Anders Hansen skriver om barns skärmar och hjärnor.
Psykiatern Anders Hansen förklarar vad forskningen säger om mobiler bland spädbarn och i skolan.
TEXT ANDERS HANSEN ILLUSTRATIO N LISA Z ACHRISSON
presenterades
I OKTOBER 2017 den största undersökningen om våra internetvanor på nästan tjugo år: ”Svenskarna och internet.” Det förvånar väl ingen att den visade att vi är besatta av våra mobiler. Ändå var det en sak som fick nästan alla att dra efter andan, och det var hur stor roll vi låtit det digitala ta i våra barns liv. Även mycket små barns. Undersökningen visade att vart fjärde spädbarn, alltså 0–12 månader gamla barn, använder internet – och mer än hälften av alla tvååringar använder nätet varje dag.
Från skolåldern och uppåt slår de flesta av rapportens staplar i taket och når hundra procent. En klar majoritet av alla sjuåringar använder internet dagligen och bland elvaåringarna har 98 procent en egen mobil. Svenska tonåringar tillbringar mellan tre och fyra timmar per dag med sina mobiler. Tar man bort tid för att sova och äta samt transporter till dagis och skolor, återstår tio till tolv timmar. Mer än en tredjedel av dessa sitter de alltså framför en skärm.
Sverige är naturligtvis inte unikt. En brittisk undersökning visar att barn och tonåringar i Storbritannien ägnar sex timmar och 30 minuter per dag åt mobiler, surfplattor, datorer eller tv (i mitten av 1990-talet var siffran tre timmar). Enligt en annan undersökning tillbringar amerikanska tonåringar nio timmar om dagen på nätet. Och från hela världen strömmar liknande siffror in. För vuxna verkar det finnas en tankemässig prislapp för att sitta för mycket framför olika skärmar. Hur illa är det då för barn och ungdomar? Det ska vi ta en titt på nu.
Hjärnan består av en mängd olika områden och system som kan arbeta parallellt och ibland till och med på kollisions kurs med varandra. När du står inför en skål chips på ett mingelparty säger ett system i hjärnan åt dig att sätta i dig hela skålen direkt, medan ett annat bromsar och påminner om både stundande badsäsong och att inte skämma ut sig. Dessa system utvecklas olika snabbt under livet. Vi vet att frontalloben, den del av hjärnan som sitter bakom pannan och hjälper oss att bromsa impulser och skjuta upp be löningar, mognar sist. Den är inte färdigutvecklad förrän vi är mellan tjugofem och trettio år. Den del av hjärnan som säger åt dig att inte äta upp alla chips är ganska tyst hos barn och tonåringar, medan de delar som pushar för att sätta i sig alla chips är allt annat än tysta i den åldern.
Mobiltelefoner har en full komligt fantastisk förmåga att aktivera människans belöningssystem och därmed dra till sig vår uppmärksamhet. Den del av hjärnan som bromsar våra impulser hjälper oss inte bara att motstå chipsskålen, den hjälper oss också att motstå frestelsen att ta upp mobilen. Att den är outvecklad hos barn och ungdomar gör att vår digitala teknik blir
ännu mer förförisk för dem. Följderna har du sett. Barn som stirrar i mobilen på restauranger. I skolan. På bussen. I soffan. Scener där barn skriker och gråter när mobilen tas ifrån dem. Ständiga diskussioner och bråk.
Dopaminet under olika delar av livet.
Dopaminet motiverar oss att göra olika saker. När man pratar om dopaminnivåer menar man egentligen aktivitet i hjärnans dopaminsystem, det vill säga både hur mycket dopamin som släpps ut och hur många mottagare på hjärncellernas yta som det kan docka in i.
”We limit how much technology our kids use at home.”
STEVE JOBS, GRUNDARE AV F ÖRETAGET A PPLE
” Att impulskontrollen är outvecklad hos barn gör digital teknik ännu mer förförisk.”
