Kameleonten

Han slog igenom som Lasermannen – nu gestaltar han Sture Bergwall/thomas Quick. DAVID DENCIK tycker inte att man måste tycka om sina rollfigurer. Men det är hans plikt att förstå dem.

AT THAN, SOM slog igenom med en storskräll som John Ausonius i tv-versionen av Gellert Tamas reportagebok

Lasermannen, nu spelar Sture Bergwall i den kommande filmen Quick förvånar nog ingen. Att spela just skruvade personer ligger av någon anledning nära för David Dencik.

– Udda karaktärer har blivit lite av min grej, säger han, efter att ha parkerat cykeln i det överfulla cykelstället utanför lunchrestaurangen på Svea vägen i Stockholm.

Själv ger han ett samlat och vänligt intryck, så långt från våldsamhet och aggressivitet man kan komma. Ber artigt om ursäkt för att han kommit 15 sekunder för sent. (”Jag hade totalt missat att man bygger om så mycket här i Stockholm.”)

David Dencik har några timmars paus från inspelningen av Netflix-serien Störst

av allt, som bygger på Malin Persson Giolitos roman med samma namn. Handlingen är mörk, tar upp en skolskjutning i Djursholm, och boken blev mycket uppmärksammad när den kom 2016. David Dencik spelar huvudpersonen Majas försvarsadvokat och för hans del handlar det om 15 inspelningsdagar.

Som, för att göra historien lite mer pikant, spelas serien in vid Stockholms universitet, på psykologiska institutionen där Sven Å. Christianson har sitt arbetsrum. Samma Sven Å. Christianson som spelat en av huvudrollerna i Sture Bergwalls liv. Åtminstone så länge Sture Bergwall kal�lade sig Thomas Quick och var tvångsinlagd på på den rättspsykiatriska kliniken i Säter i Dalarna.

Då befann sig Sven Å. Christianson i den närmaste kretsen runt Thomas Quick. I medierna kallades han för ”minnesprofessorn” och hans arbete med Quick-fallet resulterade i boken I huvudet på en

seriemördare som gavs ut 2010 på Norstedts förlag. I dag har boken tagits bort som kurslitteratur på institutionens kurser i rättspsykologi, men Sven Å. Christianson är fortfarande professor på institutionen och ansvarig för grundkursen i rättspsykologi.

som om

DET KÄNNS NÄSTAN cirkeln är sluten.

– Jag minns hur jag satt och läste artikel efter artikel om Sture Bergwall. Och jag häpnade.

David Dencik, som inte bara fascineras av udda karaktärer, utan också av true crime som genre, kunde inte släppa tankarna på hur en människa av olika anledningar låter sitt liv kantas av lögner som påverkar hela tillvaron negativt. Hur kan man frivilligt erkänna 25 mord och tillbringa år efter år efter år i psykiatrisk tvångsvård?

– Ju mer jag läste om Sture Bergwall, desto mer förundrad blev jag. Varför erkänner man saker man inte har gjort? Jag kunde inte köpa det helt, och Sture Bergwalls öde låg och

”Sture Bergwalls öde

låg och skavde i mitt undermedvetna.”

”Hur kan man ha en så stark drift att ställa sig in att man

tar på sig skulden för mord?”

skavde i mitt undermedvetna, säger han.

David Dencik plöjde Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemör

dare (Ordfront 2012) och blev ännu mer fascinerad.

– Historien om Sture Bergwall och Hannes Råstam är en fin mänsklig berättelse. Det uppstod ju någon form av relation dem emellan, och Hannes blev mer eller mindre besatt av att berätta Stures historia. På så sätt blev ju Hannes lika excentrisk som Sture var.

Skavet inom David Dencik blev alltmer påtagligt. Till slut insåg han att historien var värd att gestalta. Han kontaktade producenten Helena Danielsson och presenterade idén om att göra en film om Hannes Råstams långa besatthet av Sture Bergwalls liv, och om hur Råstam vid besök efter besök på Säter kom sanningen allt närmare.

