SAMMANSVÄRJNINGEN

I huvudet på en konspirationsteoretiker.

Världen styrs av blodsugande rymdödlor som håller oss fångna i ett slags matrix – ett fängelse för vårt medvetande. Åtminstone om man får tro den brittiske konspirationsteoretikern David Icke.

När Icke (uttalas ajk) besökte Stockholm i oktober var Erik en av omkring 500 personer som bänkade sig i Folkets hus.

– Han är karismatisk och vältalig, säger Erik. Däremot var det ju inte så mycket nytt, då jag har varit intresserad av konspirationer i över 20 års tid.

ERIK TROR PÅ en rad konspirationsteorier, som att John F. Kennedy föll offer för en sammansvärjning, att satanism och pedofili är utbrett inom eliten och att Illuminati driver fram en tyrannisk New World Order. Och han är långtifrån ensam. Var tredje amerikan oroar sig numera för en New World Order. Lika många ser den globala uppvärmningen som en bluff, medan en av fem tror att USA:S regering låg bakom 11 september-attackerna.

Även i Sverige har konspira tionstänkandet fått fäste. I en Yougov-undersökning 2018 svarade 14 procent ”stämmer absolut” och hela 35 procent ”stämmer troligen” på frågan om mäktiga hemliga sällskap kontrollerar politiken, medan 27 procent misstänkte att staten i smyg styr svenska medier.

Ickes teori om rymdödlor har inte lika många anhängare, men de går ändå att räkna i miljoner. Erik väljer för egen del att hålla dörren öppen.

– För mig är det svårare att förstå att folk tror på main stream- nyheter som Assads gasattacker, säger han.

Redan år 2000 såg han Icke föreläsa. På den tiden lockade britten betydligt mindre ska- ror. Sedan dess har internet, i synnerhet sociala medier, format en ny infrastruktur. Här sprids konspirationsteorier blixtsnabbt, billigt och utan grindvakter. Här sugs allt fler in i en expanderande ekokammare, där entreprenörer som David Icke fäktas mot dolda mörkermakter och går i bräschen för ett globalt uppvaknande.

ICKES EGET UPPVAKNANDE kom våren 1990, då han efter en tids deppighet kände en ”närvaro” omkring sig. En dag, i hemstaden Ryde på Isle of Wight, frös fötterna enligt uppgift fast vid dörren till en kiosk, samtidigt som en röst dirigerade honom till en bok: Mind to mind av mediet Betty Shine. Han stämde träff med Shine, som under ett antal sessioner förmedlade ett budskap från andevärlden: Icke var utvald, ämnad att rädda mänskligheten.

Innan dess hade han levt ett stabilt liv med fru och barn och jobbat på BBC som sportankare. Han hade visserligen intresserat sig för alternativmedicin och new age ett tag,

Det krävs inte en sjuk hjärna för att koka ihop en konspirationsteori, än mindre för att tro på den

men nu tog han ett avgörande kliv: Han skrev en apokalyptisk bok och kom ut som ”the son of the Godhead”. Sedan grävde han ner sig i litteratur om hemliga sällskap, påstådda konspirationer och illvilliga utomjordingar, och lanserade sin reptilteori.

Responsen varierade förstås. Vissa såg en galning, andra ett sanningsvittne.

– Jag tror absolut på upp levelserna han haft. Kanske var det intuition, kanske var det andeväsen. Jag grubblar inte för mycket över det, säger Erik.

Eriks erfarenhet är en annan. Inget plötsligt uppvaknande, inga budskap från högre ort, utan mer av ett växande intresse som med tiden formade hans världsbild.

– När jag var 14 år lånade jag en bok på biblioteket som handlade om ockultism. Jag pratade om den i skolan med kompisar, vilket ledde till fler bekantskaper, mer diskussioner, mer böcker.

Kompisgruppen var viktig: hårdrocken, rollspelandet, fascinationen för det dolda – allt kom i samma paket och formade en gemensam identitet. Det var i mitten av 1990-talet. Numera lever han ett ”vanligt” liv, umgås inte med likasinnade och torgför sällan sin övertygelse.

– Det gick inte att prata om konspirationsteorier när jag blev vuxen utan att bli betraktad som en knäppgök.

Samtidigt har omvärldens intresse ökat på sistone.

– Jag kan förstå att vår ’subgrupp’ är intressant i och med att vi blir allt fler. Blir sådana som ’vi’ för många finns det en risk att samhället krackelerar, säger Erik.

GLOBALT UPPVAKNANDE ELLER

samhällsfara – oavsett vad har fenomenet väckt psyko- logernas nyfikenhet. Vem tror egentligen på konspirationsteorier, och varför? Stereotypen är den paranoide foliehatten som hör röster och jagas av dolda makter. Och visst finns det de som lider av psykisk sjukdom. På nätet förenas till exempel tusentals människor med trolig schizofreni kring teorin att en konspiration attackerar dem genom gang

stalking och mikrovågsvapen. Men det krävs inte en sjuk hjärna för att koka ihop en konspirationsteori, än mindre för att tro på den, påpekar den brittiske psykologen Robert Brotherton i boken Suspicious minds: Why we believe conspi racy theories (2015). Den som är misstänksam mot sin omgivning och misstror auktoriteter har närmare till konspira- tionsteorier. Men då talar vi för det mesta om en mildare form av ”vardagsparanoia”, inte om psykoser.

Enligt Brotherton är konspirationstänkandet en ”produkt av mentala egendomligheter som är inbyggda i allas hjärnor”. Hjärnan skannar ständigt informationsflödet och söker efter mönster, samband, mening. Och ibland funkar det lite för bra. Vi skapar kognitiva illusioner. Hjärnan tenderar också att läsa in avsikter. ”När något händer som vi inte omedelbart kan förklara så är chansen stor att vi faller tillbaka på vår hyperaktiva intentionsdetektor”, skriver Brotherton. Även det slumpartade eller strukturella tolkas då som medvetna handlingar, kanske en del av en dold agenda.

