Rädd för nästan allt
Klart att du ska söka hjälp! Du har gått med den här rädslan allt för länge nu och det känns nog tyngre också för att du står ensam med det.
Hur mycket vet dina för äldrar om detta? Ofta är det en bra idé att börja prata med dem och säga att du behöver hjälp.
I sig är rädsla ju inget farligt men det känns ju så verkligt! Det känns precis som att allt hemskt som man kan komma på kommer att hända, och det är ju det man kallar katastroftankar, precis som du skriver.
Rädsla funkar bra som en överlevnadsmekanism i situa tioner där det handlar om liv och död. Till exempel är det ju rimligt att vara rädd för en ett vilt djur som rusar omkring och letar efter byten. I vår trygga del av världen händer ju dock detta inte så ofta (som tur är …) men systemet i kroppen som utlöser rädslan finns fortfarande kvar. Detta gör att vi ofta känner rädsla i situationer som egentligen inte alls är farliga, så som du beskriver.
Rädsla kan också ska pas som ett minne runt en särskild händelse, som på kemilektionen. Även om jag tror att du logiskt sett kan se att risken inte är särskilt stor att det blir en brand igen så reagerar fortfarande din kropp på minnet av rädslan.
När man behandlar rädsla så tycker jag att det ofta handlar om att ta kontroll över sin kropp och över sina känslor. Rädslan är liksom bara en upplevelse i kroppen och inget verkligt, och när du känner rädsla så reagerar din kropp fysiskt på olika sätt så som du beskriver. En röd
tråd i upplevelsen av rädsla är stress, att kroppen reagerar och man blir spänd. Om du tänker på det en stund, vad är motsatsen till rädsla? Jo, att man är avslappnad och lugn. Om du kan ta kontroll över din kropp och slappna av så kan rädslan klinga av.
Ett vanligt sätt att arbeta med detta är olika typer av avslappnings och andnings tekniker. Mitt förslag är att du, förutom att söka hjälp, testar en avslappnings eller and ningsövning under två veckor, en gång om dagen – och ser vad som händer.
Du kan föra anteckningar över hur du känner dig innan och efter övningen för att se om du blir lugnare. Det räcker ju att du använder en skala från 1 till 10 där 1 är ”väldigt lugn”, 5 ”mittemellan” och 10 ”väldig ångest”. Genom att skatta ditt mående på detta sätt kan du lätt se hur en enkel övning kan påverka ditt mående.
Utöver detta tycker jag att du, som jag skrev ovan, ska prata med dina föräldrar och be dem om hjälp. Jag tror att det bästa stället att få hjälp på för det här är på barn psykiatrin (Bup). Där jobbar psykologer, läkare, kuratorer med flera som är experter på att hjälpa barn och ungdomar med liknande problem.
Här följer några länkar där du kan lära dig mer ångest och rädsla: www.bup.se www.sjalvhjalppavagen.se www.snorkel.se www.1177.se
⁄ Mathias Ortlieb, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se
haft problem med psykisk ohälsa, och denna dag hade någonting hänt som fick mig att må extremt dåligt, och killarna tog hand om mig. Under kvällen blev saker sämre och sämre för mig, jag drack mer och mer. Killarna
Fråga psykologen
visste varför jag drack, eftersom jag hade berättat för dem om vad som hade hänt. När killen vars rum vi var i skulle gå och lägga sig, så sa den andre killen att han kunde skjutsa hem mig. Jag fick panik av tanken på att åka hem och vara helt ensam den kvällen, så jag frågade om jag kunde följa med till hans rum ett tag, för jag klarade inte av att vara ensam. Väl i hans rum la vi oss i sängen och jag sa att jag ville vila. När jag hade lagt mig och försökte slappna av så kom allt på en gång. Alla känslor. Jag hade en ny panikattack i hans rum. Jag låg i sängen, skakade och grät så mycket att jag knappt fick luft. Det var illa, riktigt illa. När jag äntligen hade samlat mig igen frågade han om han fick knyta fast mig i hans säng (bara på skoj sa han). Jag sa okej. När jag var fast så började han kyssa mig på halsen. Jag fick panik och bad honom att ta loss mig. Strax efter detta hade vi sex. Jag vet ärligt talat inte hur det hände, min hjärna var i ett annat universum just då. Jag tror inte att jag sa nej, men inte ja heller. Han hade försökt hela dagen men jag hade gång på gång sagt att jag inte vill ha sex med honom. Nu i efterhand vet jag inte hur jag ska känna angående detta. Jag sa ju aldrig nej, så jag kan ju inte klaga. Men samtidigt känns det ärligt talat inte okej. Det känns som att han utnyttjade min panikattack och det faktum att jag var full. Jag hade ju trots all sagt nej hela dagen, men till slut hamnade jag i ett läge där jag inte klarade av att säga nej längre. Jag önskar att han hade tänkt: ”Okej hon mår extremt dåligt just nu, visst hon gör inget motstånd, men