Sakernas psykologi.
Sakerna vi samlat på oss genom livet laddar vi med känslor och förhoppningar. Ibland tycks det svårare att skiljas från tingen än från människor runt omkring oss.
Vi lever i ett överflödssamhälle som producerar otaliga saker, föremål som har mer eller mindre negativ påverkan på vår planet. Men vilka kan vi avstå ifrån och vilka behöver vi faktiskt ha? Industridesignern Axel Brechensbauer har ritat föremål i femton år. I januari gav han ut serieboken Saker
vi skapar (Kartago 2019), där han fördjupar sina tankar om vårt förhållande till föremålen omkring oss.
– De intresserar mig oerhört, även om det just finns en stor miljöångest inblandat i detta. I debatten förekommer ofta argument som att vi kan skaffa saker i mer miljövänliga material som trä och papper i stället för plast. Men det är sällan vi frågar oss: Varför ska vi ha saker över huvud taget? Bara det säger något om hur stark drivkraft det är att äga saker, säger Axel Brechensbauer.
skildrar han hur I SIN BOK vi människor samlar saker utifrån behov. Bland annat har han illustrerat den amerikanska psykologen Abraham Maslows behovshierarki. I sin
” Det handlar om känslor. En sak är 1 procent funktion och 99 procent känslor.”
bild har Axel Brechensbauer fyllt pyramidens steg med saker som representerar de olika behoven. Som industridesigner är han själv med och skapar dessa saker.
– I kundmöten slås jag ofta av faktumet att saker har så mycket med känslor att göra. En sak är 1 procent funktion och 99 procent känslor. Annars hade vi alltid valt det mest funktionella objektet. Men det gör vi inte. Bilen ska inte enbart transportera oss, den ska ge oss status också, säger Axel Brechensbauer.
Själv har han formgivit en klocka som saknar både visare och siffor. Återstår gör ett armband och en boett.
– Klocka finns i våra smarta telefoner. Min klocka behöver alltså bara ha form. Funktionen är överflödig, säger Axel Brechensbauer.
” Det är dubbelt så jobbigt att göra sig av med en sak, som att köpa en ny.”
Hans klocka är en symbol för hur vårt behov av saker kvarstår även när funktionen ändrats med tiden. Och vi ändrar ständigt vårt förhållningssätt till sakerna omkring oss.
är
ÄNDRADE FÖRHÅLLNINGSSÄTT något beteendestrategen Ida Lemoine arbetar med. Hon driver företaget Beteendelabbet som genom nudging försöker få kunders målgrupper att ändra till fler hållbara beteenden, bland annat i köpsituationer. Beteendelabbet har också genomfört ett projekt i samarbete med Frälsningsarméns second hand-kedja, Myrorna.
– Det samarbetet började med hypotesen att vi människor har svårt att släppa taget om det vi samlat på oss. Vi kallar det Gollumfällan: att det rent emotionellt är dubbelt så jobbigt för oss att bli av med en sak, som vad det är att skaffa en ny, säger Ida Lemoine, och anspelar på författaren J.R.R. Tolkiens berättelse Sagan om
ringen, där Gollum har så svårt att släppa taget om ringen som både ger honom kraft och förstör honom.
Projektets syfte var att få folk att rensa i garderoberna och skänka kläder till välgörenhet. En testgrupp försågs med etiketter att placera på kläder i garderoben. Med dessa skulle de märka sina kläder och skriva när plagget senast användes. Tanken var att något som hängt oanvänt länge lättare kunde sorteras ut.
– Vi tog även med kategorin ”viktigt favoritplagg” som ett undantag för sådana kläder som vi vill ha i hela livet, även om vi inte använder dem, kläder med högt affektionsvärde, säger Ida Lemoine.
En annan grupp uppmanades endast att rensa i garderoben. Resultatet av testet fick dock ett oväntat utfall. Den grupp som datummärkte skänkte färre plagg än den grupp som inte gjorde det.
– Designinnovationer är intressanta, inte minst eftersom utfallet inte alltid blir det förväntade, säger Ida.
är det inte att
NEJ, HELT LÄTT förutspå hur en ny lösning ska tas emot. Och även om böcker som Margareta Magnussons
Döstädning (Albert Bonniers förlag 2017) pläderar för att vi känner oss lättade av att göra oss av med saker, finns det alltid andra aspekter som gör att vi känner ett motstånd mot att slänga.
