Böcker och annat som byggt mitt jag
Den som undrar hur det går om man aldrig slänger en bok kan besöka min pappa. Varje gång jag går därifrån tar jag med mig något ur bokhyllorna, både för att göra hans hem lite mer beboeligt och för att jag alltid hittar något jag vill läsa där. Senast fick jag med mig en förstautgåva av Vilhelm Mobergs Rid i natt.
Jag är nämligen uppvuxen med att böcker är nästintill heliga. De står där som en garant för att det finns mer att leva sig in i, lära sig och återvända till.
Kanske är det därför som mitt mest skakande mäklarminne inte handlar om miljonaffärer som ska avgöras med minutpassning, utan om den gången en mäklare sa att ”bokhyllor, det hade man på 90-talet” som svar på en fråga om möbleringsmöjligheter under en visning. Precis som Åsa Nilsonne beskriver i sin krönika på sidan 16, är böckerna det som är svårast att skiljas ifrån när det är dags att rensa. Men hur är det med alla andra saker? Jag brukar tänka att jag inte bryr mig så mycket om dem, men ve den som försöker slänga det där hålslaget som jag haft sen jag var barn. Eller paniken som kom över mig när jag nyligen trodde att mitt armbandsur från tonåren var borta. Klockan hade jag för övrigt just börjat använda igen för att minska mitt mobilanvändande – något vars effekter Anders Hansen skriver om på sidan 40.
På sidan 54 skriver Mats Almegård om sakernas psykologiska funktion. Han talar bland annat med designern Axel Brechensbauer, som har formgivit en klocka utan tidsangivelse, och med författaren Helena von Zweigbergk. Hon har gjort en inventering i bokform av sitt hem i samband med en skilsmässa. Det råder ingen tvekan om att vi laddar tingen omkring oss med betydelser. I en tidigare bok, romanen Totalskada som von Zweigbergk gav ut i fjol, skildrar hon vad det gör med en människa när hemmet bokstavligen går upp i rök. Den nollpunkt som man landar på utan sina saker är skräckinjagande – men också full av möjligheter. Vem är jag utan den iscensättning av jaget som sakerna skapar?
Hemma har jag just lagt Vilhelm Moberg på en stapel nedanför bokhyllan. (Vad säger det om vem jag är och vill vara?) Därefter samlar jag ihop några andra böcker för att lämna i byteshyllan vid husets tvättstuga. När jag kommer tillbaka till lägenheten är jag upprymd. Med mig har jag Karin Johannissons Den sårade divan, fast jag redan har ett exemplar. Jag kanske kan ge den till bonusdottern som flyttat hemifrån.
Den noll punkt som man landar på utan sina saker är skräckin jagande