Peersupporter –en ny roll i psykiatrin.
Peer supporters ska fungera som jämlika förebilder för personer som lider av psykisk ohälsa. Möt en ny roll i psykiatrin.
INGALILL STÅR OCH SPANAR BORT
mot Sveavägen i centrala Stockholm. Stockholm.. Ska hennes hehennes klient komma den här gången? Hon hoppas det. De två har en del gemensamt. Förutom intresset för konst delar de erfarenheter av posttraumatisk stress, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ekonomiskt haveri och utanförskap. Ingalill förstår så väl att det ibland kan vara svårt att passa en tid.
Själv har hon struktur numera tack vare disciplin och åtskilliga verktyg och appar för att minnas alla olika möten. Sedan år 2017 har hennes tillvaro också blivit tryggare. I dag jobbar hon som peer
supporter. Hennes uppgift är att ge utsatta människor med psykisk ohälsa hopp om att gå vidare i sina liv. Hon gillar att träffa klienterna ute på stan, som nu på ett kafé. Hennes erfarenhet säger att det är bra att komma ut och ge de ofta isolerade personerna en känsla av sammanhang. – Jag tror att vi peer suppor
ters, , med våra svåra erfarenheter, kan vara inspirerande för klienterna. Jag kan berätta i vilket skick jag har varit i, men de kan också se att jag har en anställning och viss trygghet. De ser att det går att komma vidare, säger hon.
TANKEN MED
peer supporters är att de ska kännas som professionella kompisar att höra av sig till när man behöver stöd. Att man har egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller neuropsykiska funktionsnedsättningar är ett krav för att få jobba med det här. Det är viktigt att förstå vad klienterna pratar om, att veta vad skam, stigma och utsatthet innebär i praktiken.
– Det finns ett stort värde i att se någon som har haft det jobbigt, som kan ha en igenkänning och i bästa fall direktförståelse. Vi vet hur det är. Vår kontakt är helt baserad på vad klienten vill, orkar och behöver och vi ställer inte krav på kontinuitet, säger Ingalill. Hon är en av åtta peer
supporters i Stockholms stad. Själv är hon knuten till Socialförvaltningen, men för satsningen och utbildningen som hon har gått står NSPH, Nätverket nationell samverkan för psykisk hälsa.
– Vi försöker etablera en ny yrkesroll, som vi hoppas ska få ordentligt fäste, säger Lisen Rehnlund Magnevill, verksamhetsledare vid NSPH i Stockholms län.
Förutom i Stockholm finns konceptet än så länge i Skåne, Västra Götaland och Uppsala, men intresset verkar sprida sig. I Sverige är det här ett nytt fenomen, men internationellt finns det många länder som använder liknande insatser, till exempel USA, Storbritannien och Australien.
– Det var ett enormt tryck från brukarorganisationerna, som undrade varför detta inte fanns i Sverige, när det var så omtyckt utomlands, säger Elisabeth Argentzell, forskare vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.
Sedan några år finns en utbildningsmodell av peer sup
porters, porters som NSPH har tagit fram. NSPH hoppas att fler landsting ska börja använda sig av just deras modell.
– Rekryteringen är det viktigaste för att det ska fungera med peer support. support Man ska vara återhämtad och ha gjort sina erfarenheter begripliga. Erfarenheten av psykisk ohälsa kan vara färskt i minnet men du behöver kunna hantera dina
triggers, triggers så att du till exempel inte tappar fokus av blinkande lampor eller drabbas av panikångest av häftiga ljud, säger Elisabeth Argentzell.
BORTA VID ÖVERGÅNGSSTÄLLET
dyker det plötsligt upp en välsminkad kvinna i lockigt hår och svart skinnjacka. Det är Anne, Ingalills klient.
– Jag har haft sådan tur på sistone. Det är många som håller upp mig och finns runt mig nu. Jag har inget att klaga på, säger hon tacksamt.
Väl inne på kaféet synar Anne mackorna, men allt i matväg ser ut att ha för hårda kanter. Saffransbullen får duga som lunch. Det är nämligen så att det är långt fler tänder i munnen som saknas än som finns kvar. Hon har levt ett
” Det finns ett stort värde i att se någon som har haft det jobbigt. Vi vet hur det är.”
hårt liv och hennes tandhälsa var under många år inte högsta prioritet. Och när det är många tänder som fattas är det lät�tuggat som gäller. Det dröjer troligen några veckor tills tandprotesen kommer, men då kan det nog bli lättare med riktig mat.
