ver myc­ket om kli­mat­frå­gan upp­fat­tas den ock­så som vik­ti­ga­re. När de slu­tar skri­va om kli­mat‍ frå­gan är det som att vi ock­så glöm­mer bort att den fak­tiskt fort­fa­ran­de är li­ka ak­tu­ell och all­var­lig.

HUR HÄNG­ER ALLT

det här ihop? Var­för räc­ker det in­te att in­for‍ me­ra män­ni­skor om kli­mat‍ kri­sen och hur kan kli­mat‍ skep­ti­ker i vis­sa fall va­ra mer mil­jö­vän­li­ga än kli­mat­vän­ner?

En hy­po­tes är att det som fram­för allt på­ver­kar vå­ra be­te­en­den är hur den ome­del‍ ba­ra om­giv­ning­en ser ut och vil­ka sa­ker som pre­mie­ras av dem runt om­kring oss, det vill sä­ga hur vå­ra so­ci­a­la nor­mer ser ut. Det är in­te kons­ti­ga­re än att vå­ra hjär­nor till stor del är ut­for­ma­de för att re­a­ge­ra på det som lig­ger oss nä­ra i tid och rum och he­la ti­den ser till att vi an­pas­sar oss ef­ter vad grup­pen vill och an­ser är rätt för stun‍ den. Det är enkla­re att ge­nom‍ fö­ra ett jobb när vå­ra kol­le­ger ger oss upp­munt­ran­de ord ef­teråt, än när de tit­tar snett på oss och den där be­lö­ning­en che­fen ut­lo­vat häg­rar som ett dif­fust luft­slott i fjär­ran.

Det här är pro­ble­ma­tiskt när det gäl­ler kli­mat­kri­sen, ef­ter‍ som så myc­ket av dess kon‍ se­kven­ser lig­ger långt bort i bå­de tid och rum. Fly­ger jag till and­ra si­dan jor­den så blir den di­rek­ta och tyd­li­gas­te kon­se‍ kven­sen för mig tro­li­gen att jag har en här­lig re­sa och dess‍ ut­om på kö­pet får många fler

li­kes på Instagram än van­ligt. Den mil­jö‍mäs­si­ga kon­se­kven‍ sen av just min flyg­re­sa i en värld där det lyf­ter 30 mil­jo­ner plan om året är dä­re­mot dif­fus och lång­sik­tig.

Vi kan på ett te­o­re­tiskt plan ve­ta att det är då­ligt för mil­jön att fly­ga, men när det gäl­ler att änd­ra vå­ra be­te­en­den är di­rek­ta, kon­kre­ta och so­ci­a­la kon­se­kven­ser myc­ket mer ef‍ fek­ti­va än te­o­re­tisk kun­skap.

ETT SÄTT ATT

gö­ra kon­se­kven‍ ser­na av vå­ra mil­jö­be­te­en­den tyd­li­ga­re är att för­sö­ka ska­pa sam­stäm­mig­het mel­lan vå­ra vär­de­ring­ar, vår iden­ti­tet, vå­ra mål och be­te­en­den. Det hand­lar om att ska­pa en tyd­lig koppling mel­lan det vi gör och det som är vik­tigt för oss i li­vet och de mål vi har. Vill jag max‍ ime­ra mi­na chan­ser att lyc­kas äta mer ve­ge­ta­riskt bör det ha en tyd­lig koppling till ett för mig vik­tigt mål, min iden­ti­tet och mi­na vär­de­ring­ar.

Hy­po­te­sen om sam­stäm‍ mig­het tes­ta­des av en fors­kar‍ grupp för ett par år se­dan. I tre re­la­te­ra­de stu­di­er, pub­li­ce­ra­de i Jour­nal of Appli­ed Psycho­lo­gy, kun­de de se en ökad sam­stäm‍ mig­het och be­nä­gen­het att age­ra när del­ta­gar­na gjor­de per­son­li­ga kopp­ling­ar mel­lan det mil­jö­vän­li­ga be­te­en­det (till ex­em­pel att åka kol­lek­tivt) och mål, än när de om­bads tän­ka på vil­ka för­de­lar be­te­en­det ha­de för kli­ma­tet. Det in‍ tres­san­ta här var att det in­te nöd­vän­digt­vis spe­la­de sär­skilt stor roll hur vik­tig mil­jöfrå­gan var för del­ta­gar­na. Att på‍ min­na sig om att tågre­san ger tid att lä­sa el­ler kopp­la av – ett tillägg­s­vär­de – fun­kar bätt­re än att på­min­na sig om att den släp­per ut mind­re kol­di­ox­id än bi­len.

för­lust‍ VI MÄN­NI­SKOR ÄR aver­si­va, det vill sä­ga att vi

in­te tyc­ker om att bli av med sa­ker. Om nå­gon ho­tar med att ta nå­got ifrån oss blir vi väl­digt av­vak­tan­de och mind­re vil­li­ga att änd­ra vårt be­te­en­de. När kli­mat­för­änd­ring­ar­na, som de of­ta gör, pra­tas om som ett hot som kom­mer att in­ne­bä­ra en mas­sa upp­off­ring­ar, som sänkt lev­nads­stan­dard, mind­re möj‍ lig­het att re­sa och kon­su­me­ra, trig­gar det igång vår för­lusta­ver­sion.