Och hur Råstam snart insåg att det var mycket som inte stämde i Sture Bergwalls liv, och att det kanske var så att han faktiskt inte var skyldig till de bestialiska mord han tagit på sig.

I filmen spelar Hannes Råstam och Sture Bergwall båda lika stor roll för handlingen. Att David Dencik själv skulle spela Thomas Quick känns givet. Jonas Karlsson spelar den besatte Råstam och Hannes Råstams researcher Jenny Küttim spelas av Alba August. Regisserar gör Mikael Håfström.

– Det här projektet fyller min skalle helt. Vi har filmat fram till jul och har premiär hösten 2019.

David Dencik har haft viss mejlkontakt med Sture Bergwall, men han har inte försökt träffa honom. Däremot har han tagit del av så mycket annat material som möjligt. När David Dencik talar om honom använder han omväxlande namnet Sture Bergwall och Thomas Quick, det namn Bergwall bytt till under de år då han gjorde sina erkännanden.

– Att vara så totalt självutplånande inställsam som Thomas Quick var. Det är makalöst. Hur kan man ha en så stark drift att ställa sig in att man till och med tar på sig skulden för mord för att man inte vill göra någon ledsen? frågar sig David Dencik. Han tystnar. – Quick hade ju ett jobbigt liv, det råder ingen tvekan om den saken. Ändå tror jag att han någonstans absolut måste ha varit tveksam till att han verkligen begått de här brot-

”Varför avsade sig gänget kring Thomas Quick sitt eget kritiska tänkande?”

ten han erkände. Men samtidigt, ju mer han erkände, desto bättre behandlad blev han ju, och desto mer uppmärksamhet fick han. Han hade ju dessutom en missbruksproblematik och fick allt mer medicin ju mer han erkände, funderar David Dencik.

Men minst lika frågande som han ställer sig till Thomas Quicks agerande, ställer han sig till personalen som arbetade med honom.

– Varför avsade sig gänget kring Thomas Quick sitt eget kritiska tänkande? Varför var de så lättlurade. Jag menar, hans erkännanden var ju rasande otrovärdiga. I reportageboken Mannen

som slutade ljuga (Lind & Co 2013) undersöker journalisten Dan Josefsson de psykologiska teorier som i kombination med grupptänkande och sektmen- talitet gjorde Quick-historien möjlig.

DAVID DENCIK SLOG igenom med en skräll år 2005 när han spelade John Ausonius, som dömdes för att i början av 1990-talet ha spridit skräck i Sverige genom att skjuta elva personer med invandrarbakgrund. SVT-SErien Lasermannen utnämndes av Leif G.W. Persson till den ”bästa polisserien som producerats i Sverige”.

– Jag blir fortfarande hyllad för Lasermannen, men jag tycker inte att jag var så märkvärdig i den rollen, säger David Dencik och rycker på axlarna.

I nästa andetag konstaterar David Dencik att han, precis som många andra skådespelare, gillar att spela färgstarka och lite mer komplicerade roller, där man som publik tvingas fundera några varv extra för att förstå.

Hans meritlista är imponerande. Han har varit med i produktioner som Peter Birros och Mikael Marcimains 1960och 70-talsskildring Upp till

kamp men också i en rad polisserier som till exempel Wal

lander – Indrivaren. Han också varit med i internationella sammanhang, som Steven Spielbergs War horse och Jane Campions tv-serie Top of the

lake.

– Jag har spelat många olika karaktärer, som alla har sin tjusning. Men mest tycker jag om att gestalta de här lite motsägelsefulla och oförutsäg- bara personerna, säger David Dencik.

Varför det blivit så vet han inte riktigt. Kanske beror det på att han hemifrån alltid uppmuntrats att göra relevanta saker fullt ut, oavsett vad han gett sig in på. Din pappa är professor i socialpsykologi. Kan ditt intresse för skruvade karaktärer ha att göra med det? – Det kanske är en befogad fråga men … Jag har ju aldrig haft någon annan pappa, så det är svårt att svara på. Däremot har han själv analyserat sig fram till att han tycker att jag är bra på att spela komplexa karaktärer. Å andra sidan, han tycker visserligen att jag är bra på allt jag gör och har alltid varit oerhört stöttande, säger David och låter förtjust.