Margareta Magnussons bok har blivit omtalad för att den osentimentalt uppmuntrar oss till att städa undan våra saker innan vi går bort, så att de efterlevande slipper. Och det är väl just i övergångsfaser i livet som vi tänker lite extra på våra saker. När vi tvingas packa dem i flyttlådor och märker hur mycket vi och våra anhöriga egentligen samlat på oss. Det behöver inte vara efter ett dödsfall. Det kan handla om en flytt till en ny bostad – eller när man som par väljer att gå skilda vägar.
Författaren Helena von Zweigbergk skilde sig häromåret. När uppbrottet blev ett faktum var hon redan involverad i ett bokprojekt som handlade om hennes saker.
– När vi påbörjade arbetet med boken visste jag inte att det var ett hem som jag snart skulle lämna. Men så blev det och genomgången av mina saker blev ett slags rituell handling mitt i ett dramatiskt skeende, säger Helena von Zweigbergk.
Psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich har bland annat skrivit boken Vägen genom skilsmässan: Att hantera en förlorad kärleksre
lation (Natur & Kultur 2016). Hon instämmer i att det för en del par som skiljer sig kan vara viktigt att gå igenom saker som ett slags bokslut.
– Att föra processen framåt även med konkreta, tydliga ”medel” kan hjälpa till i separationsprocessen. En skilsmässa är ju obarmhärtigt luddig och känslomässig, en berg- och dalbana med massor av olika tankar, rädslor och känslor. Uppdelningen av saker gör den mer konkret och efter den blir det kanske lättare att blicka framåt, säger Anna Bennich. Idén till boken Grejen med
saker (Norstedts 2019) kom efter att konstnären Cilla Ramnek gästat Helena von Zweigbergks radioprogram
Oförnuft och känsla i P1. I programmet resonerade de kring människans förhållande till saker och de kände genast att de ville fortsätta att utforska det. De tog in fotografen Pia Ulin och började helt enkelt dokumentera Helena von Zweigbergks saker. Cilla Ramnek och Pia Ulin fick fria händer att möblera om i hennes hem. De arrangerade om sakerna och dokumenterade dessa i bilder.
– Jag har en extrovert sida som gärna visar upp mina saker, säger Helena von Zweigbergk, men också en sida som tyckte att det var läskigt
att utsätta sig för detta. Det är något genant över att visa upp sina saker, eftersom det är lätt att framstå som fåfäng och ytlig. Jag fick se på det som en tillitsövning och ett slags skambefrielse.
Helena von Zweigbergk beskriver hur det kan vara svårare att skriva om vad andra ska tycka om ens saker än att berätta om sexdrömmar.
– Sociala förhoppningar är pinsamma. Våra hem ska vara supersnygga och stajlade, men samtidigt ska de framstå som lite nonchalant hopplockade. Som om det bara har blivit så som det är. Inte att allt är noggrant regisserat.
I sin bok skriver hon om att scenografin byts ut när ett par skiljer sig. Nu använder hon ordet ”regisserat”. Jag frågar om saker har med iscensättning att göra.
– Ja. Det var ännu tydligare när jag var yngre. Då tog jag fram eller la undan skivor och böcker beroende på vem som skulle komma på besök, för att förstärka eller tona ner den bild jag ville förmedla av mig själv. Än i dag är det nog så och det är ju det reklamen skjuter in sig på: Kommer dessertbrickan i körsbärsträ för 799 spänn att göra sommarkvällen magisk? Kanske, säger Helena von Zweigbergk och skrattar.
Samtidigt berör hon konsumtionssamhällets baksidor och att det egentligen anses ”finare” att leva utan så många saker.
– Det är rätt vedertaget att en människa med kontroll inte ”ska” bry sig om världsliga ting. De saker som är absolut oersättliga för mig är sådana som mina barn har gjort. Om de är ”finare” än köpta saker vet jag inte. Många tycker kanske att det är lite patetiskt att man sparar dem. Att man inte går vidare, säger Helena von Zweigbergk.
I sina terapikontakter möter Anna Bennich ofta distinktionen mellan ”fina” och ”min-
” Saker man ärvt måste man liksom tycka om, även om man egentligen inte gör det.”
dre fina” saker, men tycker att den är lite märklig. Detsamma gäller föreställningen om att en person som har färre saker lever ett liv med djupare mening.
