PERSONLIGHETEN Att leva med släktens förbrytelser.
De påstått attraktionsalstrande FEROMONERNA fyller 60 år. Doftforskaren Jonas Olofsson reder ut ett omstritt orsakssamband
DOFTER, LUKTER OCH stank är en ofrånkomlig del av det mänskliga livet. Få sinnesintryck väcker så effektivt vår avsky, men också vår aptit och våra begär. Men vårt luktsinne kan samtidigt beskrivas som något av en okänd kontinent. Likt ett forntida mytologiskt landskap, dåligt utforskat, men likafullt associerat med starka känslor och minnen, har luktsinnet haft en oemotståndlig lockelse för forskare och intellektuella med vilda idéer om våra primitiva, innersta drivkrafter.
I år är det 60 år sedan feromonerna gjorde entré på världsscenen, och snart 30 år sedan de började användas för att förklara mänskligt beteende. Feromoner är luktämnen, luftburna molekyler som används för kommunikation mellan olika individer av samma art, och som utlöser särskilda beteenden hos mottagaren.
DENNA TEXT SKA handla om sökandet efter mänskliga feromoner. Men det kulturella sammanhanget är en oundgänglig del av feromonhistorien, och ingenstans beskrivs den så målande som i Patrick Suskinds roman Parfymen. Boken blev snabbt en enastående succé när den publicerades 1985. Berättelsen kretsar kring den mystiske mördaren Jean-baptiste Grenouille, som föds på en fiskmarknad i 1700-talets Paris och som har ett övermänskligt doftsinne. Grenouille passar aldrig in i den stinkande franska huvudstaden. Människor skyr honom då han saknar egen kroppsdoft. Grenouilles olfaktoriska utanförskap växer med åren, då han gör karriär som parfymör men samtidigt odlar hemliga planer på världsherravälde. Med hjälp av kroppsdofter, som han stjäl från tonårsflickor som han mördar (det inledande citatet beskriver hur han på avstånd översköljs av sitt första offers dofter), blandar han en parfym med vars hjälp han ska kontrollera människornas medvetanden.
Bokens teman, utanförskap och begär, gjorde den till en favorit bland 1990-talets alternativa rockstjärnor som Marilyn Manson och Kurt Cobain – Nirvanas låt Scent
less apprentice och Marilyn Mansons album Smells like
children bygger på romanens intrig. Berättelsen fortsätter att fascinera läsare och har sålts i över 20 miljoner exemplar sedan den första utgåvan. Romanen filmatiserades av den tyske regissören Tom Tykwer år 2006 och i december 2018 kom Netflix-serien Parfymen, som är en modern version av romanberättelsen.
Parfymen har en särskild lockelse som jag tror är nära kopplad till tanken på mänskliga feromoner – att vår psykologi och våra beteenden styrs på ett undermedvetet sätt av andra människors dofter. Termen ”feromon” myntades år 1959 i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature av forskarna Peter Karlson och Martin Luscher. De sammanfattade den nya forskningen om hur insekter kommuni
” Feromoner används för kommunikation mellan olika individer av samma art.”
cerade med varandra med hjälp av kemiska signaler. Den första feromonen upptäcktes av den tyske forskaren Adolf Butenandt och hans kolleger som förstod att silkesmask honan utsöndrade ämnet bombykol för att locka till sig hanar. Under de senaste 60 åren har många olika insektsferomoner kartlagts. Även om de flesta associerar feromonbegreppet till parningssignaler, finns det andra sorters feromoner. Myror använder till exempel feromoner för att hitta tillbaka till stacken, och getingar för att leda varandra till nya kolonier. Den stora frågan handlar om hur feromoner påverkar däggdjur, och om de även finns hos människor. Den frågan har sysselsatt forskare ända sedan begreppets födelse för 60 år sedan.