BENÄGENHETEN ATT SE mönster och avsikter varierar. Vissa är helt enkelt mer ”konspirationssinnade” än andra, menar Brotherton.

I så fall hittar vi David Icke i skalans ena ände. Han ser mönster överallt. ”Punkterna finns där: 11 september, giriga banker, korrupta ledare. Det är först när man kopplar ihop dem som bilden framträder”, förklarar Icke i sin videoblogg ”The dot connector”. Och för att avslöja orsaken måste man ställa frågan cui bono? – vem gynnar det? Ingenting händer ju av en slump.

Erik ställer sig kritisk till Brothertons resonemang.

– Det må så vara att vi har en tendens att vilja hitta mönster och se mening med saker, men att dra slutsatsen att konspirationsteorier blir till så motsätter jag mig. Med vilket mandat kan man påstå något sådant? Var finns den hårda empirin?

Visst har det saknats evidens, påpekar ett antal psykologer med britten Karen

Douglas i spetsen, något de försökt råda bot på genom

studien Connecting the dots: Illusory pattern perception predicts belief in conspiracies

and the supernatural (2017). Där drar de slutsatsen att ”illusoriskt mönsterseende” är en central kognitiv mekanism bakom tron på konspirationsteorier, om än inte den enda.

Erik håller i och för sig med om att konspirationsteoretiker har lätt för att se mönster, något han själv haft nytta av i sitt arbete. Men han menar att det hela är mer komplext än vad psykologerna låter påskina.

Kanske är till exempel Eriks djupa misstro mot etablissemanget en konsekvens av att han konsumerat konspirationsteorier, snarare än en orsak till konspirationstron.

Vad som fick just honom att gå igång på ämnet vet han inte.

– Om något i min personlighet gjorde det kan jag inte svara på. Det som utmärker mig är att jag är målmedveten, går min egen väg och är kreativ. Men det finns många som är det som inte intresserar sig för konspirationsteorier.

RISKEN ÄR OCKSÅ att konspirationstron reduceras till ett individuellt fenomen, något som formas i enskilda hjärnor, oberoende av samhället.

Andra forskare försöker därför se till yttre omständigheter, till det sociala och politiska, för att förstå varför konspirationstänkandet aktiveras i vissa tider och grupper.

Upplevd maktlöshet och kontrollförlust tycks vara en nyckel. ”De som känner sig åsidosatta, alienerade och politiskt desillusionerade kan dras till konspirationsteorier eftersom de bekräftar känslan av att världen är bortom ens kontroll, medan självkänslan skyddas genom att man får

en enkel förklaring på existentiella och statusrelaterade problem”, skriver psykologen Jovan Byford i sin bok Con spiracy theories: A critical

introduction (2011). Studier har också visat att folk är särskilt mottagliga för konspirationsteorier när de försöker hantera oro och ångest i samband med omvälvande, skrämmande och oförklarliga händelser – som finanskriser eller terrorattacker. Konspirationsteorier kan nämligen ge svar på frågor som ”vem” och ”varför”, och ge en känsla av kontroll.

Men varför stanna vid vissa händelser? Vi lever i den permanenta osäkerhetens tidsålder, menar sociologen Zygmunt Bauman i boken Flytande rädsla (2007). ”Rädslan är som mest fruktansvärd när den är diffus, splittrad, oklar, oförankrad, fritt flytande, utan tydlig adress eller orsak; när den jagar oss till synes utan rimlig rim och reson, när det hot vi fruktar kan skymtas överallt men inte syns tydligt någonstans”, konstaterar han. Och kanske erbjuder konspirationsteorier en väg ut ur osäkerheten, genom att ge rädslan en tydlig orsak och adress: en ondskefull makt som kan avslöjas och bekämpas.

Även privilegierade grupper kan ta till konspirationsteorier när tryggheten hotas. Histo- rien erbjuder gott om exempel på rika och mäktiga som anat onda gestalter i skuggorna, anklagat motståndare för att konspirera och demoniserat hela folkgrupper. Och numera är konspirationsteorier en central ingrediens i Donald Trumps och andra högernationalistiska makthavares retorik.

Propagandan och det ständiga flödet av bekräftande information i de sociala mediernas ekokammare motiverar många väljare att rösta på den ledare eller det parti som lovar att rädda dem från den dolda makten. Vissa tar i stället saken i egna händer och attackerar den föreställda fienden genom mord och terror, som när Robert Bowers öppnade eld i en synagoga i Pittsburgh i höstas, eller när Anders Behring Breivik dödade ”förrädare” på Utøya 2011. Andra går på ett väckelsemöte med David Icke, blir en del av den kosmiska striden mellan gott och ont, försöker uppgå i ”det eviga medvetandet”.

Samtidigt är det inte givet att osäkerheten och ångesten botas. Kraftig exponering för konspirationsteorier kan nämligen förstärka rädslan och känslan av maktlöshet, med följden att man drar sig undan från politiken och samhället, menar psykologerna. Och så har det blivit för Erik: – Jag har ingen lust att gå i konflikt med andra eller väcka någon. Jag försöker navigera själv i en kall värld och låter andra sköta sitt eget öde.

Kent Werne är frilansjournalist och författare till boken Allt är en konspiration: En resa genom underlandet (Ordfront 2018). Erik heter egentligen något annat.

Konspirationstänkandet är en produkt av egendomligheter som är inbyggda i allas hjärnor