SAMMANSVÄRJNINGEN

I hu­vu­det på en kon­spi­ra­tions­te­o­re­ti­ker.

Modern Psykologi - - ANNONS - TEXT KENT WERNE

Värl­den styrs av blod­su­gan­de rym­död­lor som hål­ler oss fång­na i ett slags matrix – ett fäng­el­se för vårt med­ve­tan­de. Åt­minsto­ne om man får tro den brit­tis­ke kon­spi­ra­tions­te­o­re­ti­kern Da­vid Ic­ke.

När Ic­ke (ut­ta­las ajk) be­sök­te Stock­holm i ok­to­ber var Erik en av om­kring 500 per­so­ner som bän­ka­de sig i Fol­kets hus.

– Han är ka­ris­ma­tisk och väl­ta­lig, sä­ger Erik. Dä­re­mot var det ju in­te så myc­ket nytt, då jag har va­rit in­tres­se­rad av kon­spi­ra­tio­ner i över 20 års tid.

ERIK TROR PÅ en rad kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er, som att John F. Ken­ne­dy föll of­fer för en sam­man­svärj­ning, att sa­ta­nism och pe­do­fi­li är ut­brett in­om eli­ten och att Il­lu­mi­na­ti dri­ver fram en ty­ran­nisk New World Or­der. Och han är lång­t­i­från en­sam. Var tred­je ame­ri­kan oro­ar sig nu­me­ra för en New World Or­der. Li­ka många ser den glo­ba­la upp­värm­ning­en som en bluff, me­dan en av fem tror att USA:S re­ge­ring låg bakom 11 sep­tem­ber-at­tac­ker­na.

Även i Sve­ri­ge har kon‍spi­ra‍ ti­ons‍tän­kan­det fått fäs­te. I en You­gov-un­der­sök­ning 2018 sva­ra­de 14 pro­cent ”stäm­mer ab­so­lut” och he­la 35 pro­cent ”stäm­mer tro­li­gen” på frå­gan om mäk­ti­ga hem­li­ga säll­skap kon­trol­le­rar po­li­ti­ken, me­dan 27 pro­cent miss­tänk­te att sta­ten i smyg styr svens­ka me­di­er.

Ic­kes te­o­ri om rym­död­lor har in­te li­ka många an­häng­a­re, men de går än­då att räk­na i mil­jo­ner. Erik väl­jer för egen del att hål­la dör­ren öp­pen.

– För mig är det svå­ra­re att för­stå att folk tror på main‍ stream- ny­he­ter som As­sads ga­s­at­tac­ker, sä­ger han.

Re­dan år 2000 såg han Ic­ke fö­re­lä­sa. På den ti­den loc­ka­de brit­ten be­tyd­ligt mind­re ska- ror. Se­dan dess har in­ter­net, i syn­ner­het so­ci­a­la me­di­er, for­mat en ny in­fra­struk­tur. Här sprids kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er blixt­snabbt, bil­ligt och ut­an grind­vak­ter. Här sugs allt fler in i en ex­pan­de­ran­de eko­kam­ma­re, där ent­re­pre­nö­rer som Da­vid Ic­ke fäk­tas mot dol­da mör­ker­mak­ter och går i brä­schen för ett glo­balt upp­vak­nan­de.

IC­KES EGET UPP­VAK­NAN­DE kom vå­ren 1990, då han ef­ter en tids dep­pig­het kän­de en ”när­va­ro” om­kring sig. En dag, i hemsta­den Ry­de på Is­le of Wight, frös föt­ter­na en­ligt upp­gift fast vid dör­ren till en ki­osk, sam­ti­digt som en röst di­ri­ge­ra­de ho­nom till en bok: Mind to mind av me­di­et Bet­ty Shi­ne. Han stäm­de träff med Shi­ne, som un­der ett an­tal ses­sio­ner för­med­la­de ett bud­skap från an­de­värl­den: Ic­ke var ut­vald, äm­nad att räd­da mänsk­lig­he­ten.