sedan länge att djur
DET ÄR KÄNT kommunicerar genom att dofta på varandra för att få ledtrådar om fertilitet och andra egenskaper. I Lascaux-grottorna i södra Frankrike, har man hittat en 17 000 år gammal målning av en oxe som ser ut att dofta på en ko, och där själva doften verkar illustreras i färg. Många däggdjur använder sig av hormonella utsöndringar för att kommunicera. Hundar, katter och fåglar använder sig på detta sätt av feromoner för att markera sina revir. Det ligger nära till hands att tro att de flesta djur påverkas av feromoner. Men trots att stora resurser har investerats i forskningen om däggdjursferomoner, menar vissa att skörden varit mager. I boken The great pheromone
myth från 2010 beskriver luktforskaren Richard Doty hur de fenomen som tillskrivs däggdjursferomoner i själva verket påverkas i hög grad av inlärning och andra sociala omständigheter. Däggdjuren verkar alltså, till skillnad från insekterna, sällan styras av automatisk påverkan från kemiska signaler, utan har en högre grad av frihet och flexibilitet. Men Richard Doty går ovanligt långt i sin kritik när han säger att feromonbegreppet därför inte går att använda på däggdjur. De flesta forskare har accepterat att däggdjursferomonernas effekter kan påverkas av inlärningseffekter och andra omständigheter, men få vill gå så långt som Richard Doty och kasta hela begreppet överbord. De påpekar också att även vissa insektsferomoner har kontextberoende effekter. Men när vi erkänner att däggdjuren påverkas av kroppsdofter på ett sätt som är kontextberoende och påverkat av inlärning, så försvinner också till viss del den ursprungliga innebörden av feromonbegreppet. Det som gav feromonbegreppet dess mytologiska kraft var ju att deras effekter var automatiska, omedvetna och förutsägbara. Gränsen mellan vad som är ett feromon, och vad som helt enkelt är en vanlig lukt, är inte alltid helt tydlig.
Enstaka genombrott har dock skett relativt nyligen. En fransk forskargrupp ledd av Benoit Schaal och hans doktorand Geraud Coureaud vid Centre for taste and feeding behavior, i Dijon i Frankrike, upptäckte år 2003 att kaninhonor utsöndrar ett kemiskt ämne, 2-methylbut-2-enal, som utlöser en sugreflex hos deras nyfödda ungar. Att beteendet har överlevnadsvärde för ungarna är uppenbart, då de ju måste dia för att få näring omedelbart efter födseln. Gerard Coureaud har sedan dess vigt sin forskarkarriär åt att fördjupa vår kunskap om detta feromon. Han har tillsammans med kolleger visat att feromonet är oerhört kraftfullt på kaninungen: Det räcker med en kort exponering för molekylen för att sätta igång sugreflexen med hundra procentig ackuratess. Ämnet verkar dessutom fungera som en dörröppnare för annan typ av inlärning – exempelvis kan kaninungen minnas andra dofter som parats ihop med feromonämnet, dofter som den annars skulle ha glömt bort. Gerard Couread är en kreativ forskare som lyckats utveckla sitt tidiga genombrottsfynd till ett helt forskningsprogram om doftperception och minne. Men när jag träffar honom på en restaurang i New York verkar han ändå lite besviken:
– När det gäller feromoner har hjärnforskarna inte visat lika starkt intresse för kaniner som för råttor och möss.
Även om man kan förstå att hjärnforskare inte vill bli kaninuppfödare, så är det synd, eftersom mössen och råttorna inte har feromoner som liknar kaninens. Hans feromon är en fantastisk upp täckt, men är kanske också den enskilt största succé som feromonforskningen har åstadkommit i däggdjurs världen.
Det kan tyckas rimligt att människor skulle ha feromoner, då vi faktiskt är känsliga för dofter. Precis som många andra djur luktar vi, och våra kroppslukter skvallrar om vår hälsa, vår diet, vår ålder och våra stressnivåer. Våra kroppsdofter förändras även under puberteten. Kroppens hormonella förändringar gör att nya ämnen börjar utsöndras från svettkörtlarna i den behårade huden under armhålor och vid könsorganen. Dessa ämnen, när de bryts ner av hudens bakterier, frigör de ämnen som leder till våra välkända kroppslukter, vale riansyra (ostliknande lukt) och propansyra (vinägerliknande lukt). I våra kroppsvätskor finns också hormonliknande ämnen. Den mest kända är androstadienon (AND), som påstås utsöndras av män genom svettkörtlar för att locka till sig kvinnliga partners, och hos kvinnors urin har forskare hittat ämnet estratetraenol (EST), som påstås ha motsvarande effekt för män. Eftersom feromonforskarna vill visa att effekterna av dessa doftämnen inte bara beror på att vi påverkas känslomässigt av lukter i största allmänhet, så brukar de maskera doften av AND och EST med en annan doft, och om de omedvetna tillsatserna påverkar försöksdeltagarna så har det tolkats som bevis för att feromoner existerar. Tanken på mänskliga feromoner har blivit väletablerad, trots att det bara finns ett fåtal entydiga exempel på däggdjursferomoner.
