Skammen hon ärvde
Julie Lindahls morföräldrar var aktiva nazister.
Det var som om det fanns en okänd skrämmande fläck på kartan över familjens gemensamma historia. Julie Lindahl har så länge hon kan minnas känt att något var fel i barndoms hemmet.
– Min mamma var ofta arg. I efterhand har jag förstått att hon burit på en tung börda: hon visste att hennes föräldrar var nazister. Men hon lät sin frustration gå ut över mig och min syster. Jag trodde att hon var arg för att vi gjort något fruktansvärt som det inte gick att prata om, säger hon.
Julie Lindahl förstod inte mammans distans gentemot henne. Men hon förstod att hon skulle skämmas, att hon bar en skuld och skam, över … något som hon inte visste vad det var.
– Min morfar dog när jag var sju år men min mormor och jag stod varandra nära, berättar Julie, som flyttade från Brasilien när hon var tre år. Hennes föräldrar och morföräldrar, som kom från Tyskland, hade
flyttat till Brasilien efter att ha tillbringat åren under andra världskriget i Polen.
– Jag bar på en undermedveten skamkänsla upp i vuxen ålder. Jag var ständigt beredd på att jag skulle göra fel.
Sakta växte insikten om att det var under åren 1931–45 som något hänt. Något som förstört familjen. Julie bestämde sig för att göra eftersökningar i det tyska riksarkivet.
Det rådde ingen tvekan. Hennes morföräldrar hade varit aktiva inom SS, nazistpartiets paramilitära kamporganisation, som spelade en stor roll i förintelsen.
Hon började ifrågasätta hela sin uppväxt. Hon tvivlade på om hon någonsin hade känt dem hon trodde stod henne nära. Framför allt började hon ifrågasätta hur det var möjligt att älska någon som begått onda gärningar. Hur kunde den hand som smekte henne så kärleksfullt över kinden som barn, samtidigt ha torterat människor?
Mormodern levde fortfarande, och Julie hoppades att de tillsammans skulle kunna ta ansvar för familjens historia genom samtal. Det ledde ingenvart och hon blev tvungen att fråga sig om det över huvud taget var möjligt att älska en åldrande mormor, en kvinna med glimten i ögat, som samtidigt förnekade förintelsen?
Julie Lindahl gjorde en resa genom Europa för att försöka få reda på så mycket som möjligt om sin bakgrund. Hon ville be offren om förlåtelse och visa sin medkänsla.
Det blev en resa genom Polen i jakt på ledtrådar. En resa med många besök i dammiga arkiv men också många möten med ögonvittnen och anhöriga. Vissa kunde ta emot det. Andra inte.
– De som inte kan förlåta har all rätt i världen att låta bli. Men för mig var det viktigt att ta ansvar för det min familj gjort.
Jag trodde att mamma var arg för att vi gjort något fruktansvärt
Hon minns särskilt ett möte, med en man som torterats av morfadern. De pratade länge. Slutligen sa han: ”Det är inte ditt fel.” Mötet startade en process från skuld till ansvar. Det blev tydligt att det inte var någon idé att söka förlåtelse – det var inte hon som begått några brott.
– Men bara för att det inte är mitt fel betyder det inte att jag bara kan gå vidare. Skammen finns kvar, men kan i bästa fall ersättas av ansvar.
Nu har hon skrivit boken Pendeln: Ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts). I kombination med att hålla föredrag om ämnet blev det hennes sätt att gå vidare. Det finns familjemedlemmar som tagit avstånd efter att hon avslöjat familjens historia. Men för Julie Lindahl är den största drivkraften också hennes största skräck, att hon skulle upptäcka drag från morföräldrarna också hos sig själv:
– Jag har varit skräckslagen över att hitta sadistiska och fega drag också inom mig, och jag har blivit medveten om min kapacitet till både gott och ont. I julas fick jag en vacker kniv av min son. Det blev som en symbol och bekräftelse på att jag kan lita på mig själv.
I Modern Psykologi 1/2019 porträtterade Annamaria Stawreberg David Dencik.