In­nan dess ha­de han levt ett sta­bilt liv med fru och barn och job­bat på BBC som spor­tan­ka­re. Han ha­de vis­ser­li­gen in­tres­se­rat sig för al­ter­na­tiv­me­di­cin och new age ett tag,

Det krävs in­te en sjuk hjär­na för att ko­ka ihop en kon­spi­ra­tions­te­o­ri, än mind­re för att tro på den

men nu tog han ett av­gö­ran­de kliv: Han skrev en apo­ka­lyp­tisk bok och kom ut som ”the son of the God­he­ad”. Se­dan gräv­de han ner sig i litteratur om hem­li­ga säll­skap, på­ståd­da kon­spi­ra­tio­ner och ill­vil­li­ga ut­omjording­ar, och lan­se­ra­de sin rep­til­te­o­ri.

Re­spon­sen va­ri­e­ra­de för­stås. Vis­sa såg en gal­ning, and­ra ett san­nings­vitt­ne.

– Jag tror ab­so­lut på upp‍ le­vel­ser­na han haft. Kanske var det in­tui­tion, kanske var det an­de­vä­sen. Jag grubb­lar in­te för myc­ket över det, sä­ger Erik.

Eriks er­fa­ren­het är en an­nan. Ing­et plöts­ligt upp­vak­nan­de, inga bud­skap från hög­re ort, ut­an mer av ett väx­an­de in­tres­se som med ti­den for­ma­de hans världs­bild.

– När jag var 14 år lå­na­de jag en bok på bib­li­o­te­ket som hand­la­de om oc­kul­tism. Jag pra­ta­de om den i sko­lan med kom­pi­sar, vil­ket led­de till fler be­kant­ska­per, mer dis­kus­sio­ner, mer böc­ker.

Kom­pis­grup­pen var vik­tig: hård­roc­ken, roll­spe­lan­det, fa­sci­na­tio­nen för det dol­da – allt kom i sam­ma pa­ket och for­ma­de en ge­men­sam iden­ti­tet. Det var i mit­ten av 1990-ta­let. Nu­me­ra le­ver han ett ”van­ligt” liv, um­gås in­te med li­ka­sin­na­de och torg­för säl­lan sin över­ty­gel­se.

– Det gick in­te att pra­ta om kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er när jag blev vux­en ut­an att bli be­trak­tad som en knäpp­gök.

Sam­ti­digt har om­värl­dens in­tres­se ökat på sisto­ne.

– Jag kan för­stå att vår ’subgrupp’ är in­tres­sant i och med att vi blir allt fler. Blir så­da­na som ’vi’ för många finns det en risk att sam­häl­let krac­ke­le­rar, sä­ger Erik.

GLO­BALT UPP­VAK­NAN­DE EL­LER

sam­hälls­fa­ra – oav­sett vad har fe­no­me­net väckt psy­ko- lo­ger­nas ny­fi­ken­het. Vem tror egent­li­gen på kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er, och var­för? Ste­re­o­ty­pen är den pa­ra‍no­i­de fo­li­e­hat­ten som hör rös­ter och ja­gas av dol­da mak­ter. Och visst finns det de som li­der av psy­kisk sjuk­dom. På nä­tet för­e­nas till ex­em­pel tu­sen­tals män­ni­skor med tro­lig schi­zo­fre­ni kring te­o­rin att en kon­spi­ra­tion at­tac­ke­rar dem ge­nom gang

stal­king och mikrovågs­va­pen. Men det krävs in­te en sjuk hjär­na för att ko­ka ihop en kon­spi­ra­tions­te­o­ri, än mind­re för att tro på den, på­pe­kar den brit­tis­ke psy­ko­lo­gen Ro­bert Brot­her­ton i boken Suspi­cious minds: Why we be­li­e­ve con­spi‍ ra­cy the­o­ri­es (2015). Den som är miss­tänk­sam mot sin om­giv­ning och miss­tror auk­to­ri­te­ter har när­ma­re till kon­spi­ra- ti­ons­te­o­ri­er. Men då ta­lar vi för det mesta om en mil­da­re form av ”var­dags­pa­ra­noia”, in­te om psy­ko­ser.

En­ligt Brot­her­ton är kon­spi­ra­tions­tän­kan­det en ”pro­dukt av men­ta­la egen­dom­lig­he­ter som är in­bygg­da i al­las hjär­nor”. Hjär­nan skan­nar stän­digt in­for­ma­tions­flö­det och sö­ker ef­ter möns­ter, sam­band, me­ning. Och ibland fun­kar det li­te för bra. Vi ska­par kog­ni­ti­va il­lu­sio­ner. Hjär­nan ten­de­rar ock­så att lä­sa in av­sik­ter. ”När nå­got hän­der som vi in­te ome­del­bart kan för­kla­ra så är chan­sen stor att vi fal­ler till­ba­ka på vår hy­per­ak­ti­va in­ten­tions­de­tek­tor”, skri­ver Brot­her­ton. Även det slumpar­ta­de el­ler struk­tu­rel­la tol­kas då som med­vet­na hand­ling­ar, kanske en del av en dold agen­da.