TANKEN PÅ KROPPSDOFTERNAS
makt över oss har slagit rot i populärkulturen. Feromonparfymer finns sedan länge att köpa online via exempelvis Amazon.com. Företaget Rawchemistry säljer feromoner både för kvinnor och män. Den kvinnliga feromonparfymen innehåller estratetraenol och kopuliner. Den påstås vara bevisad att attrahera män, eftersom kemikalierna fäster vid deras ”sexuella receptorer”. Den manliga feromonpar fymen innehåller en blandning av olika ämnen som härrör ur manliga könshormoner, exempelvis androstadienon. Båda produkterna har fått höga betyg av tusentals nöjda kunder, och frågespalten under produkterna på Amazon erbjuder en förstklassig inblick i den moderna manlighetens neuroser. ”Finns det risk att feromonerna gör att jag även attraherar homosexuella män?” ”Fungerar det även om man inte är särskilt snygg eller muskulös?” ”Levereras produkten i en diskret förpackning?” En särskilt uppmärksam användare noterade att feromonerna inte fungerar när man träffar någon över nätet. En annan gav produkten lågt betyg och konstaterade med smärtsam uppriktighet att han fortfarande inte ens tycktes kunna attrahera en fluga.
De höga genomsnittliga konsumentbetygen är förmodligen en placeboeffekt – eftersom kunderna tror att produkten har en effekt så kanske de beter sig mer självsäkert och tolkar andras beteenden på ett annat sätt än vad de annars skulle göra. I samtidens utseendefixerade kultur erbjuder feromonkonceptet vissa unika affärsmöjligheter. Konstnären Judith Prays hade tröttnat på misslyckade dejter och uppfann ”Feromonfesten”, en typ av singelmingel där personer i förhand fått bekanta sig med varandras dofter, via en använd t-shirt som skickats med posten. Tanken var att dofterna skulle avslöja om man innerst inne passade ihop eller ej. Det ledde till medial uppmärksamhet och kanske en och annan fann kärleken på detta innovativa sätt. Namnet feromonfest var dock möjligen missvisande, eftersom kroppslukter inte alls är detsamma som feromoner. Attraktion för någons kroppsdoft behöver inte ha någonting med feromoner att göra, utan kan bero på att man helt enkelt, av någon anledning, tycker om doften. Att döma av en hemsida som inte uppdaterats sedan länge tycks verksamheten dessutom ha upphört 2014. Detsamma gäller flera andra feromonföretag som säljer produkter baserat på löftet om feromoners attraktionskraft. De uppstår snabbt som en rolig ny produkt, får medial uppmärksamhet, men falnar sedan lika snabbt.
DET TYCKS VARA
svårt att bygga en lönsam verksamhet baserat på feromoner, trots den enorma popularitet som byggts upp under de senaste decennierna. Om de påstådda feromonerna verkligen skulle kunna kontrollera människors beteenden, och kunna skapa attraktionskraft hos det motsatta könet, så skulle sannolikt en betydande industri ha uppstått vid det här laget. Och är androstadienon och estra
” I vår kultur erbjuder feromonkonceptet unika affärsmöjligheter.”
tetraenol verkliga mänskliga feromoner? För den som låter sig övertygas av populärvetenskapliga artiklar är det kanske en självklarhet. Många känner till forskningen om kvinnor vars menstruationscyklar blir synkroniserande av att de lever tillsammans, och det sägs bero på att deras kroppar anpassar sig till varandra med hjälp av omedvetna doftsignaler som därigenom skulle utgöra bevis för mänskliga feromoner. Men det har visat sig att den slutsats som många dragit om feromonernas existens i själva verket varit förhastade. Jag träffar Oxfordprofessorn Tristram Wyatt på en konferens i Tokyo, där han på ett lågmält men skarpsinnigt sätt förklarar just vad som är problemet med den mänskliga feromonforskningen:
–Det fanns aldrig några bevis till att börja med.