Aktiviteten i dopaminsystemet sjunker under livet. Men det betyder inte att vi blir olyckligare med åren, tvärtom. Däremot upplever vi inte samma kickar när vi blir äldre och är inte beredda att ta samma risker. Som högst är dopaminaktiviteten i tonåren, då nivåerna dessutom stiger lika kraftigt vid en belöning som de sjunker vid en besvikelse. Det gör att både kickar och bakslag blir större och att man under tonåren kan känna sig särskilt levande och euforisk. Samtidigt kan man uppleva en enorm bedrövelse om till exempel en flick- eller pojkvän gör slut.
Kombinationen av en ofullständigt utvecklad impulskontroll och förmågan till rejäla kickar, gör att ungdomar inte sällan tar stora risker. Det är inte konstigt att försäkringsbolag ofta vägrar att försäkra artonåriga motorcyklister eller att fallskärmsklubbar inte utbildar femtonåriga hoppare. En annan följd är att ungdomar löper ökad risk att bli beroende. Det är en viktig anledning till att vara särskilt restriktiv med att introducera alkohol tidigt i livet. Mobilen verkar vi emellertid inte vara det minsta rädda för att introducera, trots att den har en formidabel förmåga att aktivera hjärnans belöningssystem. Undersökningar som tittat på hur frekvent människor i olika åldrar använder sin mobil kan grovt sammanfattas med att ju yngre man är, desto mer tid med mobilen. Tonåringar använder mobilen mer än vuxna, och yngre tonåringar använder den allra mest.
Mobil inlärning är inget för små barn.
I ett tidigt barndomsminne sitter jag som fastklistrad framför vår tv i vardagsrummet och
försöker räkna på fingrarna med hjälp av Fem myror är fler
än fyra elefanter. Barnprogrammet med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus är ett pedagogiskt mästerverk och bidrog till att många i min generation lärde sig att räkna och skriva. Dessutom var programmet oerhört underhållande!
Det råder inget tvivel om att program som Fem myror … kan hjälpa barn att lära sig siffror, ord och till och med hjälpa till med läsförståelsen. Men mycket tyder på att man behöver vara ganska nära skolåldern för att dra nytta av pedagogiska tv-program. För små barn som två- eller treåringar verkar nyttan inte vara lika stor, utan de lär sig förmodligen mer av direkt interaktion med sina föräldrar eller andra.
Det är fullt tänkbart att appar på plattor och i telefoner har samma positiva effekt som
Fem myror … även om det inte har gjorts så mycket forskning på det området ännu. Men ur ett inlärningsperspektiv verkar barn som närmar sig skolåldern ha störst nytta av dem, precis som med pedagogisk tv. När läsplattor placeras i händerna på tvååringar och kallas ”lärplattor” verkar det ligga en stor portion önsketänkande bakom lärandet.
Hugo Lagercrantz är professor i barnmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset och har ägnat många år av sitt yrkesliv åt att förstå
” En tvååring som lägger ett pussel tränar moto riken. Det går förlorat i en Ipad.”
barnhjärnans utveckling. Han är kritisk till att plattor skulle kunna påskynda barnens utveckling och menar att det i stället finns belägg för att särskilt små barn utvecklas
långsammare på grund av dessa. Han tror att många missuppfattningar kring att tekniken skulle vara nyttig för riktigt små barn beror på att man ser dem som ”små vuxna”. Vi kan ta att lägga pussel som exempel. För en vuxen är det kanske inte så stor skillnad på att lägga pussel i en app eller att lägga ett fysiskt pussel. En tvååring som lägger ett fysiskt pussel tränar där emot motoriken i fingrarna och övar på så sätt upp en känsla för form och material. Det går förlorat i en Ipad.