BENÄGENHETEN ATT SE möns­ter och av­sik­ter va­ri­e­rar. Vis­sa är helt en­kelt mer ”kon­spi­ra­tions­sin­na­de” än and­ra, me­nar Brot­her­ton.

I så fall hit­tar vi Da­vid Ic­ke i ska­lans ena än­de. Han ser möns­ter över­allt. ”Punk­ter­na finns där: 11 sep­tem­ber, gi­ri­ga ban­ker, kor­rup­ta le­da­re. Det är först när man kopp­lar ihop dem som bil­den fram­trä­der”, för­kla­rar Ic­ke i sin vi­de­oblogg ”The dot con­nector”. Och för att av­slö­ja or­sa­ken mås­te man stäl­la frå­gan cui bo­no? – vem gyn­nar det? Ingen­ting hän­der ju av en slump.

Erik stäl­ler sig kri­tisk till Brot­her­tons re­so­ne­mang.

– Det må så va­ra att vi har en ten­dens att vil­ja hit­ta möns­ter och se me­ning med sa­ker, men att dra slut­sat­sen att kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er blir till så mot­sät­ter jag mig. Med vil­ket man­dat kan man på­stå nå­got så­dant? Var finns den hår­da em­pi­rin?

Visst har det sak­nats evi­dens, på­pe­kar ett an­tal psy­ko­lo­ger med brit­ten Ka­ren

Douglas i spet­sen, nå­got de för­sökt rå­da bot på ge­nom

stu­di­en Con­necting the dots: Il­lu­so­ry pat­tern per­cep­tion pre­dicts be­li­ef in con­spi­ra­ci­es

and the super­na­tu­ral (2017). Där drar de slut­sat­sen att ”il­lu­so­riskt mönsterseende” är en cen­tral kog­ni­tiv me­ka­nism bakom tron på kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er, om än in­te den en­da.

Erik hål­ler i och för sig med om att kon­spi­ra­tions­te­o­re­ti­ker har lätt för att se möns­ter, nå­got han själv haft nyt­ta av i sitt ar­be­te. Men han me­nar att det he­la är mer kom­plext än vad psy­ko­lo­ger­na lå­ter på­ski­na.

Kanske är till ex­em­pel Eriks dju­pa miss­tro mot eta­blis­se­mang­et en kon­se­kvens av att han kon­su­me­rat kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er, sna­ra­re än en or­sak till kon­spi­ra­tions­tron.

Vad som fick just ho­nom att gå igång på äm­net vet han in­te.

– Om nå­got i min per­son­lig­het gjor­de det kan jag in­te sva­ra på. Det som ut­mär­ker mig är att jag är mål­med­ve­ten, går min egen väg och är kre­a­tiv. Men det finns många som är det som in­te in­tres­se­rar sig för kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er.

RIS­KEN ÄR OCK­SÅ att kon­spi­ra­tions­tron re­du­ce­ras till ett in­di­vi­du­ellt fe­no­men, nå­got som for­mas i en­skil­da hjär­nor, obe­ro­en­de av sam­häl­let.

And­ra fors­ka­re för­sö­ker där­för se till ytt­re om­stän­dig­he­ter, till det so­ci­a­la och po­li­tis­ka, för att för­stå var­för kon­spi­ra­tions­tän­kan­det ak­ti­ve­ras i vis­sa ti­der och grup­per.