Det började på allvar 1991, då doftföretaget Erox meddelade att de patenterat ett androstadienone och estratetradiol som ”möjliga mänskliga feromoner”. Påståendet var märkligt, då inga bevis anfördes för varför just dessa molekyler skulle beskrivas som feromoner. På en konferens samma år i Paris presenterade forskare en studie där de använde dessa molekyler för att orsaka aktivitet i små biologiska prover från det så kallade vomeronasala organet, ibland kallat Jacobsons organ, som sitter i näshålan och som hos många andra djur fungerar som ett andra luktsinne specialiserat på feromoner. Hos människor är dock det vomeronasala organet en evolutionär restprodukt, eftersom det inte finns några nervtrådar som kopplar det till hjärnan.
Forskningen om mänskliga feromoner kunde ha stannat vid detta antiklimax, men tog i stället fart på nytt år 2000. Då publicerades en artikel av den välkända doftforskaren Martha Mcclintock och hennes medarbetare vid University of Chicago. Forskarna visade att de molekyler som beskrivits som feromoner av Erox, höjde det positiva sinnestillståndet hos kvinnliga, men inte manliga, försöksdeltagare. Effekten var densamma för de ”manliga” och de ”kvinnliga” molekylerna. Forskarna var återhållsamma i sina tolkningar av resultaten, och ansåg att det ännu inte fanns tillräckliga skäl att kalla dessa molekyler, som donerats till dem av Erox, för feromoner. Men ändå kom artikeln att leda till en uppsjö av forskningsprojekt, tidningsartiklar och företag vars bärande idé var att de mänskliga feromonerna var upptäckta.
tid publi
UNGEFÄR VID SAMMA cerade Martha Mcclintock och hennes kolleger en studie i Nature där de hävdade att de funnit ”definitiva bevis” för mänskliga feromoner. De menade då att de lyckats skapa synkroniserad menstruationscykel hos kvinnor genom att stimulera dem med armsvett från andra kvinnor – svett som samlats in i olika stadier av menstruationscykeln. Deltagarna bar en liten tygbit från donatorernas armhåla på överläppen. Den svett som samlats in vid follikulärfasen före ägglossningen, förkortade deltagarnas menstruationscykel, medan svett som samlats in vid själva ägglossningen förlängde deras menstruationscykel. Även om Martha Mcclintock och hennes kollegor inte kunde säga exakt vilka molekyler i svetten som påverkade menstruationscykeln, så ansågs det vara ett stort framsteg.
Sedan dess har över 40 vetenskapliga studier publicerats med någon av de molekyler som patenterades av Erox. De flesta har hittat någon sorts effekt på sinnestillstånd, beteende eller fysiologiska processer. Vid ett ytligt betraktande kan det alltså synas som att den mänskliga feromonforskningen är en framgångssaga. Men de senaste årens utveckling inom psykologiämnet sätter dessa forskningsartiklar i ett helt annat ljus. Den så kallade reprodu
ceringskrisen slog igenom på allvar 2011. Då publicerade forskaren Daryl Bem en uppseendeväckande artikel i den högt ansedda socialpsykologiska tidskriften Journal of Personality and Social Psychology med titeln Feeling the future. Han redovisade resultat från nio experiment, som alla pekade mot en häpnadsväckande slutsats: Människor var kapabla att förutsäga kommande händelser, exempel
vis att nästa bild som skulle komma att slumpmässigt visas på en bildskärm, hade ett erotiskt eller våldsamt innehåll. I samtliga av Daryl Bems experiment uppnåddes gängse mått på statistisk säkerhet, så att resultaten hade mindre än 5 procents risk att ha uppstått av en slump. Helhetsbilden var tydlig: Det var möjligt att förutsäga framtiden! Forskarsamhället reagerade kraftigt på Daryl Bems artikel. Hur var det möjligt att en artikel blev publicerad, då den uppenbarligen var absurd och inte vilade på en vetenskaplig psykologisk teori? Att förutsäga framtiden är ju en övernaturlig förmåga som strider mot allt vi vet om universums lagar.
