Bäs­ti­sar

Så fun­kar vår re­la­tion till hus­dju­ren.

Modern Psykologi - - SMARTARE -

BAR­BRO SNEGLAR PÅ sin mat­te som ställt fram mat till kat­ten Ma­di. Hon slic­kar sig runt mun­nen, men hål­ler sig i skin­net för hon vet att hon in­te får äta upp kat­tens mat. Men ba­ra så länge mat­te är kvar i kö­ket. I sam­ma se­kund som mat­te går där­i­från kas­tar sig Bar­bro, som är en scha­pen­do­es‍tik, över skå­len.

Att hun­dar är rik­ti­ga ögon­tjä­na­re vet vil­ken hundä­ga­re som helst, men det av­fär­da­des länge ef­tersom det in­te fanns någ­ra ve­ten­skap­li­ga be­vis.

Fram till 2013. Då gjor­de pro­fes­sor Ju­li­a­ne Ka­min­ski vid Ports­mouth uni­ver­si­ty en stu­die med hun­dar, en go­dis­bit och en lam­pa. Re­sul­ta­ten vi­sa­de att hun­dar kan sät­ta sig in i män­ni­skans per­spek­tiv. När lam­pan släck­tes var hun­dar­na fy­ra gång­er mer be­näg­na att sno åt sig go­dis­bi­ten. Ju­li­a­ne Ka­min­ski tes­ta­de även med punkt­be­lys­ning. När go­di­set var be­lyst och mat­te/hus­se satt i mör­ker tog hun­dar­na in­te go­di­set. Men när hundä­ga­ren var be­lyst och go­di­set låg i mör­ker för­stod hun­dar­na att hundä­ga­ren in­te kun­de se go­di­set och snap­pa­de åt sig det.

De se­nas­te tju­go åren har forsk­ning­en om vå­ra hus­djur och de­ras re­la­tion till män­ni­skan ex­plo­de­rat. En­ligt vis­sa är det vi lärt oss en ögo­n­öpp­na­re i pa­ri­tet med att vi än­da in på 1980-ta­let ope­re­ra­de små barn ut­an be­döv­ning, för att man in­te trod­de att de upp­lev­de sam­ma smär­ta som vux­na.

– I dag är det up­pen­bart för vem som helst att en hund har käns­lor, och vi är gans­ka säk­ra på att även gri­sar upp­le­ver sa­ker, även om vi än­nu in­te kan mä­ta det, sä­ger eto­lo­gi­pro­fes­sor Per Jen­sen, som ny­li­gen ut­kom­mit med Dju­rens käns­lor: Och vår käns­la för djur (Na­tur & Kul­tur).

Ut­veck­ling­en har gått från att tit­ta på hus­dju­ren som nyt­to‍va­rel­ser till att in­tres­se­ra sig för hur re­la­tio­ner­na ser ut till äga­ren el­ler skö­ta­ren.

så klart in­te att dra

MEN DET GÅR al­la hus­djur över en kam – vårt för­hål­lan­de till hun­den är spe­ci­ellt. Hun­den är vårt älds­ta hus­djur, den har va­rit do­me­sti­ce­rad i mer än 15 000 år och det har satt spår, för­kla­rar Per Jen­sen.

– Den är bätt­re än si­na vil­da för­fä­der, var­gar­na, på att för­stå vårt sätt att kom­mu­ni­ce­ra.

Start­skot­tet gick när pri­mat‍‍ fors­ka­ren Bri­an Ha­re in­såg att schim­pan­ser­na som han stu­de­ra­de in­te för­stod de enk­la ges­ter som hans hund kla­ra­de av att lä­sa.

Han gjor­de ett pek­test, som pub­li­ce­ra­des i den ve­ten­skap­li­ga tid­skrif­ten Sci­ence 2002, där han un­der­sök­te om hun­dar kun­de föl­ja re­fe­rens­punk­ter. Om man pe­kar el­ler tit­tar åt ett visst håll – för­står då hun­den att man ska gå åt det hål­let?

– Det sto­ra var att schim­pan­ser­na in­te för­stod det. In­te hel­ler so­ci­a­li­se­ra­de var­gar för­stod, men det gjor­de dä­re­mot hun­dar, be­rät­tar Per Jen­sen.

Hun­dar är li­ka små barn i sitt sätt att upp­märk­sam­ma och lä­sa av oss. Re­la­tio­nen är öm­se‍si­dig och på­min­ner om den som för­äld­rar och barn

TEXT SA­RA HAMMARKRANTZFOTO JOEL NILS­SON & REBECKA UHLIN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.