– Jag längtar, då kan jag visa mig bland folk på riktigt. Förresten, du får säga till om jag sluddrar. Jag vet att det kan vara svårt att höra vad jag säger – och så pratar jag så fort, säger hon lite som ett skämt.
Anne pratar verkligen jätte fort. Ibland är det svårt att hänga med. Hon verkar vilja säga allt på samma gång.
– Jag vill skaffa nya minnen nu, jag har till exempel inte rest på över tio år men ibland har jag så bråttom framåt, säger hon.
Hon är lite rastlös och behöver snart hasta vidare, om en stund har hon en tid till att passa. Nu är det medicin mot adhd:n som behöver hämtas. Hon behöver gå på en hög dos, men nyligen tog tabletterna slut så nu är det bråttom för att hon inte ska bli dålig – hon blir så impulsiv annars. Anne är ivrig med att komma igång med sitt liv. Det är så mycket tid som har gått förlorad efter alla år på gatan. Hennes tur har verkligen låtit vänta på sig.
Den stora oturen som skulle leda till många år av hemlöshet drabbade henne år 2009, eller möjligen några år tidigare, kanske redan 2005.
– Jag arbetade som egen företagare innan dess, hade utbildat mig till massage terapeut och startat eget, och så bodde barnen fortfarande hos mig, berättar Anne.
Men sedan inträffade trage dierna, den ena efter den andra. Familjetragedierna var svårast. Allt gick bokstavligen i stöpet. I samma veva blev hon även vräkt från sin lägenhet.
– Hade jag inte hittat amfetamin då så hade jag inte levt i dag. Jag hade ingenting annat att hålla i, säger hon.
Det blev många år av missbruk och misär. Det är inte så att hon inte har sökt hjälp tidigare. Hon har haft många kontakter med de sociala myndigheterna, men erfarenheterna är becksvarta.
– Jag har verkligen hatat myndigheter. Man står där och får ingenting. I stället tar de allt ifrån en. Men nu är jag glad över att jag kunnat få hjälp, säger hon.
EFTER DE MÅNGA
åren som bostadslös, förutom under fängelsevistelserna då hon fick tillfälligt tak över huvudet och gratis mat, har det nu skett en stor förändring i hennes liv – hon har en alldeles egen tvåa sedan ett år. Den fick hon av Bostad först, som är ett projekt inom Socialförvaltningen i Stockholm, där man kan få en lägenhet utan det krav på drogfrihet som annars brukar gälla för liknande insatser. Stödet är ovillkorligt, så den som har ett missbruk utöver sin psykiska ohälsa – och det är det många som fortfarande har – kan ändå bo där.
– Man behöver inte ha livet ordnat för att få en bostad där, utan man tänker att bostaden gör att man kan hitta trygghet och energi, säger Lisen Rehn lund Magnevill.
INGALILL ÄR EN
av två peer supporters som gör hembesök hos dem som fått en lägenhet. Syftet är inte att behandla utan att hjälpa till med det som kallas återhämtning. Inom psykiatrin i stort talas det allt mer om vikten av återhämtning hos patienterna även om sjukdomssymtomen är kvar.
– Återhämtning behöver inte handla om färre sjukhusinläggningar. Det handlar snarare om individens subjektiva erfarenhet av att man har ett bra liv och en känsla av hopp inför framtiden, säger David Rosenberg, som är forskare på Institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet.
Det kan till exempel handla om en känsla av att ha en roll eller funktion i samhällslivet eller att man är på väg åt det hållet. I en svensk studie som publicerats i Journal of Psycho social Rehabilitation and Mental Health 2018 undersökte David Rosenberg och Elisabeth Argentzell klienternas upple
velse av peer supporters. Det är en kvalitativ studie och bygger på intervjuer med sex personer inom öppenpsykiatrin i Skåne. – Vår forskning visar på att
peer supporters har en förmåga att bidra till hopp som de vanliga professionerna inom psykiatrin inte klarar. Man blir inte nödvändigtvis mer frisk
av att träffa en peer supporter, men man kan få en bättre inställning till sin förmåga att gå tillbaka till sitt eget liv, säger David Rosenberg.
