Totalitär psykologi i Nordkorea.
Hur funkar psykologin bakom en totalitär stat? Emelie Svensson reste till Nordkorea för att se med egna ögon.
Längs Pyongyangs gator samlas tusentals människor – kvin nor i sina finaste traditionella klänningar och män i mörka kostymer. Vi väntar tålmodigt på militärparaden i hettan, och när bilarna äntligen syns runt kröken, briserar jublet och or kestern börjar spela, som om de väntat på ögonblicket i veckor. Första fordonet seglar fram med en enorm bild på Kim Il Sung, ledaren som förvandlade Nordkorea till totalitär stat 1948. Folkmassan vevar med röda och rosa pappersblommor över huvudet, barn viftar med färgglada ballonger. Timme efter timme rullar sedan lastbilarna upp för gatorna, överlastade med militärer som tjoar från flaken. Alla hurrar för Nordkoreas nationaldag. Det är den 9:e september 2018 och de firar 70 år under Kim familjens diktatur. Eller ”70 år av briljant ledarskap”, som det står på produkter i present butikerna.
Senare samma dag befin ner jag mig 200 meter från Kim Jong Un, den nuvarande ledaren och barnbarn till Kim Il Sung. Han har regelbundet
synts i nyhetsrapporteringar de senaste åren. Mest har det handlat om hans relation till Donald Trump och vem som har störst kärnvapenknapp. Ena stunden skriker rubrikerna om ett tredje världskrig, i nästa stund hoppas makthavarna att Nordkorea lägger ner sitt kärn vapenprogram och återförenas med Sydkorea. Jag känner igen Kim Jong Uns välkända frisyr på håll när vi nu sitter på May Day stadium, världens största arena, där 100 000 personer uppträder synkroniserat till sånger med namn som ”Socia lism är vårt liv” och ”Vi är de lyckligaste i världen”.
DETTA ÄR BARA
början. Under min åtta dagar långa resa i landet besöker jag fabriker och landsbygd, bugar inför de döda ledarnas balsamerade kroppar och åker tunnelbana. Det är en rundresa som sker i grupp med andra turister och som är god känd av nordkoreanska staten. Den är planerad in i minsta de talj, från morgon till kväll. Vi har alltid våra nordkoreanska guider några meter bort och skjutsas mellan blankputsade fasader. Att resa fritt på egen hand är otänkbart.
Överallt hänger upplysta porträtt av ledarna. Om och om igen kommer låtarna, slag orden och videor om ”imperia listusa”. Det finns en extrem personkult kring ledarna och folket litar på en stat som isolerat dem under årtionden, som har ett angiverisystem och som sätter familjer i arbetslä ger. Hur blev det så? Och tror nordkoreanerna på budska pen – eller vågar de inte säga annat?
ETT TOTALITÄRT SAMHÄLLE
är strikt styrt av en absolut ideologi, där målet är total kontroll över befolkningen, inte bara politiskt – utan även över privatliv, kultur, ekonomi och religion. Och följs inte statens ideologi frivilligt, sker det genom tvång och terror. Gruppens intresse är viktigare än dig som individ, och full komlig lojalitet till ledaren är ett absolut måste. Så beskriver psykologen Alexandra Stein kärnan i en totalitär stat i sin bok Terror, love and brainwashing (Routledge 2017), som drar paralleller mellan sekter och totalitarism.
För att nå total psykisk kontroll över människor – till den grad att de kontrollerar sig själva och andra, trots att det missgynnar dem – pekar hon ut tre centrala aspekter:
1. Ledaren (och ideologin).
För en tota litär ledare är det viktigt att utstråla makt och styrka. Att ha karisma. Personkulten kring Kimregimen genomsyrar hela nordkoreanska samhäl let – med myter, sånger, böcker byggs tillhörighet och gemen skap. Och genom absolut kon troll över media och utbildning har Kimfamiljen lyckats upphöja sig som halvgudar.
