Overklig känsla
Du har alldeles rätt i
! att det du upplever är en typ av stark ångest/ stressreaktion. Vår kropp och hjärna har vissa typiska reaktioner på det vi upplever stressande som är biologiskt lika för alla människor. Vissa reaktioner är mer aktiverande som att vi får högre puls och andas snabbare. De reaktionerna finns till för att vi ska agera snabbt på fara genom att fly eller gå till attack. Det kan handla om att lämna en farlig situation eller att bli aggressiv.
När en situation inte går att hantera på det viset på grund av att faran upplevs som för stor så reagerar kroppen i stället med att frysa till vilket ibland benämns som att ”spela död”. I den reaktionen finns ett hopp om att det farliga ska försvinna om vi visar oss besegrade. Dessa biologiska reaktioner är utvecklade i en tid då faror bestod av vilda djur eller hotfulla människor, men hjärnan reagerar på liknande sätt när vi ställs inför andra typer av stressande situationer i dag.
Det du beskriver kallas för dissociation och är en form av ”spela död”-reaktion. Din hjärna tar dig mentalt bort från det farliga. Du beskriver att reaktionen uppstår i vissa typiska situationer där du känner dig instängd eller i relation till andra människor som är stressade, irriterade.
Det du kan fråga dig själv är vad du tror det kommer ifrån. Har du erfarenheter från uppväxten av att vara fast i obehagliga situationer som du själv inte har kunnat påverka? När vi reagerar med stark ångest på situationer som objektivt sätt är ofarliga så beror det på att vi någon gång lärt in att liknande situationer är farliga. Ofta handlar det om situationer tillsammans med våra föräldrar eller andra viktiga personer när vi växt upp.
Om man vid upprepade tillfällen har upplevt att det inte spelar någon roll vad man själv gör eller att till och med ens egna reaktioner av till exempel ilska eller missnöje har lett till aggression hos andra så lär vi in att i stället frysa till eller dissociera. Din hjärna ”räddar” dig från obehaget genom att mentalt ta dig därifrån.
Problemet i dag är dock att du blir sämre rustad att hantera situationen när din hjärna automatiskt tar dig därifrån. Så för att bli av med denna reaktion så skulle jag rekommendera dig att söka terapi hos en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut. Du kan då få hjälp att bearbeta gamla känslor med målet att sänka din ångestnivå och kunna reagera på ett mer gynnsamt sätt i dessa situationer i dag.
hjälp. De låtsas som ingenting när vi ses. Min sambo håller även en hård fasad de gånger vi träffat hans familj. Nu har det gått så långt att gnistan slocknat,vilket den egentligen gjorde för längesedan och jag vill med all sorg och smärta i mitt hjärta gå vidare, men hur ska jag våga ta det steget utan att vara rädd för vad som ska hända honom, och hur jag kommer att känna i ett liv utan honom?
Du ställer en väldigt
! viktig fråga, som jag tror många människor kan känna igen sig i. Hur mycket ska man uppoffra sig för någon som är sjuk?
Din situation handlar ju inte i första hand om att du har blivit utnyttjad, utan om att din partner har så stora behov och så stor oförmåga att det inte finns plats för dig och dina behov i er relation. Att ha det så kan man självklart stå ut med under en period av sitt liv. Lever man länge tillsammans är det dessutom inte ovanligt att man ställer upp för varandra när den andra har svackor och behöver det, så att båda i ett längre perspektiv får både ställa upp och vara den som får extra omsorg. Det är ju det man menar med att leva tillsammans i lust och nöd. Men vad gör man när nästan hela livet präglas av nöd?
En aspekt av detta är hur det påverkar en relation när rollerna så länge är så ojämlika som du beskriver era. Du har skött precis allt av ert gemensamma liv. Ovanpå det tolkar jag det som att du också har tagit på dig något av en vårdarroll, när du beskriver det som att du ”har gjort allt för att hålla honom över ytan”. Som om det inte vore nog så har du fått göra avkall på sådant som för de flesta är viktiga delar av livet, såsom att kunna göra roliga och inspirerande saker på fritiden och att ha ett socialt liv med umgänge med släkt och vänner. Det är faktiskt svårt att se hur någon relation skulle kunna överleva en längre tid med sådana förutsättningar.
Efter att ha levt så här i fem år beskriver du att du har genomgått en förändring. Du har blivit trött, fått dåligt humör och gråter dig till sömns. Har din partners depression smittat? Ja, visst påverkas vi av varandras humör och mående, det finns det forskningsstöd för. Och än värre blir det förstås om livet innehåller allt färre kontakter utanför relationen, så att någon positiv ”påfyllning” aldrig sker. Men ännu viktigare är det vad det gör med en människa att år efter år sätta sina egna behov åt sidan till förmån för en annans.
Man pratar numera om utmattningssyndrom och utbrändhet som en effekt av att man länge har haft en alltför hög arbetsbelastning. Men faktum är att när utbrändhetsbegreppet först myntades så handlade det främst om att man sett att vårdpersonal, inte minst inom den psykiatriska och sociala vården, till slut inte klarade av att härbärgera sina klienters problem och känslor utan att någonsin få ge utlopp sina egna känslor och behov. Det är ju exempelvis inte acceptabelt för en psykolog att ge dålig vård och hänvisa till att man är trött, eller har mycket problem hemma i sin egen familj. Man förväntas alltid vara sitt professionella,