I DEBATTEN SOM
uppstod fram kom viktiga insikter som talade för att psykologisk forskning hade allvarliga problem. Daryl Bem hade genomfört många experiment genom åren, men de flesta gav inga resultat. Eftersom han själv trodde starkt på de övernaturliga förmågorna, men inte var så väl bevandrad i statistiska metoder, lät han sig inte nedslås utan gjorde hela tiden nya experiment. När han fått tillräckligt många intressanta resultat, samlade han ihop dem i en artikel och publicerade dem. Ingen fick alltså läsa om alla de misslyckade försöken. De statistiska sannolikhetskriterierna medgav dock 5 procent slumpmässiga fel, och när detta avslappnade kriterium blandades med den nyhetsvärdering som gjorde att endast spännande resultat kunde publiceras i en vetenskaplig tidskrift, så uppstod en ovetenskaplig häxbrygd.
Ungefär vid denna tid riktades liknande kritik mot hjärnavbildningsforskningen, som sades använda för slarviga statistiska metoder. Några forskare visade att med dessa metoder kunde man visa ”hjärnaktivitet” i en död lax. Andra visade att resultaten som presenterades som sanningar i vetenskapens topptidskrifter faktiskt var för bra för att vara sanna – psykologiska undersökningar och hjärnaktivitetsmätningar var inte tillräckligt pålitliga för att gång på gång ge så perfekta resultat, särskilt eftersom deltagarantalet ofta var alltför litet för att ge tillförlitliga resultat. Någonting var alltså fundamentalt fel i hur rönen togs fram, och hos de tidskrifter som publicerade dem.
Under de senaste åren har bilden klarnat. Vi vet nu att många, kanske till och med de flesta psykologiska forskningsresultat, inte går att upprepa, eller åtminstone är svagare än vad vi tidigare trott. Den snedvridna bilden av mänsklig psykologi har uppstått på grund av en kombination av faktorer. Vissa forskare använder, ofta av okunskap, statistiska trick som gränsar till forskningsfusk, och som kan öka risken för ett falskt resultat från 5 procent till 50 procent. Lägg till detta en publiceringskultur som drivs av kommersiella intressen och betonar nyhetsvärde till varje pris, samt den ökade konkurrensen i forskarvärlden som gör att sensationella forskningsresultat är ett måste för att kunna vinna anseende och forskningsbidrag. Resultatet blir ett forskarsamhälle där ingen är intresserad av att återskapa sina egna eller andras resultat för att se om de är tillförlitliga. Tvärtom ses reproduceringsförsök ofta som fientliga attacker som syftar till att underminera kollegers arbete och karriärer. Detta gör att den som investerar sin tid i att utföra reproduceringsförsök riskerar sin egen karriär, om inte sådana metoder ses med gillande av kollegerna. Psykologin har trots detta på kort tid förändrat sina metoder för att uppmuntra reproduceringar, och andra ämnen följer snabbt efter.
REPRODUCERINGSKRISEN
har alltså lärt oss att se med misstänksamhet på forskningsämnen där endast sensationella resultat har nyhetsvärde, där deltagarantalet är lågt, där de teoretiska fundamenten är svaga, där de viktigaste upptäckterna har kritiserats för bristfälliga metoder, och där exakta upprepningar sällan görs för att bekräfta egna eller andras forskningresultat.
I forskningen om mänskliga feromoner ringer alla dessa varningsklockor, enligt Tristram Wyatt vid University of Oxford, och andra kritiker.
Forskningen har lagt fram flera slående resultat om hur de påstådda mänskliga feromonerna påverkar humör, beteende, och hjärnaktivitet. Men när man tittar närmare ökar skepsisen, för det är svårt att hitta resultat som upprepas i flera studier från oberoende forskargrupper. Alla forskare tycks hitta olika saker. De berömda studierna om synkroni
” Det finns ännu inte några starka belägg för mänskliga feromoner.”
serande menstruationscykler har anklagats för statistiska misstag som kan ha orsakat de sensationella resultaten. Risken för publiceringsbias är mycket hög.
