Fort­sätt­ning från si­dan 15.

Vem hål­ler du med i frå­gan om att lju­ga?

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - – Ann La­ger­ström

Em­ma kan kan ta hjälp av den tra­di­tio­nel­la de­fi­ni­tio­nen av en lögn in­om fi­lo­so­fin – L1. En­ligt L1 mås­te fy­ra för­ut­sätt­ning­ar fin­nas:

1. En per­son kom­mer med ett på­stå­en­de. Em­ma: ”Jät­te­fin tvål­kopp svär­mor.”

2. Per­so­nen mås­te an­se att på­stå­en­det är falskt. ”Skit­ful är den!”

3. På­stå­en­det mås­te va­ra ställt till en an­nan per­son.

4. Per­so­nen mot vil­ken på­stå­en­det är rik­tat mås­te tro att det är sant. ”Åh, vad glad jag blir!”

L1 tol­kad på det här sät­tet hål­ler med Em­ma: Hon lju­ger.

Men som van­ligt i fi­lo­so­fin kan man vri­da och vän­da på allt och det gör Em­ma när hon sä­ger: ”Tack, den blir jät­te­bra till mi­na två­lar!” På­stå­en­det vo­re sant om hon ha­de två­lar. Nu har hon inga så på­stå­en­det är var­ken sant el­ler falskt.

Ka­rin kan lu­ta sig mot den svensk-ame­ri­kans­ka fi­lo­so‍ fen Sis­se­la Bok (1934–). Hon har en te­o­ri som hon kal­lar för san­nings­halts­prin­ci­pen. Där häv­dar hon att det är fel att lju­ga där­för att det vo­re för­ödan­de om vi ut­veck­la­de en kul­tur där vi in­te kun­de li­ta på nå­gon. För det förs­ta skul­le vi bli tvung­na att ta re­da på all­ting själ­va. Vi kun­de var­ken li­ta på män­ni­skor el­ler böc­ker. Vi skul­le in­te ens kun­na skaf­fa oss ut­bild­ning. Vem kan li­ta på sko­lor? Vi skul­le in­te kun­na vi­la i nå­gon re­la­tion – allt kan va­ra på låt­sas.

Aleksy kan lu­ta sig mot Ge­rald Dwor­kin (1937–), som är se­ni­or­pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Uni­ver­si­ty of Ca­li­for­nia. Han tyc­ker att ett för­bud mot lögn är ore­a­lis­tiskt, kanske till och med dumt. Dels för att vi al­la små­lju­ger, dels för att det i vis­sa lä­gen kan va­ra vär­de­fullt att in­te ta­la san­ning. Här är någ­ra av hans för­slag: Du sö­ker jobb och miss­tän­ker att du är med barn men sä­ger ing­en‍ ting för att det skul­le kun­na på­ver­ka re­kry­te­rings­pro­ces‍ sen. Din dot­ter ri­tar en kons­tig gub­be, pe­kar på den och sä­ger: ”Pap­pa!” Du sva­rar: ”Så fin!”

Bo ver­kar va­ra kon­se­kven‍ ti­a­list och skul­le kun­na lu­ta sig mot Pe­ter Al­bert Rail­ton (1950–), pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Uni­ver­si­ty of Michi­gan. Kon­se­kven­ti­a­lism är en gren av eti­ken som me­nar att man ba­ra kan av­gö­ra om en handling är rätt el­ler fel ge­nom att se på re­sul­ta­tet. Ju fler go­da kon­se‍ kven­ser som hand­ling­en får, desto mer rätt är den.

Då kan man ar­gu­men­te­ra för att det är rätt att lju­ga på julaf‍ ton ef­tersom kon­se­kven­ser­na är bätt­re. ”Fin tvål­kopp!”, ger stör­re lyc­ka för de fles­ta i fa‍ mil­jen den­na kväll än på­stå­en‍ det ”Ful tvål­kopp!”

VIT LÖGNOli­ka fi­lo­so­fer har oli­ka syn på när det är okej att lju­ga – och på vadsom är en lögn.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.