Problem med mamma
Jag är en helt vanlig 22-åring som har ett stabilt jobb med roliga arbetskamrater. Jag tränar och umgås med vänner. Förra hösten gick jag i kbt eftersom jag hade ett stressigt jobb med dåliga arbetsvillkor, befann mig i mitt första seriösa förhål lande och behövde få verktyg för hur jag sorterar och hanterar mina känslor och tankar. Det var en period med kaos i mitt huvud, jag grät nästan varje dag av olika orsaker och kände mig maktlös, nedstämd, var självmordsbenägen och såg ingen ljus framtid.
Jag har en känsla av att jag sitter fast. Jag vet inte vad jag vill plugga och jag kan inte prata med min mamma om min plan i livet, för att jag i nuläget inte vet till 100 procent vad jag vill göra. Hon insisterar på att jag ska plugga och jag har upprepade gånger lovat henne att jag ska det. Jag tror anledningen är att hon själv aldrig studerade och ångrar det.
Om jag till exempel berät tar att jag vill plugga inom 2–3 år, så uttrycker hon sig på ett sätt som att hon vill ändra mina tankar kring det beslutet, och det tycker jag inte om. Det är mitt beslut, jag står fast vid det, varför stöttar hon mig inte?
Dessutom är jag en känslo människa och tar illa vid mig speciellt när min egen mam ma uttrycker sig så här. Jag testade henne en gång och sa: ”Mamma, jag tänker studera till läkare.” Då tvivlade hon på mig och sa att jag inte kom mer klara av det. Jag har för sökt prata med min mamma om hur jag tänker och känner kring kommentarerna hon fäl ler, men hon fortsätter ändå. Hon tar inte till sig och säger att jag är lättkränkt.
Det har gått så långt att jag i dag känner att jag måste försvara mig och mina val från henne. Jag måste hålla saker hemliga, eftersom jag vet vad hon tycker är rätt och fel. Jag kan inte prata med henne om annat heller, som har med känslor och tankar att göra. Jag skulle säga att hon är en av anledningarna till att jag sökte mig till kbt från första början, när det började gå för långt. Så min fråga är: Vad kan jag göra åt det här? Hur ska jag berätta för henne att hon faktiskt gör mig riktigt ledsen?
Låt mig säga det på en gång: jag tror att ditt dilemma är att du vill ha en väsentligt annorlunda mamma än den mamma som du har. Och jag tror att det klokaste du kan göra är att acceptera att den mamman kommer du inte att få. Ibland fastnar vi i en föreställning om hur det borde vara, men om vi kan acceptera att det är som det är kan det bli till en befrielse. Vi slutar att vara så insnärjda i ett ältande om hur det borde vara och kan på det sättet känslomässigt frikoppla oss och släppa taget om något som plågat oss länge.
Visst, din mamma och du kan träna er i att kommunicera på ett bättre sätt, som förebygger att ni så återkommande blir arga och ledsna på varandra, och att ni båda känner er missförstådda och inte sedda. Jag ska återkomma till det. Men det som jag tror avgör om du och din mamma ska få det bättre ihop är att du växlar perspektiv och försöker att alltmer förstå din mamma utifrån det du också är, inte bara hennes barn, utan också en vuxen kvinna. Vad menar jag med det? Jag tror att det är två saker du kan göra. Den ena är att du accepterar att detta kan din mamma inte ge dig, trots att hon förmodligen älskar dig och vill dig väl. För hennes kärlek till dig finns ju där, även om det tar sig uttryck på ett sätt som ibland stör dig. Som att hon insisterar på att du ska plugga och avråder dig från att läsa till läkare. Vilket hur märkligt det än kan te sig kan vara din mammas sätt att visa kärlek för dig. Omsorg och kärlek kan många gånger visas på de mest underliga sätt.
Möjligen är det så att din mamma är en orolig själ, och att det förklarar mycket av hennes beteende i förhållande till dig. Kanske du kan acceptera och förstå det om du lär känna henne, inte bara som mamma, utan som person med en livshistoria som präglat henne.
Det andra jag tror att du kan göra är att du funderar på, och gör tydligt för dig, vad din mamma ändå har för egenskaper som du uppskattar och som är till hjälp och stöd för dig. För de finns nog där att hitta om du inte är så fokuserad på det som du är missnöjd med. Och låt det få en större plats er emellan, samtidigt som du i viss mån kan undvika det som inte fungerar er emellan. Välj till exempel att ha de samtal om ”känslor och tankar” som blir så problematiska när du försöker ha dem med din mamma, med andra personer som du har omkring dig.
Läs gärna boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig: Om acceptans (Natur & Kultur) av psykologen Anna Kåver.
Liria Ortiz, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se