– De flesta har behov av både och. Det är samma sak som uppdelningen i small talk, som anses ytligt och poänglöst, och the deep conversation som är det riktiga. Det stämmer inte. Vi har behov av båda när vi ska skapa relationer och de behöver inte stå i motsats till varandra. När det gäller saker är det bara när konsumtionen av olika anledningar går överstyr som det blir negativt. En fin, nyproducerad lampa kan känslomässigt vara lika mycket värd som en gammal tavla med näckrosor som en känd konstnär målat. Vi måste sätta tingen i relation till de inre upplevelser de ger oss, säger Anna Bennich.
Andra saker som i likhet med konst brukar värderas högt är arvegods. Om ett objekt funnits i familjen i generationer är det laddat med mycket känslor och placeras gärna centralt i hemmet för allmän beskådan. Helena von Zweigbergk menar dock att arvegods ofta ger upphov till negativa känslor.
– Saker man ärvt måste man liksom tycka om, även om man inte gör det. Det går inte att skänka bort en ful vas som man ärvt från någon gammal släkting. Sakerna laddas med fel sorts energi och blir då en belastning.
Helena von Zweigbergk refererar till Pippi Långstrumps sekretär, vars lådor är fyllda av saker som vittnar om ett liv på resande fot. Den där sekretären har präglat Helenas liv – hon vill ha saker omkring sig som gör henne spännande i andras ögon.
– Jag har alltid med mig en annans blick i rummet även om jag är ensam hemma. Det ögat reflekterar vad jag gjort och vem jag är.
Men även om sakerna i hennes hem ofta har en uppgift gentemot en tänkt besökare har de självklart också andra funktioner. De ger bland annat trygghet och en känsla av hem. Men detta lugn skakas om av en skilsmässa.
– Arvsskiften och skilsmässor kan vara uppslitande. Sakerna laddas med frågor om vem som var mest älskad och sedd. Den där laddningen sitter inte i för evigt, men i stunden kan det kännas starkt, säger Helena von Zweigbergk. Jag tror också att par som är med om jobbigare skilsmässor kan välja att bråka om saker bara för att gå från skilsmässan som en vinnare, eller för att skada sitt ex. Men som tur var kändes det inte så när jag separerade. Min ex-man är dessutom väldigt ointresserad av saker.
Anna
SOM PSYKOLOG MÖTER Bennich ofta par som ligger i skilsmässa och som bråkar om saker. Om detta händer rekommenderar hon att man tar hjälp av en utomstående bodelningsförättare.
– Ibland handlar det om värdefulla föremål, men lika ofta är det bara ytterligare ett sätt att fortsätta grälen och konflikten. Kanske ett sätt att ge utlopp för ilska och att hämnas. Andra gånger är det tvärtom. Då vill parterna bara vidare och de bryr sig inte om att bråka om något så världsligt som saker, säger hon.
Men det är inte bara under en skilsmässa som saker ger upphov till konflikter. Tänk efter själv – när bråkade du och din partner senast om ordningen hemma? Troligen är det inte alltför länge sedan.
– Ordning eller oordning hemma är en av de vanligaste frågorna som det bråkas om i parrelationer. Det är inte ovanligt att den ena är mer ordningsam och då blir det oftast den som städar mest som kanske sedan upplever att det blir orättvist. Vårt ordningssinne är komplext och har sannolikt både med personlighet och uppväxt att göra. På den punkten gäller det att komma överens med sin partner om vad som är en rimlig nivå av ordning, och hur man löser den eventuella snedfördelningen i nedlagd städtid, säger Anna Bennich.
vi för vår
VISSA SAKER BEHÖVER överlevnad, andra för att de får oss att må bra. I Saker vi
skapar använder alltså Axel Brechensbauer olika ting för att gestalta Abraham Maslows behovshierarki. Maslows grundläggande, fysiologiska behov motsvaras av en kniv, ett tält, en spade, en klubba och en flaska. Högst upp – på självförverkligandets nivå – återfinns Axels egen bok.
– Att skapa ett objekt som denna bok är egoistiskt. Jag hade kunnat rita in en skulptur också, för det är för mig det ultimata föremålet. Dess uppgift är endast att förmedla känslor, säger Axel Brechensbauer.
På sidan 20 porträtterar Mats Almegård författaren Agnes Lidbeck.