”Jag har dissekerat mig själv levande och det har gjort ont.”

Nu är författaren AGNES LIDBECK färdig med sin relationstriptyk.

DET KÄNNS LÄNGRE, men det är faktiskt bara två år sedan Agnes Lidbeck debuterade med Finna sig. Romanen om Anna, som underkastar sig en äldre konstnärsman och lämnar man och barn för relationen med honom, blev unisont hyllad av kritikerna. Agnes Lidbeck tog emot Borås Tidnings debutantpris och läsarna strömmade till. Sedan dess har hon inte legat på latsidan. Uppföljaren Förlåten, om systrarna Ellen och Maria som städar ur sin döda pappas hus på ön där de tillbringat sina somrar som barn, publicerades förra året, liksom den självbiografiska diktsamlingen Ur. Och nu kommer redan Gå förlorad, den tredje delen i den triptyk, eller löst sammanhållna trilogi som inleddes med Finna sig.

– Jag kallar det själv inte för en trilogi eftersom jag slagit ut alla tids- och rumsväggar. Böckerna utspelar sig i samma tid eller ingen tid. Det är ingen kronologisk följd, allt är före, nu eller efter, säger Agnes Lidbeck, när vi träffas i restau- rangen på Moderna museet i Stockholm.

Att Agnes Lidbeck har hunnit med att skriva tre romaner och en diktsamling under kort tid, samtidigt som hon heltidsarbetar som analytiker på Svenska institutet och är frånskild trebarnsmor, har genererat en lång rad artiklar om hennes oerhörda disciplin och målmedvetenhet. Själv hoppas hon att den berättelsen – om att hon är så strukturerad – en dag ”ska tappa nyhetsvärde”.

– Jag är ju inte så disciplinerad, säger hon med eftertryck.

– Jag är faktiskt ganska oorganiserad. Jag har inget städat hem och efter att ha fuskat med träningen i 20 år var jag tvungen att skaffa en personlig tränare för att komma iväg och träna. Annars hade jag fortfarande legat på soffan och kollat tv-serien Vita huset för fjärde gången.

Men du har ju publicerat tre romaner och en diktsam ling under loppet av två år. Det om något kräver väl disciplin?

– Det finns en sak som jag tycker är jävligt kul och det är att skriva. Jag tar min timme mellan åtta och nio varje kväll när barnen somnat och då skriver jag. Andra kanske ser Game

of thrones varje kväll, men då är det ingen som säger: ”Gud vad du är organiserad som orkar titta på det varje kväll.” För mig är det samma drift. Jag behöver skriva men jag gör det inte utifrån någon pliktmoral. Jag gör det för att jag vill skriva – det är det mest givande jag kan göra med min tid.

TIDIGARE HAR AGNES Lidbeck pratat om att hon begränsar sin skrivtid medvetet – så att den inte ska ta överhanden över hela hennes vardag. Så var det en gång, medger hon – men inte längre.

– Länge förknippade jag detta med att släppa på kreativiteten med att bli genomsläpplig mot världen. Då var jag rädd för att skrivandet skulle ta över hela mig, göra mig psykiskt sjuk. Det är svårt förklara, eftersom det inte är rationellt. Självklart har jag inte trott att jag ska bli sjuk i huvudet om jag skriver en text. Det är mer kluster i livet som man parar ihop på något sätt och kreativitet och galenskap ligger för mig väldigt nära varandra.

AV RÄDSLA FÖR psykisk ohälsa ägnade Agnes Lidbeck därför många år åt att undvika det kreativa i sitt liv: Hon skrev alltså inte. I intervjuer har hon talat om hur texterna stockade sig i hjärnan eftersom den är som en diktafon eller fax som ständigt sprutar ur sig text. När texten inte fick komma ut blev hon deprimerad.

– Jag stängde ner stora delar av mig själv och det gjorde att jag i princip blev känslomässigt apatisk. Jag kände varken lycka eller olycka, inte ens när jag fick barn.

– Nu när jag har ett sunt förhållande till skrivandet och den kreativa delen av livet känner jag igen mig själv igen. Jag är inte längre rädd för psykisk ohälsa, jag har nu verktyg att hantera sådana tankar med. I terapi har jag bearbetat oroskällor och lärt mig mycket om stresshantering, hantering av ångest och tvångstankar. Jag har också skaffat goda rutiner i vardagen vad gäller mat, återhämtning och sömn. Anledningen till att jag var så rädd är att jag sett psykisk ohälsa på nära håll, i familjen. Att se sådant på nära håll som ung ger sår för livet.

Du har också pratat om att din pappa, filmregissören Lars Lennart Forsberg, äg nade väldigt lite tid åt sina

”Jag har sett psykisk ohälsa på nära håll. Att se sådant som ung ger sår för livet.”

barn eftersom jobbet alltid kom först. Hänger det ihop med din rädsla?

– Pappa var stereotypen av en konstnärsman. Visst jobbade han hemma, så han var närvarande fysiskt. Men hans kreativitet fick obegränsat utrymme i vardagen och hans humör var kopplat till om han hade en bra eller dålig dag på jobbet. Att växa upp i en annans kreativa process är inte bara halmhattar och kul. Så visst, han var för mig skräckexemplet på en konstnär som inte är en bra förälder och därför har jag varit sträng med mina rutiner. Att jag mest skrivit när barnen sover beror på att de inte bara ska se nacken på någon som sitter och redigerar, utan ett ansikte som är vänt mot dem. Men jag har börjat glappa lite.

Glappa?

– Barnen är större och om

de kollar Doktor Mcstuffins för 714:e gången passar jag på att sitta bredvid i soffan och skriva samtidigt. Detta med att skriva när de sover är inte längre vattentätt.

Det låter rätt fascinerande att du kan skriva framför barn-tv. Det skulle nog

anses vara för störande för många andra som skriver.

– Att kunna koppla loss och skriva är en medfödd styrka. Den är jag oerhört tacksam över. Det krävs noll omställning för mig från ickeskrivande till skrivande. Jag har noll behov av avskildhet och upphöjdhet. Jag kan sitta på golvet på en flygplats och skriva, eller i kön i mataffären. Det är inget skämt. Kanske är det en störning att kunna skärma av så mycket, eller att vara så ostörd av världen, men på så sätt vinner jag väldigt mycket tid.

GÅ FÖRLORAD ÄR alltså den tredje delen i en berättelse som Agnes Lidbeck inledde med Finna sig. Det är samtidigt den första bok hon skrivit sedan hon blev publicerad författare. Diktsamlingen Ur skrevs först, därefter Finna sig – och innan debutromanen publicerades hade hon nästan skrivit klart hela uppföljaren Förlåten som ett sätt att undvika läsarnas förväntningar. Så var det inte den här gången.

– Fast på ett sätt var det det. Visst har jag skrivit ut boken om Anders nu. Knattrat ned den på tangenterna. Men berättelsen fanns redan och har funnits ända sedan jag skrev Finna sig. Huvudpersonen i Finna sig, Anna, kom till mig med en färdig berättelse och där ingick även hennes pappa Anders, som Gå förlorad kretsar kring. Berättelserna var klara för mig, men hur de skulle hällas i muffinsformarna visste jag inte. Att det skulle bli tre böcker var inte självklart, men att det var de här människorna jag ville skriva om, det var klart från start.

I den nya romanen handlar det om Finna sig- Annas