Eric Roséns pappa dömdes för mord.
Eric Rosén hade länge vetat att han skulle skriva en bok om sin uppväxt. Men det var en irritation över hur det offentliga samtalet om vänsterskribenter såg ut som blev startskottet.
– Det var när jag skrev om politik ur ett vänsterperspektiv och nästan alla som gjorde det avfärdades som bortskämda medelklassungar som aldrig sett en förort eller upplevt något jobbigt, ungefär. Den irritationen fick mig att börja skriva om min barndom.
I Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort (Natur & Kultur) skildrar han en uppväxt med en mamma som lider av depression – och en missbrukande pappa, som när Eric börjat gymnasiet döms till åtta års fängelse för ett mord som han själv hävdar att han inte begått. Från fängelset börjar pappa Sven att skriva brev till sin son.
– Då hade han den längsta nyktra perioden i sitt liv sedan jag föddes och han blev bisarrt nog en mer närvarande pappa när han satt inne.
Eric Rosén skriver i boken om svårigheterna att få distans till sin pappa.
– Är det tillåtet att känna kärlek till en så uppenbart klandervärd person? Jag har alltid haft svårt att få ihop det. Varför kunde jag inte ta mer avstånd? Något glasklart svar har jag inte, men jag har alltid känt mig älskad av båda mina föräldrar och är glad att jag har
haft en pappa närvarande i mitt liv, trots allt.
Men med åren förändrades hans relation till pappan och en motvilja mot att bli som honom växte sig starkare.
– I stället ville jag bli en trygg person som har det stabilt. Inte den där berg-och-dalbanetillvaron som kanske både han och jag romantiserat under min uppväxt. Vad har du lärt dig? – Pappa dog 2008 och jag behövde lite luft emellan för att skriva, men jag hoppas att läsaren ska förstå hur många nyanser som finns bakom varje misslyckad, förtappad person – ingen är bara missbrukare, alkoholist eller brottsling.