På resan ser jag det över allt. Ett maskingevär är det största monumentet i en by på landsbygden och i en målning på en offentlig byggnad poserar en kvinna beredd med vapen, redo för sin ledares skull. Militärparaden är ytterligare ett styrkebevis. På arbetsplat
serna hänger ledarporträtten, så även i hemmen och i tun nelbanan. ”Konstruktionen hade inte varit möjlig någon annanstans, utan bara tack vare det koreanska folket och deras ledare”, säger en röst i en av de propagandavideor som visas för mig.
Jag träffar Mr K, en nord koreansk äldre man i Pyong yang. Han har en för stor kostym och en röd pin på kavajslaget med Kim Il-sungs ansikte. Trots att jag förvar nats om att inte ta upp känsliga ämnen, pratar han gärna om politik – framför allt om att USA försöker skapa en dålig bild av Nordkorea. Men när jag ifrågasätter om utsagor från Kim Jong Un också kan vara propaganda, säger han:
– Det kan inte vara pro paganda om det är sanning. Vore det propaganda skulle ledarna bli påkomna. Intellek tuella, likt jag själv, ser igenom sådant. Eftersom människor inte öppet kan utbyta åsikter är det svårt att veta vad personer i totalitära system egentligen tycker och tänker. Men alla tror självklart inte på propa gandan. Den brittiske jour nalisten Daniel Tudor skriver i boken Ask a North Korean (Tuttle 2017) att hans research visar att äldre personer och folk på landsbygden är mer benägna att tro på propagan dan i Nordkorea, medan de i storstäder och nära gränsen inte gör det, eftersom att de har tillgång till viss utländsk me dia – en tillgång som kan vara avgörande för landets framtid, vilket vi ska återkomma till.
2. Rädsla.
Inför resan har jag fått stränga förhåll ningsregler: Att lämna hotellet är otillåtet, amerikanska flaggor är förbjudna att föra in i landet, jag får inte posera framför ledarstatyerna på skämtsamma sätt. Dessutom kontrolleras minneskorten vid utresa, och jag får inte ens råka skrynkla tidningsbilder med ledarna på. Vad skulle hända? Bäst att inte testa.
Jag bor på Yanggakdo, ett hotell i Pyongyang med skinande golv, en snurrande restaurang, bowlinghall, spa och restauranger. Men lyxen bär på en mörk historia. I hotellhissen syns knappar till alla 47 våningarna, utom en – den femte våningen. Det var dit den 21-åriga amerikanen Otto Warmbier tog sig i slutet av 2015. Efter en utekväll bestäm de han sig för att utforska den mystiska våningen genom att smyga ner för trapporna. Det finns berättelser om att våning 5 ska vara en bunkerliknande korridor, där regimen överva kar utlänningars rum, här ska Otto Warmbier ha snott en
” Diktatorer utger sig för att vara den enda möjliga räddningen.”
propagandaaffisch och därefter förts bort av nordkoreanska säkerhetsvakter. Han dömdes till 15 års straffarbete, men skickades snart hem till USA. Då han släpptes från Nord korea befann han sig i koma och han dog kort därefter. Otto Warmbiers föräldrar säger att tortyr dödade honom, medan Nordkorea hävdar att han dog av förgiftning. Sedan dess är det totalstopp för amerikanska turister i landet.
USAS OCH NORDKOREAS
frostiga relation sträcker sig tillbaka ända till Koreas uppdelning efter andra världskriget. Hatet mot USA är påtagligt även under min resa. I ett totalitärt system är det viktigt att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. Med ett externt hot – som judarna för Hitler, eller USA och Japan för Kim – skapas kollektiv para noia. När diktatorer har spridit rädsla bland sitt folk, utger de sig själva för att vara den enda möjliga räddningen.
Sektledare agerar på ett liknande sätt. I Terror, love and brainwashing, hävdar Alexandra Stein att vem som helst, givet rätt omständig heter, kan bli manipulerad att tro på sådana budskap från en sekt eller en totalitär regim. Följare kan till och med bli så hjärntvättade att de isolerar sig från omvärlden och agerar tvärtemot sina egna överlev nadsintressen.
