”Jag trodde att jag genom terapi skulle få ordning på allt. Men det var helt fel.”
Psykologen och psykoterapeuten PATRICIA TUDOR-SANDAHL kommer aldrig att nå fram till några slutgiltiga svar.
LIVSVISDOM är inte ett citat som går att sätta upp på kylskåpet.”
”Och inte är det heller någon form av kunskap.” ”Och inte tankar, eller hur.” ”Är det en känsla?” ”Nej knappast.” ”Det är något annat.” Vårsolen skiner in genom de höga fönstren i psykoterapeuten och författaren Patricia Tudor-sandahls lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Vi sitter i var sitt soffhörn och vrider och vänder på ordet
livsvisdom. I över tjugo år har hon skrivit, föreläst och talat i radio om livets många dimensioner. För några veckor sedan fyllde hon ensam Kungsholms kyrka. Nu när hon snart blir 80 (”Nej, det är inte bara en siffra.”) undrar jag vad hon har lärt sig av livet och om det kan kallas för visdom? Först slår hon ifrån sig. – Ärligt talat blir jag lätt skrämd när de som läst mina böcker kommer fram och berättar vad de har betytt för dem. Glad och skrämd. Tacksam över att det jag skrivit
lindrat något. Skrämd för att jag är så mycket mer än den där kloka och eftertänksamma. De skulle bara veta. Hemma är jag högst halvbra på att leva. Det klokaste finns i mina böcker.
Det började i moll. Livet. Föräldrarna var för unga. Kriget kom för fort. Fattig domen var så tröstlös där på de sjabbiga bakgatorna i industristaden Manchester i Storbritannien. Och knappt var Patricia född så blev pappa inkallad. Mamma och Patricia evakuerades till landsbygden. Bort från bomberna och smutsen till ett vackert hus, fina gardiner, te och pianospel hemma hos kvinnan som ville bli kallad Auntie.
– Jag älskade henne över allt annat ända tills hon dog.
Auntie tog sig an. Patricia sattes i klosterskola och vann medaljer i konståkning.
Så du har varit isprinsessa?
– Det var min biljett bort. Det hade kunnat bli min framtid.
Under hela sin uppväxt pendlade hon mellan överklassen och arbetarkvarteren. Klädde på sig skoluniformen på väg till skolan, klädde ner sig på väg hem.
– Hur skulle jag handskas med det där? Allt var fullt med motsättningar. Allt var paradoxer.
En människa föds utan förståelse, utan verktyg. Och den första tiden gäller det att överleva. Försöka begripa. Värja sig mot pappas händer som ömsom piskar och smeker. (”Han var vild. Skadad av sin egen barndom och kriget, men inte förstod jag det då.”) Bli
street smart. Veta när hon ska tala ”the king’s English” och när hon ska plocka fram gatans språk.
– Som jag briljerade. Kunde härma överklassen perfekt. Men nu, här för mig själv när jag är ensam hemma, så släpper jag all fernissa och låter min Manchesterdialekt komma fram.
Varför det?
– Det är så befriande. Nej, dubbellivet gav inte Patricia Tudor-sandahl livsvisdom. Inte då. Bara en insikt om att hennes situation inte var bra och en erfarenhet av att det finns något som skulle kunna kallas inre visshet. Något, någon, som skyddar, försvarar och vet vad som krävs. ”Du måste bort härifrån”, löd det inre meddelandet. ”Bara bort!” Men vart?
– Jag har kvar den där bilden, upplevelsen av att det finns något slags kärna inom oss, säger hon nu över sextio år senare. Jag kan inte hitta något bra ord. Något som är sant kanske, något som vet. Något som är en del av det som vi med tiden kan komma att kalla livsvisdom, men som inte kommer av erfarenhet, utan har funnits där redan från början.
Vid 17 rymde hon. Ett kort äktenskap med en man av börd. Ett svek. Ett självmordsförsök, som ett rop på hjälp. ”Jag hade ingen stadga. Inget att falla tillbaka på.” En lärarutbildning. Återigen det där inre trycket: Bort, bort. Och så det överraskande erbjudandet från en man vid namn Ian Dunlop som ville att pedagogen Patricia Tudor skulle hjälpa honom att lära svenskar tala engelska. (Kanske minns några av er som tittade på tv tidigt 1970-tal en man i en länstol som bligar vänligt in i kameran och säger långsamt: ”A cup of tea.” Nickar och upprepar: ”A cup of tea.” Och så den där uppmaningen som blev ett talesätt: ”Say after me, please!”).