Pa­ra­dox­en blir att ju mer vi pra­tar om vad vi be­hö­ver off­ra desto mind­re vil­li­ga blir vi att age­ra – och ju läng­re vi lå­ter ti­den gå ut­an att stäl­la om sam­häl­let, desto stör­re san‍ no­lik­het att vi till slut kom­mer att för­lo­ra myc­ket av det vi i dag nju­ter av.

MEN TROTS ATT

kli­mat­kri­sen skul­le kun­na ut­gö­ra ett hot mot he­la vår ex­istens så ver­kar det va­ra möj­ligt att ska­pa en fos­sil­fri och håll­bar värld ut­an att kom­pro­mis­sa med män­nis‍ kors väl­må­en­de och upp­le­vel­se av me­nings­full­het. För det är in­te nöd­vän­dig­vis så att vi blir lyck­li­ga­re av sa­ker som or­sa­kar höga ut­släpp.

I det som bru­kar kal­las för ”värl­dens längs­ta stu­die av lyc­ka”, följ­de fors­ka­re vid Har‍ vard uni­ver­si­ty i USA un­der näs­tan 80 år re­gel­bun­det den fy­sis­ka och psy­kis­ka häl­san hos 268 ti­di­ga­re Har­vard­stu‍ den­ter. Fors­kar­na kun­de de kon­sta­te­ra att den vik­ti­gas­te fak­torn för vårt väl­må­en­de in­te hand­lar om peng­ar, pry­lar el­ler flyg­re­sor – ut­an om go­da och nä­ra re­la­tio­ner. Att ha ett sam­man­hang och en so­ci­al ge­men­skap, det vill sä­ga sa­ker som i sig in­te krä­ver ens ett ki­lo kol­di­ox­id, är bland det vik­ti‍ gas­te vi män­ni­skor kan ha.

Och en grupp vid Chal­mers tek­nis­ka hög­sko­la, ledd av Da­vid An­ders­son, som fors­kar kring frå­gor om håll­bar kon‍ sum­tion, har tit­tat när­ma­re på kopp­ling­en mel­lan upp‍ levt väl­må­en­de och ut­släpp av växt­hus­ga­ser. I sin stu­die kun­de de se att ak­ti­vi­te­ter som ge­ne­re­rar sto­ra ut­släpp, till ex­em­pel flyg­re­sor, in­te ha­de nå­got sam­band med hög­re väl­må­en­de. Det ha­de dä­re­mot möj­lig­he­ten att va­ra le­dig och till­bringa tid med nä­ra och kä­ra.

Fors­kar­na hit­ta­de ock­så ett så kal­lat ne­ga­tivt sam­band mel­lan väl­må­en­de och att ha ma­te­ri­a­lis­tis­ka vär­de­ring­ar, det vill sä­ga att per­so­ner som i hög grad vär­de­sät­ter ma­te­ri‍ el­la sa­ker ver­kar må säm­re, på sam­ma gång som de or­sa­kar hög­re ut­släpp. Många an‍ dra stu­di­er har be­kräf­tat en lik­nan­de bild, näm­li­gen att det ef­ter den ni­vå där vi har vår trygg­het och vå­ra ba­sa­la be­hov säk­ra­de in­te är kon­sum­tion och pry­lar som gör oss lyck­li­ga – det är and­ra män­ni­skor.

Det är ock­så till­sam­mans med and­ra män­ni­skor som vi verk­li­gen kan bör­ja age­ra mot kli­mat­för­änd­ring­ar­na. En av män­ni­skans störs­ta fram‍ gångs­fak­to­rer är att vi är bra på att or­ga­ni­se­ra oss och sam‍ ar­be­ta, att ta hjälp av varand­ra för att hit­ta nya lös­ning­ar och an­pas­sa oss till de rå­dan­de om­stän­dig­he­ter­na.

Ska vi tro den psy­ko­lo­gis­ka kun­ska­pen är det här vi ska sat­sa kru­tet, på att ar­be­ta till­sam­mans, på­min­na oss om vins­ter­na med en fos­sil­fri värld, för­änd­ra nor­mer­na och ska­pa sam­stäm­mig­het mel­lan det vi gör i dag och den rikt‍ ning vi vill fö­ra värl­den i.

Fri­da Hy­lan­der är le­gi­ti­me­rad psy­ko­log, har en fil. kand. i hu­man‍eko­lo­gi och ar­be­tar med mil­jöfrå­gan från ett psy­ko­log‍per­spek­tiv.

” Det som på­ver­kar är vil­ka sa­ker som pre­mie‍ ras av dem runt om‍ kring oss”

ING­EN LYC­KA Flyg­re­sor och and­ra ak­ti­vi­te­ter som ge­ne­re­rar sto­ra ut­släpp ger in­te hög­re väl­må­en­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.