För att förklara hur männi skor handlar efter gruppens vilja – och emot ens eget bästa – använder sig Alexandra Stein av anknytningsteori, som annars oftast används för att förklara hur våra tidiga relatio ner till våra föräldrar påverkar våra relationer senare i livet. Anknytningsteorins ska pare, barnpsykiatrikern John Bowlby, argumenterade för att anknytning var ett evolutionärt behov, lika grundläggande som mat eller sex. Han skrev: ”De flesta människor förknippar rädsla med att springa bort från något. Men det finns en annan sida av saken. Vi springer till någon, oftast en person.”
Barn vänder sig till sin förälder eller annan vårdgivare när de är stressade, hungriga och trötta, genom att exempel vis gråta eller sträcka upp sina armar. När föräldern är mot taglig och tröstande, innebär det att anknytningen är trygg. Men ger inte föräldern tröst, utan agerar avvisande – eller om den trygga famnen kommer enbart stötvis – så kommer barnet att fortsätta att försöka få närhet och agera förvirrat. Föräldern är då den trygga tillflyktsorten och ett hot samtidigt. Det blir en olöslig paradox där barnet försöker fly och närma sig vårdgivaren på samma gång, vilket gör att barnets anknytningsstrategier kollapsar. Resultatet blir att den känslomässiga delen av hjärnan inte kommunicerar väl med den tänkande delen. Personen kan därför inte tänka klart i skrämmande relationer och tenderar att stanna nära sin anknytningsperson – trots att de känner rädsla.
ENLIGT ALEXANDRA STEIN
kan teorin alltså också förklara me kanismerna i totalitära system och relationen mellan följare och ledare. Det betyder inte att personer som har en anknyt ningsstörning från barndomen är mer benägna att hamna i totalitära grupper. Alla kan påverkas senare i livet. Alex andra Stein argumenterar
för att teorin kan appliceras på allt från misshandelsförhål landen och sekter, till globala aktörer som Nordkorea eller terrorgruppen IS.
Ömsom hot och ömsom tröst från ledaren bryter nämligen ner människors möjlighet till att tänka och handla rationellt. Totalitära ledare säger: Faran finns där ute, men gruppen är din fristad – bara du gör som jag säger. Men under den tota litära ledaren kan man aldrig vara säker, hur väl man än försöker följa reglerna. Detta konstanta hot skapar ”villiga offer” och masslojalitet, enligt Alexandra Stein.
”Trösten” från Kim-styret är: beskydd från omvärlden och omhändertagande av staten. I alla fall enligt ledarens egen utsaga. Samtidigt är hotet överhängande. Rapporter be skriver arbetsläger med tortyr, systematiskt mördande, slav förhållanden, svält, våldtäkter. Straffen i Nordkorea är extremt hårda och oproportionerliga. Enligt den amerikanska Korea experten Robert Mccoy vågar ingen ens yppa kritiska tankar om regimen i landet på grund av statens säkerhetssystem och Inminban, de angiverigrupper som rapporterar invånares aktivitet i grannskapen.
– Därför är det svårt att avgöra vilken nivå av kritiskt tänkande som förekommer, säger han.
Straffen för regimkritik är även ofta så pass grymma att människor censurerar sina egna tankar i totalitära sam hällen och sekter.
– Till och med fantasin be gränsas genom restriktioner av kulturella uttryck – för rädslan är ”tänk om jag gör fel?”, säger Alexandra Stein.
3. Isolering.
Det är kolsvart nere vid floden som rinner genom Pyongyang. Elektricitet är en bristvara, så endast en cigarett glöder i
mörkret och ett fåtal ansikten lyses upp av skärmljus. Allt fler nordkoreaner har nämligen en mobil. Men de kan inte nå vårt internet, utan landet har två intranät för intern kommuni kation. Kraftigt övervakade såklart. Jag frågar Mr K om han inte är nyfiken på att testa internet.
– Självklart. Jag tror att det kommer hit om några år. Det är amerikanerna som ser till att teknologi inte når oss, säger han och tänder ännu en cigarett.