Klart är dock att David Dencik, om han får välja, gärna tar sig an de där rollerna som kräver lite mer förberedelse i form av tankeverksamhet och analyser.

– Jag tycker att det är lite trist att enbart reducera sin skådespelarbegåvning till underhållning. Jag gillar när man behöver anstränga sig på en akademisk nivå för att kunna spela en roll, säger han.

– Vissa roller, som John Ausonius, kräver mer research. Inför arbetet med Laserman

nen tittade jag på en hel del inspelningar, och såg hur han betedde sig på olika sätt utifrån vilka människor han mötte. Det försökte jag ta med mig när jag sedan spelade honom.

NÄR DET GÄLLER andra, mindre utmanande roller finns det inte alltid tid att göra den sortens analyser. Då handlar det mer om att spela en situation än att spela en person med olika sidor av sig själv.

– Alltså, före barnen jobbade jag oerhört hårt. Det har medfört att jag har ett väldigt långt CV. Jag sa aldrig nej till någonting.

Nu är det tvärtom. Hemma i Köpenhamn väntar en treårig dotter och en ettårig son så fort han jobbat färdigt.

Lägg där till att både han och hustrun jobbar heltid och att det i skådespelaryrkets natur ligger att man jobbar på varierande platser under längre perioder och bilden blir tydlig.

– Men vi har folk omkring oss som hjälper oss, så jag

vill absolut inte klaga, inflikar han snabbt.

För närvarande är det till stor del logistikpusslandet som avgör om han tackar ja till en roll.

– Men också, naturligtvis, om jag känner att jag kan ha roligt under inspelningen. Jag vill gärna synas i någon mening och allra helst ska rollen innebära någon form av utmaning.

Får David Dencik själv välja tar han inte den enklaste vägen. Ändå gör han roller där skådespelarinsatsen är given på förhand, mer raka roller.

– Jag tycker visserligen att det finns mindre tjusning i att göra den sortens roller, men passar det familjens schema eller om jag inte spelat på ett tag och är spelsugen så gör jag dem ändå.

DAVID DENCIK ÄR uppvuxen i ett akademiskt hem i Köpenhamn, där pappa Lars alltså var professor i socialpsykologi och mamma Kerstin var filmkonsulent på Svenska film institutet och filmproducent.

Trots mammans arbete inom filmbranschen så förstod hans föräldrar inte riktigt var sonens skådespelarambitioner kom ifrån. Davids akademiska bana hade ju börjat så bra med religionsstudier på universitetet. Men capoeiraträningen, det vill säga brasiliansk stridskonst, kom emellan, och väckte en lust att uttrycka sig.

– Men därifrån till att ta ett kliv in i skådespeleriet och att lämna det trygga akademiska för något helt oförutsägbart, det krävde mycket.

Till slut var det på Teaterhögskolan i Stockholm han kom in, och han flyttade över sundet.

David Dencik jobbar aktivt för att motverka mystifieringen av skådespelaryrket. Det är ett jobb, om än ett mycket roligt och spännande sådant.

– Det är inget hokuspokus att skådespela och inte heller några konstigheter med att växla mellan olika roller. Jag har lite svårt att förstå dem som vill krångla till det, säger David Dencik med eftertryck. Många skådespelare hävdar att de måste känna sympati för rollerna de gestaltar. Är det samma sak för dig? – Det är ett jobb, så nej, det måste jag inte. Jag berättar en historia, inget annat, säger David Dencik, nästan lite otåligt.

Förståelse för den han gestaltar, däremot, det är något helt annat.

– Det är ju skådespelarens hela uppgift. Därför försöker jag förstå hur till exempel Sture Bergwall tänkte. Det är min skyldighet. I Modern Psykologi 6/2018 porträtterade Anna-maria Stawreberg den oskyldigt dömde Kaj Linna.

”Det är skådespelarens

hela uppgift. Därför försöker jag förstå hur

Sture Bergwall tänkte.”