Det skulle blivit ett år, men hon stannade kvar. Efter trevande studier på Stockholms universitet ännu ett erbju
dande. Den legendariske sociologen Joakim Israel hävdar bestämt att arbetarflickan ska bli akademiker. Hon doktorerar. Hon undervisar.
– Det har hänt mig flera gånger att andra människor har sett mig tydligare än vad jag har gjort själv, säger Patricia nu. Jag vet, det är inte särskilt originellt att säga att vi växer i relation, men när jag ser tillbaka på mitt liv så är det så. Någon annan har initierat och något inom mig har svarat. Jag har väckts till mig själv genom någon annans blick.
Det där tycker hon är intressant. Hur vi människor träder fram, successivt, hur det som till en början är suddigt sakta klarnar. Vi blir tydligare både inför oss själva och därmed också för andra. Kanske är det livsvisdomen?
– Vi blir tydligare, men aldrig helt tydliga. Det fanns en tid när jag trodde att jag genom terapi skulle få ordning på allt: barndomen, skammen, alla de tillkrånglade känslorna. Men det var helt fel. Allt finns kvar, om än förändrat, förtydligat.
Ett år i Sverige blev ett helt liv.
– Så svensk är jag nu att jag tänder ljus mitt på dagen, säger hon och pekar på ljusstakarna på bordet.
Ett nytt äktenskap. En dotter. Den första. Nu var det Patricia som svek. Som lämnade allt för en brinnande passion. Nu var det hon som inte var den förälder som ett barn behövde.
– Tänk att det går i arv. Att jag gjorde så här trots att jag varit med om det själv. Att jag prioriterade mina behov framför hennes. Jag såg inte. Inte ännu.
Ändå. Trots allt. Erfarenheten gav henne ännu en möjlig ledtråd till vad livsvisdom också kan vara.
– Den där passionen förde med sig mörker och ännu ett självmordsförsök, men också något nödvändigt. Jag insåg att jag behövde hjälp.
Hon talar om förmågan att inte låsa sig vid föreställningar om livet. Inte fastna i att ”det kommer alltid att vara så här”, utan att i stället försöka se hur allt är en rörelse där det ena leder till något vi inte kunde förutse.
– När jag mådde dåligt när jag var ung så var det en kvinna som sa till mig att också det här kommer att gå över … it will pass. Det var svårt att ta till sig då, när jag var mitt uppe i en hjärtesorg. Men i dag kan jag leva det. Mörkret kan vändas till ljus.
Kunskapen om hur livet ska levas och den livsvisdom som följer med den kommer inte i en logisk följd där den ena insikten bygger på den andra, konstaterar vi medan solen drar sneda streck över parketten. Några ord från tidigt 1960-tal kan bli till en bärande livs
”Hemma är jag högst halvbra på att leva. Det klokaste finns
i mina böcker.”
strategi betydligt senare.ännu ett äktenskap. Den här gången med psykologen och numera professorn Christer Sandahl, han som fortfarande delar hennes liv.
– Vi träffades över ett rorschachtest. Jo, det är sant. Jag gick en av mina utbildningar till psykoterapeut, vi satt vid samma bord. Efter att ha stirrat en stund på de där konstiga bläckplumparna fick vi ögonkontakt och utropade gemensamt, utan ord: Det här är ju helt galet!
Ännu har barndomen inte kommit ikapp henne. Den är bara berättelser som hon kastar omkring sig i sällskap. Som en exotisk krydda i de borgerliga salongerna. ”Tänk så tokigt att pappa knuffade brorsan nerför trappan!”
Så kommer det till ett avgörande. Hon får cancer i livmodertappen. Och med cancern följer dåtidens grymma behandlingar. I 22 timmar första gången, 18 timmar den andra, ligger hon ensam utan att få röra sig på en brits i ett blyinfattat rum. I slidan en stav med radium.
– Det var fasansfullt. Vart skulle mina tankar ta vägen? Vart skulle mina känslor vända sig? Det fanns bara en väg. Inåt. Och där inne öppnade sig barndomen. Jag trodde att jag höll på att bli psykotisk.
Kanske kom det inte helt från ingenstans. Efter den stora passionen och det känslomässiga kaos som den lämnade efter sig fann hon hjälp hos den legendariska psykoanalytikern Alice Breuer. I åratal möttes de flera gånger i veckan. Nej, det var inte riktigt renlärigt, analytikern satt inte bara tyst bakom den liggande klienten, utan det var mer av ett samspel. Men trots den intensiva terapin lyckades Patricia separera huvudet från känslorna. Hon talade, men det berördes inte på djupet.