Upp­levd makt­lös­het och kon­troll­för­lust tycks va­ra en nyc­kel. ”De som kän­ner sig åsi­do­sat­ta, ali­e­ne­ra­de och po­li­tiskt des­il­lu­sio­ne­ra­de kan dras till kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er ef­tersom de be­kräf­tar käns­lan av att värl­den är bort­om ens kon­troll, me­dan själv­käns­lan skyd­das ge­nom att man får

en en­kel för­kla­ring på ex­i­sten­ti­el­la och sta­tus­re­la­te­ra­de pro­blem”, skri­ver psy­ko­lo­gen Jo­van By­ford i sin bok Con‍ spi­ra­cy the­o­ri­es: A cri­ti­cal

in­tro­duc­tion (2011). Stu­di­er har ock­så vi­sat att folk är sär­skilt mot­tag­li­ga för kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er när de för­sö­ker han­te­ra oro och ång­est i sam­band med om­väl­van­de, skräm­man­de och oför­klar­li­ga hän­del­ser – som fi­nan­s­kri­ser el­ler ter­ror­at­tac­ker. Kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er kan näm­li­gen ge svar på frå­gor som ”vem” och ”var­för”, och ge en käns­la av kon­troll.

Men var­för stan­na vid vis­sa hän­del­ser? Vi le­ver i den per­ma­nen­ta osä­ker­he­tens tids­ål­der, me­nar so­ci­o­lo­gen Zyg­munt Bau­man i boken Fly­tan­de räds­la (2007). ”Räds­lan är som mest fruk­tans­värd när den är dif­fus, splitt­rad, oklar, oförank­rad, fritt fly­tan­de, ut­an tyd­lig adress el­ler or­sak; när den ja­gar oss till sy­nes ut­an rim­lig rim och re­son, när det hot vi fruk­tar kan skym­tas över­allt men in­te syns tyd­ligt nå­gon­stans”, kon­sta­te­rar han. Och kanske er­bju­der kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er en väg ut ur osä­ker­he­ten, ge­nom att ge räds­lan en tyd­lig or­sak och adress: en ond­ske­full makt som kan av­slö­jas och be­käm­pas.

Även pri­vi­le­gi­e­ra­de grup­per kan ta till kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er när trygg­he­ten ho­tas. Histo- ri­en er­bju­der gott om ex­em­pel på ri­ka och mäk­ti­ga som anat on­da ge­stal­ter i skug­gor­na, an­kla­gat mot­stån­da­re för att kon­spi­re­ra och de­mo­ni­se­rat he­la folk­grup­per. Och nu­me­ra är kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er en cen­tral in­gre­di­ens i Do­nald Trumps och and­ra hö­ger­na­tio­na­lis­tis­ka makt­ha­vares re­to­rik.

Pro­pa­gan­dan och det stän­di­ga flö­det av be­kräf­tan­de in­for­ma­tion i de so­ci­a­la me­di­er­nas eko­kam­ma­re mo­ti­ve­rar många väl­ja­re att rös­ta på den le­da­re el­ler det par­ti som lo­var att räd­da dem från den dol­da mak­ten. Vis­sa tar i stäl­let sa­ken i eg­na hän­der och at­tac­ke­rar den fö­re­ställ­da fi­en­den ge­nom mord och ter­ror, som när Ro­bert Bo­wers öpp­na­de eld i en sy­na­go­ga i Pitts­burgh i hös­tas, el­ler när Anders Be­hring Brei­vik dö­da­de ”för­rä­da­re” på Utøya 2011. And­ra går på ett väc­kel­se­mö­te med Da­vid Ic­ke, blir en del av den kos­mis­ka stri­den mel­lan gott och ont, för­sö­ker upp­gå i ”det evi­ga med­ve­tan­det”.

Sam­ti­digt är det in­te gi­vet att osä­ker­he­ten och ång­es­ten bo­tas. Kraf­tig ex­po­ne­ring för kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er kan näm­li­gen för­stär­ka räds­lan och käns­lan av makt­lös­het, med följ­den att man drar sig un­dan från po­li­ti­ken och sam­häl­let, me­nar psy­ko­lo­ger­na. Och så har det bli­vit för Erik: – Jag har ing­en lust att gå i kon­flikt med and­ra el­ler väc­ka nå­gon. Jag för­sö­ker na­vi­ge­ra själv i en kall värld och lå­ter and­ra skö­ta sitt eget öde.

Kent Werne är fri­lans­jour­na­list och för­fat­ta­re till boken Allt är en kon­spi­ra­tion: En re­sa ge­nom un­der­lan­det (Ord­front 2018). Erik he­ter egent­li­gen nå­got an­nat.

Kon­spi­ra­tions­tän­kan­det är en pro­dukt av egen­dom­lig­he­ter som är in­bygg­da i al­las hjär­nor

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.