Självtillit

Inre frihet är också att ha självtillit. Har vi sådan litar vi på oss själva. Vi upplever en trygghet och tror oss om att kunna hantera de flesta situa tioner vi hamnar i. Jag brukar kalla det för att vara terräng gående.

Självtillit är inget vi föds med. Vi skapar den genom att möta och hantera svårigheter och motgångar, i stället för att fly från dem. Den som värnar om sin inre frihet måste därför exponera sig då och då för situationer som man tycker är utmanande. Självtilliten blir på så sätt något av en färsk vara. Den måste underhållas.

Jag minns när jag för cirka trettio år sedan började undervisa och delta i panel debatter och senare också att framträda offentligt i olika medier och på författarscener. Jag tvivlade verkligen på mig själv, var nervös och kände mig fångad i mig själv och i situationen. Men med åren har tilliten växt fram genom att jag kontinuerligt utsätter mig för dessa lägen. Inte för att jag aldrig blir nervös eller osäker, utan snarare för att jag numera lutar mig mot mina erfarenheter och kan känna tillit och osäkerhet på samma gång. De får samsas.

Den inre friheten i form av självtillit, måste på sätt och vis alltså förtjänas. Den handlar också om att stå ut med att misslyckas, göra bort sig eller att kunna be om hjälp när man behöver det.

Även om vi dansar mjukt med tillvaron måste vi kunna stålsätta oss, sätta ner foten och dra gränser. Vi måste bevaka vår frihet och vara ob servanta på när den hotas eller begränsas och då försöka göra något åt det. Vi ska inte stanna kvar i härskarmiljöer och låta oss utnyttjas, utan uppsöka och umgås med människor som respekterar oss och tycker om oss. Då bevakar vi helt enkelt vår rätt att vara fria på så många olika sätt som möjligt, men inom de gränser som utgörs av humanistiska och etiska värderingar – vår egen frihet ska inte skapa ofri het hos någon annan.