En av konsekvenserna av analysen var att hon en dag
”Vart skulle mina känslor vända sig. Det fanns bara en väg. Inåt. Och där inne öppnade sig barndomen.”
fastnade för en bok med intensivt grönt omslag och den nästan oläsbara titeln Schizoid phenomena object relations and
the self, av den brittiske psykologen Harry Guntrip.
– För första gången läste jag en bok i psykologi som handlade om mig. Jag förstod inte bara teoretiskt, utan kunde rent konkret erfara att det den brittiska objektrelationsteorin visade stämde.
Nu tar hon fram ett citat från minnet. Något som kanske också är kopplat till livsvisdom.
– Det är den danske filosofen och matematikern Piet Hein som någonstans skrivit ungefär att visdom är att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv.
Att öppna sig för nya tolkningar, en ny förståelse, är kanske också det en del av livsvisdomen. Att låta världsbilden vidgas, ta in mer och mer av både vårt inre universum och den yttre verkligheten. Insikter som ger ett nytt seende.
Objektrelationsteorin var också en professionell revolution.
– Från Freuds tanke att barnets motivation till kontakt med världen var att tillfredsställa sina lustar till att hon sökte efter kontakt med en person. Objektet – den viktiga personen.
Patricia skrev en bok, Den fängslande verkligheten 1992. Och en liten grupp hängivna de nya tankarna tog kontakt med henne. I gruppen fanns Margit Norell. Ni minns henne kanske i samband med fallet Thomas Quick. Han, som numera heter Sture Bergwall, och som efter intensiv terapi på rättspsykiatriska kliniken på Säter erkände mord efter mord. Senare tog han tillbaka. Erkännandena var falska, menade han och skyllde bland annat på terapeuterna och deras handledare – Margit Norell. Bergwall fick resning, vann och fick lämna kliniken som en fri man.
– Ett tag tillhörde jag också de hängivna. Gick i analys och handledning hos Margit. Hon var så kunnig. Och en sådan tyrann. Krävde total lojalitet. Man fick inte gå sin egen väg. Det fanns bara en – hennes. Så efter en tid lämnade jag. Hon förlät mig aldrig.
DET FINNS INTE en enda objektrelationsteori, säger Patricia Tudor-sandahl, utan en knip pe, och den brittiska skolan, som hon själv fördjupat sig i, betyder fortfarande mycket för henne.
– Men gruppen kring Margit Norell tog det alldeles för långt, även om avslöjandena om deras arbete med Quick är för hårt vinklade. En lärdom fick hon med sig: – Theories make god servants but bad masters. Att aldrig mer sätta upp någon på piedestalen. Och att själv inte försöka klättra upp på den. Alltid, alltid se människan bakom.
Det inre flödet av barndoms minnen fortsatte efter sjuk husvistelsen och Patricia åkte ner till landet på Österlen. Under tre veckor utan uppehåll skrev hon ner allt som virvlade inom henne.
– Det var mycket som jag visste, men ändå inte visste.
Och när texten var klar skickade hon den till sina tre yngre syskon för ett avgörande. Var det sant det hon mindes?
– Det var med hjärtat i halsgropen som jag skickade breven. Bara de tre kunde avgöra om jag höll på att bli galen.
Vilken lättnad när de bekräftade. De hade också varit med om detta hemska. Och för första gången sedan de var små så träffades de fyra syskonen i Storbritannien.
– Den här gången kunde jag inte värja mig när min bror berättade att det var helt sant att pappa knuffade ner honom för trappan. Historien blev verklighet. Jag stod nästan inte ut.
Själva ordet att minnas på engelska, remember, handlar om att vara en del av något, berättar hon. Man är ”member” i en organisation, en arm kan på engelska vara en ”member of the body”. Att re-member blir därmed att återknyta till sin egen historia, bli en del av den.
Kanske är det också en ingrediens i livsvisdomen, funderar vi medan kaffet kallnar, att inte förneka, utan öppna sig för alla livets ingredienser. Livsvisdom som en form av smärtsam realism.
Nu kommer funderingar slag i slag. Och den där realismen handlar kanske inte bara om minnen utan också om vår egen roll, vårt sätt att samspela med världen. Att se oss själva, hur vi agerar. Att känna vad vi känner oavsett vad vi tycker om det. Att konstatera att det är som det är.
Barndomsskildringen som från början var ett livräddningsprojekt blev boken Ett himla liv 1996. Som året därpå blev en bok till, den här
”Först såg jag min utveckling
som en cirkel, sedan som en spiral, nu mer som en borr”
gången om hur man kan söka sig själv genom att skriva, Or
det är ditt. Den överväldigande responsen från läsarna såg Patricia som ett slags tecken. Eller snarare det där inre något uppmanade henne, hävdade att hon hittat sin uppgift. Sitt kall.