Anne har ätit upp sin bulle nu, och förklarar hur hon ser det:
– Jag har fullt förtroende för Ingalill. Jag kan säga som det är och det är som att hon kan läsa av mig. När jag berättar vad jag har för problem så vet hon vad jag behöver, säger hon.
Att få höra det gör Ingalill glad.
– Det känns fantastiskt när klienterna säger att de berättar saker för mig för att de vet att jag förstår.
Ingalill är fortfarande inte frisk. Hon drabbas ännu av symtom av sin post traumatiska stress, som är av det komplexa slaget. Den grundades redan i barndomen men upptäcktes inte förrän långt upp i vuxen ålder. Frisk blir hon nog aldrig, tror hon, även om hon kan bli bättre. I dag är ljudmattan på kaféet en plåga med högljudda gäster, störande mobiler, skramlande kaffemaskiner och allmänt springande. Det kan vara adhd:n, den posttraumatiska stressen eller den konstanta värken från den ärftliga bindvävssjukdomen som hon också lider av, som gör det så svårt. Ingalill suckar och tappar tråden, men hittar den igen.
– Om någon säger att det är svårt att koncentrera sig så vet jag vad det är. Jag har inte erfarenhet av hemlöshet och ingen kunskap om missbruk, men jag delar bilden av att inte få hjälp, säger hon.
” När en peer supporter kommer in i psykiatrin leder det till mer samtal.”
Ingalills arbetsdagar går ut på att vara tillgänglig för klienterna, tipsa om praktiska saker, som var man kan äta frukost, träna och klippa håret gratis och hur man kan få struktur och rutiner. Att följa med på vårdbesök är en annan vanlig uppgift.
– Det är hemskt, men när jag följer med på vårdbesök får de ett helt annat bemötande, säger hon.
Det här förändrade bemötandet i vården bekräftas av både svensk och internationell forskning. När en peer sup
porter kommer in i öppen- eller slutenpsykiatrin leder det till mer samtal och terapi och mindre mediciner. Den största effekt som David Rosenberg och Elisabeth Argentzell upptäckt att peer supporters har är att de verkar ändra vårdklimatet.
– Många känner ju sig stigmatiserade. De är inte nöjda med hur de blir bemötta och vi har problem med följsamheten. På något sätt verkar peer
supporters göra att tilliten till psykiatrin blir större, säger David Rosenberg.
ETT PROBLEM ÄR
att det än så länge trots allt saknas tillräcklig evidens kring peer sup
porters nytta inom psykiatrin. Och evidens är viktigt i Sverige. De studier som finns är begränsade och dessutom fungerar peer support på olika sätt runt om i världen, så det är svårt att göra korrekta jämförelser.
– Det är svårt att komma fram till specifika hälsorelaterade utfall, som mindre symtom eller kortare sjukhustider. Men man kanske inte bara ska implementera peer supporters som om man implementerar kbt. Det här är en ny arbetskraft inom psykiatrin, säger David Rosenberg. Ingalill kan ibland försöka komma med små förslag eller uppmaningar som hon tror skulle kunna leda till något litet steg i rätt riktning för sina klienter.
– Eftersom Anne är intresserad av att måla tänker jag att det skulle vara bra för henne att gå på en konstnärlig aktivitet. Då skulle hon komma hemifrån men också få tillgång till konstnärsmaterial, säger hon.
Det här har Anne hört tidigare. Hon är positiv till att prova en sådan sysselsättning, absolut, men är bestämd med att det finns lite annat hon måste fixa först.
– Det är mycket nu med tänderna och med alla möten som ska passas. Och barnbarnen som tar upp mycket tid också. Men hemma gör jag inget annat än målar, ibland somnar jag medan jag håller på.
Hon tar upp mobilen och visar upp flera tavlor som hon gjort, mest på nakna kvinnor men också en hel del annat, som ansikten i profil.
Ingalills uppgift är inte att stressa fram något. Hon får känna av när stunden är inne för ett nytt steg i processen.
– Eftersom vi har samma adhd-problematik har jag också tänkt att jag ska introducera några hjälpmedel utformade för kognitiva svårigheter som kan göra stor skillnad. Med dem blir det lättare att hålla reda på tiden till exempel, säger hon.
Där är Anne inte heller riktigt än, men när hennes nya tänder är på plats kan vad som helst hända.
– Mina erfarenheter måste jag använda till något bra, säger hon.
I Modern Psykologi 2/2019 skrev Maja Lundbäck om jämställdhet och personlig hetsskillnader.