Hur många misslyckade feromonresultat som ligger i forskarnas byrålådor är svårt att uppskatta, men efter 15 års diskussioner med mina doftforskande kolleger gissar jag att de är många. Studier som har misslyckats med att upprepa mänskliga feromoneffekter har nu börjat publiceras. Även om feromonforskningen hade varit robust och möjlig att upprepa, hade andra problem varit svåra att förbise. De påstådda feromonmolekylerna, androstadienon och estratetradiol, används inte av forskarna i de realistiska koncentrationer som finns i mänsklig svett, utan i tusenfalt högre koncentrationer. Därför blir även de mest spännande resultaten en tveksam beskrivning av verkliga processer. Det finns alltså ännu inga starka belägg för mänskliga feromoner.
Nu går forskningstrenden i stället i en annan, mer lovande riktning – att samla in verkliga kroppsvätskor och presentera deras lukter för försöksdeltagare i experimentella situationer. I sådana experiment blandas hundratals luktämnen i okända koncentrationer, och man vet inte vilken eller vilka molekyler som påverkar, men det är åtminstone en mer realistisk situation. Här finner forskarna att även om kroppsdofter oftast upplevs som obehagliga, kan vissa kroppsdofter skapa emotionell anknytning, exempelvis mellan spädbarn och mödrar. Vissa innovativa forskare har börjat fokusera på andra kroppsvätskor än armsvett, för det finns ju egentligen ingen anledning till att feromonmolekyler bara skulle finnas i armhålorna, när det luktar lika mycket från människors andedräkt, fötter eller skrev. Kanske är det en viss bekvämlighet som gjort att forskare så ensidigt fokuserat på armsvett. Numera studerar de även hur vi reagerar när vi doftar på tårar, eller äckliga lukter såsom urin och avföring. Här brukar man inte tala om feromoner, utan i stället om kemosignaler. Begreppet kemosignaler är mer til�låtande, och tar hänsyn till att effekterna, precis som annan mänsklig psykologi, påverkas av inlärning och är situationsberoende, och inte antas vara automatiska och omedvetna.
NÄR JAG LÄSER
Parfymen igen, för första gången på många år, slås jag av hur väl Patrick Suskind lyckas klä i ord de känslor och sinnliga upplevelser som doftsinnet ger upphov till. Det som beskrivs som en ”berättlese om en mördare” är för mig i själva verket en bok om vår fascination för luktsinnet och dess djupa kulturella och psykologiska lager. Seriemördaren Grenouille är liksom en förkroppsligad negation av vad det innebär att vara en luktande varelse bland andra. Han sätter i relief det sociala kontrakt som skapar ett på ytan välordnat samhälle men som låter människor bevara sina innersta hemligheter för sig själva. Den doftfrie Grenouille avslöjar nämligen ingenting om sig själv, men avslöjar alla med sin finkänsliga näsa. Han doftar rakt igenom människor. Det skrämmer Fader Terrier, prästen som inledningsvis tar hand om Grenouille, men som sedan skickar honom till ett barnhem. ”Det luktlösa barnet klädde skamlöst av honom med näsan (…) De ömmaste känslor, de smutsigaste tankar låg blottade …”
DET ÄR FÖR
tidigt att helt avfärda forskningen om mänskliga feromoner. Men 60 år efter att begreppet myntades har forskarna ännu inte lyckats sniffa sig fram till övertygande bevis. Troligtvis kommer forskningen om hur mänskliga kroppsdofter påverkar oss, kemosignaler, utvecklas och leda till nya insikter. Men tills något stort genombrott inträffar kommer psykologer undvika att tala om mänskliga feromoner, som i stället förpassas tillbaka till det mytologiska landskap där pseudovetenskapliga parfymer, fantasifulla konstnärer och trollbindande romangestalter huserar. Vår kulturella fascination för det mänskliga psykets undermedvetna, primitiva sidor visar ju inga tecken på avtagande.