– Jag var inte troende, klosterskolan gjorde mig tidigt till ateist, men jag upplevde till min förvåning kontakt med något som var större. Jag kände att det var ett tecken. Jag skulle fortsätta skriva och använda mitt liv som exempel.
På senare tid har hon närmat sig tanken att alla människor har en specifik uppgift och att det här var hennes.
– Det kan ta ett helt liv att komma fram till den, men när man väl upptäckt den måste man ta sitt liv på allvar.
Hon sa upp sig. Från allt. Mottagningen där hon tog emot sina klienter. Stockholms akademi för psykoterapiutbildning, SAPU, som hon startat och där hon och andra lärt ut terapi med inriktning på objektrelationsteorin. Och så började hon i stället skriva bok efter bok. Eller hur var det?
– Du vet, det är egentligen inte skrivandet som jag är ute efter, utan att tala. Redan som lärare på universitetet upptäckte jag att jag hade en förmåga att beröra andra. Att de ville lyssna på mig. Jag skriver för att få komma ut och tala. Och som min gamla handledare sa: If a thing is worth saying, it’s worth saying simply.
Så har hon framträtt för oss de senaste 17 åren med kloka reflektioner om åldrande, dygder, dödssynder och kallelse. Den resonerande skribenten, den lugna rösten i radio. Bakom den offentliga ytan har livet fortsatt – krockarna, paradoxerna, slitningarna och njutningarna.
– Kanske är det också en form av livsvisdom att inse att vi är paradoxala. Att jag i vissa stunder är vis och i andra dåraktig. I ena stunden tålmodig, i den andra otålig.
Nu berättar hon om försoningen med den äldsta dottern. De många samtalen. Det brustna förtroendet och til�liten som behövde återupprättas. Hon berättar om sjukdomar, hennes egen och de näras, om bristande självkänsla, om flytten som nästan tog musten ur henne, om kärleken till barnbarnen och om att åldras.
– När jag var yngre tänkte jag att mognad skulle innebära att jag skulle bli det ena eller andra, och nu vet jag att it’s never gonna happen. Jag brottas med samma saker vid 79 som jag kämpade med vid 30 och 50. Jag antar att jag kommer att brottas med dem tills jag dör.
– Först såg jag min egen utveckling som en cirkel: jag kom hela tiden tillbaka till samma sak. Sedan såg jag det som en spiral, att det ändå var en liten förändring när man kom runt. Nu tänker jag att det är mer som en borr. Även om det är samma frågor jag håller på med så kommer jag hela tiden längre och det fördjupar den människa jag är.
Gör livserfarenheten livet lättare? Nej, inte heller det stämmer. Lättare att bära kanske, men på många sätt lika smärtsamt. Som nu när hon om bara ett år ska fylla 80. Allt det där kroppsliga förfallet som hon inte var beredd på skulle beröra henne så starkt. Alla de där drömmarna hon hade om hur ålderdomen skulle bli som hon nu inser inte kommer att uppfyllas. Det är svårare än hon tänkt sig. Men där finns också något annat. Den allt djupare kontakten med något eller någon som är större än hon själv, den som hon vill tro, och hon betonar vill, är en personlig Gud.
– Jag vet inte om det är visdom, eller att jag bara är gammal, men på senare tid har jag känt lite av det där som grekerna kallade apatheia, den heliga likgiltigheten. Inte så att jag inte känner något längre, absolut inte, men jag är inte bunden vid att saker ska bli på ett visst sätt. Det är en form av frihet, självständighet.
När eftermiddagsljuset flyttat sig bort till skrivbordet där datorn med det nya manuset står uppslagen summerar vi. Är livsvisdom ett slags förhållningssätt? – Ja kanske det. En potential som finns när vi föds men som kan växa med oss. En vilande förmåga att förstå sig själv i ett större perspektiv på ett sådant sätt att det får konsekvenser för hur man lever sitt liv.
Vi är inte riktigt nöjda. Det låter lite för definitivt. Lite för skolboksaktigt. Något som skulle kunna bli en kylskåpsmagnet.
– Två saker, säger Patricia. Ett: Den går inte att söka utan måste levas. Två: Det är inte något man förvärvar en gång för alla. Livsvisdomen kommer och går. I Modern Psykologi 9/2018 intervjuade Ann Lagerström psykiatern Marie Åsberg.