Ett annat exempel är för mågan att skriva. Kanske kan man tycka att det inte finns någon poäng med att lära sig skriva för hand och traggla välskrivning om alla ändå använder tangentbord. Släng ut alla skrivböcker från klassrummet och fokusera på plattor och datorer i stället! Visst skulle det fungera för vuxna som redan kan skriva, men om man inte behärskar språket skriftligt kan träning i att lära sig skriva med penna hjälpa en att känna igen bokstäverna. Hos barn i förskoleåldern har försök visat att den motoriska förmågan att skriva för hand – alltså med penna på papper – är nära knuten till förmågan att läsa.
En grupp amerikanska barnläkare är inne på samma linje som Hugo Lagercrantz. I den barnmedicinska tidskriften
Pediatrics varnar de för att barn som ägnar alltför mycket tid åt plattor och telefoner i stället för att leka, inte lär sig viktiga motoriska färdigheter, som behövs för att de senare ska kunna lära sig matematik och teoretiska ämnen. Lager- crantz och barnläkarna får medhåll från den amerikanska barnläkarakademin, som anser att man ska begränsa barns tillgång till plattor och mobiltelefoner, särskilt om barnen är under 18 månader gamla. För mig låter ”under 18 månader” absurt, eftersom barn i den åldern inte ens kan prata ordentligt och vissa knappt kan gå! Jag insåg emellertid snabbt att rekommendationen inte är det minsta absurd mot bakgrund av att 80 procent av alla tvååringar faktiskt använder nätet regelbundet. I en artikel med rubriken Let
kids play poängterar den amerikanska barnläkarakademin att barns hjärna behöver lek för att utveckla impulskontroll, förmåga att rikta uppmärksamheten och fungera socialt. Problemet är att barn inte leker längre. ”Vi lever i en tid då vuxna verkar tro att allt måste schemaläggas och struktureras och att lek är något gammalmodigt och omodernt”, konstaterar de och rekommenderar läkare att skriva ut lek på recept till stressade föräldrar, för att de ska kunna få in det i sina och barnens pressade livsscheman.
Mobilen i skolan – vän eller fiende?
Ett par veck
or efter att min bok Hjärnstark: Hur motion och träning stärker din hjärna kommit ut 2016 fick jag ett mejl från en rektor som undrade om jag kunde tänka mig att föreläsa på hennes gymnasieskola. Under föreläsningen i skolans aula uppskattade jag att ungefär hälften av eleverna hade tittat ner i sina mobiler vid något tillfälle. Besviken drog jag slutsatsen att jag måste ha varit tråkig att lyssna på. ”Inte alls, tvärtom. Det var länge sedan jag såg dem så här engagerade”, sa rektorn uppmuntrande. ”Men hälften satt ju och pillade på sina mobiler?” ”Jo, visserligen, men då ska du se hur det ser ut i klassrummen. Där håller alla på med mobilen och lärarna har enormt svårt att få deras uppmärksamhet. På en lågstadieskola där jag jobbade tidigare var eleverna inte ens ute och lekte på rasterna. De satt med sin mobiltelefon.”
På hemvägen funderade jag på vad hon sagt om att hålla på med mobilerna på lektionerna. Min historielärare skulle aldrig ha accepterat att jag tog med mig ett Game boy-spel till skolan! Lika lite hade min mattelärare sett mellan fingrarna om jag släpat med en portabel tv och tittat på film. Och om mina lärare mot alla odds hade tillåtit Game boy och tv-apparater, hade jag då kunnat lära mig någonting?
I dag har många skolor infört mobilförbud på lektionerna, vilket jag personligen tycker är en självklarhet, men frågan är kontroversiell. Vad säger då forskarna om hur barn påverkas av att ha mobiler i skolan? Till att börja med skriver barnen mer om de inte har mobilen med sig i klassrummet. När amerikanska forskare följde ett antal barn under en och samma lektion antecknade de som inte hade sin mobil mer – mycket mer. Men de lärde sig också mer. När de efteråt fick svara på frågor om lektionen
kom de nämligen ihåg mer av den än de som haft mobilen med sig.
