Du frå­gar – ex­per­ter­na sva­rar.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - Li­ria Or­tiz, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

?

Min sam­bo och hans mam­ma är väl­digt nä­ra varand­ra. Jag tyc­ker de är för nä­ra, det finns ing­en gräns. De pra­tar var­je dag. Om han in­te sva­rar fort­sät­ter hon att ringa tills han sva­rar el­ler ring­er upp. De pra­tar om allt, han be­rät­tar sa­ker som han in­te har ta­lat med mig om. Vi vän­tar barn och jag bör­jar kän­na att vi in­te har nå­got pri­vat­liv. Han vill bju­da hen­ne på vår ut­lands‍ se­mes­ter, han pra­tar med hen­ne om vår eko­no­mi och om sa­ker som hän­der med min kropp un­der gra­vi­di­te­ten. Vi kan in­te va­ra in­ti­ma, för han ring­er sin mam­ma på al­la oläg­li­ga ti­der. I stort sett vän‍ der han sig till hen­ne om allt för råd och jag kän­ner att det ska­par en di­stans mel­lan ho­nom och mig.

Ibland får jag lust att gö­ra slut så att jag ska få ett pri‍ vat­liv ut­an hans mam­ma. Jag vill att det ska va­ra han och jag som part­ner och för­äld‍ rar som vi nu ska bli. Men det känns som om det kom­mer bli vär­re när bar­net är fött, för då ska hans mam­ma läg­ga sig i med si­na åsik­ter och han kom­mer gö­ra som hon sä­ger. Jag vill att det ska va­ra vi som be­stäm­mer och upp­fost­rar vårt barn. Jag har pra­tat med min part­ner om att hans mam­ma tar för myc­ket plats i vårt för­hål­lan­de. Men allt för­blir det­sam­ma. Vad ska jag gö­ra?

!

Jag tror att ni be­hö­ver pro­fes­sio­nell hjälp för att kom­ma ur den si­tu­a­tion som ni är i. Var­je kom­mun er­bju­der fa­mil­je­råd‍ giv­ning och enklast är nog att ni vän­der er dit. Jag fö­re­slår den här lös­ning­en då jag av ditt brev får in­tryc­ket att din man in­te rik­tigt upp­fat­tar hur gräns­löst han be­ter sig, el­ler att han kanske helt en­kelt in­te vet hur han skul­le kun­na gö­ra för att bli själv­stän­di­ga­re i för­hål­lan­de till sin mam­ma.

Psykoterapi, och för er skul­le det hand­la om fa­mil­je­te­ra­pi, är ett bra sätt att få per­spek­tiv på det som på­går och se på sig själv och and­ra med nya ögon. Jag tror att det är un­ge­fär det­ta som din sam­bo be­hö­ver, så in­snärjd i re­la­tio­nen till sin mam­ma som han ver­kar va­ra.

Många frå­gor väcks hos mig om vad som bi­drar till att din sam­bo och hans mam­ma be­ter sig som de gör. Är din sam­bos be­hov av stän­dig åter­kopp­ling från sin mam­ma ett ut­tryck för då­lig själv­käns­la och låg till­tro till sin egen för­må­ga att fat­ta rät­ta be­slut? Är han så in­lärd i det­ta be­te­en­de att han in­te läng­re kan se sin fak­tis­ka för­må­ga att kla­ra av sa­ker och att du finns där när han be­hö‍ ver råd och stöd? Och vil­ken roll spe­lar din sam­bos mam­ma i det­ta? Är det omöj­ligt för hen­ne att ac­cep­te­ra att en an­nan kvin­na skul­le va­ra den vik­ti­gas­te i so­nens liv?

Oav­sett vil­ket, det som hän­der ver­kar va­ra ett pro­blem som på­gått länge och nå­got som du trött­nat på. Och det är verk­li­gen för­stå­e­ligt. Jag vill häv­da att din sam­bo är käns­lo‍ mäs­sigt otro­gen i för­hål­lan­de till dig. Du skri­ver om din läng­tan ef­ter att det ba­ra ska va­ra du och han. Och visst ska det va­ra så. I en kär­leks­re­la‍ ti­on har vi ett be­hov av att få upp­le­va att den and­re i sitt sätt

att va­ra vi­sar att vi är den vik­ti­gas­te per­so­nen i den­nes liv, och att det finns en när­het och för­tro­lig­het som är unik, som ba­ra finns oss emel­lan.

Jag vill med det­ta ha sagt att jag tror att du mås­te tän­ka ef­ter hur du ska gö­ra om din sam­bo sä­ger nej till att gå i fa­mil­je­te­ra­pi, el­ler på an­nat sätt på all­var ut­tryc­ker en vil­ja att för­änd­ra sin re­la­tion till sin mam­ma. Du bör nog ock­så väga in hur det kan bli om ett tag när ni bli­vit för­äld­rar om din sam­bo in­te bli­vit själv­stän­di­ga­re. Du bör med and­ra ord ta ställ­ning till det som du skri­ver i ditt brev om att gö­ra slut. Och om det är ett al­ter­na­tiv för dig, be­rät­ta för din sam­bo att det kan bli en kon­se­kvens om in­te en för­änd­ring sker. Men det är vik­tigt att du in­te näm­ner det­ta om du in­te är be­redd att ta ste­get. Jag tror att det vo­re klokt om du träf­far fa­mil­je­råd­gi­va­ren på egen hand först – det är fullt möj­ligt – och re­so­ne­rar om hur långt du är be­redd att gå. Men ock­så som en för­be­re­del­se för hur du kan gö­ra din sam­bo in­tres­se­rad av, el­ler i var­je fall sä­ga ja till, fa­mil­je­te­ra­pi.

För gär­na dag­bok den när­mas­te ti­den och no­te­ra oli­ka hän­del­ser som du tyc­ker vi­sar hur din sam­bos mam­ma tar för myc­ket plats i ert liv. De no­te­ring­ar­na kan un­der­lät­ta för dig att be­rät­ta om det på ett kon­kret sätt i te­ra­pin.

Ett sär­skilt te­ma i fa­mil­je­te­ra­pin bör nog även va­ra hur din sam­bo och du ge­men­samt ska sät­ta grän­ser för hans mam­ma om hon vi­sar sig ha svårt för att ac­cep­te­ra den för­änd­ring som ni kom­mit över­ens om.

Jag vill häv­da att din sam­bo är känslo­mäs­sigt otro­gen mot dig

OSUND TRIANGEL Den gra­vi­da brev­skri­va­ren ororar sig över sin sam­bos gräns­lö­sa för­hål­lan­de till sin mam­ma.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.