Min vän ja­gar be­kräf­tel­se

Modern Psykologi - - (FRÅGOR + SVAR) - So­fia Vi­ot­ti, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

? Jag är en tjej på 19 år som är oro­lig för en av mi­na nä­ra vän­ner. Hon har ett otro­ligt stort be‍kräf­tel­se­be­hov och sö­ker näs­tan he­la ti­den be­kräf­tel­se från män. Det­ta tar sig ut‍tryck i att hon så gott som var­je gång vi är ute vill hit­ta en kil­le att hång­la och kanske till och med lig­ga med. Man kan sä­ga att hon prak­tiskt ta­get le­ver för det.

Hon dric­ker dess­utom li­te väl myc­ket al­ko­hol, vil­ket ock­så för­vär­rar det här be‍ te­en­det. Jag har fle­ra gång­er fått sä­ga till hen­ne att in­te grov­hång­la in­för and­ra och jag minns spe­ci­ellt en gång då en kil­le hon var med på en fest drog upp hen­nes klän­ning så myc­ket att näs­tan he­la rum‍ pan syn­tes. Ef­teråt skäm­des hon jät­te­myc­ket.

Jag tror att be­te­en­det bott­nar i att hon har en låg själv­käns­la. Hon pra­tar of­ta ned­vär­de­ran­de om sig själv och kri­ti­se­rar sig själv och på­står att ”ing­en tyc­ker om hen­ne” och att kil­lar­na som vill ha hen­ne åt­minsto­ne gil­lar hen­ne på nå­got plan. Men var­je gång när hon har va­rit med en ny kil­le så skäms hon och kal­lar sig själv ”äck­lig och bil­lig”. Det hjäl­per in­te att vi vän­ner för­kla­rar hur myc­ket vi tyc­ker om hen­ne. Vad kan jag gö­ra för att hjäl­pa hen­ne ur det här be­te­en­det?

!

Det är tufft när män­ni­skor som står en nä­ra gör sig själv il­la. För på det du be­skri­ver så tyc­ker jag pre­cis som du att det lå­ter som ett själv­de­struk­tivt be­te­en­de. Det ver­kar in­te som att hon nju­ter av sin sex­u­a­li­tet, ut­an att det är nå­got hon gör för att fyl­la ett tom­rum.

Ef­tersom du skri­ver hit så tän­ker jag att du och dina vän­ner sä­kert upp­le­ver en stor fru­stra­tion. Ni för­sö­ker hjäl­pa och ni för­sö­ker att ta­la om för hen­ne att ni gil­lar hen­ne men det hjäl­per in­te. Ris­ken är att det till slut blir så på­fres­tan­de så att ni in­te or­kar fort­sät­ta fin­nas där och att hon då får be­kräf­tel­se på att ing­en tyc­ker om hen­ne. Där­för be­hövs det en för­änd­ring i era möns­ter med varand­ra.

Det du be­skri­ver om din vän ty­der på att hon har käns­lo‍ mäs­si­ga sår, som tro­ligt­vis bott­nar i ti­di­ga­re re­la­tio­ner till and­ra män­ni­skor. Så­da­na sår sit­ter of­ta djupt och där­för fun­ge­rar in­te era för­sök att ta­la om för hen­ne att ni tyc­ker om hen­ne. Det är som att det är oli­ka de­lar av hjär­nan som tar emot sva­ren. Hon kan sä­ker­li­gen för­nuftsmäs­sigt för­stå att ni gil­lar hen­ne, men känslo­mäs­sigt når det hen­ne in­te. Där­för skul­le hon be­hö­va te­ra­pi, tän­ker jag.

Ett an­nat pro­blem du och dina vän­ner ställs in­för är att ni får för­sö­ka räd­da si­tu­a­tio­ner och får ta an­svar för hen­ne. Det blir som en typ av med­be‍ ro­en­de. Det här räddar hen­ne i stun­den men gör ock­så att hon in­te be­hö­ver ta an­sva­ret själv. Sam­ti­digt som det sli­ter på er och på er re­la­tion med hen­ne.

Det lå­ter som att du har för­sökt pra­ta med hen­ne om det­ta. Ett pro­blem när man ska ta upp så­da­na här sa­ker är of­ta att man sä­ger till när man

är upp­rörd och kom­mer med för­ma­ning­ar: ”Du mås­te slu­ta be­te dig så, du för­stör för dig själv” el­ler för­sö­ker över­ta­la per­so­nen: ”Men vi tyc­ker om dig”. Kän­ner du igen det? Det­ta ham­nar de fles­ta i, men pro­ble­met är att det of­ta ba­ra le­der till att per­so­nen för­sva­rar sig el­ler in­te tar åt sig.

I stäl­let kan du pro­va att be­stäm­ma en tid för att pra­ta med hen­ne då du själv är lugn och för­be­redd. I det sam­ta­let kan du be­rät­ta ut­i­från hur det blir för dig i stäl­let för att kom­men­te­ra vad du tän­ker om hen­ne, ex­em­pel­vis ”Jag kän­ner mig väl­digt oro­lig för dig ef­ter‍ som jag bryr mig om dig”.

Det finns en risk för att det­ta ska­par skam hos hen­ne, vil­ket kan gö­ra att hon blir väl­digt själv­kri­tisk. Und­vik att ham­na i att för­sö­ka för­säk­ra hen­ne om att hon är bra (för det kom‍ mer än­då in­te att gå in), ut­an på­ta­la i stäl­let att du är oro­lig för att hon blir så själv­kri­tisk och er­bjud dig even­tu­ellt att hjäl­pa hen­ne att sö­ka hjälp för sitt må­en­de. Ibland le­der skam även till att per­so­nen blir arg. I så fall – åter­gå ba­ra till din upp­le­vel­se att du är oro­lig och att det är så­här du kän­ner. Und­vik att ut­tryc­ka ir­ri­ta­tion till­ba­ka. För­hopp­nings­vis kan hon ta det till sig när hon lug­nat sig.

Ris­ken finns att hon trots det­ta in­te kom­mer att sö­ka hjälp. Det är ty­värr omöj­ligt att hjäl­pa en per­son om den in­te vill bli hjälpt. Till slut kom­mer hon att ham­na i en si­tu­a­tion som blir så då­lig för hen­ne att hon tving­as sö­ka hjälp. Det som kan skyn­da på det är att ni in­te ”räddar” hen­ne var­je gång, ut­an lå­ter hen­ne ta smäl‍ lar­na. Det här kan lå­ta hårt och själv­klart mås­te ni gö­ra nå­got om hon tar väl­digt sto­ra ris­ker, men för­sök sä­ga till hen­ne att du in­te kom­mer att räd­da hen­ne näs­ta gång, att hon får ta an­sva­ret själv (men säg det med en om­hän­der­ta­gan­de ton och in­te en ir­ri­te­rad ton).

Och säg att du gär­na hjäl­per hen­ne om hon vill väl­ja en an­nan väg – ha en al­ko­hol­fri kväll, ha en kväll ut­an fo­kus på kil­lar el­ler om hon vill ha hjälp att sö­ka te­ra­pi. På det sät­tet bloc­kar du det de­struk­ti­va och finns där för hen­ne när hon väl­jer det häl­so­sam­ma. Det ökar chan­sen för att hon ska ta an­svar själv och det gör att du or­kar fort­sät­ta va­ra hen­nes vän.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.