Kanske finns det en poäng med att använda papper även när man läser. Forskare i Norge lät hälften av en grupp högstadieelever läsa en novell i pappersform och de övriga fick läsa på en läsplatta. Det visade sig att de som läste novellen på papper kom ihåg den bättre – trots att alla läst samma text. Det de särskilt mindes var i vilken ordning saker och ting skedde i berättelsen. Man tror att en möjlig förklaring är att hjärnan är van vid att få ständiga dopaminbelöningar på en digital platta, som mejl, sms och statusuppdateringar. Det gör att hjärnan tvingas lägga viktig bandbredd på att ignorera mobilen i stället för att fullt ut koncentrera sig på texten, med resultatet att vi lär oss sämre.
En distraktion – i alla fall för vissa.
Att man lär sig mer av att skriva för hand talar onekligen för att det kan vara bra att lämna mobilen utanför klassrummet. Men som vanligt är en enda forskningsundersökning inget bevis, så det är bättre att titta på flera. När en grupp forskare gick igenom drygt hundra olika undersökningar, alla kring hur mobilen påverkar vår inlärning, kunde de knappast varit tydligare i sin slutsats: ”Multitasking med mobiltelefoner distraherar inlärning via flera olika mekanismer.” Slutsatsen var alltså att både barns och vuxnas inlärning blir störd av mobilen, samtidigt som forskarna var noga med att påpeka att vissa individers inlärning påverkas mer än andras.
Även om det har gjorts över hundra försök där en klar majoritet visar att mobiler stör inlärningen kan den här typen av försök kännas abstrakta och konstlade. Psykologiska tester där man ska försöka förstå hur barn eller vuxna lär sig saker genom att lotta dem till olika grupper känns långt från verkligheten. Vad skulle egentligen hända om man tog bort mobilerna från klassrummen?
I Storbritannien förbjöd man mobiltelefoner i ett antal skolor i London, Manchester, Birmingham och Leicester. Eleverna fick lämna in dem på morgonen och fick tillbaka dem efter skoldagens slut. Följden blev att studieresultaten förbättrades. Forskarna bakom undersökningen beräknar att mobilförbudet resulterade i att niondeklassarna lärde sig så mycket mer att det motsvarade en extra skolvecka per läsår! Och de studenter som hade svårt för sig i skolan förbättrade sina resultat extra mycket. Slutsatsen blev att ett mobilförbud i skolan är ett billigt sätt att jämna ut olikheter i utbildning mellan olika elever.
Det här kan betyda att vissa elever, särskilt de som är högpresterande, nog kan ha nytta av mobilen, eller i alla fall inte påverkas lika negativt av den. För andra är den enbart en distraktion. Det stämmer bra med vad man såg i sammanslagningen av försöken ovan, att eleverna påverkas olika mycket. När drygt fyratusen barn mellan åtta och elva år fick göra ett test där minne, koncentration och språkförmåga undersöktes, hade de som lade mindre än två timmar per dag framför skärmar bättre resultat. Det fanns emellertid annat än mobilen som spelade in. De som sov nio till elva timmar per natt hade bättre resultat, likaså de som var fysiskt aktiva.
Det går inte att säga exakt vilken effekt den begränsade användningen av skärmarna gav och hur mycket som berodde på att de sov ordentligt eller var fysiskt aktiva. Indirekt kan även sömnsvårigheter och stillasittande påverkas av mobilen, eftersom den gör att vi sover sämre och får oss att vara mer stillasittande. Forskarnas slutsats är enkel: För att barn ska fungera så bra som möjligt behöver de röra på sig minst en timme varje dag, sova mellan nio och elva timmar och använda mobilen max två timmar per dag. Dessa rekommendationer för sömn, aktivitet och skärmbegränsning är knappast omöjliga att uppnå. Men hur många barn är det som faktiskt uppfyller dem? Fem procent.
Det här är ett bearbetat utdrag ur boken Skärmhjärnan: Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda av Anders Hansen (Bonnier fakta 2019). Lisa Zachrissons illustrationer är hämtade ur samma bok.