Prata med barn om självskador? GRRRR!

Som ung led jag av ett allvarligt självskadebeteende, och har i dag många synliga ärr. Nu har jag blivit förälder och funderar på hur jag bäst kan prata med mitt barn om mina ärr. För mitt barn kommer det förstås inte vara något konstigt: Det är ju så mamma ser ut! Men tids nog kommer barnet se att andra föräldrar saknar ärr, och barnets kompisar kommer att ställa frågor. Jag vill vara så ärlig som möjligt och inte göra någon stor grej av det. Hur gör jag för att barnet inte ska uppleva att jag döljer något, utan att förstora det? Vilken information är lämplig att ge i ungefär vilka åldrar?

Att vara ärlig och inte göra en stor sak av det hela låter som en bra utgångspunkt. Du är också medveten om att barn är olika och att man därför inte bara kan tänka i termer av ålder när det gäller val av samtalsäm- nen. Dels mognar inte alla i samma takt och dels har personligheten stor betydelse för när – och i vilken utsträckning – de är mottagliga för en viss typ av information. Fullt förståeligt vill du ändå ha lite riktlinjer att hålla dig till när det gäller att hitta ett lämpligt tillfälle att berätta om dina ärr. Min rekommendation är att du helt släpper det här med ålder. Eller rättare sagt att du slutar fundera över när du ska berätta vad och bara lugnt inväntar barnets frågor.

Du vill inte att barnet ska uppleva att du döljer något. Jag tolkar det som att du inte anstränger dig för att täcka över de fysiska ärren hela tiden, utan snarare förhåller dig till dina ärr som att de är en natur lig del av dig, så jag antar att du syftar på historien bakom ärren. Att det är den som du är rädd ska uppfattas som ett förbjudet samtalsämne – trots att det inte är det. Tvärtom verkar du mån om att vara öppen och sanningsenlig. Därför tänker jag att chansen är mycket god för att ditt barn vågar fråga om allt hen undrar över, och att du därmed inte själv behöver ta initiativ till att redogöra för bakgrunden.

En bra grundregel när man ska besvara frågor från de yngre barnen, när det rör sig om lite allvarligare ämnen, är att bara svara på precis det som de funderar över. Om ett barn i förskoleåldern till exempel pekar på dina ärr och frågar vad det är, behöver du inte svara på vad som orsakat dem, utan du kan nöja dig med att förklara att det är ärr efter gamla sår. Det kan förstås hända att barnets nyfikenhet väcks innan det är tillräckligt moget för att förstå och kunna hantera all information. Det kan också hända att frågor dyker upp i de mest opassande situationer, så du kan få anledning att skjuta upp svarandet tills ni kommer hem, tills gästerna har gått eller tills barnet uppnått en högre grad av mognad.

När du ställs inför de första frågorna om ärrens uppkomst kan du börja med relativt intetsägande fraser, som ”jag gjorde mig illa när jag var ung”, innan du avslöjar några detaljer om ditt mående och ditt självskadebeteende. Fundera redan nu på hur pass mycket du vill att barnet i slutänden ska veta och var sedan lyhörd för hens reaktioner när du försöker besvara frågorna.

Och om det aldrig kommer några frågor? Ja, då kanske det blir du som till slut frågar om barnet någon gång har undrat över hur det kommer sig att du har så många ärr. Jag tänker mig att barnet då är i tonåren, eller att hen själv visar tecken på att inte må bra eller har fått kännedom om självskadebeteenden från annat håll. Då blir det ett gyllene tillfälle att berätta att det finns bättre sätt att hantera jobbiga känslor på, än att tillfoga sig själv skador, och att det finns hjälp att få.

Slutligen några ord om barnens kompisar. Man ska definitivt inte behöva skämmas eller ljuga, men man behöver heller inte dela med sig av allt till alla. Mitt råd blir att, som en grundregel, besvara frågor från utomstående kort och ospecifikt, och att inte bjuda in till följdfrågor. Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se

Fundera inte över när du ska berätta utan invänta lugnt barnets frågor