– Internet är fyllt av propa ganda. Om internet öppnades för oss, tror jag inte alla hade kunnat hantera det. Vi älskar våra ledare och måste vara lojala med dem.
Isolering sker på flera plan i totalitära system. Gruppen är ofta avskuren från resten av världen, samtidigt som dess människor är socialt och psykologiskt isolerade från varandra. Många jämför Nordkorea med andra totali tära samhällen, som Stalins Sovjetunionen eller Hitlers Tyskland, men Korea-exper ten Robert Mccoy säger att Nordkorea är unikt.
– Till och med i Sovjet blocket under kalla kriget kände de till världen utanför. Men i Nordkorea är flödet av information så kontrollerat att den genomsnittliga nordkorea nen bara har fått ny kunskap om omvärlden relativt nyligen. Det finns dock indikationer på att viss information kommer in nu och att små förändringar sker, säger han.
PSYKOLOGEN ALEXANDRA STEIN
understryker hur viktig isolering och censur är för att propaganda i totalitära samhällen ens ska fungera.
– Om alternativa berättelser tillåts, försvagas kraften i det totalitära narrativet. Så censur är nyckeln till regimens överlevnad. Därför är olaglig import av dvd-skivor och Hollywoodfilmer så viktig: de erbjuder alternativa sätt att se världen på. Även om berättelser är fiktiva, kan de frigöra människors fantasi och få dem att tänka utanför den totalitära lådan, säger hon.
Så den illegala importen gör skillnad. På så sätt har nordkoreaner fått tillgång till mer information om omvärl den de senaste åren. Dvd:er och usb-stickor med musik och filmer från Sydkorea, USA och Kina smugglas in och förändrar nu hur folk tänker, pratar och klär sig. Berättel serna avslöjar att Nordkorea kanske trots allt inte är värl dens rikaste och mest avance rade nation. Men det behöver inte betyda att regimens fall är nära. Kännedom om omvärl den får fler att fly landet – ett riskfyllt beslut. Att leva kvar i förtryck i en sekt eller totalitär stat kan vara enklare – du vet åtminstone vad det livet inne bär. Så Robert Mccoy tror inte att revolt inifrån sker snart.
– Kim mutar eliten med pengar och lyx och deras flådiga leverne skulle försvinna om regimen föll. Resten av befolkningen vet inte hur ett nationellt uppror skulle gå till. Vissa händelser indikerar att någon typ av förändring är på väg, exakt hur mycket och hur snabbt vet jag inte. Troligtvis kommer alla att bli överraskade av plötslig utveckling, när det väl sker.
Psykologen Alexandra Stein hoppas på öar av motstånd:
– Det kommer alltid att finnas små fickor av kritiskt tänkande, även i de hårdaste regimer. Vissa kan anförtro tvivel till en annan person och bilda en ”ö” av motstånd där diskussioner kan äga rum, med tillgång till insmugglad information som stödjer det kritiska tänkandet. Fast det är riskabelt.
En populär barnsång i Nord korea heter ”Inget att avundas i världen” och budskapet syns här och var på affischer. Men fler ser igenom det när motsä gelsefull info nu når landet.
– Amerikaner försöker få in sin propaganda via ballonger, säger Mr K till mig och skakar argt på huvudet.
– Fast det finns andra sätt också? frågar jag, och syftar på hur populärkultur smugglas in och sprids av nordkoreaner själva.
För första gången under våra diskussioner byter Mr K ton:
– Jag tror att det är bäst att vi avslutar vårt samtal. Det är något jag inte kan prata om.
hem, mellan
INNAN JAG ÅKER landar jag i Seoul i Sydkorea, grannlandet som utvecklats till en av världens starkaste ekonomier sedan Korea styck ades i två. Här bär människor
Breaking bad- t-shirts, nitar, hård makeup och laptops.
Plötsligt är det svårt att ens föreställa sig ett parallellt uni versum endast sex mil norrut.
I Modern Psykologi 3/2018 skrev Emelie Svensson om Waco-sekten Branch Davidians.